DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL
(andra avdelningen)
den 16 maj 2012
Mål F‑61/10
AF
mot
Europeiska kommissionen
”Personalmål – Tjänstemän – Begäran om bistånd – Mobbning och diskriminerande behandling – Oriktig bedömning”
Saken: Talan som väckts med stöd av artikel 270 FEUF, vilken är tillämplig på Euratomfördraget enligt dess artikel 106a, genom vilken AF har yrkat dels ogiltigförklaring av kommissionens beslut att avslå hennes begäran om bistånd på grund av mobbning, dels att kommissionen ska förpliktas att betala skadestånd.
Avgörande: Talan ogillas. Sökanden ska ersätta rättegångskostnaderna.
Sammanfattning
1. Tjänstemän – Administrationens biståndsskyldighet – Tillämpningsområde – Räckvidd – Domstolsprövning – Gränser
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 24)
2. Tjänstemän – Mobbning – Begrepp – Beteende som är ägnat att misskreditera den berörde eller försämra dennes arbetsförhållanden – Krav på att beteendet ska upprepas – Krav på att beteendet är avsiktligt – Räckvidd – Krav på att mobbaren har en otillbörlig avsikt föreligger inte
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 12a.3)
3. Tjänstemän – Mobbning – Begrepp – En tjänsteman tilldelas ytterligare arbetsuppgifter vilket leder till en alltför stor arbetsbörda – Omfattas – Villkor
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 12a.3)
1. Artikel 24 i tjänsteföreskrifterna har antagits för att skydda tjänstemännen vid Europeiska unionen mot mobbning och nedsättande behandling av alla slag, och därvid inte enbart sådan som härrör från tredje man utan även från överordnade och kolleger.
I enlighet med den biståndsskyldighet som föreligger enligt denna artikel ska administrationen ingripa med nödvändig kraft mot händelser som är oförenliga med tjänstens ordning och lugn och handla med sådan snabbhet och omsorg som krävs i det enskilda fallet för att fastställa de faktiska omständigheterna och, med full kunskap, kunna vidta lämpliga åtgärder. För detta ändamål räcker det att den tjänsteman som begär sin institutions skydd gör sannolikt att de angrepp han eller hon säger sig ha utsatts för har ägt rum. När tjänstemannen gjort detta sannolikt ska institutionen i fråga vidta lämpliga åtgärder i samarbete med honom eller henne, såsom att påbörja en utredning, för att fastställa de faktiska omständigheterna.
Unionsdomstolens prövning är begränsad till frågan huruvida den berörda institutionen har hållit sig inom rimliga gränser och inte har utövat sin befogenhet att företa en skönsmässig bedömning på ett uppenbart felaktigt sätt.
(se punkterna 70–72)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 25 oktober 2007, Lo Giudice mot kommissionen, T‑154/05, punkterna 135–137 och där angiven rättspraxis
2. I artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna definieras mobbning som ”olämpligt uppträdande”, vilket föreligger när två kumulativa villkor är uppfyllda. Det första villkoret är att det föreligger beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar som är ”av en viss varaktighet, upprepat eller systematiskt” och som är ”avsiktliga”. Det andra villkoret, som särskiljs ifrån det första genom konjunktionen ”och”, är att dessa beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar är ”kränkande för en persons självkänsla, värdighet eller fysiska eller psykiska integritet”. Det förhållandet att adjektivet ”avsiktligt” rör det första villkoret och inte det andra föranleder två slutsatser. Den första är att de beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar som avses i artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna ska vara uppsåtliga, vilket från denna bestämmelse utesluter beteenden som förekommer oavsiktligt. Den andra slutsatsen är att det däremot inte krävs att dessa beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar skett i avsikt att vara kränkande för en persons självkänsla, värdighet eller fysiska eller psykiska integritet. Med andra ord kan det röra sig om mobbning i den mening som avses i artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna utan att mobbaren genom sina handlanden avsett att misskreditera mottagaren eller att försämra dennes arbetsförhållanden. Det är tillräckligt att dessa handlanden, så snart de förekommit avsiktligt, objektivt sett medfört sådana konsekvenser.
För att utgöra mobbning måste det ifrågasatta uppträdandet vara en tillräcklig objektiv realitet, i den meningen att en opartisk och förnuftig normalt känslig betraktare som befinner sig i samma situation skulle anse att det går över gränsen och kan ifrågasättas.
(se punkterna 88–91)
Hänvisning till
Personaldomstolen: 9 december 2008, Q mot kommissionen, F-52/05, punkterna 132, 134 och 135; 16 maj 2012, Skareby mot kommissionen, F-42/10, punkt 65
3. Det kan förvisso inte uteslutas att ett beteende som består i att under en längre tid ålägga en tjänsteman en alltför stor arbetsbörda under vissa omständigheter kan utgöra mobbning. För att det ska fastställas att beteende utgör mobbning måste emellertid villkoren i artikel12a.3 i tjänsteföreskrifterna vara uppfyllda.
(se punkt 118)