Domstolens dom (stora avdelningen) av den 19 march 2019 (begäran om förhandsavgörande från Bundesverwaltungsgericht - Tyskland) – Bashar Ibrahim (C‑297/17), Mahmud Ibrahim m.fl. (C‑318/17), Nisreen Sharqawi, Yazan Fattayrji, Hosam Fattayrji (C‑319/17) mot Bundesrepublik Deutschland, Bundesrepublik Deutschland mot Taus Magamadov (C‑438/17)

(Förenade målen C-297/17, C-318/17, C-319/17 och C-438/17)(¹ )

(Begäran om förhandsavgörande – Område med frihet, säkerhet och rättvisa – Gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd – Direktiv 2013/32/UE – Artikel 33.2 a – Beslut från myndigheterna i en medlemsstat om att en asylansökan inte kan tas upp till prövning, eftersom subsidiärt skydd redan beviljats i en annan medlemsstat – Artikel 52 – Tillämpning i tiden av direktivet – Artiklarna 4 och 18 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Systematiska brister i asylförfarandet i den andra medlemsstaten – Asylansökningar avslås systematiskt – Verklig och konstaterad risk för att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling – Levnadsförhållandena för personer som beviljats subsidiärt skydd i sistnämnda stat)

Rättegångsspråk: tyska

Hänskjutande domstol

Bundesverwaltungsgericht

Parter i målet vid den nationella domstolen

Klagande: Bashar Ibrahim (C‑297/17), Mahmud Ibrahim, Fadwa Ibrahim, Bushra Ibrahim, Mohammad Ibrahim, Ahmad Ibrahim (C‑318/17), Nisreen Sharqawi, Yazan Fattayrji, Hosam Fattayrji (C‑319/17), Bundesrepublik Deutschland (C-438/17)

Motparter: Bundesrepublik Deutschland (C-297/17, C-318/17, C-319/17), Taus Magamadov (C‑438/17)

Domslut

Artikel 52 första stycket i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd ska tolkas så, att det är tillåtet för en medlemsstat att föreskriva att den nationella bestämmelse som införlivar artikel 33.2 a i det direktivet omedelbart ska tillämpas på asylansökningar som ännu inte har avgjorts slutligt, vilka lämnats in före den 20 juli 2015 och före ikraftträdandet av denna nationella bestämmelse. Artikel 52 första stycket i direktiv 2013/32, särskilt jämförd med nämnda artikel 33, utgör däremot hinder för en sådan omedelbar tillämpning i ett fall där både asylansökan och framställan om återtagande lämnats in före ikraftträdandet av direktiv 2013/32 och i enlighet med artikel 49 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat, alltjämt fullständigt omfattas av tillämpningsområdet för rådets förordning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat.

Artikel 33 i direktiv 2013/32 ska, i en sådan situation som den som är aktuell i målen C-297/17, C-318/17 och C-319/17, tolkas så, att det enligt den artikeln är tillåtet för medlemsstaterna att avvisa en asylansökan med stöd av punkt 2 a i samma artikel 33, utan att medlemsstaterna i första hand måste eller får använda sig av övertagande- eller återtagandeförfarandena i förordning nr 604/2013.

Artikel 33.2 a i direktiv 2013/32 ska tolkas så, att den artikeln inte utgör hinder för att en medlemsstat använder sig av den möjlighet som den bestämmelsen ger att avvisa en ansökan om flyktingstatus med hänvisning till att sökanden redan beviljats subsidiärt skydd i en annan medlemsstat, när de levnadsförhållanden som sökanden, i egenskap av person som beviljats subsidiärt skydd, kan förvänta sig i den andra medlemsstaten inte skulle innebära en allvarlig risk för att vederbörande utsattes för omänsklig eller förnedrande behandling, i den mening som avses i artikel 4 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Den omständigheten att personer som beviljats subsidiärt skydd inte får något försörjningsstöd i nämnda medlemsstat eller beviljas sådant stöd endast i mycket begränsad utsträckning i jämförelse med andra medlemsstater, men utan att i detta avseende behandlas annorlunda än medborgarna i denna medlemsstat, kan endast leda till konstaterandet att sökanden skulle vara utsatt för en sådan risk om personen i fråga på grund av sin särskilda utsatthet och oberoende av sina personliga val skulle hamna i en situation av extremt materiellt armod.

Artikel 33.2 a i direktiv 2013/32 ska tolkas så, att den artikeln inte utgör hinder för att en medlemsstat använder sig av samma möjlighet när asylförfarandet i den andra medlemsstat som beviljat sökanden subsidiärt skydd systematiskt leder till att sökande av internationellt skydd som uppfyller kraven i kapitel II och III i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet, utan någon egentlig prövning, inte beviljas flyktingstatus.

____________

(¹ ) EUT C 309 av den 18.09.2017.

EUT C 347 av den 16.10.2017.