DOMSTOLENS DOM (femte avdelningen)
den 15 maj 2019 (*)
”Överklagande – EU-varumärke – Förordning (EG) nr 207/2009 – Förordning (EU) 2015/2424 – Ogiltighetsförfarande – Ordmärket ’Vermögensmanufaktur’ – Ogiltighetsförklaring – Rätt till en rättvis rättegång – Prövning av sakförhållandena på eget initiativ – Retroaktiv verkan – Tribunalens behörighet – Domskäl”
I mål C‑653/17 P,
angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 21 november 2017,
VM Vermögens-Management GmbH, Düsseldorf (Tyskland), företrätt av advokaterna T. Dolde och P. Homann,
klagande,
i vilket de andra parterna är:
Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO), företrädd av S. Hanne, i egenskap av ombud,
svarande i första instans,
DAT Vermögensmanagement GmbH, Baldham (Tyskland),
intervenient i första instans,
meddelar
DOMSTOLEN (femte avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden E. Regan (referent) samt domarna C. Lycourgos, E. Juhász, M. Ilešič och I. Jarukaitis,
generaladvokat: J. Kokott,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
1 VM Vermögens-management GmbH har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 7 september 2017, VM/EUIPO – DAT Vermögensmanagement (Vermögensmanufaktur) (T-374/15, EU:T:2017:589) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen talan om ogiltigförklaring av det beslut som meddelats av femte överklagandenämnden vid Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) den 29 april 2015 (ärende R 418/2014–5) (nedan kallat det omtvistade beslutet), angående ett ogiltighetsförfarande mellan DAT Vermögensmanagement GmbH och VM Vermögens-Management.
Tillämpliga bestämmelser
Förordning (EG) nr 207/2009
2 Artikel 7 i rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om [EU-varumärken] (EUT L 78, 2009, s. 1) har rubriken ”Absoluta registreringshinder”. I artikel 7.1 föreskrivs följande:
”Följande får inte registreras:
…
b) Varumärken som saknar särskiljningsförmåga.
c) Varumärken som endast består av tecken eller upplysningar vilka i handeln visar varornas eller tjänsternas art, kvalitet, kvantitet, avsedda användning, värde, geografiska ursprung, tiden för deras framställande eller andra egenskaper hos varorna eller tjänsterna.
…”
3 I artikel 65 i förordningen, som har rubriken ”Överklagande till Europeiska gemenskapens domstol”, föreskrivs följande:
”1. Beslut av överklagandenämnden får överklagas till Europeiska gemenskapernas domstol.
2. Ett överklagande får grundas på bristande behörighet, åsidosättande av väsentliga formföreskrifter, åsidosättande av fördraget, av denna förordning eller av någon rättsregel som gäller deras tillämpning eller rörande maktmissbruk.
3. Domstolen skall vara behörig att undanröja eller ändra ett överklagat beslut.
…”
4 Artikel 75 i förordningen har rubriken ”Beslutets grunder” och har följande lydelse:
”Byråns beslut skall innehålla beslutets grunder. Beslut får endast grunda sig på omständigheter som parterna har haft tillfälle att yttra sig över.”
5 Artikel 76 i förordningen, med rubriken ”Prövning av sakförhållandena på eget initiativ”, har följande lydelse:
”1. Vid förfarande inför byrån ska denna utan särskilt yrkande pröva sakförhållandena; dock ska i ärenden om relativa registreringshinder prövningen vara begränsad till vad parterna åberopat och yrkat.
2. Byrån behöver inte beakta omständigheter eller bevis som part inte åberopat eller ingivit i rätt tid.”
Förordning (EU) 2015/2424
6 Artikel 1 led 28 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/2424 av den 16 december 2015 om ändring av rådets förordning (EG) nr 207/2009 om gemenskapsvarumärken och av kommissionens förordning (EG) nr 2868/95 om genomförande av rådets förordning (EG) nr 40/94 om gemenskapsvarumärke samt om upphävande av kommissionens förordning (EG) nr 2869/95 om de avgifter som ska betalas till Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (EUT L 341, 2015, s. 21) föreskriver följande:
”Artikel 28 [i förordning nr 207/2009] ska ersättas med följande:
’Artikel 28
Beteckning och klassificering av varor och tjänster
…
8. Innehavare av EU-varumärken för vilka ansökan har lämnats in före den 22 juni 2012 och vilka registrerats i fråga om hela rubriken i en Niceklass, får förklara att deras avsikt den dag då ansökan gjordes hade varit att söka skydd för varor eller tjänster utöver det som i bokstavlig mening omfattas av klassrubriken, under förutsättning att de varor eller tjänster som avses ingår i den alfabetiska förteckningen för den klassen i den version av Niceklassificeringen som gällde den dag då ansökan lämnades in.
Förklaringen ska inges till immaterialrättsmyndigheten senast den 24 september 2016, och ska på ett klart, tydligt och specifikt sätt ange vilka andra varor och tjänster som omfattas än de som bokstavligen omfattas av beteckningarna i en klassrubrik, vilka ursprungligen omfattades av innehavarens avsikt. Immaterialrättsmyndigheten ska vidta lämpliga åtgärder för att ändra registret i enlighet därmed. Möjligheten att avge en förklaring i enlighet med första stycket i denna punkt påverkar inte tillämpningen av artiklarna 15, 42.2, 51.1 a och 57.2.
EU-varumärken för vilka ingen förklaring lämnas in inom den tidsperiod som anges i andra stycket ska, räknat från utgången av den perioden, bara anses omfatta varor eller tjänster som bokstavligen omfattas av de beteckningar som ingår i den relevanta klassrubriken.
9. Om registret ändras får de ensamrätter ett EU-varumärke ger enligt artikel 9 inte hindra tredje man från att fortsätta använda varumärket för varor och tjänster om och i den mån användningen av varumärket för dessa varor eller tjänster
a) påbörjades innan registret ändrades, och
b) inte utgjorde ett intrång i innehavarens rättigheter på grundval av den bokstavliga betydelsen av registreringen av varorna och tjänsterna i registret vid den tidpunkten.
Dessutom ska ändringen av förteckningen över varor eller tjänster som förts in i registret inte ge innehavaren av EU-varumärket rätt att motsätta sig eller ansöka om att ogiltigförklara ett yngre varumärke om och i den mån
a) det yngre varumärket antingen användes, eller en ansökan om att registrera varumärket hade gjorts, för varor eller tjänster innan registret ändrades, och
b) användningen av varumärket i samband med dessa varor eller tjänster inte utgjorde, eller inte skulle ha utgjort, något intrång i innehavarens rättigheter på grundval av den bokstavliga betydelsen av registreringen av varorna och tjänsterna i registret vid den tidpunkten.’”
Förordningarna nr 4/03 och nr 2/12
7 Punkt IV första stycket i meddelande nr 4/03 från EUIPO:s verkställande direktör av den 16 juni 2003 om användning av klassrubriker i förteckningen över varor och tjänster vid ansökan om och registrering av gemenskapsvarumärke (nedan kallat meddelande nr 4/03) hade följande lydelse:
”De 34 varuklasserna och de 11 tjänsteklasserna täcker samtliga varor och tjänster, vilket betyder att den som använder samtliga allmänna beteckningar som återfinns i en viss klassrubrik därmed gör anspråk på skydd avseende samtliga varor eller tjänster i den berörda klassen.”
8 Den 20 juni 2012 antog EUIPO:s verkställande direktör meddelande nr 2/12 om upphävande av meddelande nr 4/03 och om användning av klassrubriker i förteckningen över varor och tjänster vid ansökan om och registrering av gemenskapsvarumärke (nedan kallat meddelande nr 2/12). I punkt V i det meddelandet angavs följande:
”I fråga om [EU-]varumärken som registrerats innan detta meddelande [meddelande nr 2/12] trädde i kraft och där samtliga allmänna beteckningar i rubriken till en viss klass används, anser [EUIPO] att det var registreringssökandens avsikt, mot bakgrund av vad som angavs i meddelande nr 4/03, att ansökan skulle omfatta alla varor eller tjänster i den alfabetiska förteckningen för denna klass enligt den vid tidpunkten för ansökan gällande versionen.”
Bakgrund till tvisten
9 Bakgrunden till tvisten, som beskrivs i punkterna 1–16 i den överklagade domen, kan med avseende på förevarande mål sammanfattas enligt följande.
10 VM Vermögens-Management gav den 18 december 2009 in en ansökan om registrering av EU-varumärke till EUIPO i enlighet med förordning nr 207/2009. Det sökta varumärket utgjordes av ordkännetecknet ”Vermögensmanufaktur” (nedan kallat det omtvistade varumärket).
11 De tjänster som registreringsansökan avsåg omfattades av klasserna 35 och 36 i Niceöverenskommelsen om internationell klassificering av varor och tjänster vid varumärkesregistrering av den 15 juni 1957, med ändringar och tillägg, och motsvarade, för var och en av klasserna, följande beskrivning:
– Klass 35: ”Annons- och reklamverksamhet; företagsledning; företagsadministration; kontorstjänster.”
– Klass 36: ”Försäkringsverksamhet; finansiella tjänster; monetära tjänster; portföljförvaltning, finansiella konsulttjänster; fastighetsmäkleri.”
12 Ansökan om EU-varumärke offentliggjordes i Bulletinen för gemenskapsvarumärken nr 26/2011 av den 8 februari 2011. Den 18 maj 2011 registrerades varumärket med registreringsnummer 8770042.
13 Den 30 juli 2012 gav intervenienten i första instans, DAT Vermögensmanagement (nedan kallad intervenienten), in en begäran till EUIPO om att det omtvistade varumärket skulle förklaras ogiltigt för samtliga tjänster som det registrerats för enligt artikel 52.1 a jämförd med artikel 7.1 b och c i förordningen nr 207/2009 (nedan kallad begäran om ogiltighetsförklaring).
14 Den 15 januari 2013 gav klaganden in ett yttrande och yrkade att begäran om ogiltighetsförklaring skulle avslås i sin helhet. Den 7 juni 2013 gav intervenienten i första instans in ett yttrande över klagandens yttrande av den 15 januari 2013 och lade fram bilagorna 7–25, som nämns i punkt 3 i det angripna beslutet. Intervenienten begärde också förlängning av fristen för att lägga fram kompletterande bevisning som bolaget begärt att få ta del av från Deutsches Patent- und Markenamt (Tyska patent- och varumärkesmyndigheten) men ännu inte hade fått.
15 Den 12 augusti 2013 begärde klaganden en förlängning av tidsfristen för att lämna in synpunkter, vilket beviljades av annulleringsenheten.
16 Den 23 augusti 2013 gav intervenienten in ett nytt yttrande i första instans, till vilket fogades bilagorna 26–30, vilka nämns i punkt 3 i det angripna beslutet (nedan kallade de omtvistade bilagorna). Annulleringsenheten uppfattade felaktigt detta yttrande som ett yttrande från klaganden och delgav intervenienten detta den 2 september 2013. Den underrättade också de båda parterna om att den kontradiktoriska fasen av förfarandet var avslutad. Samma dag drog annulleringsenheten, efter att ha upptäckt sitt fel, tillbaka sitt meddelande till klaganden.
17 Den 14 oktober 2013 underrättade EUIPO klaganden om att intervenientens begäran av den 7 juni 2013 om förlängning av fristen hade avslagits, eftersom intervenienten inte hade motiverat sin begäran, och om att yttrandet av den 23 augusti 2013 inte skulle beaktas. EUIPO påpekade för klaganden att en kopia av intervenientens skrivelse av den 23 augusti 2013 endast upplysningsvis hade översänts till klaganden.
18 Den 30 oktober 2013 inkom klaganden med sitt yttrande över intervenientens yttrande i första instans den 7 juni 2013.
19 Den 8 november 2013 vidarebefordrade annulleringsenheten klagandens yttrande av den 30 oktober 2013 till intervenienten och uppgav att detta rörde yttrandet av den 23 augusti 2013, och avslutade åter den kontradiktoriska delen av förfarandet.
20 Den 10 december 2013 avslog annulleringsenheten ansökan om ogiltighetsförklaring i dess helhet. Den grundade i sak beslutet bland annat på att det tyska ordet ”Manufaktur” inte kunde ha en konkret betydelse beträffande de tjänster som avsågs, eftersom dessa är av immateriell karaktär. Enligt annulleringsenheten hade kombinationen av de tyska orden ”Vermögen” och ”Manufaktur” följaktligen särskiljningsförmåga vid tidpunkten för ansökan om registrering av varumärket och var inte av beskrivande karaktär i förhållande till tjänsterna.
21 Den 5 februari 2014 överklagade intervenienten annulleringsenhetens beslut till EUIPO med stöd av artiklarna 58–64 i förordning nr 207/2009.
22 Genom det omtvistade beslutet biföll EUIPO:s femte överklagandenämnd överklagandet. Den fann för det första att de handlingar som hade getts in av klaganden och intervenienten bara var bevisning som kompletterade och konkretiserade den bevisning som redan hade getts in till annulleringsenheten. Den använde sig därför, med stöd av artikel 76.2 i förordning nr 207/2009, av sitt utrymme för skönsmässig bedömning för att godta denna. För det andra fann den att det omtvistade varumärket var beskrivande och saknade särskiljningsförmåga. Den upphävde därför annulleringsenhetens beslut och förklarade varumärket ogiltigt för tjänster i klasserna 35 och 36 i Niceöverenskommelsen.
Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen
23 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 9 juli 2015 överklagade klaganden det omtvistade beslutet och yrkade att det skulle ogiltigförklaras. Klaganden åberopade fyra grunder till stöd för sitt överklagande. Den första grunden avsåg åsidosättande av artikel 75 i förordning nr 207/2009, genom att överklagandenämnden hade beaktat intervenientens yttrande av den 23 augusti 2013 trots att det hade avvisats eftersom det inkommit för sent. Den andra grunden var åsidosättande av artikel 76 i samma förordning, genom att överklagandenämnden ex officio vid sin prövning beaktat faktiska omständigheter som parterna inte åberopat i tid. Den tredje grunden var åsidosättande av artikel 7.1 c i förordningen, som hade lett överklagandenämnden till slutsatsen att det omtvistade varumärket var beskrivande för de berörda tjänsterna. Den fjärde grunden, slutligen, avsåg åsidosättande av artikel 7.1 b i förordningen, i det att överklagandenämnden felaktigt funnit att det omtvistade varumärket saknade särskiljningsförmåga.
24 Efter det att talan väckts den 15 november 2016, informerade EUIPO tribunalen om att klaganden den 23 september 2016 hade lämnat in en förklaring enligt artikel 28.8 i förordning nr 207/2009, i dess lydelse enligt förordning nr 2015/2424 (nedan kallad 2016 års förklaring), för att precisera vilka tjänster som ansökan om registrering av det omtvistade varumärket avsåg att täcka. EUIPO påpekade att utöver de tjänster som nämns i punkt 11 ovan svarade – enligt den nya förteckningen över tjänster, publicerad den 7 november 2016 i Bulletinen för EU-varumärken – de tjänster som det omtvistade varumärket avsåg, vilka omfattades av klasserna 35 och 36 i Niceöverenskommelsen, mot var och en av dessa klasser, med följande beskrivning:
– Klass 35: ”Auktionstjänster, affärsutredningar, kommersiella informations- och rådgivningstjänster avsedda för konsumenter [informationscenter för konsumenter], ekonomiska prognoser, kommersiella informationsbyråer, affärsundersökningar, marknadsstudier, … pressöversikter, opinionsundersökningar, prisjämförelser, PR-tjänster, sökning efter sponsorer.”
– Klass 36: ”Finansiella konsulttjänster, finansiell information, konsulttjänster på försäkringsområdet, information på försäkringsområdet, bankfackstjänster, finansiellt stöd, förvaring av värdesaker.”
25 I sitt yttrande över EUIPO:s skrivelse av den 15 november 2016 begärde klaganden att tribunalen, i andra hand, skulle fastställa det omtvistade beslutet enbart för de tjänster som omfattas av klasserna 35 och 36 i Niceöverenskommelsen, som nämns i punkt 11 ovan, och slå fast att det omtvistade varumärket fortfarande var lagenligt registrerat för de tjänster som avsågs i 2016 års förklaring. I tredje hand yrkade klaganden att tribunalen skulle fastställa det omtvistade beslutet enbart för de tjänster som omfattas av klasserna 35 och 36 i Niceöverenskommelsen, som nämns i punkt 11 ovan, och återförvisa målet till EUIPO:s annulleringsenhet för en första prövning beträffande de tjänster som avsågs i 2016 års förklaring.
26 Genom den överklagade domen ogillade tribunalen klagandens överklagande i dess helhet.
Parternas yrkanden vid domstolen
27 Klaganden har yrkat att domstolen ska
– upphäva den överklagade domen,
– återförvisa målet till tribunalen, och
– förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.
28 EUIPO har yrkat att domstolen ska
– ogilla överklagandet, och
– förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.
Prövning av överklagandet
29 Till stöd för sitt överklagande har klaganden åberopat sex grunder: 1) åsidosättande av artikel 65.2 och 65.3 i förordning nr 207/2009, jämförd med artiklarna 17 och 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), 2) åsidosättande av artikel 36 första meningen i stadgan för Europeiska unionens domstol, 3) åsidosättande av artikel 7.1 c i förordning nr 207/2009, 4) åsidosättande av artikel 7.1 b i samma förordning, 5) åsidosättande av artikel 75 i förordningen, och 6) åsidosättande av artikel 76 i förordningen.
De två första grunderna
Parternas argument
30 Genom sina två första grunder har klaganden kritiserat tribunalen för att ha åsidosatt artikel 65.2 och 65.3 i förordning nr 207/2009, jämförd med artiklarna 17 och 47 i stadgan, genom att inte erkänna att det omtvistade beslutet – till följd av den retroaktiva verkan av ändringen i Europeiska unionens varumärkesregister (nedan kallat registret) efter 2016 års förklaring – endast hade förklarat det omtvistade varumärket ogiltigt avseende tjänster som omfattas av den ordagranna lydelsen av rubriken till klasserna 35 och 36 i Niceöverenskommelsen och följaktligen att det aldrig kunnat bekräftas att detta varumärke kunde registreras för nya tjänster som lades till genom nämnda förklaring. Klaganden har även kritiserat tribunalen för att den överklagade domen därigenom är bristfälligt motiverad.
31 För det första fann tribunalen, enligt klaganden, i punkt 152 i den överklagade domen att klaganden genom sina argument hade yrkat att det omtvistade beslutet skulle ändras, i enlighet med artikel 65.3 i förordning nr 207/2009.
32 Tribunalen konstaterade i punkt 153 i domen att artikel 65.2 i förordningen endast medger att tribunalen ogiltigförklarar eller ändrar ett beslut från en av EUIPO:s överklagandenämnder på grundval av bristande behörighet, åsidosättande av väsentliga formföreskrifter, åsidosättande av fördraget, av nämnda förordning eller av någon rättsregel som gäller deras tillämpning, eller på grund av maktmissbruk.
33 Efter att ha påpekat att tribunalen enligt domstolens praxis inte kan ogiltigförklara eller ändra ett sådant beslut på grunder som framkommit först efter det att beslutet har fattats, konstaterade tribunalen i punkt 154 i den överklagade domen att 2016 års förklaring antogs efter det omtvistade beslutet. Den avvisade därför i punkt 155 i domen de yrkanden som klaganden hade framställt i det yttrande som nämns i punkt 25 ovan.
34 Klaganden har emellertid gjort gällande att tillämpningen av dessa principer måste uteslutas om den får till följd att dess intressen, vilka skyddas av grundläggande principer, påverkas utan att det är berättigat i sak eller ingående motiverat, vilket är fallet här.
35 Till följd av domen av den 19 juni 2012, Chartered Institute of Patent Attorneys (C‑307/10, EU:C:2012:361), föreskriver nu artikel 28.8 i förordning nr 207/2009, i dess lydelse enligt förordning nr 2015/2424, en övergångsperiod för att skydda de berättigade förväntningarna hos innehavarna av EU-varumärken under vilken dessa – som förlitat sig på EUIPO:s dåvarande praxis och hade registrerat sina varumärken i fråga om hela rubriken i en klass enligt Niceklassificeringen – får förklara att deras avsikt den dag då ansökan gavs in hade varit att söka skydd för varor eller tjänster utöver det som i bokstavlig mening omfattas av klassrubriken, under förutsättning att de varor eller tjänster som avses ingår i den alfabetiska förteckningen för den klassen i den version av Niceklassificeringen som gällde den dag då ansökan gavs in.
36 Genom att den bestämmelsen hänvisar till de avsikter som innehavaren av ett EU-varumärke hade när ansökan gavs in, är syftet att en ändring i registret efter en förklaring enligt artikel 28.8 i förordning nr 207/2009, i dess lydelse enligt förordning 2015/2424, kan ha retroaktiv verkan från dagen för ingivandet av ansökan om registrering av ett EU-varumärke.
37 Tribunalen borde således ha uppfattat det så, att det omtvistade varumärket, vid tidpunkten för det omtvistade beslutet, var registrerat inte bara för de allmänna beteckningarna i klassrubrikerna 35 och 36 enligt Niceöverenskommelsen, utan även för de tjänster som nyligen lagts till genom 2016 års förklaring.
38 Tribunalen beaktade emellertid inte den retroaktiv verkan av den ändring i registret som följde av 2016 års förklaring, utan fann i punkt 154 i den överklagade domen att klagandens påståenden grundades på en omständighet som framkommit efter det att det omtvistade beslutet fattades.
39 Tribunalen berövade därigenom klaganden möjligheten att få prövat om uttrycket ”Vermögensmanufaktur” kan registreras som EU-varumärke beträffande de tjänster som lades till genom 2016 års förklaring. Detta utgör ett oberättigat ingrepp i klagandens rätt till immateriell egendom enligt artikel 17 i stadgan och i klagandens rätt att yttra sig, som följer av artikel 47 i stadgan.
40 Klaganden har för det andra gjort gällande att tribunalens resonemang, i punkterna 149–155 i den överklagade domen, om att avvisa klagandens argument för att tribunalens skulle erkänna att det omtvistade beslutet inte hade förklarat det omtvistade varumärket ogiltigt beträffande de tjänster som avsågs i 2016 års förklaring, är bristfälligt motiverat.
41 Enligt fast rättspraxis ska det av motiveringen till tribunalens domar klart och tydligt framgå hur denna har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för avgörandet och så att domstolen ges möjlighet att utföra sin prövning. Klaganden har framhållit att även om tribunalens motivering kan vara underförstådd, måste den ändå i tillräcklig mån pröva samtliga yrkanden och huvudpunkterna i parternas argumentation.
42 Tribunalen angav dock i punkterna 152–154 i den överklagade domen som motivering att den inte kan ogiltigförklara eller ändra det omtvistade beslutet på grunder som framkommit först efter det att beslutet fattades. Samtidigt prövade den inte den retroaktiva verkan av ändringen i registret till följd av 2016 års förklaring. Trots de synpunkter som klaganden anfört, underlät tribunalen således att pröva en väsentlig del av klagandens argumentation.
43 Dessutom gjorde klaganden i sin replik gällande att överklagandenämndens motivering avseende den påstådda omöjligheten att registrera uttrycket ”Vermögensmanufaktur” som EU-varumärke för de allmänna beteckningarna i klassrubrikerna 35 och 36 enligt Niceöverenskommelsen inte utan vidare kan överföras på de tjänster som lades till genom 2016 års förklaring.
44 Det skulle bara vara möjligt för tjänster som har ett tillräckligt direkt och konkret samband med de allmänna beteckningarna i klassrubrikerna i Niceöverenskommelsen för att utgöra en homogen kategori av tjänster.
45 Varken EUIPO eller tribunalen har visat att motiveringen avseende den påstådda omöjligheten att registrera det omtvistade varumärket inte bara är tillämplig på de allmänna beteckningarna i klassrubrikerna 35 och 36 enligt Niceöverenskommelsen, utan också på de nya tjänster som lades till genom 2016 års förklaring.
46 EUIPO har hävdat att de två första grunderna saknar fog.
Domstolens bedömning
47 Klaganden har kritiserat tribunalen för att i punkterna 149–155 i den överklagade domen dels ha åsidosatt artikel 65.2 och 65.3 i förordning nr 207/2009, jämförd med artiklarna 17 och 47 i stadgan, dels ha motiverat domen bristfälligt. Domstolen noterar att dessa argument vilar på premissen att registreringen av det omtvistade varumärket – och därmed det omtvistade beslutet, som tribunalen haft att pröva – endast omfattade de allmänna beteckningarna i klassrubrikerna 35 och 36 enligt Niceöverenskommelsen, med resultat att skyddet för det varumärket till följd av 2016 års förklaring utsträcktes till de tjänster som lades till genom förklaringen, vilka följaktligen inte omfattades av det omtvistade beslutet, vilket förklarade det omtvistade varumärket ogiltigt.
48 Det bör dock påpekas att enligt den metod som anges i punkt IV första stycket i meddelande nr 4/03 och i punkt V i meddelande nr 2/12, syftade angivandet av klassrubrikerna 35 och 36 enligt Niceöverenskommelsen i varumärkesansökan för ”Vermögensmanufaktur” till att skydda detta varumärke för samtliga tjänster i den alfabetiska förteckningen för dessa klasser (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 februari 2017, Brandconcern/EUIPO och Scooters India, C‑577/14 P, EU:C:2017:122, punkterna 31 och 32).
49 Av detta följer att vid den tidpunkt då det omtvistade varumärket registrerades, innefattade skyddet för det omtvistade varumärket redan de tjänster som avses i 2016 års förklaring. I detta avseende bör det noteras att artikel 28.8 tredje stycket i förordning nr 207/2009, i dess lydelse enligt förordning nr 2015/2424, föreskriver att varumärken som de som är i fråga i målet, för vilka ingen förklaring har getts in, från den 24 september 2016 ska anses omfatta endast de varor eller tjänster som i bokstavlig mening omfattas av den relevanta klassrubriken i Niceöverenskommelsen.
50 I motsats till vad klaganden har hävdat, hade 2016 års förklaring alltså inte till syfte att lägga till nya tjänster som skulle omfattas av skyddet för det omtvistade varumärket, utan att säkerställa att de tjänster som förklaringen avser fortsätter att åtnjuta detta skydd även efter utgången av fristen i artikel 28.8 tredje stycket i förordning nr 207/2009, i dess lydelse enligt förordning 2015/2424, även om de inte tydligt i bokstavlig mening omfattas av klassrubrikerna 35 och 36 enligt Niceöverenskommelsen.
51 Som EUIPO korrekt har framhållit i sina inlagor avsåg det omtvistade beslutet – även om det fattades före 2016 års förklaring – samtliga tjänster för vilka det omtvistade varumärket hade registrerats och således alla tjänster i klasserna 35 och 36 i Niceöverenskommelsen, inbegripet dem som avsågs med förklaringen. Detta beslut förklarade följaktligen varumärket ogiltigt för samtliga dessa tjänster.
52 Eftersom de argument som klaganden anfört till stöd för de två första grunderna vilar på en premiss som inte svarar mot omfattningen av det skydd som det omtvistade varumärket faktiskt åtnjöt, vilar de således på ett rättsligt felaktigt antagande.
53 Det ska också noteras att i punkt 154 i den överklagade domen angav tribunalen skäl som torde ha gjort det klart för klaganden varför tribunalen ogillade dess yrkande om ändring av det omtvistade beslutet. Den överklagade domen är därför inte bristfälligt motiverad i detta avseende.
54 Talan kan således inte vinna bifall på de första två grunderna.
Den tredje grunden
Parternas argument
55 Genom den tredje grunden har klaganden gjort gällande att tribunalen åsidosatte artikel 7.1 c i förordning nr 207/2009 genom sitt konstaterande att det omtvistade varumärket var beskrivande för alla de tjänster som omfattas av detta varumärke, med undantag av ”reklamtjänster” och ”kontorstjänster”.
56 För det första grundar sig den överklagade domen på felaktiga överväganden när det gäller omsättningskretsens uppfattning av uttrycket ”Vermögensmanufaktur”.
57 Tribunalen konstaterade först, i punkt 53 i sin dom, att omsättningskretsen kunde förstå betydelsen av de tyska orden ”Vermögen” och ”Manufaktur”. Därefter konstaterade den, i punkterna 57 och 58 i samma dom, att kombinationen av dessa två ord har en klar och tydlig innebörd, nämligen ”tillverkning av ekonomiska tillgångar”, som inte går utöver innebörden av de båda orden. Tribunalen drog av detta slutsatsen att omsättningskretsen skulle förstå att det omtvistade varumärket avser en struktur eller en viss plats där tjänster med ett tematiskt innehåll som är mycket exakt och som har ett nära samband med ekonomiska tillgångar och finanser tillverkas eller erbjuds, på ett icke standardiserat sätt.
58 Enligt klaganden används dock ordet ”Manufaktur” i vardagligt språkbruk enbart i fråga om varor. Vad gäller tjänster sätter alltså ordet ”Vermögensmanufaktur” i gång en tankeprocess hos omsättningskretsen och är inte direkt och omedelbart kopplat till individualiserade tjänster av hög kvalitet.
59 För det andra fann tribunalen att det omtvistade varumärket hade beskrivande karaktär i förhållande till tjänsterna ”företagsledning” och ”företagsadministration” i klass 35 i Niceöverenskommelsen. Detta grundade sig på en felaktig tolkning av artikel 7.1 c i förordning nr 207/2009.
60 För det första noterade tribunalen, i punkt 73 i den överklagade domen, att ordet ”Manufaktur” kan hänvisa till platsen för tillhandahållande av tjänster och att uttrycket ”Vermögensmanufaktur” således kan ses som beteckningen för en sådan plats. Tribunalen ansåg följaktligen att ”företagsledning” och ”företagsadministration” är tjänster som kan utföras vid en sådan ”tillverkning av ekonomiska tillgångar”.
61 Därefter angav tribunalen, i punkt 74 i sin dom, att termen ”Manufaktur” kan åsyfta individualiserade tjänster av hög kvalitet och att uttrycket ”tillverkning av ekonomiska tillgångar” därför kan beskriva den avsedda användningen av tjänsterna ”företagsledning” och ”företagsadministration” i den meningen att med sådana tjänster ska förstås tjänster av hög kvalitet för att erhålla ekonomiska tillgångar på ett individualiserat sätt.
62 I motsats till vad som krävs enligt artikel 7.1 c i förordning nr 207/2009 består det omtvistade varumärket inte endast av upplysningar som i handeln visar tjänsternas avsedda användning. Tjänsterna ”företagsledning” och ”företagsadministration” är avsedda att säkerställa ett företags operativa och ekonomiska framgång. De är därför inte utformade för att erhålla ekonomiska tillgångar.
63 Eventuella uppgifter om tjänster ”av särskilt hög kvalitet” eller ”individualiserade tjänster” ger inte heller någon information om tjänsternas avsedda användning.
64 För det tredje grundade sig tribunalen även på en felaktig tolkning av artikel 7.1 c i förordning nr 207/2009 för att i punkterna 66–69 i den överklagade domen slå fast att det omtvistade varumärket är beskrivande för tjänsterna i klass 36 i Niceöverenskommelsen.
65 Det resonemanget vilar uteslutande på påståendet att termen ”Vermögensmanufaktur” ska förstås som den plats där tjänster i klass 36 tillhandahålls. Det är dock på sin höjd den som tillhandahåller dessa tjänster som kan beskrivas på detta sätt. Det är inte en egenskap hos tjänsterna som sådana.
66 Skälen i den överklagade domen är dessutom motstridiga. I punkterna 46 och 47 i domen antog tribunalen att ordet ”Manufaktur” utöver sin ursprungliga betydelse uppfattas så, att det åsyftar tjänster av hög kvalitet. Samtidigt framgår det av punkt 69 i samma dom att vad gäller tjänster enligt klass 36 i Niceöverenskommelsen ska den termen behålla sin ursprungliga betydelse och hänföra sig till den plats där tjänsterna i fråga tillhandahålls.
67 EUIPO har gjort gällande att den tredje grunden är uppenbart ogrundad.
Domstolens bedömning
68 Enligt artikel 256 FEUF och artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol ska ett överklagande vara begränsat till rättsfrågor. Tribunalen är ensam behörig att fastställa och bedöma de relevanta omständigheterna liksom att bedöma bevisningen. Bedömningen av dessa omständigheter och denna bevisning är därför inte, utom i det fall då uppgifter som underställts rätten har missuppfattats, en rättsfråga som i sig är underställd domstolens kontroll i ett mål om överklagande (se, bland annat, dom av den 6 september 2018, Bundesverband Souvenir – Geschenke – Ehrenpreise/EUIPO, C‑488/16 P, EU:C:2018:673, punkt 29 och där angiven rättspraxis).
69 Domstolen konstaterar dock att klaganden – under förevändning av en påstått felaktig tolkning av artikel 7.1 c i förordning nr 207/2009 och påstådda motsägelser i domskälen i den överklagade domen – endast har bestritt tribunalens faktiska bedömning både vad gäller omsättningskretsens uppfattning av det sökta varumärket och huruvida det är av beskrivande karaktär i förhållande till tjänsterna i klasserna 35 och 36 enligt Niceöverenskommelsen.
70 Klaganden har således i realiteten önskat att domstolen ska sätta sin analys i stället för den analys som tribunalen gjorde när den utövade sin exklusiva behörighet att bedöma de faktiska omständigheterna och bevisningen, dock utan att hävda att dessa missuppfattats.
71 Den tredje grunden ska följaktligen avvisas.
Den fjärde grunden
Parternas argument
72 Genom den fjärde grunden för överklagandet har klaganden kritiserat tribunalen för att ha tillämpat artikel 7.1 b i förordning nr 207/2009 felaktigt och därför, i punkt 113 i den överklagade domen, ha dragit slutsatsen att det omtvistade varumärket saknade särskiljningsförmåga.
73 Klaganden har för det första gjort gällande att tribunalen, i punkt 110 i den överklagade domen, nöjde sig med att förklara att varumärket, med avseende på de berörda tjänsterna, av omsättningskretsen klart och direkt uppfattas som en hänvisning till tjänster av hög kvalitet och som att man kan förvänta sig att de tjänsterna ger kunden en ekonomisk fördel.
74 Därefter nöjde sig tribunalen, i punkt 111 i nämnda dom, med att ange att det omtvistade varumärket varken är tillräckligt originellt eller uttrycksfullt eller tillräckligt ovanligt sett till dess formella struktur för att kräva åtminstone ett visst mått av tolkning, eftertanke eller analys från omsättningskretsens sida, trots att sådana egenskaper enligt domstolens praxis (dom av den 21 januari 2010, Audi/harmoniseringskontoret, C‑398/08 P, EU:C:2010:29, punkt 47), inte är en nödvändig förutsättning för att fastställa att en lovordande hänvisning har särskiljningsförmåga.
75 Tribunalen motiverade, bland i punkterna 112 och 113 i den överklagade domen, sin slutsats att det omtvistade varumärket saknar särskiljningsförmåga endast genom att göra gällande att det av omsättningskretsen skulle uppfattas som en lovordande hänvisning eller som säljfrämjande information om de berörda tjänsternas effektivitet.
76 Därigenom åsidosatte tribunalen den praxis från domstolen som säger att ett sådant konstaterande inte räcker för att fastställa att ett varumärke saknar särskiljningsförmåga, eftersom det skulle uppfattas både som säljfrämjande information och som en ursprungsangivelse, med särskiljningsförmåga (dom av den 21 januari 2010, Audi/harmoniseringskontoret, C‑398/08 P, EU:C:2010:29, punkt 44).
77 Tribunalen har således varken bevisat att eller tillräckligt motiverat varför det omtvistade varumärket saknar särskiljningsförmåga. Inte heller kan det, enligt klaganden, anses att särskiljningsförmåga saknas av den anledningen att uttrycket ”Vermögensmanufaktur” är beskrivande, eftersom villkoren i artikel 7.1 c i förordning nr 207/2009 inte är uppfyllda.
78 EUIPO har hävdat att den fjärde grunden uppenbart saknar fog.
Domstolens bedömning
79 Klagandens argument att det utgjorde felaktig rättstillämpning när tribunalen fann att det omtvistade varumärket saknade särskiljningsförmåga i den mening som avses i artikel 7.1 b i förordning nr 207/2009 enbart på grund av den omständigheten att uttrycket ”Vermögensmanufaktur” utgör en lovordande hänvisning grundar sig på en felaktig tolkning av den överklagade domen.
80 Tribunalen erinrade i punkt 95 i sin dom om att ett varumärke som är beskrivande i den mening som avses i artikel 7.1 c i förordning nr 207/2009 av den anledningen med nödvändighet saknar särskiljningsförmåga.
81 Vidare konstaterade tribunalen i punkt 96 i domen att även om ett varumärke inte är beskrivande i den mening som avses i den bestämmelsen, har det därmed inte nödvändigtvis särskiljningsförmåga. I ett sådant fall återstår att pröva om det kan uppfylla ett varumärkes grundläggande funktion, det vill säga att identifiera det kommersiella ursprunget för den berörda varan eller tjänsten, så att de konsumenter som köper varan eller tjänsten som bär varumärket vid ett senare förvärv kan göra samma val om erfarenheten är positiv eller göra ett annat val om den är negativ.
82 Tribunalen erinrade dessutom, i punkt 99 i den överklagade domen, om att ett varumärkes lovordande konnotation enligt domstolens praxis likväl inte innebär att varumärket inte kan säkerställa för konsumenterna att de varor eller tjänster som avses har ett visst ursprung. Ett varumärke kan således av omsättningskretsen samtidigt uppfattas som ett reklambudskap och som en angivelse av det kommersiella ursprunget för de varor och tjänster som det omfattar (dom av den 21 januari 2010, Audi/harmoniseringskontoret, C‑398/08 P, EU:C:2010:29, punkt 45).
83 I punkt 111 i den överklagade domen noterade tribunalen emellertid att det omtvistade varumärket varken är tillräckligt originellt eller uttrycksfullt eller tillräckligt ovanligt sett till dess formella struktur för att kräva åtminstone ett visst mått av tolkning, eftertanke eller analys från omsättningskretsens sida och att denna därmed är benägen att omedelbart associera varumärket till de tjänster det betecknar.
84 Under dessa omständigheter fann tribunalen att ett företag inte kan tillåtas monopolisera uttrycket ”Vermögensmanufaktur” som EU-varumärke, då omsättningskretsen i så fall inte skulle kunna skilja tjänster som tillhandahålls av det företaget från tjänster som tillhandahålls av andra företag i samma sektor.
85 Tribunalen fann således, i punkt 112 i nämnda dom, att omsättningskretsen inte torde uppfatta det omtvistade varumärket som en särskild ursprungsbeteckning som är något mer än säljfrämjande information och som ger den möjlighet att vid ett senare köp göra samma val om erfarenheten av tjänsten var positiv eller att göra ett annat val om den var negativ.
86 Härav följer att klaganden inte har fog för att hävda att tribunalens slutsats att det omtvistade varumärket saknar särskiljningsförmåga, som framgår av punkt 113 i den överklagade domen, enbart är motiverad av varumärkets lovordande karaktär.
87 Av detta följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden.
Den femte och den sjätte grunden
Parternas argument
88 Genom den femte och den sjätte grunden har klaganden gjort gällande att tribunalen, genom att i punkterna 123–133 och 135–148 i den överklagade domen ha funnit att de omtvistade bilagorna 26–30 som intervenienten gett in inte på ett avgörande sätt hade beaktats av överklagandenämnden i sin bedömning av huruvida det omtvistade varumärket kunde registreras, åsidosatte dels artikel 75 andra meningen i förordning nr 207/2009, enligt vilken EUIPO:s beslut endast får grunda sig på omständigheter som parterna har haft tillfälle att yttra sig över, dels artikel 76.2 i förordningen, enligt vilken EUIPO inte behöver beakta omständigheter eller bevis som parterna inte åberopat eller gett in i rätt tid.
89 Vad gäller de omtvistade bilagorna 27, 29 och 30, konstaterade tribunalen i punkterna 125 och 141 i den överklagade domen att de inte uttryckligen nämndes i samband med överklagandenämndens bedömning.
90 Även om klaganden har medgett att överklagandenämnden inte uttryckligen hänvisade till de bilagorna, har företaget hävdat att punkterna 29 och 40 i det omtvistade beslutet återger lydelsen i den omtvistade bilaga 29. Enligt klaganden beaktades den bilagan därför av överklagandenämnden, utan att klaganden gavs tillfälle att yttra sig om de omtvistade bilagorna.
91 Eftersom tribunalen underkände grunderna om åsidosättande av artiklarna 75 andra meningen och 76.2 i förordning nr 207/2009 enbart av det skälet att de omtvistade bilagorna 27, 29 och 30 inte uttryckligen hade nämnts i det omtvistade beslutet, prövade den inte om dessa bilagor hade varit avgörande för överklagandenämndens bedömning eller om de bara utgjorde kompletterande bevisning.
92 När det gäller de omtvistade bilagorna 26 och 28 fann tribunalen, bland annat i punkterna 128, 132 och 142 i den överklagade domen, att dessa inte hade varit avgörande för överklagandenämndens bedömning utan endast utgjorde kompletterande bevisning.
93 Beträffande den omtvistade bilaga 28 rör den exakt samma tyska varumärke, Finanzmanufaktur, som det som avses i den omtvistade bilaga 29, vilken återgavs med samma lydelse av överklagandenämnden. Det är därför uppenbart att överklagandenämnden även tog hänsyn till bilaga 28 i sin bedömning.
94 Vad gäller den omtvistade bilaga 26, avser den ett beslut av den tyska patent- och varumärkesmyndigheten om möjligheten att registrera varumärket Kreditmanufaktur. Skälen i det beslutet återgavs nästan ordagrant av överklagandenämnden. Tribunalens konstaterande att den bilagan bara utgjorde extra bevisning och inte var avgörande för överklagandenämndens bedömning är således felaktig.
95 EUIPO har hävdat att den femte och den sjätte grunden är uppenbart ogrundade.
Domstolens bedömning
96 Förutsatt att likheter kan noteras mellan de omtvistade bilagorna och skälen i det omtvistade beslutet, såsom klaganden har gjort gällande, kan det inte förnekas att det förtjänar kritik att bevisning som inte lagts fram i tid och som parterna inte haft tillfälle att ta ställning till har beaktats. I punkterna 128, 130 och 131 i den överklagade domen fann dock tribunalen att överklagandenämnden hade rätt att grunda sitt resonemang på andra bilagor som intervenienten gett in, vilka avses bland annat i punkterna 43 och 50 i den överklagade domen och beträffande vilka det inte har bestritts att de har getts in i tid och att klaganden fått kännedom om dem och kunnat ta ställning till dem.
97 Tribunalen fann därför i punkterna 132 och 142 i sin dom att de omtvistade bilagorna inte hade varit avgörande för överklagandenämndens bedömning och att de endast utgjorde kompletterande bevisning.
98 Domstolen konstaterar därför att klaganden i sitt överklagande i sak endast upprepat sina argument från första instans utan att ange på vilket sätt det utgjorde felaktig rättstillämpning när tribunalen i punkterna 134 och 144 i den överklagade domen fann att de grunder där de omtvistade bilagorna eventuellt hade beaktats av överklagandenämnden saknade verkan.
99 Den femte och den sjätte grunden ska följaktligen avvisas.
100 Av vad som anförts följer att överklagandet ska ogillas i sin helhet.
Rättegångskostnader
101 Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet ogillas.
102 Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.
103 EUIPO har yrkat att klaganden ska ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom klaganden har tappat målet, ska företaget förpliktas att bära sina rättegångskostnader och ersätta EUIPO:s rättegångskostnader.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:
1) Överklagandet ogillas.
2) VM Vermögens-Management GmbH ska bära sina rättegångskostnader och ersätta rättegångskostnaderna för Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO).
Underskrifter