PERSONALDOMSTOLENS BESLUT (första avdelningen)

den 10 september 2007

Mål F-146/06

Michael Alexander Speiser

mot

Europaparlamentet

”Personalmål – Tillfälligt anställda – Lön – Utlandstillägg – För sent ingivet klagomål – Uppenbart att talan skall avvisas”

Saken: Talan om ogiltigförklaring med stöd av artiklarna 236 EG och 152 EA av det beslut som fattades av Europaparlamentets generalsekreterare den 11 september 2005 att avslå Michael Speisers klagomål över att han inte beviljats utlandstillägg

Avgörande: Talan avvisas, eftersom det är uppenbart att den inte kan prövas i sak. Sökanden skall ersätta en tredjedel av rättegångskostnaderna. Europaparlamentet skall utöver sina egna rättegångskostnader ersätta två tredjedelar av sökandens rättegångskostnader

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Talan – Föregående administrativt klagomål – Tidsfrister

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 90 och 91; Anställningsvillkoren för övriga anställda, artikel 46)

2.      Förfarande – Rättegångskostnader – Ersättning – Särskilda omständigheter

(Förstainstansrättens rättegångsregler, artikel 87.3, första stycket; rådets beslut 2004/752, artikel 3.4)

1.      Det är inte tillåtet för en tjänsteman eller en tillfälligt anställd att avvika från fristerna för att inge klagomål och väcka talan enligt artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna, genom att inge en begäran som indirekt angriper ett tidigare beslut som inte angripits inom fristerna. Endast om det föreligger nya och väsentliga omständigheter kan det vara berättigat att inge en begäran som syftar till omprövning av ett beslut som vunnit laga kraft.

Det kan inte klassificeras som en ny omständighet, som möjliggör att det görs undantag från de tvingande bestämmelser om frister som anges i artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna att administrationen senare, på begäran av den berörda tjänstemannen eller tillfälligt anställde, har återupptagit granskningen av ärendet för att lämna kompletterande upplysningar. En skrivelse från administrationen, som inte innebär någon ändring av ett tidigare avslagsbeslut, utgör endast en bekräftelse av det tidigare beslutet och utlöser följaktligen inte någon ny frist för att väcka talan mot beslutet.

(se punkterna 22 och 27)

Hänvisning till

Domstolen: 15 maj 1985, Esly mot kommissionen, 127/84, REG 1985. s. 1437, punkt 10; 10 juli 1986, Trenti mot CES, 153/85, REG 1986. s. 2427, punkt 13

Förstainstansrätten: 4 maj 2005, Schmit mot kommissionen, T‑144/03, REGP s. I‑A‑101 och II‑465, punkt 147; 7 september 2005, Krahl mot kommissionen, T‑358/03, REGP s. I‑A‑215 och II‑993, punkt 52, och däri angiven rättspraxis

Personalmålsdomstolen: 29 juni 2006, Chassagne mot kommissionen, F‑11/05, REGP s- I-A-1-65 och II-A-1-241, punkt 24

2.      Enligt artikel 87.3 första stycket i förstainstansrättens rättegångsregler kan rätten besluta att kostnaderna ska delas, om särskilda omständigheter motiverar det.

En särskild omständighet som kan medföra att sökandens rättegångskostnader ska delas mellan den berörda institutionen och sökanden kan vara att administrationen, när en talan avvisas för att det föregående klagomålet ingetts för sent, åtminstone delvis bär ansvaret för det sena klagomålet genom att ha fått sökanden att inge klagomål mot en bekräftande rättsakt som inte gick honom emot.

Om det är ovedersägligt att en part när som helst kan åberopa en tvingande bestämmelse i frågan om talan kan tas upp till sakprövning förefaller det vara svårförenligt det tillitsfulla förhållande, som ska råda i kontakterna mellan gemenskapsinstitutionerna och deras tjänstemän att en institution åberopar en bekräftande rättsakt inför domstolen efter att ha gett tjänstemannen det felaktiga intrycket att det kunde inges ett klagomål mot rättsakten.

(se punkterna 30–33)