Mål C‑414/16

Vera Egenberger

mot

Evangelisches Werk für Diakonie und Entwicklung eV

(begäran om förhandsavgörande från Bundesarbeitsgericht)

“Begäran om förhandsavgörande – Socialpolitik – Direktiv 2000/78/EG. – Likabehandling – Särbehandling på grund av religion eller övertygelse – Yrkesverksamhet i kyrkor eller andra organisationer vars etiska grundsyn bygger på religion eller övertygelse – Religion eller övertygelse som utgör ett verkligt, legitimt och motiverat yrkeskrav med hänsyn till organisationens etiska grundsyn – Begrepp – Verksamhetens art och de förhållanden under vilka den utövas – Artikel 17 FEUF – Artiklarna 10, 21 och 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna”

Sammanfattning – Domstolens dom (stora avdelningen) av den 17 april 2018

1.        Socialpolitik – Likabehandling i arbetslivet – Direktiv 2000/78 – Förbud mot diskriminering på grund av religion eller övertygelse – Avslag på en ansökan om anställning av en kyrka eller annan organisation på grund av religion eller övertygelse – Avslag på grund av religion eller övertygelse som utgör ett verkligt, legitimt och motiverat yrkeskrav med hänsyn till organisationens etiska grundsyn – Medlemsstaternas skyldighet att föreskriva en effektiv domstolsprövning

(Artikel 17 FEUF; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 10 och 47; rådets direktiv 2000/78, artiklarna 4.2, 9 och 10)

2.        Socialpolitik – Likabehandling i arbetslivet – Direktiv 2000/78 – Förbud mot diskriminering på grund av religion eller övertygelse – Begreppet verkligt, legitimt och berättigat yrkeskrav – Räckvidd – Iakttagande av proportionalitetsprincipen

(Rådets direktiv 2000/78, artikel 4.2)

3.        Unionsrätt – Principer – Likabehandling – Förbud mot diskriminering på grund av religion eller övertygelse – Samband med direktiv 2000/78 – Artiklarna 21 och 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna kan inte åberopas – Tvist mellan två enskilda – Den nationella domstolens skyldigheter och behörighet – Unionsrättskonform tolkning av nationella bestämmelser – Gränser – Tolkning contra legem av den nationella lagstiftningen – Skyldighet att inte tillämpa nationella bestämmelser som strider mot unionsrätten

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 21 och 47; rådets direktiv 2000/78, artiklarna 1 och 4.2)

1.      Artikel 4.2 i rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet, jämförd med artiklarna 9 och 10 i samma direktiv samt med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, ska tolkas så, att när en kyrka eller en annan organisation vars etiska grundsyn bygger på religion eller övertygelse, till stöd för en rättsakt eller ett beslut såsom det att avslå en ansökan till en anställning hos denna, gör gällande att religionen, på grund av verksamhetens art eller det sammanhang i vilket den ska bedrivas, utgör ett verkligt, legitimt och berättigat yrkeskrav med hänsyn till den kyrkans eller organisationens etiska grundsyn, måste ett sådant påstående, i förekommande fall, kunna vara föremål för en effektiv domstolsprövning för att i det aktuella fallet säkerställa att de kriterier är uppfyllda som anges i artikel 4.2 i det direktivet.

Direktiv 2000/78 syftar visserligen till att skydda arbetstagarnas grundläggande rätt att inte diskrimineras på grund av sin religion eller övertygelse. Enligt artikel 4.2 i det direktivet ska emellertid hänsyn tas till kyrkors och andra offentliga eller enskilda organisationers självbestämmanderätt när deras etiska grundsyn bygger på religion eller övertygelse, i enlighet med artikel 17 FEUF och artikel 10 i stadgan. Denna motsvarar artikel 9 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950.

Artikel 4.2 i direktiv 2000/78 syftar således till att säkerställa en rimlig avvägning mellan å ena sidan rätten till självbestämmande för kyrkor och andra organisationer vars etiska grundsyn bygger på religion eller övertygelse och å andra sidan rätten för arbetstagare att, bland annat när de rekryteras, inte bli föremål för diskriminering på grund av religion eller övertygelse i situationer då dessa rättigheter kan konkurrera med varandra.

I det avseendet anges i den bestämmelsen vilka kriterier som ska beaktas i samband med den balans som ska göras för att säkerställa en rimlig avvägning mellan dessa rättigheter, som eventuellt konkurrerar med varandra.

Om tvist uppstår ska emellertid en sådan avvägning i förekommande fall kunna utgöra föremål för tillsyn av en oberoende myndighet och i sista hand av en nationell domstol.

Enligt artikel 17 FEUF är unionen neutral i fråga om medlemsstaternas sätt att organisera sitt förhållande till kyrkor och religiösa sammanslutningar eller samfund. Denna artikel hindrar dock inte en effektiv domstolskontroll av att kriterierna i artikel 4.2 i direktiv 2000/78 iakttas.

(se punkterna 50–53, 58 och 59 samt punkt 1 i domslutet)

2.      Artikel 4.2 i direktiv 2000/78 ska tolkas så, att det verkliga, legitima och berättigade yrkeskrav som åsyftas, avser ett nödvändigt och objektivt krav med hänsyn till kyrkans eller organisationens etiska grundsyn enligt det aktuella yrkeskravets art eller villkoren för dess utövande. Det kan inte omfatta överväganden som är främmande för den kyrkans eller organisationens etiska grundsyn eller rätt till självbestämmande. Detta krav ska vara förenligt med proportionalitetsprincipen.

Beträffande tolkningen av begreppet verkligt, legitimt och berättigat yrkeskrav i artikel 4.2 i direktiv 2000/78, följer det uttryckligen av den bestämmelsen att det är på grund av verksamhetens ”art” eller det ”sammanhang” i vilket den utövas, som religion eller övertygelse, i förekommande fall, kan utgöra ett sådant yrkeskrav.

Frågan huruvida särbehandling på grund av religion eller övertygelse är lagenlig mot bakgrund av denna bestämmelse förutsätter därför att det föreligger ett direkt samband, som kan kontrolleras objektivt, mellan de yrkeskrav som ställs av arbetsgivaren och verksamheten i fråga. Ett sådant samband kan följa antingen av verksamhetens art, till exempel när den innebär att delta i att fastställa den aktuella kyrkans eller organisationens etiska grundsyn eller att samarbeta i dess uppgift att förkunna, eller av de villkor under vilka verksamheten ska utövas, såsom behovet att garantera en trovärdig representation av kyrkan eller av någon organisation utanför denna.

Detta yrkeskrav ska dessutom, i enlighet med kravet i artikel 4.2 i direktiv 2000/78, vara ”verkligt, legitimt och berättigat” med hänsyn till kyrkans eller organisationens etiska grundsyn. Såsom domstolen har betonat i punkt 61 i förevarande dom, ankommer det i princip inte på de nationella domstolarna att uttala sig om den etik som ligger till grund för det åberopade yrkeskravet, som sådan. De ska emellertid avgöra från fall till fall huruvida dessa tre kriterier är uppfyllda med hänsyn till denna etiska grundsyn.

I fråga om dessa kriterier ska det beträffande huruvida kravet är ”verkligt” för det första påpekas att det förhållandet att det adjektivet används innebär att unionslagstiftaren ansett att omständigheten att tillhöra den religion eller att omfattas av den övertygelse som ligger till grund för den aktuella kyrkans eller organisationens etiska grundsyn ska framstå som nödvändig på grund av betydelsen av yrkesverksamheten i fråga för att den aktuella kyrkan eller organisationen ska hävda denna etiska grundsyn eller utöva sin rätt till självbestämmande.

Vad för det andra beträffar huruvida kravet är ”legitimt”, visar användningen av det ordet att unionslagstiftaren haft för avsikt att säkerställa att kravet på att tillhöra den religion eller att omfattas av den övertygelse som den aktuella kyrkans eller organisationens etiska grundsyn bygger på inte ska tjäna andra syften än den etiska grundsynen eller att den aktuella kyrkan eller organisationen utövar sin rätt till självbestämmande.

Vad för det tredje gäller huruvida kravet är ”berättigat”, innebär det ordet inte endast att en nationell domstol får kontrollera att kriterierna i artikel 4.2 i direktiv 2000/78 har iakttagits. Det betyder även att den kyrka eller organisation som har ställt kravet har skyldighet att visa att det, mot bakgrund av de faktiska omständigheterna i målet, föreligger en trolig och allvarlig risk för att dess etiska grundsyn eller självbestämmanderätt ska äventyras, varför det verkligen är nödvändigt att införa ett sådant krav.

(se punkterna 62–67 och 69 samt punkt 2 i domslutet)

3.      En nationell domstol, som har att pröva en tvist mellan två enskilda, ska, när det inte är möjligt att tolka tillämplig nationell lagstiftning i enlighet med artikel 4.2 i direktiv 2000/78, inom ramen för sin behörighet säkerställa det rättsliga skydd som enskilda har enligt artiklarna 21 och 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och säkerställa den fulla verkan av de artiklarna genom att vid behov underlåta att tillämpa motstridande bestämmelser i nationell lagstiftning.

Domstolen erinrar härvidlag om att det ankommer på de nationella domstolarna att – med beaktande av samtliga bestämmelser i nationell rätt och med tillämpning av dess tolkningsmetoder – fastställa om och i vilken omfattning en nationell bestämmelse, som 9 § punkt 1 AGG, kan tolkas i överensstämmelse med artikel 4.2 i direktiv 2000/78 utan att göra en tolkning contra legem av den nationella bestämmelsen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 april 2016, DI, C‑441/14, EU:C:2016:278, punkterna 31 och 32 samt där angiven rättspraxis).

Om det inte är möjligt att göra en tolkning som överensstämmer med den nationella bestämmelse som är aktuell i det nationella målet, påpekar domstolen för det första att principen om likabehandling i arbetslivet inte i sig fastställs i direktiv 2000/78. Den principen härleds ur olika internationella instrument och medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner. Direktivet syftar endast till att inom nämnda område fastställa en allmän ram för att bekämpa diskriminering på olika grunder, däribland religion eller övertygelse, såsom framgår av rubriken och artikel 1 i det direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 maj 2011, Römer, C‑147/08, EU:C:2011:286, punkt 59 och där angiven rättspraxis).

Förbudet mot diskriminering på grund av religion eller övertygelse är tvingande som en allmän princip i unionsrätten. Det förbudet föreskrivs i artikel 21.1 i stadgan och är i sig tillräckligt för att ge enskilda en rätt som kan åberopas som sådan i en tvist på ett område som omfattas av unionsrätten (se, beträffande icke-diskrimineringsprincipen på grund av ålder, dom av den 15 januari 2014, Association de médiation sociale, C‑176/12, EU:C:2014:2, punkt 47).

Med hänsyn till att artikel 21 i stadgan har tvingande verkan, skiljer sig den bestämmelsen i princip inte från olika bestämmelser i grundfördragen om förbud mot diskriminering på olika grunder, även när diskrimineringen följer av avtal mellan enskilda (se, analogt, dom av den 8 april 1976, Defrenne, 43/75, EU:C:1976:56, punkt 39; dom av den 6 juni 2000, Angonese, C‑281/98, EU:C:2000:296, punkterna 33–36; dom av den 3 oktober 2000, Ferlini, C‑411/98, EU:C:2000:530, punkt 50, och dom av den 11 december 2007, International Transport Workers Federation och Finnish Seamen’s Union, C‑438/05, EU:C:2007:772, punkterna 57–61).

Det ska vidare betonas att artikel 47 i stadgan, avseende rätten till ett effektivt domstolsskydd, i likhet med artikel 21 i stadgan i sig är tillräcklig och inte bör preciseras genom unionsrättsliga bestämmelser eller bestämmelser i nationell rätt för att ge enskilda rättigheter som kan åberopas som sådana.

I förkommande fall är den nationella domstolen därför skyldig att inom ramen för sin behörighet säkerställa det rättsliga skydd som enskilda har enligt artiklarna 21 och 47 i stadgan och säkerställa den fulla verkan av de artiklarna genom att vid behov underlåta att tillämpa motstridande bestämmelser i nationell lagstiftning.

(se punkterna 71, 75–79 och 82 samt punkt 3 i domslutet)