Mål T‑233/04

Konungariket Nederländerna

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Statligt stöd – Direktiv 2001/81/EG – Nationell åtgärd som innebär ett system för handel med utsläppsrätter för kväveoxider – Beslut varigenom stödet förklaras förenligt med den gemensamma marknaden – Upptagande till sakprövning – Fördel – Åtgärden saknar selektiv karaktär”

Sammanfattning av domen

1.      Talan om ogiltigförklaring – Talan som väcks av medlemsstaterna

(Artiklarna 88 EG och 230 andra stycket EG)

2.      Statligt stöd – Begrepp

(Artikel 87.1 EG)

3.      Statligt stöd – Begrepp – Åtgärdens selektiva karaktär

(Artiklarna 6 EG och 87.1 EG)

1.      I artikel 230 EG görs en klar åtskillnad mellan dels gemenskapsinstitutionernas och medlemsstaternas, dels fysiska och juridiska personers rätt att väcka talan om ogiltigförklaring, och i andra stycket i denna artikel ges en rätt för varje medlemsstat att genom en talan om ogiltigförklaring bestrida rättsenligheten av kommissionens beslut, utan att det uppställs som villkor för utövandet av denna rätt att den motiveras av ett berättigat intresse av att få saken prövad. För att talan om ogiltigförklaring ska kunna väckas mot en rättsakt från kommissionen krävs emellertid att rättsakten är avsedd att ha rättsverkningar. Ett kommissionsbeslut i vilket en åtgärd kvalificeras som statligt stöd innebär att kommissionen får pröva huruvida åtgärden är förenlig med den gemensamma marknaden, och beslutet har således rättsverkningar. Beslutet utgör således en rättsakt mot vilken en medlemsstat får väcka talan.

(se punkterna 37 och 41–42)

2.      Inom ramen för ett system som fastställer en utsläppsnorm för vissa företag beträffande kväveoxider och som gör det tillåtet för dessa företag att handla med utsläppsrätter som indirekt följer av normen, innebär det tillstånd som en medlemsstat ger att handla med dessa utsläppsrätter att företagen ges immateriella tillgångar som de fritt kan sälja, trots att medlemsstaten hade kunnat sälja eller auktionera ut dem. Detta utgör följaktligen en förmån som nämnda företag tilldelats med hjälp av statliga medel.

(se punkterna 70, 74–75 och 78)

3.      Det utgör inte något statligt stöd när det är fråga om en statlig åtgärd som inrättar ett system för handel med utsläppsrätter för kväveoxider och som gör det möjligt för samtliga stora industrianläggningar, beträffande vilka åtgärden fastställer ett utsläppstak, att dra nytta av en fördel som består i möjligheten att sälja utsläppsrätter. Kriteriet för att åtgärden ska äga tillämpning är nämligen objektivt utan hänsyn till geografiska eller sektorsvisa faktorer. Eftersom kriteriet riktas mot de mest förorenande företagen står det dessutom i överensstämmelse med det eftersträvade syftet, det vill säga skyddet för miljön, och med systemets inre logik och natur. Ekologiska överväganden motiverar att skillnad görs mellan företag med höga utsläpp av kväveoxider beträffande vilka gäller en särskild reduktionsnorm och övriga företag som i faktiskt och rättsligt hänseende inte befinner sig i samma situation.

(se punkterna 88, 90 och 97–99)