PERSONALDOMSTOLENS DOM

(plenum)

den 1 juli 2010

Mål F-45/07

Wolfgang Mandt

mot

Europaparlamentet

”Personalmål – Tjänstemän – Efterlevandepension – Artikel 79 i tjänsteföreskrifterna – Artikel 18 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna – Efterlevande make – Erkännande av att två personer har ställning som efterlevande make – Minskning med 50 procent – Berättigade förväntningar – Regeln om överensstämmelse”

Saken: Talan väckt med stöd av artiklarna 236EG och 152 EA, genom vilken Wolfgang Mandt har yrkat ogiltigförklaring av beslutet av Europaparlamentets tillsättningsmyndighet av den 8 februari 2007 att avslå det klagomål som han hade ingett mot beslutet av den 8 september 2006, genom vilket parlamentet beslutade att, från och med den 1 april 2006, minska med 50 procent den efterlevandepension som han erhöll i egenskap av efterlevande make till den avlidna Gisela Mandt, född Neumann, tidigare tjänsteman vid parlamentet, med motiveringen att parlamentet, genom beslut samma dag, den 8 september 2006, på ansökan av den avlidne Kurt-Wolfgang Braun-Neumann om att han skulle beviljas en efterlevandepension likaså i egenskap av efterlevande make till Gisela Neumann, hade beslutat att till den sistnämnde utbetala en sådan pension med 50 procent från och med den 1 april 2006.

Avgörande: Det saknas anledning att pröva yrkandet om att parlamentet ska förpliktas att till sökanden betala full efterlevandepension i den del detta yrkande avser tiden efter den 31 oktober 2009. Talan ogillas i övrigt. Vardera parten, inklusive intervenienten den avlidne Kurt‑Wolfgang Braun-Neumann, ska bära sina rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Pensioner – Efterlevandepension – Ställning som efterlevande make – Bedömning enligt nationell rätt

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 79; bilaga VIII, artikel 18)

2.      Tjänstemän – Pensioner – Efterlevandepension – Regler för beviljandet när det finns två efterlevande makar

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 79; bilaga VIII, artiklarna 18 och 28)

3.      Tjänstemän – Talan – Föregående administrativt klagomål – Överensstämmelse mellan klagomålet och talan

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

1.      Enligt rättspraxis följer det av kravet på en enhetlig tillämpning av unionsrätten och av likhetsprincipen att en bestämmelse i unionsrätten som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas nationella rätt i syfte att fastställa bestämmelsens betydelse och räckvidd normalt ska ges en självständig tolkning inom hela unionen, med beaktande av bestämmelsens sammanhang och det mål som eftersträvas med den aktuella lagstiftningen. I denna rättspraxis har det likaså slagits fast att även om det saknas en sådan uttrycklig hänvisning kan dock tillämpningen av unionsrätten i förekommande fall förutsätta en hänvisning till medlemsstaternas nationella rätt, särskilt när unionsdomstolen inte kan finna de upplysningar i unionsrätten eller dess allmänna rättsprinciper som gör det möjligt att precisera en unionsrättslig bestämmelses innehåll och räckvidd genom en självständig tolkning.

Med hänsyn till att det i unionsrätten saknas en komplett uppsättning regler på den internationella privaträttens område och mot bakgrund av skillnaderna mellan de nationella systemen för internationell privaträtt, skulle det vara en synnerligen komplicerad och, ur juridisk synvinkel, högst osäker uppgift (och detta även om administrativa krav och begränsningar inte beaktas) för en administrativ instans inom unionen att, med avseende på tillämpningen av en bestämmelse i sekundärrätten, såsom artikel 79 i tjänsteföreskrifterna eller artikel 18 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, fastställa vilken nationell rättsordning som ensam är ”behörig” att avgöra en persons civilstånd. Vidare bör även unionsdomstolen avstå från sådan verksamhet, vilken skulle vara likvärdig med domstolsskapad lagstiftning.

Det ankommer sålunda varken på domstolen eller på unionens institutioner att vid tillämpningen av tjänsteföreskrifterna pröva huruvida nationella domstolars avgöranden är välgrundade.

Det förhållandet att en av unionens institutioner erkänner att två personer har ställning som efterlevande make till en och samma tidigare tjänsteman som avlidit, i syfte att bevilja en ekonomisk förmån, utgör inte på något sätt ett godkännande, om än underförstått, av månggifte inom unionen. Ett sådant godkännande skulle väcka frågor om förenligheten med överordnade rättsprinciper och rättsregler, särskilt om var och en av de berörda personerna beviljades hela den ekonomiska förmån som ska utgå till ”den” efterlevande maken. Under alla omständigheter beaktar den berörda institutionen endast följderna av tillämpningen av de nationella familjerättslagstiftningarna.

(se punkterna 62, 63, 68, 84 och 87)

Hänvisning till

Domstolen: 5 februari 1981, P. mot kommissionen, 40/79, REG 1981, s. 361, förslag till avgörande av generaladvokaten Warner, s. 382 och 383; 18 januari 1984, Ekro, 327/82, REG 1984, s. 107, punkt 11; 17 april 1986, Reed, 59/85, REG 1986, s. 1283, punkt 15; 31 maj 2001, D och Sverige mot rådet, C‑122/99 P och C‑125/99 P, REG 2001, s. I‑4319, punkterna 34–38

Förstainstansrätten: 18 december 1992, Díaz García mot parlamentet, T‑43/90, REG 1992, s. II‑2619, punkt 36; 22 februari 2006, Adam mot kommissionen, T‑342/04, REGP 2006, s. I‑A‑2‑23 och II‑A‑2‑107, punkt 32

2.      Eftersom det i tjänsteföreskrifterna inte regleras vad som gäller för beviljandet av efterlevandepension när det finns två efterlevande makar ankommer det på institutionen att fastställa en metod för detta.

Den fördelningsmetod som institutionen valde, nämligen att dela efterlevandepensionen lika mellan de efterlevande makarna strider inte mot lydelsen, systematiken och syftet med bestämmelserna i artikel 79 i tjänsteföreskrifterna och artikel 18 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna eller mot bestämmelserna i hela kapitlet om efterlevandepension i nämnda bilaga, särskilt som kriteriet om äktenskapets varaktighet, såsom detta kriterium uppställs i artikel 28 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, skulle vara svårt att tillämpa då det finns flera efterlevande makar och skulle strida mot syftet med artikel 79 i tjänsteföreskrifterna.

(se punkterna 97 och 104)

3.      Enligt regeln om överensstämmelse mellan det föregående administrativa klagomålet och talan krävs det att det föreligger en överensstämmelse mellan dels föremålet och saken i ansökan, dels föremålet och saken i klagomålet. Denna regel motiveras av själva syftet med det administrativa förfarandet, nämligen att möjliggöra för administrationen att ompröva sitt beslut och således få till stånd en reglering utanför domstol, vilken i de flesta domar betecknas som en ”uppgörelse i godo”.

Eftersom det administrativa förfarandet är informellt, och de berörda personerna i detta skede kan agera utan hjälp av advokat ska administrationen inte tolka klagomålen restriktivt, utan förutsättningslöst. Även om de yrkanden som framställs vid unionsdomstolen ska ha samma föremål som de yrkanden som angetts i klagomålet och endast får innehålla ”anmärkningar” som rör samma sak som de anmärkningar som har åberopats i klagomålet, får dock dessa anmärkningar utvecklas vid unionsdomstolen genom att grunder och argument anförs som inte nödvändigtvis förekom i klagomålet, men som har ett nära samband med detta.

Regeln om överensstämmelse kan endast gälla för det fall talan ändrar klagomålets föremål eller saken, varvid begreppet sak ska tolkas i vid bemärkelse. Följaktligen, och med förbehåll för invändningar om rättsstridighet och naturligtvis grunder som utgör tvingande rätt, är det normalt sett fråga om en ändring av saken i målet, med följden att talan inte kan tas upp till sakprövning på grund av att regeln om överensstämmelse inte har följts, endast om sökanden i sitt klagomål enbart har kritiserat den formella giltigheten av den rättsakt som går honom emot, däribland dess processuella aspekter, och därefter i sin ansökan åberopar materiella grunder eller i det motsatta fallet då sökanden, efter att i sitt klagomål endast ha bestritt lagenligheten i sak av den rättsakt som går honom emot, inger en ansökan som innehåller grunder rörande rättsaktens formella giltighet, däribland dess processuella aspekter.

På grund av att en invändning om rättsstridighet i sig är av rättslig karaktär, i likhet med det resonemang som föranleder den berörda personen att undersöka och åberopa en sådan rättsstridighet, kan det inte heller krävas att den tjänsteman eller den anställde som inger klagomålet, och som inte nödvändigtvis har relevanta juridiska kunskaper, framställer en sådan invändning i det administrativa förfarandet, vid äventyr av att den annars avvisas.

(se punkterna 109–111 och 119–121)

Hänvisning till

Domstolen: 1 juli 1976, Sergy mot kommissionen, 58/75, REG 1976, s. 1139, punkterna 31–33; 20 mars 1984, Razzouk och Beydoun mot kommissionen, 75/82 och 117/82, REG 1984, s. 1509, punkt 9; 7 maj 1986, Rihoux m.fl. mot kommissionen, 52/85, REG 1986, s. 1555, punkterna 12 och 14; 26 januari 1989, Koutchoumoff mot kommissionen, 224/87, REG 1989, s. 99, punkt 10; 14 mars 1989, Del Amo Martinez mot parlamentet, 133/88, REG 1989, s. 689, punkterna 10 och 11; 2 april 1998, kommissionen mot Sytraval och Brink’s Frankrike, C‑367/95 P, REG 1998, s. I‑1719, punkt 67; 19 november 1998, parlamentet mot Gaspari, C‑316/97 P, REG 1998, s. I‑7597, punkterna 17 och 18

Förstainstansrätten: 8 juni 1995, Allo mot kommissionen, T‑496/93, REGP 1995, s. I‑A‑127 och II‑405, punkt 26; 13 april 2005, Nielsen mot rådet, T‑353/03, REGP 2005, s. I‑A‑95 och II‑443, punkt 23; 31 maj 2005, Dionyssopoulou mot rådet, T‑284/02, REGP 2005, s. I‑A‑131 och II‑597, punkt 62

Personaldomstolen: 21 februari 2008, Putterie-De-Beukelaer mot kommissionen, F‑31/07, REGP 2008, s. I‑A‑1‑53 och II‑A‑1‑261, punkt 57 och följande punkter, överklagad till Europeiska unionens förstainstansrätt, mål T‑160/08 P; 11 september 2008, Smadja mot kommissionen, F‑135/07, REGP 2008, s. I‑A‑1‑299 och II‑A‑1‑1585, punkt 40, överklagad till Europeiska unionens förstainstansrätt, mål T‑513/08 P; 18 maj 2009, Meister mot harmoniseringsbyrån, F‑138/06 och F‑37/08, REGP 2009, s. I‑A‑1‑0131 och II‑A‑1‑727, punkt 145