PERSONALDOMSTOLENS DOM (första avdelningen)

den 5 juli 2011

Mål F-46/09

V

mot

Europaparlamentet

”Personalmål – Kontraktsanställd – Anställningsvillkor – Fysisk lämplighet – Läkarundersökning som är ett villkor för anställning – Skydd för enskilda personer med avseende på behandlingen av personuppgifter – Medicinsk sekretess – Överföring av medicinska uppgifter mellan institutionerna – Rätten till respekt för privatliv”

Saken:      Talan väckt med stöd av artiklarna 236 EG och 152 EA, genom vilken V har yrkat ogiltigförklaring, dels av det beslut som fattades av direktören för personaladministrationen vid parlamentet den 19 december 2008 om att återkalla det erbjudande om anställning som hon fått den 10 december 2008, på grund av att hon inte ansågs lämplig för anställning, dels av utlåtandet av parlamentets förtroendeläkare av den 18 december 2008, samt ersättning för den skada som hon anser sig ha lidit.

Avgörande:      Parlamentets beslut av den 19 december 2008 om att återkalla sitt erbjudande om anställning av sökanden ogiltigförklaras. Parlamentet förpliktas att betala sökanden ett belopp om 25 000 euro. Talan ogillas i övrigt. Parlamentet ska bära sina rättegångskostnader och ersätta sökandens rättegångskostnader. Europeiska datatillsynsmannen, som har intervenerat i målet, ska bära sina rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Rekrytering – Beslut att inte anställa grundat på fysisk olämplighet – Domstolsprövning – Räckvidd

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 33)

2.      Tjänstemän – Rekrytering – Fysisk förmåga – Läkarkommitté – Iakttagande av rätten till försvar

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 33 andra stycket; anställningsvillkoren för övriga anställda, artikel 83)

3.      Grundläggande rättigheter – Respekt för privatlivet och familjelivet – Överföring till tredje man av medicinska uppgifter om en person – Intrång i den mening som avses i artikel 8 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna – Motivering

4.      Tjänstemän – Talan – Åberopande under pågående rättegång av ett skäl som kunde utgöra en laglig motivering av det omtvistade beslutet – Hinder för ogiltigförklaring av beslutet – Saknas, förutom om administrationen har en normbunden behörighet i frågan

5.      Tjänstemän – Institutionernas utomobligatoriska ansvar – Villkor – Rättsstridighet – Skada – Orsakssamband – Begrepp – Tillämpning i personalmål – Kriterier

6.      Tjänstemän – Talan – Skadeståndstalan – Ogiltigförklaring av den angripna rättsstridiga rättsakten – Adekvat ersättning för ideell skada – Gränser

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 91)

1.      Även om unionsdomstolen, vid prövningen av huruvida ett beslut att inte anställa någon som motiveras av dennes fysiska olämplighet är lagenligt, inte kan ersätta en rent medicinsk bedömning med sin egen bedömning, ankommer det emellertid på den att pröva huruvida rekryteringsförfarandet har genomförts lagenligt och framför allt att undersöka huruvida avslaget på anställning grundar sig på ett motiverat medicinskt utlåtande, i vilket det fastställs ett begripligt samband mellan de medicinska konstaterandena i utlåtandet och de slutsatser som dras i detsamma.

En institutions förtroendeläkare får inte bara grunda sitt utlåtande om fysisk olämplighet på förekomsten av nuvarande fysiska eller psykiska besvär, utan det måste även föreligga en medicinskt grundad prognos vad avser framtida besvär som inom en överskådlig framtid skulle kunna äventyra att den anställde fullgör de planerade arbetsuppgifterna normalt.

En läkares befogenhet att företa medicinska bedömningar hindrar inte att domstolen prövar dels huruvida de bevis som har åberopats är materiellt riktiga, tillförlitliga och samstämmiga, dels huruvida dessa bevis utgör samtliga relevanta uppgifter som ska beaktas för att bedöma en komplicerad situation och huruvida de kan ligga till grund för de slutsatser som har dragits.

(se punkterna 72, 73 och 81)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 14 april 1994, A mot kommissionen, T‑10/93, punkterna 61och 62; 12 maj 2004, Hecq mot kommissionen, T‑191/01, punkt 63

2.      I artikel 33 andra stycket i tjänsteföreskrifterna föreskrivs ett internt förfarande för prövning av negativa utlåtanden som utfärdats av institutionens förtroendeläkare. Lagstiftaren hade, genom att i denna bestämmelse inrätta en läkarkommitté som handhar omprövningar, för avsikt att införa en ytterligare skyddsregel för de sökande och därigenom förbättra skyddet för deras rättigheter. Denna skyddsregel, som avser principen om iakttagande av rätten till försvar, utgör en väsentlig formföreskrift.

Denna skyddsregel ska uppfyllas innan ett beslut om avslag på anställning antas och inte i ett senare skede, eftersom den då skulle bli meningslös, eftersom dess syfte är att garantera rätten till försvar för sökande till en anställning. Ordalydelsen i artikel 33 andra stycket i tjänsteföreskrifterna är i detta avseende tydlig: en sökande till en anställning har 20 dagar på sig för att vända sig till läkarkommittén för att ansöka om prövning, varvid fristen ska räknas från det att sökanden informerats om förtroendeläkarens utlåtande och inte från det att vederböranden har fått kännedom om beslutet om avslag på anställning.

(se punkterna 92–94)

Hänvisning till

Domstolen: 8 juli 1999, Hercules Chemicals mot kommissionen, C‑51/92 P, punkterna 75–78

Förstainstansrätten: ovannämnda målet A mot kommissionen, punkt 23; 8 juli 2008, Franchet och Byk mot kommissionen, T‑48/05, punkt 151

Personaldomstolen: 13 december 2007, N mot kommissionen, F‑95/05, punkterna 69 och 76

3.      Rätten till respekt för privatlivet, som har stadfästs i artikel 8 i europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och som har sitt ursprung i medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner, utgör en av de grundläggande rättigheter som skyddas av unionens rättsordning. Den omfattar bland annat en persons rätt att hålla uppgifter om sin hälsa hemliga.

Överföring till tredje man, inbegripet till en annan institution, av personuppgifter avseende en persons hälsa vilka samlats in av en institution, utgör i sig ett intrång i den berörda personens privatliv, oavsett hur dessa uppgifter senare används.

Enligt artikel 8.2 i konventionen kan intrång i privatlivet som görs av en offentlig myndighet dock rättfärdigas, förutsatt att det sker ”med stöd av lag”, det görs för att uppnå ett eller flera av det begränsade antal mål som anges i artikeln och det är ”nödvändigt” för att uppnå detta eller dessa mål.

Med hänsyn till medicinska uppgifters djupt personliga och känsliga karaktär, måste prövningen av huruvida sådana uppgifter får överföras eller meddelas till tredje man utan den berörda personens samtycke vara synnerligen rigorös, även när det rör sig om en annan unionsinstitution eller ett annat unionsorgan.

(se punkterna 111–113 och 123)

Hänvisning till

Domstolen: 8 april 1992, kommissionen mot Tyskland, C‑62/90, punkt 23; 5 oktober 1994, X mot kommissionen, C‑404/92 P, punkterna 17 och 18; 20 maj 2003, förenade målen Österreichischer Rundfunk m.fl., C‑465/00, C‑138/01 och C‑139/01, punkterna 73–75

4.      Inom ramen för en talan som väckts av en tjänsteman, utgör inte åberopande av ett skäl under pågående rättegång, vilket kunde ha utgjort en laglig motivering av det omtvistade beslutet, ett hinder för ogiltigförklaring av beslutet, förutom om administrationen har en normbunden behörighet i frågan.

Avseende ett beslut att inte anställa grundat på fysisk olämplighet kan institutionen emellertid inte påstå att den hade en normbunden behörighet. Den hade nämligen ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller motiveringen av varför den ansåg att förtroendebandet har brutits, vilken anfördes under rättegången.

(se punkterna 147 och 148)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 10 december 2003, Tomarchio mot kommissionen, T‑173/02, punkt 86; 15 mars 2006, Leite Mateus mot kommissionen, T‑10/04, punkt 43

Personaldomstolen: 15 december 2010, Angulo Sánchez mot rådet, F‑67/09, punkterna 76–78

5.      För att administrationen ska bli skadeståndsansvarig krävs det att ett antal villkor är uppfyllda. Det beteende som institutionerna klandras för ska vara rättsstridigt, skadan ska vara verklig och det ska föreligga ett orsakssamband mellan beteendet och den åberopade skadan. Dessa tre villkor är kumulativa. Det räcker att ett av dem inte är uppfyllt för att yrkanden om skadestånd ska ogillas.

Vad beträffar orsakssambandet måste sökanden i princip bevisa att det finns ett direkt och säkerställt samband mellan det fel som institutionen har begått och den påstådda skadan.

För att det ska föreligga ett etablerat orsakssamband krävs det inte nödvändigtvis att den rättsstridighet som unionsinstitutionen har gjort sig skyldig till har berövat en person en anställning, vilken den berörda personen aldrig kan bevisa att han eller hon hade haft rätt till, men att den utan tvekan har berövat denne en verklig chans att få anställning som tjänsteman eller övrig anställd, med som följd att den berörda personen har lidit ekonomisk skada till följd av utebliven inkomst. Då det under omständigheterna i det enskilda fallet framstår som högst sannolikt att den berörda institutionen skulle ha anställt personen i fråga om gällande rätt hade iakttagits, utgör den teoretiska osäkerheten som består beträffande utgången av ett förfarande som genomförts i vederbörlig ordning inte hinder för att utdöma ersättning för den verkliga ekonomiska skada som den berörda personen har lidit till följd av att han eller hon fråntagits rätten att ansöka om en anställning som han eller hon hade haft goda chanser att erhålla.

(se punkterna 157–159)

Hänvisning till

Domstolen: 1 juni 1994, kommissionen mot Brazzelli Lualdi m.fl., C‑136/92 P, punkt 42; 21 februari 2008, kommissionen mot Girardot, C‑348/06 P, punkt 52

Förstainstansrätten: 28 september 1999, Hautem mot revisionsrätten, T‑140/97, punkt 85; 5 oktober 2004, Sanders m.fl. mot kommissionen, T‑45/01, punkt 150

Personaldomstolen: 22 oktober 2008, Tzirani mot kommissionen, F‑46/07, punkt 218

6.      Ogiltigförklaringen av en rättsstridig rättsakt som har antagits av en administration kan i sig utgöra en lämplig och i princip tillräcklig gottgörelse för den ideella skada som en tjänsteman kan ha lidit.

Ogiltigförklaringen av en sådan rättsakt kan emellertid inte utgöra fullständig ersättning för en ideell skada, om rättsakten innehåller en bedömning av den berörda personens förmåga eller beteende som skulle kunna skada denne, när ogiltigförklaringen har förlorat all ändamålsenlig verkan, eller när den begångna rättsstridigheten är särskilt allvarlig. Åsidosättandet av rätten till respekt för privatlivet och förordning nr 45/2001 om skydd för enskilda då gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen behandlar personuppgifter och om den fria rörligheten för sådana uppgifter, är således särskilt allvarligt och motiverar att ersättning beviljas för ideell skada.

(se punkterna 167, 169 och 171–173)

Hänvisning till

Domstolen: 7 februari 1990, Culin/ mot kommissionen, C‑343/87, punkterna 25–29

Förstainstansrätten: 26 januari 1995, Pierrat mot domstolen, T‑60/94, punkt 62; 21 januari 2004, Robinson mot parlamentet, T‑328/01, punkt 79; 30 september 2004, Ferrer de Moncada mot kommissionen, T‑16/03, punkt 68

Personaldomstolen: 13 december 2007, Sundholm mot kommissionen, F‑42/06, punkt 44; ovannämnda målet Tzirani mot kommissionen, punkt 223; 7 juli 2009, förenade målen Bernard mot Europol, F‑99/07 och F‑45/08, punkt 106