BESLUT AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL
(tredje avdelningen)
den 20 mars 2014
Mål F‑44/13
Françoise Michel
mot
Europeiska kommissionen
”Personalmål – Tjänsteman – Talan om ersättning – Lön – Tjänstgöring i tredje land – Ersättning baserad på levnadskostnader – Beräkning av ersättningen – Felaktigt beaktande av den skatt som tas ut på en efterlevandepension – Fel av tillsättningsmyndigheten – Yrkande om ersättning för skadan – Lönebeskedens definitiva karaktär – Preskriptionsfrist som kan göras gällande gentemot en tjänsteman – Artikel 85 i tjänsteföreskrifterna – Ej tillämplig – Artikel 76 i rättegångsreglerna – Uppenbart att talan inte kan tas upp till prövning”
Saken: Talan väckt enligt artikel 270 FEUF, som är tillämplig på Euratomfördraget enligt dess artikel 106a, genom vilken Françoise Michel i huvudsak yrkar ogiltigförklaring av Europeiska kommissionens tillsättningsmyndighets beslut av den 25 januari 2013, i vilket tillsättningsmyndigheten endast delvis biföll hennes klagomål och, med hänvisning till att ansökan gavs in sent, beslutade att inte helt ersätta henne för skadan som följde av den felaktiga beräkningen, under nästan ett decennium, av det belopp hon skulle erhålla som ersättning baserad på levnadskostnader.
Avgörande: Talan avvisas till viss del och ogillas i övrigt såsom uppenbart ogrundad. Françoise Michel ska bära sina egna rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader.
Sammanfattning
1. Talan väckt av tjänstemän – Skadeståndstalan – Grunder – Fråga huruvida ett beslut av tillsättningsmyndigheten som inte ifrågasatts inom föreskriven frist är rättsstridigt – Avvisning
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)
2. Talan väckt av tjänstemän – Föregående administrativt klagomål – Tidsfrister – Utgör tvingande rätt
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)
3. Talan väckt av tjänstemän – Begäran om ersättning riktad till en institution – Som ursäkt för den sena begäran har sökanden åberopat svårigheter att förstå reglerna avseende hennes lön – Otillåtet – Administrationens betalning ex gratia av en ersättning med användande av det beräkningssätt som sökanden föreslagit – Tillämplighet av fristen avseende begäran om återkrävande av felaktigt utbetalda belopp – Omfattas inte
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 85 andra stycket och 90.1)
4. Tjänstemän – Lön – Rätt till dröjsmålsränta – Villkor
1. En tjänsteman eller annan anställd som underlåtit att angripa rättsakter som går denne emot genom att i rätt tid ge in ett klagomål och senare en talan om ogiltigförklaring kan inte gottgöra denna underlåtenhet och skaffa sig nya talefrister genom en begäran om ersättning som ges in senare och vars syfte uppenbart är att erhålla ett ekonomsikt resultat som är identiskt med det som skulle ha blivit följden av en talan i rätt tid om ogiltigförklaring av dessa rättsakter.
(se punkt 45)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 13 juli 1993, Moat mot kommissionen, T‑20/92, punkt 46
Personaldomstolen: 28 september 2011, Hecq mot kommissionen, F‑12/11, punkt 50 och där angiven rättspraxis
2. Fristerna för klagomål och talan, vilka är av tvingande karaktär och inte kan ändras vare sig av parterna eller av domstolen, har till syfte att inom unionsinstitutionerna säkerställa den rättssäkerhet som är nödvändig för att dessa ska fungera väl, genom att undvika ett evigt ifrågasättande av unionens rättsakter som har rättlig verkan samt utesluta all diskriminering och godtycklig behandling vid rättsskipningen. Möjligheten att ge in en ansökan i den mening som avses i artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna betyder inte att tjänstemannen kan åsidosätta de tidsfrister för att inge klagomål och att väcka talan som föreskrivs i artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna, genom att senare indirekt genom en sådan ansökan ifrågasätta ett tidigare beslut som inte bestritts inom fristen.
Med anledning av dessa fristers tvingande karaktär kan den omständigheten att en institution gör en prövning i sak av ett klagomål som delvis kommit in för sent, och således ska avvisas, inte leda till avsteg från systemet med tvingande frister.
(se punkterna 46 och 68)
Hänvisning till
Domstolen: 13 november 1986, Becker mot kommissionen, 232/85, punkt 8
Förstainstansrätten: 29 januari 1997, Adriaenssens m.fl. mot kommissionen, T‑7/94, punkterna 27 och 33, och där angiven rättspraxis; 24 mars 1998, Meyer m.fl. mot domstolen, T‑181/97, punkt 31; 5 mars 2008, Combescot mot kommissionen, T‑414/06 P, punkt 43 och där angiven rättspraxis
3. En tjänsteman kan inte rättfärdiga en försening med en begäran om ersättning avseende den beskattningsbara delen av lönen genom att åberopa svårigheter med att identifiera och förstå beräkningsmetoderna. Varje normalt aktsam tjänsteman antas nämligen känna till tjänsteföreskrifterna och särskilt bestämmelserna om lön.
Den omständigheten att tillsättningsmyndigheten har beslutat att ex gratia retroaktivt låta den berörda komma i åtnjutande av den korrekta beräkningen av en ersättning för vilken den berörda uppfyllde villkoren och som tidigare beräknats med beaktande av den omtvistade beskattningsbara lönen, kan inte leda till att den berörda i tillämpliga delar kan utnyttja fristen på fem år i artikel 85 andra stycket andra meningen i tjänsteföreskrifterna. I vart fall gör inte en institution något fel genom att inte fästa tjänstemannens uppmärksamhet på beräkningssättet avseende en ersättning. Det åligger institutionen att säkerställa betalning av tusentals löner och ersättningar till tjänstemän och andra anställda. Institutionens situation är inte jämförbar med situationen för en tjänsteman, som har ett personligt intresse av att kontrollera de betalningar som månatligen utbetalas till denne.
(se punkterna 52–54 och 69–73)
Hänvisning till
Domstolen: 18 mars 1975, Acton m.fl. mot kommissionen, 44/74, 46/74 och 49/74, punkt 29; 27 oktober 1987, Houyoux och Guery mot kommissionen, 176/86 och 177/86, punkterna 9 och 14–16
Förstainstansrätten: 10 februari 1994, White mot kommissionen, T‑107/92, punkt 47; 5 november 2002, Ronsse mot kommissionen, T‑205/01, punkt 52; 16 maj 2007, F mot kommissionen, T‑324/04, punkt 144 och där angiven rättspraxis
Personaldomstolen: 12 mars 2014, CR mot parlamentet, F‑128/12, punkt 45 och där angiven rättspraxis
4. När ett fel har gjorts av administrationen vid tillämpningen av en bestämmelse i tjänsteföreskrifterna som inte går utöver fel och rättelser i den löpande verksamheten som kan inträffa vid beräkningen av månadslöner, vilka lett till en fördel eller nackdel för tjänstemannen, är det normalt att dessa fel rättas så fort de upptäcks och att varken tjänstemannen eller administrationen åläggs att betala dröjsmålsränta, eftersom rättningar som genomförs efter ett klagomål eller en talan, utom i undantagsfall där tillsättningsmyndigheten gjort ett allvarligt fel, inte skiljer sig från rätningar i den löpande verksamheten.
I vart fall kan det, när det gäller ett belopp som institutionen har för avsikt att betala ex gratia, endast bli fråga om dröjsmålsränta när huvudfordran är klar avseende sitt belopp eller åtminstone kan fastställas utifrån objektivt fastställda omständigheter och när betalningen ifråga oskäligen har försenats av administrationen.
(se punkterna 80 och 82)
Hänvisning till
Domstolen: 13 oktober 1977, Gelders-Deboeck mot kommissionen, 106/76, punkterna 26–29
Förstainstansrätten: 12 mars 1996, Weir mot kommissionen, T‑361/94, punkt 52 och där angiven rättspraxis