BESLUT AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL

(andra avdelningen)

17 september 2014

Mål F‑21/10 DEP

Luigi Marcuccio

mot

Europeiska kommissionen

”Personalmål – Förfarande – Fastställande av rättegångskostnader – Artikel 92 i rättegångsreglerna – En institution låter sig företrädas av advokat – Advokatarvode – Ersättningsgilla kostnader – Begäran om dröjsmålsränta”

Saken:      Europeiska kommissionens begäran om fastställande av ersättningsgilla rättegångskostnader, som gjorts med stöd av artikel 92 i rättegångsreglerna och med anledning av beslut Marcuccio/kommissionen (T‑21/10, EU:F:2011:24).

Avgörande:      Det totala belopp som Luigi Marcuccio ska betala till Europeiska kommissionen såsom ersättningsgilla kostnader i mål F-21/10, Marcuccio/kommissionen, fastställs till 3 065 euro. Det belopp som avses i punkt 1 ska påföras dröjsmålsränta från och med den tidpunkt då detta beslut delges och till och med att räntan faktiskt har betalats, med den räntesats som tillämpades av Europeiska centralbanken vid dess refinansieringsaktioner den första dagen i den kalendermånad under vilken betalningen förföll till betalning, ökad med 3,5 punkter.

Sammanfattning

1.      Domstolsförfarande – Rättegångskostnader – Fastställande – Ersättningsgilla kostnader – Nödvändiga kostnader för parterna – Arvode som en institution betalat sin advokat – Omfattas – Omständighet som ska beaktas vid fastställandet

(Domstolens stadga, artikel 19 första stycket och bilaga I, artikel 7.1)

2.      Domstolsförfarande – Rättegångskostnader – Fastställande – Dröjsmålsränta

(Personaldomstolens rättegångsregler, artiklarna 81–83 och 92)

1.      Såsom följer av artikel 19 första stycket i domstolens stadga, vilken ska tillämpas på förfarandet vid tribunalen enligt artikel 53 första stycket i samma stadga, får unionens institutioner biträdas av en advokat. Ersättning till advokat kan således utgöra en nödvändig kostnad med anledning av förfarandet och institutionen är inte skyldig att visa att biträde av advokat var objektivt motiverat.

Vad gäller fastställandet av beloppet upp till vilket advokatsarvodet kan ersättas, är gemenskapsdomstolarna inte behöriga att fastställa de arvoden som parterna är skyldiga sina egna advokater utan endast behöriga att bestämma det arvodesbelopp som kan utkrävas av den part som har förpliktats att ersätta rättegångskostnaderna. När unionsdomstolen fastställer rättegångskostnaderna ska den varken beakta en nationell taxa för advokatarvoden eller en eventuell överenskommelse som den berörda parten och dennes ombud eller rådgivare har ingått i detta avseende.

På samma sätt har den omständigheten, att det är fråga om en schablonmässigt bestämd ersättning inte någon inverkan på tribunalens bedömning av omfattningen av de ersättningsgilla rättegångskostnaderna, då tribunalen grundar sig på väl etablerade kriterier och de preciserade uppgifter som parterna har att inkomma med. Det är visserligen inte omöjligt för tribunalen att, efter en skälighetsbedömning, fastställa de ersättningsgilla kostnaderna även om några sådana preciserade uppgifter inte lämnats in. Om så är fallet ska tribunalen dock med nödvändighet göra en restriktiv bedömning av sökandens anspråk.

Det arbete som utförts av institutionen internt redan innan talan väcktes vid personaldomstolen ska inte heller lämnas utan avseende vid fastställandet av det belopp som de ersättningsgilla advokatarvodeskostnaderna uppgår till. Eftersom talan inte kan tas upp till sakprövning om den inte har föregåtts av ett klagomål till tillsättningsmyndigheten, och ett avslag av tillsättningsmyndigheten på detta klagomål, har institutionen i princip redan arbetat med tvisterna internt innan de hamnar i personaldomstolen.

Vad gäller bedömningen av omfattningen av arbetet i samband med det administrativa förfarandet ankommer det på unionsdomstolen att göra en rättmätig bedömning av det nödvändiga arbete som krävs för det ursprungliga förfarandet genom att fastställa advokatens totala antal arbetstimmar.

(se punkterna 18–20, 22 och 30)

Hänvisning till

Tribunalen: beslut Marcuccio/kommissionen, T 278/07 P-DEP, EU:T:2013:269, punkt 20, och Marcuccio/kommissionen, T 366/10 P-DEP, EU:T:2014:63, punkt 33, och där angiven rättspraxis

Personaldomstolen: beslut Chatzidoukakis/kommissionen, F‑84/10 DEP, EU:F:2014:41, punkterna 21, 22 och 24, och där angiven rättspraxis

2.      Enligt artikel 92 i personaldomstolens rättegångsregler är denna domstol ensam behörig att avgöra dels huruvida det föreligger en skyldighet att betala dröjsmålsränta på de rättegångskostnaderna denna domstol har fastställt, dels vilken procentsats som ska tillämpas för dröjsmålsräntan.

Det framgår av artiklarna 81–83 i rättegångsreglerna att ett beslut inte i sig avkunnas. Beslutet ska innehålla dagen för antagandet och ska gälla från och med dagen då det delges. Av detta följer att en part som begär dröjsmålsränta från och med dagen då beslutet delges, ska anses begära att personaldomstolen ska påföra dröjsmålsränta på de ersättningsgilla kostnaderna från och med den dagen för delgivning av det beslut genom vilket rättegångskostnaderna fastställs delges. Sökanden har alltså rätt till dröjsmålsränta på det av unionsdomstolen fastställda ersättningsgilla beloppet från delgivning av beslutet om fastställande av rättegångskostnader till dess att betalning sker.

(se punkterna 34, 36 och 37)

Hänvisning till

Tribunalen: beslut Marcuccio/kommissionen, T‑450/10 P-DEP, EU:T:2014:32, punkt 47

Personaldomstolen: beslut Chatzidoukakis/kommissionen, EU:F:2014:41, punkt 38, och där angiven rättspraxis