DOMSTOLENS DOM (tredje avdelningen)
den 9 juli 2015 (*)
”Överklagande – Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Artikel 101 FEUF – Artikel 53 i EES-avtalet – Världsmarknaden för flytkristallskärmar (LCD) – Prisfastställelse – Böter – Riktlinjer för beräkning av böter (2006) – Punkt 13 – Fastställande av den del av försäljningsvärdet som överträdelsen avser – Intern försäljning av den aktuella varan utanför EES – Beaktande av försäljningen av färdiga produkter i vilka den aktuella varan infogats till utomstående inom EES”
I mål C‑231/14 P,
angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 8 maj 2014,
InnoLux Corp., tidigare Chimei InnoLux Corp., Miaoli County (Taiwan), företrätt av J.-F. Bellis, avocat, och R. Burton, solicitor,
klagande,
i vilket den andra parten är:
Europeiska kommissionen, företrädd av A. Biolan, F. Ronkes Agerbeek och P. Van Nuffel, samtliga i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg
svarande i första instans,
meddelar
DOMSTOLEN (tredje avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden M. Ilešič samt domarna A. Ó Caoimh (referent), C. Toader, E. Jarašiūnas och C.G. Fernlund,
generaladvokat: M. Wathelet,
justitiesekreterare: förste handläggaren L. Hewlett,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 4 februari 2015,
och efter att den 30 april 2015 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 InnoLux Corp., tidigare Chimei InnoLux Corp. (nedan kallat InnoLux), har yrkat att domstolen delvis ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal i målet InnoLux/kommissionen (T-91/11, EU:T:2014:92) (nedan kallad den överklagade domen). I denna dom ändrade tribunalen kommissionens beslut K(2010) 8761 slutlig av den 8 december 2010 om ett förfarande enligt artikel 101 [FEUF] och artikel 53 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (ärende COMP/39.309 – LCD), varav en sammanfattning har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning den 7 oktober 2011 (EUT C 295, s. 8) (nedan kallat det omtvistade beslutet), genom att fastställa det bötesbelopp som ålades i artikel 2 i det beslutet till 288 000 000 euro. Tribunalen ogillade i övrigt InnoLux talan om delvis ogiltigförklaring av det beslutet till den del det avsåg InnoLux och om nedsättning av bötesbeloppet.
Tillämpliga bestämmelser
2 I artikel 23.2 och 23.3 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna [101 FEUF] och [102 FEUF] (EGT L 1, 2003, s. 1) föreskrivs följande:
”2. Kommissionen får genom beslut ålägga företag och företagssammanslutningar böter, om de uppsåtligen eller av oaktsamhet
a) överträder artikel [101 FEUF] eller artikel [102 FEUF] ...
…
För varje företag och företagssammanslutning som deltagit i överträdelsen får böterna inte överstiga 10 % av föregående räkenskapsårs sammanlagda omsättning.
…
3. När bötesbeloppet fastställs, skall hänsyn tas både till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått.”
3 I punkt 13 i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning (EG) nr 1/2003 (EUT C 210, 2006, s. 2) (nedan kallade riktlinjerna för beräkning av böter), som har rubriken ”Fastställande av försäljningsvärdet”, föreskrivs följande:
”Kommissionen fastställer grundbeloppet genom att utgå från försäljningsvärdet från de varor eller tjänster som har ett direkt eller indirekt … samband med överträdelsen och som företaget sålt i det berörda geografiska området inom [Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES)]. …”
Bakgrund till tvisten och det omtvistade beslutet
4 Bakgrunden till tvisten och det omtvistade beslutet – såsom de har beskrivits i punkterna 1–27 i den överklagade domen – kan sammanfattas enligt följande.
5 Chi Mei Optoelectronics Corp. (nedan kallat CMO) var ett bolag bildat enligt taiwanesisk rätt som kontrollerade en koncern av bolag som var etablerade över hela världen och var verksamma med tillverkning av flytkristallskärmar med aktiv matris (Liquid Crystal Displays) (nedan kallade LCD).
6 Den 20 november 2009 ingick CMO ett fusionsavtal med bolagen InnoLux Display Corp. och TPO Displays Corp. Enligt avtalet skulle TPO Displays och CMO upphöra att existera den 18 mars 2010. Den juridiska person som fanns kvar bytte firmanamn två gånger, först från InnoLux Display Corp.till Chimei InnoLux Corp., och slutligen till InnoLux Corp., som är klagande i detta mål.
7 Våren år 2006 lämnade Samsung Electronics Co., Ltd (nedan kallat Samsung), ett bolag bildat enligt koreansk rätt, in en ansökan om immunitet mot böter till kommissionen i enlighet med kommissionens meddelande om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden (EGT C 45, 2002, s. 3). Samsung angav vid det tillfället att en konkurrensbegränsande samverkan förelåg mellan flera företag, däribland klaganden, avseende vissa slags LCD.
8 Den 23 november 2006 beviljade kommissionen Samsung villkorad immunitet enligt punkt 15 i det ovannämnda meddelandet. Samtidigt beviljade den inte immunitet för en annan deltagare i den konkurrensbegränsande samverkan, LG Display Co. Ltd (nedan kallat LGD), ett annat bolag bildat enligt koreansk rätt.
9 Kommissionen inledde det administrativa förfarandet den 27 maj 2009 och antog ett meddelande om invändningar som riktades till sexton bolag, däribland CMO och två av detta helägda europeiska dotterbolag, Chi Mei Optoelectronics BV och Chi Mei Optoelectronics UK Ltd. I meddelandet om invändningar angavs bland annat skälen till att dessa båda dotterbolag till CMO skulle vara solidariskt ansvariga för CMO:s överträdelser.
10 De som meddelandet om invändningar riktade sig till meddelade skriftligen, inom den föreskrivna fristen, kommissionen om sin inställning till de framställda invändningarna. Flera av dem som meddelandet om invändningar riktade sig till, bland annat klaganden, utnyttjade rätten att yttra sig under ett hörande den 22 och 23 september 2009.
11 Parterna uppmanades i en begäran om upplysningar av den 4 mars 2010 och i en skrivelse av den 6 april 2010 bland annat att lämna uppgifter om försäljningsvärdet som skulle beaktas vid beräkningen av böterna. Parterna uppmanades även att yttra sig i denna fråga. CMO besvarade denna skrivelse den 23 april 2010.
12 Kommissionen antog det omtvistade beslutet den 8 december 2010. Detta riktades till sex av de sexton bolag som meddelandet om invändningar var riktat till, däribland klaganden, LGD och AU Optronics (nedan kallat AUO). Klagandens dotterbolag avsågs däremot inte längre.
13 I det omtvistade beslutet konstaterade kommissionen att en konkurrensbegränsande samverkan förelåg mellan sex stora internationella LCD-tillverkare, bland andra klaganden, LGD och AUO, och att denna samverkan avsåg följande två kategorier av produkter i storlekar på minst tolv tum: LCD för informationsteknik, till exempel för bärbara kompaktdatorer och monitorer för datorer samt LCD för TV-apparater (nedan tillsammans kallade de LCD som omfattades av kartellen).
14 Enligt det omtvistade beslutet utgjorde den konkurrensbegränsande samverkan en enda, fortlöpande överträdelse av artikel 101 FEUF och artikel 53 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet av den 2 maj 1992 (EGT L 1, 1994, s. 3; svensk specialutgåva, område 2, volym 11, s. 37) (nedan kallat EES-avtalet). Överträdelsen pågick åtminstone mellan den 5 oktober 2001 och den 1 februari 2006. Under denna tid höll kartelldeltagarna flera multilaterala möten som de kallade ”kristallmöten”. Mötena hade ett tydligt konkurrensbegränsande syfte, eftersom deltagarna hade tillfälle bland annat att fastställa minimipriser för de LCD som omfattades av kartellen, att diskutera prisprognoser för att undvika prissänkningar och att samordna prishöjningar och produktionsnivåer. Kartelldeltagarna träffades även bilateralt under överträdelseperioden och utbytte ofta upplysningar angående det som behandlades under ”kristallmötena”. De vidtog även åtgärder för att kontrollera att de beslut som fattades under mötena efterlevdes.
15 För att fastställa de böter som ålades i det omtvistade beslutet använde kommissionen riktlinjerna för beräkning av böter. Kommissionen fastställde i enlighet med dessa försäljningsvärdet för de LCD som omfattades av kartellen och som direkt eller indirekt berördes av överträdelsen. Kommissionen slog därför fast följande tre försäljningskategorier som kartelldeltagarna hade genomfört:
– ”Direkt EES-försäljning” innefattade försäljning av LCD som omfattades av kartellen till ett annat företag inom EES.
– ”Direkt EES-försäljning genom bearbetade produkter” innefattade försäljning av LCD som omfattades av kartellen och som, inom den koncern som tillverkaren tillhör, infogats i färdiga produkter som sålts till ett annat företag inom EES.
– ”Indirekt försäljning” innefattade försäljning av LCD som omfattades av kartellen till ett annat företag beläget utanför EES, vilket därefter fogade in skärmarna i färdiga produkter som såldes inom EES.
16 Kommissionen ansåg emellertid att den kunde begränsa sig till att beakta de två första kategorierna i föregående punkt. De ålagda böterna skulle kunna bli tillräckligt avskräckande även om den tredje kategorin inte togs med.
17 Kommissionen godtog inte klagandens invändningar att det relevanta försäljningsvärdet borde ha beräknats utan beaktande av ”direkt EES-försäljning genom bearbetade produkter”.
18 I enlighet med kommissionens meddelande om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden bekräftade kommissionen att Samsung hade beviljats fullständig immunitet. Kommissionen ansåg däremot att klagandens samarbete inte medförde att böterna skulle sättas ned för detta bolag.
19 Med beaktande av bland annat dessa skäl förpliktade kommissionen, i artikel 2 i det omtvistade beslutet, klaganden att erlägga böter med 300 000 000 euro.
Den överklagade domen
20 Genom ansökan, som inkom till tribunalens kansli den 21 februari 2011, väckte klaganden talan om delvis ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet och om nedsättning av de böter som hade ålagts klaganden enligt det beslutet.
21 Till stöd för sin talan åberopade klaganden tre grunder. Bland annat avsåg den första grunden att kommissionen hade tillämpat ett i rättsligt avseende felaktigt begrepp – nämligen begreppet ”direkt EES-försäljning genom bearbetade produkter” – när den fastställde det relevanta försäljningsvärdet för bötesberäkningen. Den tredje grunden avsåg att det relevanta försäljningsvärde som kommissionen beaktade i fråga om klaganden, felaktigt inbegrep annan försäljning än försäljning av de LCD som omfattades av kartellen.
22 I den överklagade domen biföll tribunalen talan på den sistnämnda grunden och satte med stöd av sin obegränsade behörighet ned bötesbeloppet för klaganden till 288 000 000 euro. Tribunalen ogillade talan i övrigt.
Parternas yrkanden och förfarandet vid domstolen
23 Klaganden har yrkat att domstolen ska
– delvis upphäva den överklagade domen till den del klagandens talan om delvis ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet ogillades,
– delvis ogiltigförklara det omtvistade beslutet och med stöd av sin obegränsade behörighet sätta ned de böter som ålagts klaganden, och
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna såväl vid tribunalen som vid domstolen.
24 Kommissionen har yrkat att överklagandet ska ogillas och att klaganden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.
Begäran om att återuppta det muntliga förfarandet
25 Kommissionen har, efter det att generaladvokaten föredragit sitt förslag till avgörande, genom skrivelse som inkom till domstolens kansli den 6 maj 2015, begärt att domstolen ska återuppta det muntliga förfarandet. Till stöd för sin begäran har kommissionen i huvudsak anfört att vissa av dess argument förvrängdes i generaladvokatens förslag till avgörande och att förslaget byggde på delar av överklagandet som är vilseledande och innehåller faktiska fel.
26 I stadgan för Europeiska unionens domstol och i domstolens rättegångsregler föreskrivs inte någon möjlighet för parterna att inkomma med yttranden över generaladvokatens förslag till avgörande (se dom Vnuk, C-162/13, EU:C:2014:2146, punkt 30 och där angiven rättspraxis).
27 Enligt artikel 252 andra stycket FEUF ska generaladvokaten vid offentliga domstolssessioner, fullständigt opartiskt och oavhängigt, lägga fram motiverade yttranden i ärenden som enligt stadgan för Europeiska unionens domstol kräver dennes deltagande. Domstolen är varken bunden av generaladvokatens förslag till avgörande eller av den motivering som ligger till grund för förslaget (se dom kommissionen/Parker Hannifin Manufacturing och Parker-Hannifin, C-434/13 P, EU:C:2014:2456, punkt 29 och där angiven rättspraxis).
28 Att en av parterna inte delar det synsätt som generaladvokaten antagit i förslaget till avgörande, oavsett vilka frågor som denne väljer att pröva, kan därför inte i sig utgöra ett tillräckligt skäl för att återuppta det muntliga förfarandet (dom E.ON Energie/kommissionen, C-89/11 P, EU:C:2012:738, punkt 62).
29 Domstolen får, efter att ha hört generaladvokaten, när som helst besluta att den muntliga delen av förfarandet ska återupptas i enlighet med artikel 83 i domstolens rättegångsregler, bland annat om domstolen anser att den inte har tillräcklig kännedom om omständigheterna i målet, eller om målet ska avgöras på grundval av ett argument som inte har avhandlats mellan parterna eller de berörda som avses i artikel 23 i domstolens stadga (dom Nordzucker, C-148/14, EU:C:2015:287, punkt 24).
30 Ett sådant fall föreligger inte här. I likhet med klaganden har kommissionen nämligen, både under den skriftliga och den muntliga delen av förfarandet, redogjort för samtliga faktiska och rättsliga argument till stöd för sina yrkanden. Domstolen finner därför, efter att ha hört generaladvokaten, att den har tillräcklig kännedom om samtliga omständigheter för att avgöra målet och att dessa omständigheter varit föremål för diskussion inför domstolen.
31 Domstolen finner därför att det saknas skäl att återuppta den muntliga delen av förfarandet.
Prövning av överklagandet
32 Till stöd för sitt överklagande har klaganden åberopat två grunder. Den första grunden avser felaktig rättstillämpning genom att tribunalen, för beräkningen av böterna och i strid med artiklarna 101 FEUF och 53 i EES-avtalet, genom begreppet ”direkt EES-försäljning genom bearbetade produkter” beaktade klagandens interna försäljning utanför EES av de varor som berördes av överträdelsen – endast på grund av att de varorna infogats i färdiga produkter som var avsedda för försäljning till oberoende utomstående inom EES. Den andra grunden avser felaktig rättstillämpning genom att tribunalen tillämpade det ovannämnda begreppet på samtliga deltagare i kartellen som var vertikalt integrerade och därigenom åsidosatte icke-diskrimineringsprincipen.
Den första grunden: Försäljning av färdiga produkter i vilka de varor infogats som berördes av överträdelsen beaktades vid beräkningen av böterna
Parternas argument
33 För det första har klaganden klandrat tribunalen för att den i strid med punkt 13 i riktlinjerna för beräkning av böter, i det försäljningsvärde som beaktades för beräkningen av böterna, inkluderade klagandens försäljning av färdiga produkter inom EES, såsom ”direkt EES-försäljning genom bearbetade produkter”, trots att denna försäljning inte hade något samband med överträdelsen i den mening som avses i den bestämmelsen.
34 Enligt klaganden omfattade den överträdelse som slogs fast i det omtvistade beslutet endast LCD-skärmar och inte de färdiga produkter i vilka skärmarna hade infogats. Den enda försäljning inom EES som hade samband med överträdelsen i den mening som avses i punkt 13 i riktlinjerna för beräkning av böter var därför försäljningen av LCD till utomstående eller leveranser inom koncernen till anknutna kunder. Även om en LCD är en del av en färdig produkt, är det inte den LCD som är avsedd att infogas i en färdig produkt som är föremålet för försäljningen, utan den färdiga produkten i sig. De färdiga produkterna såldes emellertid inte på den marknad som berördes av överträdelsen. Försäljningen av färdiga produkter inom EES kan därför inte begränsa konkurrensen på marknaden för LCD inom EES. Den försäljningen omfattas därför inte av den överträdelse som konstaterades i det omtvistade beslutet.
35 Klaganden anser vidare att tribunalen felaktigt slog fast en skillnad mellan interna leveranser från vertikalt integrerade deltagare i samverkan, beroende på om dessa och den köpare som de var knutna till utgjorde ett enda företag, motsvarande försäljningskategorin ”direkt EES-försäljning genom bearbetade produkter”, eller om dessa och en sådan köpare inte utgjorde ett enda företag, motsvarande försäljningskategorin ”direkt EES-försäljning”. Det finns nämligen inte någonting i konstaterandet av överträdelsen som motiverar att en sådan åtskillnad görs, eftersom det konstaterandet omfattar försäljning inom koncernen.
36 Klaganden har hävdat att tribunalen, i punkterna 48 och 49 i den överklagade domen, felaktigt slog fast att valet att beakta ”direkt EES-försäljning genom bearbetade produkter” var så mycket mer motiverat, eftersom det framgick av bevisningen att LCD som omfattades av kartellen såldes internt till företag som deltog i kartellen till priser som påverkats av denna och att de företagen hade kännedom om att priserna på de LCD som omfattades av kartellen påverkade priserna på färdiga produkter i vilka de infogades. Dessa konstateranden avser samtliga deltagare i samverkan. Det föreligger således en fullständigt artificiell skillnad mellan ”verklig” intern försäljning som kan beaktas som sådan vid beräkning av böterna och försäljning som inte varit ”verklig” och som kan bortses från och ersättas med ”verklig” försäljning till utomstående av LCD-skärmar som infogats i en färdig produkt.
37 Klaganden anser för det andra att kommissionen missförstått tribunalens praxis som följer av domen i målet Europa Carton/kommissionen (T-304/94, EU:T:1998:89), vilken fastställdes av domstolen i dom Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (C-580/12 P, EU:C:2014:2363), genom att kommissionen i stället för att behandla den interna försäljningen på samma sätt som försäljningen till utomstående, på vissa mottagare av det omtvistade beslutet tillämpade ett annat kriterium för att fastställa platsen för deras interna försäljning.
38 Enligt klaganden är det kriterium som kommissionen tillämpade i fråga om försäljning av LCD till utomstående, platsen för leverans av LCD som var avsedda att infogas i färdiga produkter, oavsett var de färdiga produkterna säljs. Vad däremot beträffar InnoLux interna leveranser av LCD avser det kriteriet i stället den plats där den färdiga produkten, i vilken en LCD har infogats, levereras oberoende av var LCD-skärmen fogades in i den färdiga produkten. Kommissionen behandlade därför interna leveranser av LCD från vissa vertikalt integrerade mottagare på ett annat och mindre gynnsamt sätt. Eftersom samverkan avsåg såväl intern försäljning som försäljning till utomstående, skulle en korrekt tillämpning av domen Europa Carton/kommissionen (T-304/94, EU:T:1998:89) ha bestått i att samtliga leveranser av LCD beaktades, oavsett vilken deltagare i samverkan som utförde dem inom EES och oavsett om leveranserna skett inom koncernen eller till utomstående.
39 Klaganden har för det tredje gjort gällande att det följer av domen i de förenade målen Ahlström Osakeyhtiö m.fl./kommissionen (C-89/85, C-104/85, C-114/85, C-116/85, C-117/85 och C-125/85–C-129/85, EU:C:1993:120) att Europeiska unionens behörighet inte omfattar all försäljning som sker inom EES, utan endast den försäljning som sker inom EES av den aktuella produkten som omfattas av den samverkan som konstaterandet av en överträdelse gäller. I förevarande mål avsåg överträdelsen endast LCD-skärmarna och inte de färdiga produkterna i senare led i vilka skärmarna fogas in. Tribunalen gjorde därför en oriktig bedömning när den i punkt 70 i den överklagade domen slog fast att domen Ahlström Osakeyhtiö m.fl./kommissionen (C-89/85, C-104/85, C-114/85, C‑116/85, C-117/85 och C-125/85–C-129/85, EU:C:1993:120) gjorde det möjligt att beakta klagandens interna leveranser av LCD-skärmar utanför EES, på grund av att företag som ingick i samma företag fogade in dem i färdiga produkter och detta företag sålde produkterna inom EES.
40 Klaganden anser vidare att tribunalen missuppfattade det kriterium som anges i domen Ahlström Osakeyhtiö m.fl./kommissionen (C-89/85, C-104/85, C-114/85, C-116/85, C-117/85 och C-125/85–C-129/85, EU:C:1993:120) när den i punkt 46 i den överklagade domen angav att försäljningen av färdiga produkter i vilka LCD infogats ”skada[r] konkurrensen inom EES”. Försäljningen av färdiga produkter sker nämligen inte på den marknad inom EES som berörs av överträdelsen. Per definition kan den försäljningen därför inte hämma konkurrensen på marknaden. Det är inte tillräckligt att identifiera ”försäljning som har samband med EES” för att slå fast att unionen är behörig enligt kriteriet i domen Ahlström Osakeyhtiö m.fl./kommissionen (C-89/85, C-104/85, C-114/85, C-116/85, C-117/85 och C‑125/85–C-129/85, EU:C:1993:120). Det bör däremot styrkas att det föreligger en försäljning av den vara som berörs av överträdelsen, det vill säga LCD, inom EES.
41 Klaganden anser för det fjärde att det strider mot punkt 33 i domen Istituto Chemioterapico Italiano och Commercial Solvents/kommissionen (6/73 och 7/73, EU:C:1974:18) att anse att leveranserna av LCD inom koncernen till produktionsanläggningar inom EES, som i Samsungs fall, inte är försäljning inom EES när de färdiga produkter i vilka LCD ingår säljs utanför EES. Uppfattningen att intern försäljning av LCD inom EES hämmar konkurrensen inom det området endast när den färdiga produkt i vilken en LCD infogats säljs inom EES är felaktig.
42 Klaganden har för det femte hävdat att det kriterium som kommissionen och tribunalen använde för att fastställa platsen för klagandens interna leveranser medförde en risk för konkurrerande påföljder och behörighetskonflikt med andra konkurrensmyndigheter, eftersom det kan leda till att en och samma transaktion ger upphov till att en överträdelse konstateras och att många konkurrensmyndigheter i världen ålägger en påföljd. Om kommissionen ålägger böter i förevarande mål för en transaktion med en beståndsdel som levererats utanför EES, med motiveringen att en färdig produkt i vilken den aktuella beståndsdelen infogats sålts inom EES, kan påföljder åläggas samtidigt både inom och utanför EES mot samma transaktion.
43 Kommissionen anser inte att tribunalens resonemang för att inte godta klagandens argument bygger på en felaktig rättstillämpning. Det saknas således stöd för denna grund. Dessutom är det sista argumentet i denna grund nytt och kan därför inte prövas i sak, eftersom det har framställts för första gången i samband med överklagandet.
Domstolens bedömning
44 I sin första grund har klaganden i huvudsak gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att såsom ”direkt EES-försäljning genom bearbetade produkter” räkna in klagandens försäljning inom EES av färdiga produkter – sedan klagandens helägda dotterbolag utanför EES hade infogat de LCD som omfattades av kartellen – i det försäljningsvärde som beaktades vid beräkningen av de böter som ålades klaganden, trots att den försäljningen inte hade något samband med överträdelsen. Genom att förfara på det sättet åsidosatte tribunalen såväl punkt 13 i riktlinjerna för beräkning av böter som domstolens och tribunalens relevanta praxis samt gränserna för kommissionens territoriella behörighet.
45 Enligt artikel 23.2 andra stycket i förordning nr 1/2003 får böterna för varje företag och företagssammanslutning som deltagit i överträdelsen inte överstiga 10 procent av föregående räkenskapsårs sammanlagda omsättning.
46 Domstolen har tidigare slagit fast att kommissionen i varje enskilt fall och med beaktande av sammanhanget och de mål som eftersträvas med det påföljdssystem som föreskrivs i förordning nr 1/2003, ska bedöma den inverkan som eftersträvas på det berörda företaget, bland annat genom att beakta en omsättning som återspeglar företagets faktiska ekonomiska situation under den tidsperiod då överträdelsen ägde rum (dom Britannia Alloys & Chemicals/kommissionen, C‑76/06 P, EU:C:2007:326, punkt 25, dom Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen, C-580/12 P, EU:C:2014:2363, punkt 53, och dom LG Display och LG Display Taiwan/kommissionen, C-227/14 P, EU:C:2015:258, punkt 49).
47 Enligt domstolens fasta praxis får kommissionen vid fastställandet av bötesbeloppet ta hänsyn såväl till företagets totala omsättning, vilken ger en antydan – om än ungefärlig och ofullständig – om företagets storlek och ekonomiska styrka, som till den del av denna omsättning som härrör från de varor som är föremål för överträdelsen och som således kan ge en antydan om överträdelsens omfattning (dom Musique Diffusion française m.fl./kommissionen, 100/80–103/80, EU:C:1983:158, punkt 121, dom Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen, C-580/12 P, EU:C:2014:2363, punkt 54, och dom LG Display och LG Display Taiwan/kommissionen, C-227/14 P, EU:C:2015:258, punkt 50).
48 Av domstolens praxis framgår att även om kommissionen enligt artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, begränsas utövandet av denna befogenhet av att det i bestämmelsen uppställts objektiva kriterier som kommissionen måste följa. Således sätts en absolut beräkningsbar övre gräns för det bötesbelopp som kan åläggas. Därmed är det högsta tillåtna bötesbelopp som kan åläggas ett givet företag möjligt att fastställa i förväg. Utövandet av detta utrymme för skönsmässig bedömning begränsas vidare av de förhållningsregler som kommissionen har åtagit sig att följa, bland annat genom riktlinjerna för beräkning av böter (dom Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen, C-580/12 P, EU:C:2014:2363, punkt 55, och dom LG Display och LG Display Taiwan/kommissionen, C-227/14 P, EU:C:2015:258, punkt 51).
49 I punkt 13 i riktlinjerna föreskrivs vidare att ”[k]ommissionen fastställer grundbeloppet genom att utgå från försäljningsvärdet från de varor eller tjänster som har ett direkt eller indirekt … samband med överträdelsen och som företaget sålt i det berörda geografiska området inom EES”. I punkt 6 i dessa riktlinjer föreskrivs att ”[k]ombinationen av försäljningsvärdet och varaktigheten [av överträdelsen] är ett lämpligt beräkningstal för att värdera överträdelsens ekonomiska betydelse och omfattningen av varje företags delaktighet i överträdelsen”.
50 Punkt 13 i riktlinjerna för beräkning av böter syftar därför till att som utgångspunkt för beräkningen av de böter som ska åläggas ett företag fastställa ett belopp som återspeglar överträdelsens ekonomiska betydelse och företagets relativa tyngd i överträdelsen (dom Team Relocations m.fl./kommissionen, C‑444/11 P, EU:C:2013:464, punkt 76, dom Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen, C-580/12 P, EU:C:2014:2363, punkt 57, och dom LG Display och LG Display Taiwan/kommissionen, C-227/14 P, EU:C:2015:258, punkt 53).
51 Begreppet försäljningsvärde i punkt 13 i riktlinjerna inbegriper försäljning på den marknad som berörs av överträdelsen inom EES. Det är emellertid inte nödvändigt att fastställa huruvida den försäljningen verkligen påverkats av överträdelsen. Den del av omsättningen som kommer från försäljningen av varor som omfattas av överträdelsen återspeglar bäst överträdelsens ekonomiska betydelse (se, för ett liknande resonemang, dom Team Relocations m.fl./kommissionen, C-444/11 P, EU:C:2013:464, punkterna 75–78, dom Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (C-580/12 P, EU:C:2014:2363, punkterna 57–59; dom Dole Food och Dole Fresh Fruit Europe/kommissionen, C-286/13 P, EU:C:2015:184, punkterna 148 och 149, samt dom LG Display och LG Display Taiwan/kommissionen, C-227/14 P, EU:C:2015:258, punkterna 53–58 och 64).
52 Det är, såsom framgår av bland annat punkterna 73 och 90 i den överklagade domen, i förevarande mål utrett att klagandens försäljning som beaktades för att fastställa böterna för ”direkt EES-försäljning genom bearbetade produkter” inte ägde rum på marknaden för den vara som berörs av överträdelsen – i det aktuella fallet marknaden för de LCD som omfattades av kartellen – utan på marknaden för en annan vara, nämligen marknaden i senare led för färdiga produkter i vilka de LCD som omfattades av kartellen infogats. I sådant fall var dessa LCD föremål för en intern försäljning utanför EES mellan klaganden och dess vertikalt integrerade dotterbolag.
53 Det framgår emellertid av punkt 45 i den överklagade domen att försäljningen av färdiga produkter i vilka infogats LCD som omfattades av kartellen inte beaktades till det fulla värdet, utan endast till den del av detta värde som kunde motsvara värdet på de LCD som omfattades av kartellen och som infogats i de färdiga produkterna när det företag som klaganden tillhör sålde dessa till oberoende utomstående inom EES. Denna slutsats har inte bestritts.
54 I motsats till vad klaganden har gjort gällande, gjorde inte tribunalen sig skyldig till någon felaktig rättstillämpning när den i bland annat punkt 47 i den överklagade domen slog fast att kommissionen kunde beakta försäljningen av färdiga produkter vid beräkningen av böterna.
55 Begreppet försäljningsvärde i punkt 13 i riktlinjerna för beräkning av böter kan visserligen inte utsträckas till att omfatta det aktuella företagets försäljning som inte omfattas av tillämpningsområdet för den påtalade samverkan (se dom Team Relocations m.fl./kommissionen, C-444/11 P, EU:C:2013:464, punkt 76, dom Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen, C-580/12 P, EU:C:2014:2363, punkt 57, och dom LG Display och LG Display Taiwan/kommissionen, C-227/14 P, EU:C:2015:258, punkt 53). Det skulle stå i strid med ändamålet för artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 om kartelldeltagare som är vertikalt integrerade, endast på grund av att de infogat de varor som är föremål för överträdelsen i färdiga produkter utanför EES, skulle kunna undanta, från beräkningen av böter, den del av försäljningsvärdet som avser färdiga produkter som sålts inom EES som kan motsvara värdet av de varor som var föremål för överträdelsen.
56 Såsom tribunalen i huvudsak angav i punkt 71 i den överklagade domen, och såsom även domstolen har slagit fast, kan vertikalt integrerade företag få en fördel av ett avtal om horisontell prisfastställelse som ingåtts i strid med artikel 101 FEUF, inte endast vid försäljning till oberoende utomstående på marknaden för den vara som är föremål för överträdelsen, utan även på marknaden i efterföljande led avseende bearbetade produkter vilka innehåller produkter som omfattas av överträdelsen. Detta gäller i två olika fall, dels genom att sådana prishöjningar på insatsvarorna som följer av överträdelsen övervältras på priset på de bearbetade produkterna, dels genom att prishöjningen inte övervältras, vilket därmed ger de vertikalt integrerade företagen en kostnadsfördel i förhållande till deras konkurrenter som införskaffar samma insatsvaror på den produktmarknad som är föremål för överträdelsen (dom Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen, C-580/12 P, EU:C:2014:2363, punkt 60).
57 Härav följer att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den i punkterna 70 och 71 i den överklagade domen slog fast att när ett vertikalt integrerat företag fogar in varor som är föremål för en överträdelse i färdiga produkter i produktionsanläggningar utanför EES, kan det företagets försäljning av de färdiga produkterna inom EES till oberoende utomstående påverka konkurrensen på marknaden för de varorna. En sådan överträdelse kan därför anses ha haft återverkningar inom EES, även om marknaden för de färdiga produkterna utgör en marknad som är skild från den marknad som är berörd av den ovannämnda överträdelsen.
58 Tribunalen fann härvid i punkterna 48 och 49 i den överklagade domen dels att det framgår av den bevisning som avses i bland annat skäl 394 i det omtvistade beslutet, och som inte bestriddes vid tribunalen, att LCD som omfattades av kartellen såldes internt till företag som deltog i kartellen till priser som påverkats av denna, dels att det framgår av bland annat skälen 92 och 93 i det beslutet att deltagarna hade kännedom om att priserna på de LCD som omfattades av kartellen påverkade priserna på färdiga produkter i vilka de infogats.
59 Enligt domstolens fasta praxis är tribunalen ensam behörig att fastställa vilka omständigheter som är relevanta och att pröva dessa samt, i princip, att bedöma den bevisning som tribunalen godtar till stöd för dessa omständigheter. Om bevisupptagningen har skett på ett riktigt sätt och de allmänna rättsprinciper och processuella regler som är tillämpliga i fråga om bevisbördan och bevisningen har iakttagits, är det tribunalen ensam som ska bedöma vilket värde uppgifterna i målet ska tillmätas. Bedömningen av dessa omständigheter är därför inte, utom då uppgifter som underställts rätten har missuppfattats, en rättsfråga som i sig är underställd domstolens kontroll (dom E.ON Energie/kommissionen, C-89/11 P, EU:C:2012:738, punkt 64 och där angiven rättspraxis).
60 Klaganden har till stöd för sin första grund hävdat att den bevisning som godtogs i punkterna 48 och 49 i den överklagade domen inte avsåg endast de vertikalt integrerade företag beträffande vilka kommissionen tillämpade begreppet ”direkt EES-försäljning genom bearbetade produkter”, utan även andra eller samtliga deltagare i överträdelsen. Klaganden har däremot inte klandrat tribunalen för att den missförstått bevisningen.
61 Under dessa förhållanden gjorde tribunalen en riktig bedömning när den i punkterna 46, 70 och 84 i den överklagade domen slog fast att försäljningen av färdiga produkter visserligen inte hade ägt rum på marknaden för den vara som berördes av överträdelsen, men att den ändå innebar en snedvridning av konkurrensen inom EES i strid med artikel 101 FEUF till förfång för bland annat konsumenterna. Tribunalen gjorde sig således inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den, särskilt i punkterna 47 och 87 i den överklagade domen, slog fast att försäljningen av färdiga produkter hade samband med överträdelsen inom EES i den mening som avses i punkt 13 i riktlinjerna för beräkning av böter.
62 Att inte beakta den försäljningen skulle för övrigt innebära en konstlad minskning av den ekonomiska betydelsen av den överträdelse som begåtts av ett visst företag, eftersom det förhållandet att försäljning som verkligen påverkas av en konkurrensbegränsande samverkan inom EES inte beaktas till slut leder till att böter åläggs som saknar verkligt samband med den aktuella kartellens tillämpningsområde (se, analogt, dom Team Relocations m.fl./kommissionen, C‑444/11 P, EU:C:2013:464, punkt 77; dom Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen, C-580/12 P, EU:C:2014:2363, punkt 58, och dom LG Display och LG Display Taiwan/kommissionen, C-227/14 P, EU:C:2015:258, punkt 54).
63 Att inte beakta det försäljningsvärdet är, såsom tribunalen slog fast i punkterna 46, 47, 71 och 74 i den överklagade domen, med nödvändighet detsamma som att utan motivering gynna vertikalt integrerade företag som i likhet med klaganden har fogat in en betydande del av de varor som är föremål för överträdelsen i produktionsanläggningar utanför EES. Dessa får nämligen möjlighet att undgå en påföljd som står i förhållande till deras betydelse på marknaden för de varorna och den skadlighet som deras agerande innebär för konkurrensen inom EES.
64 Tribunalen kan härvid inte klandras för att i fråga om den försäljning som kartelldeltagarna genomför, ha gjort skillnad mellan om dessa utgör eller inte utgör ett enda företag tillsammans med de företag som fogar in de varor som berörs av överträdelsen i de färdiga produkterna.
65 Enligt domstolens fasta praxis ska begreppet företag inom konkurrensrätten förstås som en ekonomisk enhet, även om enheten i juridisk mening består av flera fysiska eller juridiska personer (se bland annat dom Hydrotherm Gerätebau, 170/83, EU:C:1984:271, punkt 11, och dom Arkema/kommissionen, C-520/09 P, EU:C:2011:619, punkt 37).
66 Såsom tribunalen slog fast i punkt 90 i den överklagade domen, befinner sig de kartelldeltagare, som liksom klaganden utgör ett enda företag i den mening som avses i artikel 101 FEUF tillsammans med produktionsanläggningar som fogar in de berörda varorna i färdiga produkter, i en situation som objektivt skiljer sig från den som de kartelldeltagare befinner sig i, som i likhet med klagandena i målet LG Display och LG Display Taiwan (C-227/14 P, EU:C:2015:258, punkterna 46 och 47) utgör ett företag som i den mening som avses i den bestämmelsen är avskilt från det företag som fogar in varorna. I det första fallet är försäljningen av varan intern och i det andra fallet säljs varan till oberoende utomstående företag. Den skillnaden i den objektiva situationen motiverar att försäljningen behandlas på olika sätt. Klaganden har emellertid inte i förevarande överklagande bestritt tribunalens överväganden i bland annat punkterna 70 och 90 i den överklagade domen avseende huruvida de företag som deltog i samverkan utgör ett enda företag.
67 Såsom klaganden har anfört slog domstolen i domen Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (C-580/12 P, EU:C:2014:2363, punkt 59) i ett internt EES-sammanhang visserligen fast att det för att fastställa det försäljningsvärde som ska beaktas vid beräkningen av de böter som ska åläggas för åsidosättande av artikel 101 FEUF, inte är nödvändigt att göra åtskillnad mellan försäljning till oberoende företag och försäljning till enheter som tillhör samma företag.
68 I motsats till vad klaganden har gjort gällande under förhandlingen vid domstolen framgår det emellertid inte av den domen att intern försäljning ska behandlas på samma sätt som försäljning till oberoende utomstående i den meningen att endast intern försäljning som sker inom EES ska beaktas vid beräkningen av böterna, eftersom det i fråga om försäljningen till oberoende utomstående endast är den som sker inom EES som beaktas.
69 Såsom tribunalen i huvudsak slog fast i punkterna 73 och 74 i den överklagade domen, följer det endast av domen Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (C-580/12 P, EU:C:2014:2363) att det försäljningsvärde som ska beaktas vid beräkningen av de böter som åläggs ett vertikalt integrerat företag i princip ska omfatta all försäljning av den vara som berörs av överträdelsen inom EES, inklusive intern försäljning inom det företaget.
70 Det finns däremot inget hinder för att – i det fall den interna försäljningen av den vara som berörs av överträdelsen såsom i förevarande mål har skett inom ett vertikalt integrerat företag utanför EES – beakta det företagets försäljning av färdiga produkter inom EES till oberoende utomstående, för att fastställa de böter som ska åläggas en deltagare i en kartell som avser det företaget. Såsom domstolen erinrat om ovan i punkt 56 framgår det av punkt 60 i domen Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (C-580/12 P, EU:C:2014:2363) att försäljningen i princip måste beaktas, eftersom den med nödvändighet har påverkats av överträdelsen.
71 Klagandens argument angående kommissionens territoriella behörighet är inte relevanta i detta avseende.
72 Såsom tribunalen erinrat om ovan i punkt 58, följer det av domstolens praxis att när företag som är etablerade utanför EES, men tillverkar varor som säljs till utomstående inom EES, samordnar de priser som de tillämpar gentemot kunder som är etablerade inom EES och genomför denna samordning genom att sälja till i realiteten samordnade priser, deltar de i ett samordnat förfarande som har till syfte och resultat att begränsa konkurrensen på den inre marknaden i den mening som avses i artikel 101 FEUF. Kommissionen har territoriell behörighet att vidta åtgärder mot detta förfarande (se, för ett liknande resonemang, dom Ahlström Osakeyhtiö m.fl./kommissionen,C-89/85, C-104/85, C-114/85, C-116/85, C‑117/85 och C-125/85–C-129/85, EU:C:1993:120, punkterna 13 och 14).
73 I förevarande mål är det emellertid fastslaget att kommissionen hade behörighet att tillämpa artikel 101 FEUF på den aktuella kartellen, eftersom deltagarna i densamma och däribland klaganden, såsom framgår av punkterna 42 och 66 i den överklagade domen, genomförde den världsomspännande kartellen inom EES och sålde den vara som berörs av överträdelsen till oberoende utomstående företag inom EES.
74 Denna grund för överklagandet avser däremot en annan fråga, nämligen beräkningen av de böter som ska åläggas klaganden för överträdelsen av artikel 101 FEUF. Det är i enlighet med den rättspraxis som domstolen har erinrat om ovan i punkterna 46–51, härvid väsentligt att fastställa det försäljningsvärde som ska beaktas, så att böterna återspeglar överträdelsens ekonomiska betydelse och klagandens relativa tyngd i överträdelsen. Såsom följer av punkterna 52–70 ovan, gjorde tribunalen emellertid en riktig bedömning när den fann att kommissionen för det ändamålet kunde beakta klagandens försäljning av färdiga produkter inom EES till oberoende utomstående när klaganden utanför EES genomförde den interna försäljningen av den vara som berördes av överträdelsen.
75 Klaganden har påstått att den omständigheten att den ovannämnda försäljningen beaktas vid beräkningen av böter som åläggs på grund av en överträdelse av artikel 101 FEUF kan leda till att konkurrensmyndigheterna i tredjeland ålägger konkurrerande påföljder med anledning av samma konkurrensbegränsande beteende. I motsats till vad kommissionen har hävdat kan det påståendet godtas i detta överklagande med hänsyn till artikel 170.1 i domstolens rättegångsregler under förutsättning att det inte ändrar saken i målet. Såsom domstolen har slagit fast innebär varken principen ne bis in idem eller någon annan rättslig princip att kommissionen är skyldig att beakta vilka påföljder och sanktionsåtgärder som åläggs ett företag i tredjeland (se dom Showa Denko/kommissionen, C-289/04 P, EU:C:2006:431, punkterna 52–58, dom SGL Carbon/kommissionen, C-308/04 P, EU:C:2006:433, punkterna 28–34, och dom SGL Carbon/kommissionen, C‑328/05 P, EU:C:2007:277, punkterna 24–35).
76 Med avseende på klagandens påstående med anledning av punkt 33 i dom Istituto Chemioterapico Italiano och Commercial Solvents/kommissionen (6/73 och 7/73, EU:C:1974:18), konstaterar domstolen endast att den domen inte är relevant för förevarande grund, eftersom denna grund, såsom tribunalen angav i punkt 87 i den överklagade domen, inte avser fastställelse av det bötesbelopp som ålagts för överträdelse av konkurrensreglerna enligt EUF-fördraget, utan villkoren för att tillämpa förbudet mot missbruk av dominerande ställning enligt artikel 102 FEUF och i synnerhet villkoret avseende påverkan på handeln mellan medlemsstaterna.
77 Mot bakgrund av det ovan anförda kan överklagandet inte vinna bifall på den första grunden.
Den andra grunden: Icke-diskrimineringsprincipen
Parternas argument
78 Klaganden har först och främst gjort gällande att den åtskillnad som tribunalen gjorde, mellan vertikalt integrerade företag beroende på huruvida de utgör ett enda företag tillsammans med anknutna företag, inte grundar sig på någon relevant skillnad. I dom LG Display och LG Display Taiwan/kommissionen (T-128/11, EU:T:2014:88) angav tribunalen inte att försäljningen ägde rum inom ett enda företag för att underkänna argumentet att försäljningen av LCD till sökandenas moderbolag i målet inte skulle beaktas. I punkt 89 i den domen fann tribunalen tvärtom att försäljningen i realiteten var försäljning till anknutna företag som därför omfattades av konstaterandet huruvida en överträdelse ägt rum, eftersom försäljning mellan koncerner omfattades av den konkurrensbegränsande samverkan. Ur den synpunkten finns det emellertid inte någon som helst skillnad mellan de leveranser inom koncernen som sökandena gjorde i målet LG Display och LG Display Taiwan/kommissionen (T-128/11, EU:T:2014:88) och de leveranser som klaganden utfört i förevarande mål.
79 Enligt klaganden är denna skillnad inte heller vare sig objektiv eller konsekvent. I punkt 140 i domen LG Display och LG Display Taiwan/kommissionen (T-128/11, EU:T:2014:88) angav tribunalen att ”[h]elägda dotterbolag ansågs … utgöra samma företag som kartelldeltagarna, medan bolag som hade ett aktieinnehav i de bolag som deltog i kartellen inte ansågs vara moderbolag om det inte visades att de villkor var uppfyllda som ställts upp i detta avseende i rättspraxis”. Det är däremot svårt att förstå logiken i att göra en åtskillnad mellan vertikalt integrerade företag beroende på om den relevanta försäljningen skett till anknutna dotterbolag eller till anknutna moderbolag.
80 Klaganden anser för det andra att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att i punkterna 93 och 94 i den överklagade domen lägga legalitetsprincipen till grund för att inte godta klagandens argument avseende principen om likabehandling. Det följer nämligen av domen Alliance One International och Standard Commercial Tobacco/kommissionen och kommissionen/Alliance One International m.fl. (C-628/10 P och C-14/11 P, EU:C:2012:479) att legalitetsprincipen endast kan åberopas när en part begär att ett rättsstridigt sätt att beräkna böter ska tillämpas. Legalitetsprincipen kan då tillämpas för att avslå denna begäran. I förevarande mål har klaganden emellertid hindrats att tillämpa en helt lagenlig metod för att beräkna böter. Den metod som tillämpades på de leveranser av LCD mellan koncerner som LGD och AUO genomförde är samma metod som tribunalen och domstolen fastställde i dom Europa Carton/kommissionen (T-304/94, EU:T:1998:89) och dom KNP BT/kommissionen (C-248/98 P, EU:C:2000:625). I dom LG Display och LG Display Taiwan/kommissionen (T-128/11, EU:T:2014:88) slog dessutom tribunalen fast att den metoden var lagenlig. Tribunalens bedömning i den överklagade domen är därför självmotsägande.
81 Kommissionen anser att det saknas stöd för denna grund och att talan därför inte ska bifallas på den grunden.
Domstolens bedömning
82 Den andra grunden avser i huvudsak att ifrågasätta den åtskillnad som tribunalen gjorde mellan kartelldeltagarna, beroende på huruvida dessa utgjorde ett enda företag tillsammans med de företag som fogat in de varor som berörs av överträdelsen i de färdiga produkterna. Av samma skäl som angetts ovan i punkterna 64–66 med avseende på den första grunden kan denna grund inte leda till bifall för överklagandet.
83 Till den del punkterna 93 och 94 i den överklagade domen avses i den förevarande grunden är den verkningslös, eftersom den avser ett domskäl som endast angetts för fullständighetens skull och som inte kan leda till att domen upphävs (se, bland annat dom Dansk Rørindustri m.fl./kommissionen, C-189/02 P, C-202/02 P, C‑205/02 P–C-208/02 P och C-213/02 P, EU:C:2005:408, punkt 148 och där angiven rättspraxis).
84 I punkt 92 i den överklagade domen bedömde tribunalen nämligen, utan att detta ifrågasatts i överklagandet, att om det antas att kommissionen gjorde ett misstag när den inte ansåg att LGD och AOU utgjorde ett enda företag tillsammans med de bolag som de var knutna till, kan den omständigheten inte gynna klaganden, eftersom dessa påstådda misstag, även om de antogs vara styrkta, inte skulle utvisa att begreppet ”direkt EES-försäljning genom bearbetade produkter” i sin tur är felaktigt, eftersom definitionen av det begreppet är oberoende av de fall som det har, eller inte har, tillämpats på. Eftersom tribunalen underkände klagandens argument på denna punkt med anledning av att denne inte hade ett berättigat intresse av att få saken prövad, anfördes skälen i punkterna 93 och 94 i den överklagade domen, beträffande huruvida argumenten var välgrundade, endast i andra hand, vilket för övrigt framgår av uttrycket ”även om”, som föregår dessa båda punkter.
85 Med beaktande av vad ovan anförts följer att den andra grunden delvis är verkningslös och i övrigt inte kan leda till bifall för överklagandet.
86 Mot bakgrund av ovanstående ska överklagandet ogillas i sin helhet.
Rättegångskostnader
87 Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 i rättegångsreglerna ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna om detta har yrkats.
88 Kommissionen har yrkat att InnoLux ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom InnoLux har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:
1) Överklagandet ogillas.
2) InnoLux Corp. ska ersätta rättegångskostnaderna.
Underskrifter