FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
YVES BOT
föredraget den 4 juli 2018(1)
Mål C‑308/17
Hellenische Republik
mot
Leo Kuhn
(begäran om förhandsavgörande från Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen), Österrike)
”Begäran om förhandsavgörande – Förordning (EU) nr 1215/2012 – Civilrättsligt samarbete – Tillämpningsområde – Artikel 1.1 –Begreppet ’privaträttens område’ – Obligationer som emitterats av en medlemsstat – Deltagande i omstruktureringen av statsskulden– Ensidig och retroaktiv ändring av emissionsvillkoren– Klausuler om kollektiva åtgärder – Talan som väcks mot staten av privata borgenärer som innehar dessa obligationer i egenskap av fysiska personer – Statens ansvar för acta jure imperii – Särskilda behörighetsregler – Artikel 7.1 a – Behörighet vid avtalstvister – Begreppet ’talan som avser avtal’ – Begreppet ’förpliktelse som en part frivilligt åtagit sig gentemot en annan’ – Begreppet ’uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser’ – Villkoren för teckning av statens obligationslån – Successiva överlåtelser av fordran – Orten där ’den huvudsakliga förpliktelsen’ faktiskt uppfylldes – Räntebetalningar”
I. Inledning
1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 7.1 a i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område.(2)
2. Begäran har framställts i ett mål mellan Republiken Grekland och Leo Kuhn. Målet gäller en begäran om fullgörande av emissionsvillkoren för obligationer som emitterats av denna medlemsstat och som innehades av Leo Kuhn alternativt yrkande om skadestånd på grund av att villkoren inte fullgörs.
3. För att till fullo kunna bedöma innebörden och omfattningen av denna begäran måste den ses i ett större sammanhang.
4. För det första är detta förfarande som avser omstrukturering av den grekiska statsskulden som genomfördes i mars 2012 med den privata sektorns deltagande,(3) inte isolerat.
5. För det andra går de behörighetsfrågor som ställts av Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen, Österrike) – den hänskjutande domstolen – betydligt längre än de tekniska aspekterna – som vanligtvis anses komplicerade – av den bestämmelse som ska tolkas. Frågornas betydelse har framför allt sin grund i utvecklingen av staternas lånetekniker och ekonomiska och politiska intressen vilket föranleder slutsatsen att den omtvistade hanteringen av statsskulden ska hanteras som ett i högsta grad känsligt ämne.
6. Valet av finansiering på marknaderna genom obligationslån(4) ledde till att förvaltningen av statsskulden blev allt mer komplex till följd av att avtalsmekanismerna var illa anpassade till olika typer av borgenärer som kan vara offentliga, privata, institutionella eller fysiska personer och i synnerhet till den bristande samordningen dem emellan.
7. När en statsskuldkris uppkommer leder avsaknaden av ett förfarande för allmän och organiserad hantering av staternas insolvens till att domstolen överlåts att avgöra utgången i förfarandet för omstrukturering.(5)
8. De komplicerade rättsfrågor som uppkommer till följd av ökningen av antalet förfaranden och internationaliseringen av dessa kan inte betraktas isolerat från det ekonomiska sammanhang i vilket de ska lösas.(6)
9. Vid omstruktureringen av den grekiska statsskulden år 2012, som uppgick till ett historiskt belopp,(7) ställdes de svårigheter som vanligen uppkommer på grund av att värdepapper emitteras i euro och risken för en systemkris till följd därav i ett nytt ljus.(8) Dessa berättigade en tillämpning av finansiella och rättsliga lösningar vars exceptionella karaktär förklarar de alarmerande problem som måste lösas.
10. Europeiska unionens domstol har redan haft tillfälle att ta ställning till den känsliga frågan avseende verkan av denna omstrukturering på de grekiska obligationsinnehavarnas rättigheter vid delgivning av handlingar, det vill säga i en framskjuten fas av målet, innan prövningen i sak, i dom av den 11 juni 2015, Fahnenbrock m.fl. (C‑226/13, C‑245/13 och C‑247/13, nedan kallad domen i målet Fahnenbrock m.fl., EU:C:2015:383).
11. Sedan dess har andra domar meddelats av Europeiska domstolar vid vilka flera andra innehavare av grekiska obligationer som eftersträvar samma mål, nämligen att deras avtalsenliga rättigheter iakttas eller att de erhåller skadestånd för skador som de påstår sig ha lidit, har väckt talan.
12. Genom dom av den 7 oktober 2015, Accorinti m.fl./ECB(9) avvisade Europeiska unionens tribunal den talan som väcktes den 11 februari 2013 av mer än 200 innehavare, till största delen italienska, av grekiska privata instrument, om ersättning för skada som dessa påstått sig ha lidit bland annat till följd av Europeiska centralbankens (ECB) antagande av beslutet av den 5 mars 2012 om godtagande av omsättningsbara skuldinstrument som emitterats eller fullt ut garanteras av Republiken Grekland(10) och andra åtgärder av ECB i samband med omstruktureringen av den grekiska statsskulden. Genom dom av den 24 januari 2017, Nausicaa Anadyomène och Banque d’escompte/ECB,(11) avvisade tribunalen talan om skadestånd som väcktes den 21 december 2015 av affärsbanker och fastställde att ECB inte kunde hållas ansvarig och bekräftade den ståndpunkt som intagits med avseende på fysiska personer som innehade grekiska skuldinstrument.
13. Dessutom har Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna prövat talan i mål som väckts under september och oktober 2014 av 6 320 grekiska medborgare som innehade grekiska statsobligationer, i egenskap av fysiska personer, på belopp som varierar mellan 10 000 euro och 1 510 000 euro, avseende deras tvångsdeltagande i nedskrivningen av den grekiska statsskulden genom utbyte av deras obligationer mot andra obligationer med ett lägre värde. Genom dom av den 21 juli 2016(12) slog denna domstol enhälligt fast att varken artikel 1 i protokoll nr 1 till Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna(13) eller artikel 14 i Europakonventionen jämförd med artikel 1 till detta protokoll hade åsidosatts.(14)
14. Domstolen anmodas nu att komplettera sin analys genom att uttala sig om de bestämmelser som är tillämpliga för att fastställa om den domstol vid vilken talan väckts är behörig med utgångspunkt i domen i målet Fahnenbrock m.fl. och dom av den 28 januari 2015, Kolassa (C‑375/13, nedan kallad domen i målet Kolassa, EU:C:2015:37), vad gäller karaktären av de rättsförhållanden som föreligger mellan en emittent av statspapper och den som förvärvat detta.
15. De frågor som ställts av den hänskjutande domstolen och parternas yttranden bör föranleda domstolen att först pröva om målet vid den nationella domstolen omfattas av förordning nr 1215/2012 som enligt artikel 1.1 är tillämplig ”på privaträttens område” förutom i fråga om bland annat statens ansvar för handlingar eller underlåtenhet vid utövandet av offentliga maktbefogenheter (acta jure imperii). Om målet omfattas av tillämpningsområdet för denna förordning måste man försäkra sig om att talan kan anses som en ”talan som avser avtal” i den mening som avses i artikel 7.1 a i nämnda förordning, såsom denna tolkats av domstolen, som fastställer en särskild behörighetsregel som frångår den allmänna regeln om behörighet för domstolarna i den medlemsstat där svaranden har hemvist. Om det slutligen förhåller sig på så sätt ska ”uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser” i den mening som avses i artikel 7 fastställas.
16. Efter min bedömning kommer jag i andra hand att föreslå svar på de två sista frågorna avseende villkoren för tillämpning av den särskilda behörighetsregeln i artikel 7.1 a i förordning nr 1215/2012.
17. Jag kommer inledningsvis att hävda att målet inte omfattas av förordningens tillämpningsområde.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
18. I skälen 4, 15 och 16 i förordning nr 1215/2012(15) anges följande:
”(4) Vissa olikheter i medlemsstaternas bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande av domar hindrar den inre marknaden från att fungera väl. Det är därför nödvändigt att införa bestämmelser som gör reglerna om behörighetskonflikter på privaträttens område mer enhetliga, så att domar som meddelats i en medlemsstat kan erkännas och verkställas enkelt och snabbt.
…
(15) Behörighetsbestämmelserna bör uppfylla kravet på förutsebarhet och bygga på den allmänna principen om svarandens hemvist. Det bör alltid kunna gå att bestämma vilken domstol som är behörig utifrån denna princip, utom i vissa bestämda fall när tvistens art eller hänsynen till parternas rätt att själva avtala om behörig domstol gör det berättigat att använda något annat kriterium om anknytning. I fråga om juridiska personer måste hemvisten kunna bestämmas på ett objektivt sätt så att de gemensamma reglerna blir överskådliga och behörighetskonflikter kan undvikas.
(16) Principen om att domstolen där svaranden har hemvist är behörig bör kompletteras med alternativa behörighetsgrunder i de fall där det finns en nära anknytning mellan domstolen och tvisteföremålet eller då detta krävs för att underlätta en korrekt rättskipning. Detta kriterium om nära anknytning bör säkerställa ökad rättssäkerhet och förhindra att svaranden kan stämmas i en domstol i en medlemsstat som han eller hon inte rimligen kunde förutse. Detta är viktigt, särskilt i tvister om utomobligatoriska förpliktelser som härrör från kränkningar av privatlivet eller personlighetsskyddet, inbegripet förtal.”
19. I artikel 1.1 i denna förordning föreskrivs följande:
”Denna förordning är tillämplig på privaträttens område, oberoende av vilket slag av domstol det är fråga om. Den omfattar i synnerhet inte skattefrågor, tullfrågor eller förvaltningsrättsliga frågor eller statens ansvar för handlingar eller underlåtenhet vid utövandet av offentliga maktbefogenheter (acta jure imperii).”
20. I artikel 4.1 i nämnda förordning som ingår i kapitel II med rubriken ”Domstols behörighet”, som i avdelning 1 innehåller ”[a]llmänna bestämmelser”, föreskrivs följande:
”Om inte annat föreskrivs i denna förordning, ska talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den medlemsstaten, oberoende av i vilken stat han eller hon har medborgarskap.”
21. I avdelning 2 i samma kapital II med rubriken ”Särskilda behörighetsbestämmelser” anges följande i artikel 7.1 a i förordning nr 1215/2012:
”Talan mot en person som har hemvist i en medlemsstat får väckas i en annan medlemsstat:
1. a) Om talan avser avtal, vid domstolen för uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser.”(16)
B. Grekisk rätt
22. Av beslutet om hänskjutande(17) framgår av Republiken Grekland har ställt ut statsobligationer i Grekland som elektroniska värdepapper (kontobaserade fordringar) enligt grekisk rätt, vilka handlades på Atenbörsen. Dessa elektroniska värdepapper som registrerades(18) i den grekiska centralbankens girosystem omfattar konton som öppnats i de olika systemdeltagarnas namn. Dessa systemdeltagare har fått tillstånd att delta från chefen för den grekiska centralbanken.(19)
23. Enligt artikel 6.2 i nämnda lag kan deltagarna i den grekiska centralbankens girosystem tillerkänna utomstående investerare rättigheter i förhållande till obligationerna.(20) En sådan rättshandling fungerar dock endast mellan de berörda parterna och har uttryckligen inte någon verkan till fördel eller nackdel för Republiken Grekland.
24. I artikel 6.4 i lag nr 2198/1994 föreskrivs att överlåtelse sker genom registrering på deltagarens konto.
25. Artikel 6.5–6.7 i denna lag underlättar förståelsen av det ”system” som beskrivs av den hänskjutande domstolen. Där föreskrivs följande:
”5. Deltagarnas konton upprätthålls i systemet. Investerarnas konton upprätthålls hos deltagarna.
6. Såväl i systemet som hos deltagarna upprätthålls konton separat för alla skuldinstrument i en viss kategori som har gemensamma egenskaper.
7. Inom systemet upprätthålls separata konton för varje deltagare dels för skuldinstrument i dess egna portfölj, dels för skuldinstrumenten i investeringskundernas portfölj. Kontot för investerarnas portfölj som upprätthålls för varje deltagare ackumulerar deltagarens samtliga investeraringar.”
26. I artikel 8 i nämnda lag med rubriken ”Investerares fordringar” föreskrivs följande:
…
”2. Investeraren har en fordran som grundar sig på dess skuldinstrument enbart mot den deltagare för vilken dess konto upprätthålls. Om staten inte har uppfyllt sina skyldigheter enligt artikel 6 i denna artikel har investeraren en fordran på grundval av sitt skuldinstrument enbart mot staten.
…
6. Betalning av kapitalbelopp och upplupen ränta av staten till den grekiska centralbanken leder till att statens förpliktelse upphör. Den grekiska centralbanken betalar varje deltagare kapitalbelopp och den ränta för värdepapper som ska betalas då lånet förfaller till betalning. Ovannämnda betalning leder till att den grekiska centralbankens skyldigheter upphör.
…”
27. Dessutom föreskrivs i Nómos 4050/2012 – Kanónes tropopoiíseos títlon ekdóseos í engyíseos tou Ellinikoú Dimosíou me symfonía ton Omologioúchon (lag nr 4050/2012, med titeln ”Regler om ändring av värdepapper emitterade eller garanterade av den grekiska staten med obligationsinnehavarnas samtycke”)(21) av den 23 februari 2012 att innehavarna av vissa grekiska statsobligationer får ett förslag om ”omstrukturering”.
28. Detta begrepp som används av den hänskjutande domstolen återfinns även i domen i målet Fahnenbrock m.fl. (punkt 8). Det ska enligt min mening göras en åtskillnad mellan ”omstrukturering av statsskulden” och förslaget att delta i denna, vilket består i en ”ändring av godkända värdepapper” enligt artikel 1.2 i lag nr 4050/2012 där följande föreskrivs:
”Ministerrådet ska på förslag av Ypourgoú Oikonomikón (finansministern, Grekland) besluta om att inleda ett förfarande om ändring av godkända värdepapper av obligationsinnehavarna, definiera godkända värdepapper och vid utbyte definiera kapitalet eller det nominella beloppet, räntesatsen, avkastningen, förfallodatum, den lagstiftning (engelsk eller annan) som är tillämplig på de nya värdepapper som emitteras av den grekiska staten och ger Organismós Diacheírisis Dimósiou Chréous [Byrån för förvaltning av statsskulden, Grekland] behörighet att skicka en eller flera uppmaningar från den grekiska statens sida.
Härigenom uppmanas innehavare av godkända värdepapper att inom en viss frist besluta om de godtar den ändring av godkända värdepapper som föreslagits av den grekiska staten enligt det förfarande som föreskrivs i denna artikel.”
29. I denna lag 4050/2012 föreskrivs att en klausul om ”omstrukturering”(22) ska införas eller en ”klausul om kollektiva åtgärder” som gör det möjligt att ändra de ursprungliga emissionsvillkoren genom beslut som fattats med kvalificerad majoritet av det kapital som ännu inte har betalats och som även är tillämpliga på minoriteten.
30. I punkt 9 i domen i målet Fahnenbrock m.fl. anges att ”[e]nligt artikel 1.4 i denna lag förutsätter ändringen av de aktuella värdepapperen en beslutsförhet motsvarande minst 50 procent av det totala utestående beloppet av de aktuella obligationerna och en kvalificerad majoritet som motsvarar två tredjedelar av kapitalet”.
31. För att komplettera sammanfattningen i punkt 10 i ovannämnda dom bör den grekiska regeringens citat av artikel 1.9 i nämnda lag återges enligt följande:
”Från och med offentliggörande i Republiken Greklands officiella tidning av ministerrådets förordning om godkännande har värdepappersinnehavarnas beslut som certifierats av förvaltaren av förfarandet allmängiltig verkan (erga omnes), det är bindande för samtliga värdepappersinnehavare och för dem som investerat i godkända värdepapper och det har företräde framför eventuella allmänna eller specifika bestämmelser som strider mot alla lagar, rättsakter eller avtal. Vid ett utbyte av godkända värdepapper genom registrering av nya värdepapper i systemet ogiltigförklaras godkända värdepapper som ersatts av nya värdepapper automatiskt, vilket medför att alla rättigheter eller skyldigheter som följer av dessa upphör, inbegripet samtliga rättigheter och skyldigheter som vid någon tidpunkt ingått i dessa.”
32. I artikel 1.11 i lag nr 4050/2012 som det också hänvisats till i domen i målet Mamatas (48 §), föreskrivs följande:
”Bestämmelserna i förevarande artikel som syftar till att skydda ett väsentligt allmänintresse, är tvingande och direkt tillämpliga och har företräde framför eventuella allmänna eller specifika bestämmelser som strider mot lagar, rättsakter eller avtal … och tillämpningen av dessa bestämmelser varken skapar eller aktiverar någon laglig eller avtalsmässig rättighet för en obligationsinnehavare eller för en investerare eller någon avtalsmässig eller laglig skyldighet för den som emitterar eller garanterar värdepapper, utom i de fall där detta uttryckligen föreskrivs i bestämmelserna i förevarande artikel.”
III. Bakgrund till det nationella målet och tolkningsfrågorna
33. Leo Kuhn som är bosatt i Wien (Österrike) köpte genom en depåbank med säte i Österrike som agerade i egenskap av kommissionär(23) obligationer till ett nominellt värde om 35 000 euro,(24) som emitterats av Republiken Grekland enligt grekisk lag. Dessa statsobligationer registrerades på värdepapperskontot som förvaltades av depåbanken och som innehas av Leo Kuhn.(25) Det rör sig om innehavarpapper som ger rätt till återbetalning av kapitalbeloppet på förfallodagen och ”punktliga utbetalningar” enligt emissionsvillkoren.(26)
34. Den hänskjutande domstolen har påpekat att den grekiska staten emitterade statsobligationer i Grekland enligt grekisk rätt, vilka handlades på Atenbörsen som elektroniska värdepapper, det vill säga kontobaserade fordringar. Dessa registrerades i den grekiska centralbankens girosystem i vilket deltagarna i systemet som har tillstånd från chefen för den grekiska centralbanken har ett konto i sitt namn.
35. Enligt denna domstol framgår såväl av bestämmelserna i lag nr 2198/1994 som av obligationsvillkoren för de aktuella statsobligationerna att deltagarna i nämnda system i första ledet blir innehavare av dessa obligationer som överlåts genom deras registrering på värdepapperskontot innan de ger tredjepartsinvesterare rättigheter som är kopplade till dessa obligationer. En sådan rättsakt har enbart verkan gentemot de berörda personerna, med undantag för Republiken Grekland.
36. Efter att lag nr 4050/2012 antagits genomförde Republiken Grekland en konvertering av de obligationslån som hade förvärvats av Leo Kuhn genom att ersätta dem med nya statsobligationer med ett lägre nominellt värde.
37. Den hänskjutande domstolen har anfört att Republiken Grekland enligt Leo Kuhn fram till och med konverteringen har betalat ränta till ett öppet konto i hans namn i en bank med säte i Österrike. Den har preciserat att Leo Kuhn sålt(27) de konverterade statsobligationerna för 7 831,58 euro, så att han orsakats en skada motsvarande 28 673,42 euro. Detta belopp motsvarar det nominella värdet av obligationerna på förfallodagen den 20 februari 2012,(28) jämte ränta och kostnader.
38. Under dessa förhållanden väckte Leo Kuhn talan vid Landesgericht für Zivilrechtssachen Wien (Regionala domstolen för civilmål i Wien, Österrike)(29) om fullgörande av obligationsvillkoren eller skadestånd på grund av att villkoren inte fullgörs.
39. Genom ett beslut av den 8 januari 2016 förklarade sig denna domstol sakna internationell behörighet att pröva denna talan.
40. Oberlandesgericht Wien (Regionöverdomstol i Wien, Österrike) avslog genom beslut av den 25 februari 2016 efter överklagande av detta beslut den behörighetsinvändning som de österrikiska domstolarna framfört med motiveringen att Leo Kuhns begäran inte grundade sig på en grekisk rättsakt utan på de ursprungliga emissionsvillkoren för de aktuella statsobligationerna och att den behöriga domstolen utses i enlighet med den grekiska lagstiftningen som var tillämplig enligt parterna, i förevarande fall den lagstiftning där borgenären har sin hemvist, den ort där penningskulden ska uppfyllas.
41. Det är mot detta beslut som Republiken Greklands ”extraordinära överklagande” vid den hänskjutande domstolen riktar sig.
42. Den hänskjutande domstolen har påpekat att i den mån som Leo Kuhn har begärt att Republiken Grekland ska fullgöra emissionsvillkoren för de aktuella statsobligationerna har han med rätta åberopat det påstådda rättsförhållandet mellan honom som förvärvare och Republiken Grekland som emittent av dessa obligationer, vilket innebär att det är fråga om en avtalsrättslig (sekundär)(30) förpliktelse enligt artikel 7.1 i förordning (EU) nr 1215/2012.
43. Den hänskjutande domstolen har även anfört att Leo Kuhn när det gäller Republiken Greklands fullgörande av obligationsvillkoren kan åberopa fullgörelseskyldighet utifrån Republiken Greklands betalningsutfästelse såsom obligationsgäldenär, och att emissionen av obligationerna (innehavarskuldebrev)(31) inte kan likställas med någon myndighetsutövning. Den har därav dragit slutsatsen att det är fråga om ett privaträttsligt mål.
44. Under dessa omständigheter beslutade Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen, Österrike) att förklara målet vilande och att ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:
”Ska artikel 7.1 a i förordning [nr 1215/2012] tolkas så,
– att uppfyllelseorten enligt denna bestämmelse hänför sig till vad som överenskommits enligt det första avtalet även i det fall – såsom i förevarande mål – då en fodring har överlåtits flera gånger,
– att den faktiska uppfyllelseorten, i det fall det framställs krav på fullgörande av emissionsvillkor för en statsobligation som i det aktuella fallet har ställts ut av Republiken Grekland – eller i det fall det framställs krav på skadestånd på grund av att dessa villkor inte fullgörs – redan kan fastställas på grund av betalning av ränta på denna statsobligation till ett konto tillhörande en innehavare av en inhemsk värdepappersdepå [(32)],
– att den omständigheten att en rättslig uppfyllelseort i den mening som avses i [nämnda bestämmelse] kan fastställas utifrån vad som överenskommits enligt det första avtalet, utgör hinder för att anse att det påföljande faktiska fullgörandet av ett avtal ger upphov till – ytterligare – en uppfyllelseort i den mening som avses i [samma] bestämmelse?”
IV. Bedömning
45. Genom dessa tre tolkningsfrågor vill den hänskjutande domstolen få klarhet i om artikel 7.1 a i förordning nr 1215/2012 i en sådan situation som i det nationella målet där en person genom en depåbank har köpt statsobligationer som emitterats av en medlemsstat och gjort gällande en fordran gentemot sistnämnda på grundval av emissionsvillkoren för obligationer ska tolkas på så sätt att ”uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser” ska fastställas på grundval av obligationsvillkoren vid emissionen av dessa obligationer, oberoende av påföljande överlåtelser av dessa eller på grundval av den ort där obligationsvillkoren, såsom räntebetalningar, faktiskt fullgörs.
46. Det ska preciseras att såväl Republiken Grekland som den grekiska och den italienska regeringen har gjort gällande att målet vid den nationella domstolen varken omfattas av det materiella tillämpningsområdet för förordning nr 1215/2012, försåvitt det huvudsakligen grundar sig på en medlemsstats suveräna rätt att lagstifta för att omstrukturera sin statsskuld, eller ”avtal” i den mening som avses i artikel 7.1 a av det skälet att det inte föreligger något avtalsförhållande mellan medlemsstaten och innehavaren av statsobligationer. Domstolen ska följaktligen inledningsvis fastställa om talan kan anses avse ”privaträttens område” i den mening som avses i artikel 1.1 i denna förordning.(33) Domstolen kan enbart besvara den andra frågan som angetts ovan om denna fråga besvaras jakande.
A. Huruvida målet vid den nationella domstolen omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1215/2012?
47. Den hänskjutande domstolen har för att fastställa om det är fråga om ett förfarande på ”privaträttens område” hänvisat till domen i målet Fahnenbrock m.fl. Den konstaterade därvid att käranden har begärt fullgörelse av obligationsvillkoren eller skadestånd på grund av att villkoren inte fullgörs av staten som emitterat statsobligationer på grundval av det åtagande att betala som den gjorde i egenskap av gäldenär.(34) Om denna överensstämmelse i viss mån kan tyckas vara relevant, skiljer sig min uppfattning avseende konsekvenserna därav helt av det skälet att bedömningen av behörighet ska basera på olika grunder som jag kommer att pröva.
1. Räckvidden av domen i målet Fahnenbrock m.fl.
48. Vad gäller den första överensstämmande punkten kan påpekas att föremålet för tvisten i målet vid den nationella domstolen där de faktiska omständigheterna nästan är analoga,(35) är liknande, eftersom de grekiska obligationsinnehavarna i ett av målen, (Kickler m.fl., C‑578/13) som låg till grund för domen i målet Fahnenbrock m.fl., utöver skadestånd begärde fullgörelse av de ursprungliga avtalsskyldigheter som förfallit av Republiken Grekland. Yrkandena grundar sig i samtliga fall på ett åsidosättande av rättigheter och skyldigheter som följer av avtalet.(36)
49. Under dessa omständigheter är den andra överensstämmande punkten särskilt viktig, eftersom domstolen uttalade sig om tolkningen av artikel 1 i förordning (EG) nr 1393/2007(37) som innehåller samma begrepp som artikel 1 i förordning nr 1215/2012. Deras tillämpningsområde är begränsat till ”privaträttens område” och omfattar bland annat inte ”statens ansvar för handlingar eller underlåtenhet vid utövandet av offentliga maktbefogenheter (acta jure imperii)”.(38)
50. I domen i målet Fahnenbrock m.fl. slog domstolen fast att ”[a]rtikel 1.1 i … förordning … nr 1393/2007 …, ska tolkas så, att talan vid domstol om ersättning för intrång i äganderätten, fullgörelse av de ursprungliga avtalsskyldigheter som förfallit och skadestånd, såsom den talan som är aktuell i de nationella målen, som privatpersoner som är innehavare av statsobligationer väckt mot den emitterande staten, omfattas av tillämpningsområdet för nämnda förordning i den mån det inte är uppenbart att dessa åtgärder inte är av civil eller kommersiell natur”.(39)
51. Jag anser inte att domen i målet Fahnenbrock m.fl. har den betydelse som den hänskjutande domstolen påstår. Särskild uppmärksamhet bör fästas vid de gränser som domstolen fastställt för tolkningen.
52. I detta avseende ska det inledningsvis framhållas att domstolen har frångått tidigare lösningar för att harmonisera tolkningen av samma begrepp på grund av de särskilda mål som eftersträvas.(40) Av de metodologiska skälen till detta beslut(41) framgår att domstolen klart har prioriterat det system som införts genom förordning nr 1393/2007 för att säkerställa förordningens fulla verkan i syfte att garantera en snabb domstolsprövning och rätten till en rättvis rättegång.(42)
53. Domstolen drog därefter slutsatsen att den kontroll som domstolen gjorde vid framställningen om delgivning är av särskild karaktär och fann att det ankommer på den domstol där talan väckts att inom ramen för det påföljande kontradiktoriska förfarandet uttala sig om behörigheten.(43)
54. Domstolen fann i detta sammanhang att framställningen om delgivning enbart ska återsändas av det framställande organet i de mål där det inte är uppenbart att de inte är av civil eller kommersiell natur.(44)
55. Slutligen gav domstolen två svar som krävdes för en prima facie-bedömning eller, med andra ord, för en kontrollintensitet som är anpassad till det mål om skyndsamhet som eftersträvas, som i det särskilda fallet vid första anblicken föranleder tvivel om talans civilrättsliga karaktär, eftersom den väckts mot en stat och avser statens emission av statsobligationer.
56. För det första preciserade domstolen att ”[e]missionen av obligationer … inte nödvändigtvis [innebär] ett utövande av befogenheter som avviker från de rättsregler som är tillämpliga i förhållandet mellan enskilda”.(45) För det andra angav domstolen vissa omständigheter som motiverar en ingående bedömning av karaktären av förhållandet mellan staten och värdepappersinnehavaren. Det rör sig om villkoren för de aktuella värdepappren som kan ha fastställts ”på grundval av de marknadsvillkor som reglerar utbyte och avkastning från dessa finansiella instrument”(46) och ändringar av dessa finansiella villkor som ”borde … ha skett först efter ett majoritetsbeslut” av obligationsinnehavarna på grundval av en avtalsklausul som införts i emissionsavtalen.(47)
57. Domstolen som tidigare konstaterat att frågorna som påverkat statens immunitet är mycket komplexa(48) drog därav slutsatsen att ”det inte [kan] utgås från att de nationella målen uppenbart inte är av civil eller kommersiell natur i den mening som avses i förordning nr 1393/2007, vilket innebär att nämnda förordning är tillämplig i dessa mål”.(49)
58. Eftersom det, såsom domstolen påpekat,(50) ankommer på den domstol vid vilken talan väckts att pröva om den är behörig, ska bedömningen avseende målets kvalificering återupptas och diskussionen fokuseras på de omständigheter som framhållits av domstolen i domen i målet Fahnenbrock m.fl. för att motivera dess förbehåll vad gäller den uppenbara karaktären av myndighetsutövning.
2. Kvalificering av målet
59. Inledningsvis ska det erinras om att de tolkningsmetoder som hittills tillämpats på tidigare instrument som reglerar behörighet(51) kan tillämpas på förordning nr 1215/2012.(52)
60. Av fast rättspraxis framgår att tolkningen av det självständiga uttrycket ”privaträttens område” leder till att tillämpningsområdet fastställs för de instrument som reglerar domstols behörighet ”på grund av faktorer som karakteriserar rättsförhållandet mellan parterna i målet eller på grund av tvistens föremål”.(53) Således ska rättsförhållandet mellan parterna i målet bestämmas och grunden för talan och de närmare bestämmelserna om väckande av talan granskas.(54)
61. Det ska undersökas om talan om skadestånd som väckts av en enskild mot en stat som emitterat obligationer har sin materiella grund i en handling som avser utövandet av offentlig makt eller närmare bestämt om rättsförhållandet mellan den grekiska staten och Leo Kuhn, såsom det följer av obligationsvillkoren, präglas av ett uttryck för offentlig maktutövning från gäldenärsstatens sida, på så sätt att förhållandet innebär att staten utövar maktbefogenheter som avviker från de rättsregler som gäller i förhållanden mellan enskilda.(55)
62. Enligt min mening följer detta i förevarande mål, liksom i tidigare mål avseende omstruktureringen av den grekiska skulden, såväl av karaktären och förfarandet för ändringar av avtalsförhållandet mellan den grekiska staten och värdepappersinneharave som av det sammanhang i vilket sistnämnda ägt rum.
63. De allmänna begreppen ”ändring” och ”konvertering” av värdepapper som i allmänhet brukar användas urvattnar i hög grad det utbyte av värdepapper som ägt rum.(56) De ursprungliga värdepapperna har ogiltigförklarats och ersatts med nya värdepapper med ett lägre nominellt värde, vilket medför en kapitalförlust på 53,5 procent eller till och med ännu mer om ändringen beaktas vid den tidpunkt då tidigare värdepapper skulle förfalla till betalning,(57) vissa av dem förfaller till betalning mellan åren 2023 och 2042. De årliga satserna för betalning av kuponger har reviderats. Slutligen omfattas inte längre värdepapperna av grekisk lag, utan av engelsk lag.(58)
64. Eftersom detta utbyte av värdepapper är av grundläggande karaktär kan det inte betraktas som ändringar som i allmänhet anses utgöra en inneboende risk för den typen av investeringar som fullständigt hanteras av den låntagande medlemsstaten(59) som en normalt informerad förvärvare av obligationer kan förvänta sig.(60)
65. Förfarandet för hur detta utbyte ska ske ska också framhållas, eftersom det varken fastställdes i obligationsvillkoren eller i den grekiska lagstiftningen när de värdepapper som omfattades därav emitterades. Det föreskrevs av den grekiska lagstiftaren genom lag nr 4050/2012 som införde klausuler om kollektiva åtgärder retroaktivt.
66. Genom dessa klausuler möjliggjorde det avtal som ingåtts mellan staten och obligationsinnehavarna, som med kvalificerad majoritet godtog de avtalsändringar som föreslagits av den grekiska staten, att minoriteten av värdepapperinnehavarna underkastades ändringen, inbegripet dem som önskat avfärda dem.
67. Tillämpningen av detta system kan inte föranleda några tvivel om att ändringarna av obligationsvillkoren omedelbart och direkt(61) även gäller minoriteten av innehavarna, särskilt som lag nr 4050/2012 särskilt syftade till att uppnå detta resultat för att förhindra att Grekland gör sig skyldig till betalningsförsummelser.(62) Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har dessutom av systemet med klausuler om kollektiva åtgärder dragit slutsatsen att ”det av det förfarande enligt vilket utbytet [ägt] rum klart framgick att [kärandena] inte frivilligt deltagit i förfarandet för nedskrivning”.(63)
68. Vid bedömningen av frågan om förordning nr 1215/2012 är tillämplig, som jag har att ta ställning till, kan inte heller argumentet godtas att avtalet mellan värdepapperinnehavarna – genom klausulen om kollektiva åtgärder – har ingåtts i ett rent avtalsrättsligt sammanhang.(64) Detta kan inte betraktas isolerat från de omständigheter under vilka ett retroaktivt införande av dessa klausuler i obligationsvillkoren godkändes.
69. Genom lag 4050/2012 genomförs visserligen det avtal som var resultatet av förhandlingarna mellan Republiken Grekland och privata investerare vars deltagare ansågs ”spela en avgörande roll för att minska [Republiken Greklands] skuld till en acceptabel nivå”,(65) men det står klart att de fysiska personer som enbart utgjorde en minoritet av den grekiska statens obligationsinnehavare och som motsvarade cirka 1 procent av Greklands totala statsskuld inte deltog i dessa förhandlingar som fördes med institutionella investerare som bland annat är banker och kreditinstitut.(66)
70. Dessutom ska även andra aspekter av de exceptionella förhållanden under vilka lag nr 4050/2012 antogs beaktas.
71. För det första utgör det bindande förfarande som föreskrivs i denna lag resultatet av en strävan efter ”en extraordinär och unik lösning”(67) på Republiken Greklands situation. Den är oupplösligt förbunden med unionens monetära politik, eftersom den syftar till att säkerställa skyddet för en medlemsstats finansiella organisation och, mer allmänt, att bevara den finansiella stabiliteten i euroområdet som helhet.(68)
72. För det andra syftade den nya åtgärden(69) att retroaktivt införa klausuler om kollektiva åtgärder till att förhindra att planen för omstrukturering av skulden(70) misslyckas bland annat på grund av att klausuler om kollektiva åtgärder(71) saknas i de värdepapper som emitterats av Republiken Grekland på den nationella marknaden. Eftersom målet var att säkerställa att samtliga enskilda borgenärer deltog gynnades de grekiska myndigheterna av att mer än 90 procent av obligationsskulden omfattades av den grekiska lagen för att ändra den genom införande av dessa klausuler.(72)
73. För det tredje är genomförandet av ett sådant förfarande av staten som agerar såväl som avtalspart som lagstiftare begränsat i tiden.(73) För det första omfattas de nya värdepapper som härrör från en konvertering av den engelska lagen i vilken klausuler om kollektiva åtgärder föreskrivs.(74) För det andra, efter det beslut som fattats av finansministrarna i euroområdet i november 2010 och som antogs i Europeiska rådets slutsatser den 24 och den 25 mars 2011(75) om obligatorisk användning av mekanismen med klausuler om kollektiva åtgärder, återfinns klausulerna om kollektiva åtgärder i enlighet med artikel 12.3 i fördraget om inrättande av europeiska stabilitetsmekanismen (ESM), som ingicks i Bryssel den 2 februari 2012,(76) sedan den 1 januari 2013 i samtliga värdepapper avseende medlemsstaternas statsskulder i euroområdet som har en löptid som överstiger ett år.(77) De utgör därmed ett sätt som gör det möjligt att säkerställa den finansiella stabiliteten i euroområdet och bidrar således till att uppnå målet att ”säkerställa en hantering av de insolvenskriser som drabbar medlemsstaterna”(78) och lugna investerarna.
74. Av samtliga ovannämnda omständigheter framgår att ett mål av allmänt intresse eftersträvas, vilket inte enbart omfattar Grekland, utan hela euroområdet. Att godta att tvisten under sådana förhållanden inte enbart avser ett rent avtalsrättsligt förhållande(79) underlättar enligt min mening inte för de låntagande medlemsstaterna att tillämpa lagen för att ge statsskuldavtal ”immunitet”(80) genom en retroaktiv ändring av obligationsvillkoren.
75. Härav drar jag slutsatsen att målet vid den nationella domstolen har sin materiella grund i en handling som avser utövandet av offentlig makt varigenom konvertering av värdepapper och ändring av de ursprungliga obligationsvillkoren har införts retroaktivt under exceptionella förhållanden för att förhindra att den grekiska staten drabbas av statsbankrutt och garantera stabilitet i euroområdet.
76. Jag föreslår följaktligen att domstolen besvarar tolkningsfrågorna på så sätt att en talan som väckts av en person som har köpt obligationer som emitterats av en medlemsstat mot denna om fullgörande av de ursprungliga obligationsvillkoren eller skadestånd på grund av att de inte fullgörs, på grund av utbyte av dessa obligationer mot obligationer av mindre värde, såsom föreskrivs för fysiska personen enligt lag som antagits under exceptionella omständigheter av den nationella lagstiftaren, vilken ensidigt och retroaktivt ändrat de villkor som är tillämpliga på obligationerna genom att däri införa en klausul om kollektiva åtgärder som möjliggör för en majoritet av obligationsinnehavarna att genomdriva ett sådant utbyte i förhållande till minoriteten, inte avser ”privaträttens område” i den mening som avses i artikel 1.1 i förordning nr 1215/2012.
77. Om domstolen emellertid anser att talan i det aktuella målet enbart innebär att ”domstolen skall pröva privaträttsliga förhållanden”(81) mellan förvärvarna av statsobligationer och den stat som fullgör en handling av privaträttslig karaktär (jure gestionis) ska det avgöras om tvisten avser ”avtal” i den mening som avses i artikel 7.1 a i denna förordning.
B. Huruvida tvisten avser avtal i den mening som avses i artikel 7.1 a i förordning nr 1215/2012?
78. Efter att ha lagt grunden till resonemanget och förklarat varför domen i målet Kolassa inte kan tillämpas här, kommer jag att framföra min uppfattning om hur målet vid den nationella domstolen ska kvalificeras.
1. Redogörelse för tolkningsprinciperna
79. Inledningsvis ska jag redogöra för grunderna för tolkningen av begreppet avtal.
80. Liksom när det gäller tolkningen av artikel 1 i förordning nr 1215/2012(82) är det lämpligt att utgå från domstolens tolkning vad gäller artikel 5.1 i förordning nr 44/2001, eftersom den även gäller för artikel 7.1 a i förordning nr 1215/2012 som ersatt denna.(83)
81. Härav följer för det första att artikel 7 ska tolkas restriktivt, eftersom den ger käranden rätt att välja mellan olika behörighetsregler, och följaktligen möjlighet att göra undantag från principen att behörig domstol ska vara en domstol i den medlemsstat där svaranden har hemvist. Av domstolens fasta praxis framgår att regler om särskild behörighet inre får ge upphov till en tolkning som går utöver de fall som uttryckligen nämns i förordningen.(84)
82. För det andra måste man finna lösningar som är förenliga med det övergripande mål som eftersträvas, vilket anges i skäl 16 i förordning nr 1215/2012. Det rör sig om att underlätta god rättskipning när det ska ”finnas en nära anknytning mellan tvisten och den domstol som utses att pröva den”.(85) Domstolen i den ort där förpliktelsen som anges i avtalet, och som talan avser, ska uppfyllas är i normala fall bäst skickad att avgöra tvisten, särskilt med hänsyn till att det innebär en närhet till tvisten och att bevisupptagningen underlättas.(86) Försäkran om en snabb verkställighet av domen kan också beaktas.(87)
83. För det tredje gäller enligt fast rättspraxis avseende det självständiga begreppet avtal(88) och följaktligen med undantag för ”en hänvisning till nationell rätt i någon av de berörda staterna”(89) också att det för att tillämpa den särskilda behörighetsregel som föreskrivs på området i artikel 7.1 a i förordning nr 1215/2012 förutsätts att det föreligger en rättslig förpliktelse som en part frivilligt har åtagit sig gentemot en annan person och som ligger till grund för klagandens talan, oberoende av om det inte har ingåtts något avtal(90) eller avtalet regleras av tvingande bestämmelser.(91)
84. Domstolen har i detta avseende preciserat att en talan om skadestånd kan anses avse ”avtal” ”när det påtalade agerandet kan betraktas som ett åsidosättande av avtalsförpliktelserna, såsom dessa låter sig bestämmas utifrån avtalets syfte” och att ”[e]tt exempel på detta … i första hand [skulle] vara när det visar sig absolut nödvändigt att tolka avtalet mellan svaranden och käranden för att fastställa huruvida den senares påtalade agerande mot den förre är rättsenligt eller inte”.(92) Begreppet ”skadestånd utanför avtalsförhållanden” tillämpas enbart när talan inte har någon nära anknytning till ett kontrakt.(93)
85. När det gäller en sådan talan som den i målet vid den nationella domstolen räcker det enligt Republiken Grekland att överföra den rättspraxis som följer av domen i målet Kolassa. Jag delar inte denna uppfattning av nedan angivna skäl.
2. Räckvidden av domen i målet Kolassa
86. I denna dom som avser förvärv av värdepapper på sekundärmarknaden som involverar flera mellanhänder, såsom under omständigheterna i målet vid den nationella domstolen, slog domstolen bland annat fast att artikel 5.1 a i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att en kärande som har förvärvat ett skuldebrev av en tredje part, utan att emittenten av nämnda skuldebrev frivilligt har åtagit sig en förpliktelse gentemot käranden, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra, inte kan åberopa behörigheten i enlighet med denna bestämmelse i en talan som väckts mot nämnda emittent och i vilken lånevillkoren, åsidosättande av informations- och kontrollskyldigheterna samt ansvaret för prospektet åberopas.(94)
87. Domstolen slog fast att det framgick av den hänskjutande domstolens korta redogörelse av omständigheterna att det saknas en rättslig förpliktelse som den bank som emitterat lånet frivilligt har åtagit sig gentemot en kärande som förvärvat ett skuldebrev av en näringsidkande tredje part.(95)
88. Jag anser att målet vid den nationella domstolen skiljer sig från situationen i målet i denna dom av följande skäl. För det första var de förpliktelser som investeraren grundade sig på förpliktelser som är hänförliga till tiden före ingåendet av avtalet. Investeraren gjorde gällande det ansvar som åvilade emittenten av de värdepapper som investeraren förvärvat till följd av prospektet och åsidosättande av andra lagstadgade informationsskyldigheter som ålåg denna emittent, för att visa att investeraren inte hade gjort en sådan investering om denne hade varit bättre informerad.
89. För det andra är emissionen av sådana statsobligationer som den som beskrivs av den hänskjutande domstolen som motsvarar vanlig förmedling i fråga om statsskulder underkastad villkor som väsentligt skiljer sig från de som återfinns i de certifikat i vilka Harald Kolassa investerat. Dessa omtvistade certifikat hade emitterats av en privat bank och hade formen av innehavarskuldebrev vars värde skulle bestämmas efter ett index på en portfölj vars förvaltning hade anförtrotts ett bolag.(96)
90. För det tredje slog domstolen fast att käranden inte var innehavare av skuldebreven,(97) efter att den konstaterat att de hade beställts och förvärvats av den bank med vilken käranden hade ett direkt förhållande, genom dess moderbolag, varvid dessa bolag gjorde beställningarna i eget namn, och dessa obligationer innehades såsom täckningstillgångar av den förmedlande banken i eget namn och för kärandens räkning.(98)
91. Så är inte fallet i målet vid den nationella domstolen. Den hänskjutande domstolen har nämligen anfört att käranden är innehavare av värdepapper som har förvärvats i hans namn av depåbanken, vilken har handlat i egenskap av kommissionär.
92. Följaktligen uppkommer frågan om den särskilda kvalificeringen av dessa förhållanden. Med hänsyn till valet av det självständiga begreppet ’”talan som avser avtal”(99) ankommer det på domstolen att uttala sig på denna punkt.
3. Den särskilda kvalificeringen i fråga om emission av statsobligationer
93. När det gäller emission av statsobligationer är frågan om kvalificering ny och komplex till följd av dess dubbla föremål, nämligen den särskilda karaktären vad avser statsobligationer och överföring av rättigheter eller överlåtelse av fordringar som är förknippad därmed.
94. Det ska även beaktas att ”rättigheter rörande värdepapper till större delen innehas, överlåts eller pantsätts genom registrering på värdepapperskonton”.(100)
95. Trots att vissa författare har anfört att det inte finns något avtalsförhållande mellan emittenten och investeraren på sekundärmarknaden anser andra att denna bedömning måste nyanseras.(101) I likhet med sistnämnda anser jag att det på detta område visserligen kan godtas att det inte längre finns något direkt avtalsförhållande, eftersom emittenten och innehavaren inte har undertecknat värdepapperna,(102) men det ”kan inte som huvudregel uppställas att rättsförhållandet mellan emittenten av ett finansiellt instrument och den investerare som förvärvar dessa instrument (om än på sekundärmarknaden) inte är av avtalsrättslig natur. En sådan fråga kan enbart bedömas i det enskilda fallet, mot bakgrund av den exakta karaktären av de finansiella instrumenten, de handlingar som reglerar dessa och de rättigheter och skyldigheter som följer därav för emittenten och investeraren”(103)
96. Punkt 41 i domen i målet Kolassa, där det inte utesluts att det i det målet kan röra sig om en talan som avser avtal, tycks enligt min mening förespråka detta tillvägagångssätt.
97. De villkor under vilka det föreslås att en stat ska teckna obligationer, såsom beskrivs av den hänskjutande domstolen, kan enligt min mening inte kvalificeras som en ”kedja av avtal” i den mening som avses i domstolens praxis.(104)
98. Såsom framgår av handlingarna i målet i synnerhet av subscription agreement (teckningsavtalet) har den grekiska staten ingått avtal med ”managers” eller deltagare i systemet på primärmarknaden vilka i egenskap av första innehavare av värdepapper kan sälja dessa på sekundärmarknaden. Med andra ord kan de anses ha rollen som ”återförsäljare” till investerare på sekundärmarknaden på vilken transaktionerna avseende dessa obligationer äger rum.
99. Den grekiska staten har, liksom alla stater som emitterar värdepapper, upprättat ett offering circular (emissionsprospekt) som innehåller de huvudsakliga emissionsvillkoren och som rättsligt utgör det avtal som ingåtts med dess borgenärer.(105) I detta rättsförhållande åtar sig staten att betala kuponger och återbetala lånet på förfallodagen till alla värdepappersinnehavare, visserligen inte direkt, men genom förmedlare som har förvärvat värdepapper för innehavarens räkning. I detta förhållande kan även anses att ”det vid överföringen av värdepapper till innehavaren sker en överlåtelse av de rättigheter som ingår i värdepappret. Tecknaren har redan från början gjort åtaganden gentemot alla värdepapperinnehavare, innehavaren har en egen rätt gentemot emittenten”.(106) Bedömningen i punkt 91 i dom av den 7 oktober 2015, Accorinti m.fl./ECB(107) ligger i linje med denna. I denna punkt anfördes att ”[central]-banker, enligt tillämplig privaträtt, vid köpet av statsobligationerna liksom de privata investerarna förvärvade en ställning som borgenärer i förhållande till den emitterande gäldenärsstaten”(108)
100. Ytterligare två argument avser statens inblandning i egenskap av lagstiftare för att ändra emissionsvillkoren i den avtalsslutande staten. För det första syftade den aktuella lagen till att skapa en direkt och omedelbar effekt på värdepapper som ägs av privata institutionella investerare eller fysiska personer, oberoende av kreditinstitutens förmedling.
101. För det andra framgår av denna lagstiftningsåtgärd att staten hade fullständig kännedom om omfattningen av sina åtaganden i egenskap av avtalsslutande stat(109) getmemot värdepapperinnehavarna,(110) eftersom den ändrade innehållet i dessa innan den gjorde sig skyldig till betalningsförsummelse och den således skulle krävas direkt på återbetalning av fordran i förtid.
102. Mot bakgrund av vad som anförts ovan dras slutsatsen att talan, varigenom förvärvaren av obligationer som emitterats i en medlemsstat mot den staten gör gällande rättigheter som följer av dessa värdepapper, bland annat till följd av en ensidig och retroaktiv ändring av emissionsvillkoren av denna, ska anses ”avse avtal” enligt artikel 7.1 a i förordning nr 1215/2012.
103. Följaktligen bör de svar som ska lämnas till den hänskjutande domstolen för att fastställa uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser, närmare preciseras.
C. Fastställande av uppfyllelseorten för den omtvistade förpliktelsen
104. Det rör sig om att fastställa om ”uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser” enligt artikel 7.1 a i förordning nr 1215/2012 i en sådan situation som den som är i fråga i det nationella målet är den som följer av emissionsvillkoren avseende de berörda obligationerna eller om denna ort kan ändras beroende på överlåtelser av de fordringar som är kopplade till dessa obligationer eller om det kan röra sig om den ort där borgenären uppbär ränta.
105. Enligt fast rättspraxis(111) ska uppfyllelseorten för den omtvistade förpliktelsen, om parterna inte har bestämt denna, fastställas enligt den lag som reglerar denna förpliktelse enligt den anhängiggjorda domstolens kollisionsregler.
106. Såsom angetts ovan begränsas emissionen av obligationer enligt grekisk lagstiftning av bestämmelserna i offering circular (emissionsprospektet). I denna handling utses den grekiska centralbanken enligt artikel 8.6 i lag nr 2198/1994 – som är tillämplig på statsskulder – såsom ”paying agent”. Grekisk lag är tillämplig lag och ”bond holders” är ”relevant participants of the Bank of Greece Book entry system.” Härav dras slutsatsen att uppfyllelseorten för den förpliktelse (betalning av kuponger och återbetalning av kapital) som talan avser är belägen i Grekland enligt lag 2198/1994. Av konverteringen av värdepapper, som är underkastad grekisk lag i enlighet med lag 4050/2012, framgår också att det rör sig om den ort där beslut fattats om investeringsvillkor och fullgörandet av dessa.
107. Under dessa förhållanden anser jag med hänsyn till min bedömning avseende kvalificeringen av överlåtelsen av värdepappren till innehavaren i den del den utgör en överlåtelse av rättigheter som ingår i värdepappren eller en överlåtelse av fordringar, att tidigare överlåtelser inte kan påverka fastställandet av uppfyllelseorten enligt artikel 7.1 a i förordning nr 1215/2012.(112)
108. Denna tolkning är förenlig med kravet på förutsebarhet och rättssäkerhet som följer av skäl 15 i förordning nr 1215/2012,(113) eftersom den utesluter att svaranden ska gå i svaromål vid en nationell domstol som rimligen inte hade kunnat förutses, om dess bestämmande är beroende av den ort som valts för deponering av värdepappret, och bidrar till en korrekt rättskipning i den mening som avses i skäl 16 i denna förordning.
109. Dessa mål skulle inte heller uppnås om uppfyllelseorten skulle fastställas på grundval av den ort där den ränta som ska betalas till innehavaren av en statsobligation uppbärs.(114)
110. Jag föreslår följaktligen att domstolen slår fast att artikel 7.1 a i förordning nr 1215/2012 ska tolkas på så sätt att uppfyllelseorten för en statsobligation ska fastställas enligt lånevillkoren vid emissionen av detta värdepapper, oavsett om detta överlåtits i senare skeden eller det faktiska fullgörandet av lånevillkoren, vad gäller betalning av ränta eller återbetalning av kapital, skett på annan ort.
V. Förslag till avgörande
111. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar de tolkningsfrågor som Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen, Österrike) har ställt, på följande sätt:
I första hand föreslås följande svar:
– – En talan som väckts av en person som har köpt obligationer emitterade av en medlemsstat, vilken riktas mot denna stat och som avser fullgörande av de ursprungliga lånevillkoren eller skadestånd på grund av att dessa villkor inte fullgörs, på grund av att dessa obligationer bytts ut mot obligationer av mindre värde i enlighet med – i förhållande till denna fysiska person – en lag som antagits under exceptionella omständigheter av den nationella lagstiftaren, som ensidigt och retroaktivt ändrat de villkor som är tillämpliga på obligationerna genom att däri införa en klausul om kollektiva åtgärder som möjliggör för en majoritet av obligationsinnehavarna att genomdriva ett sådant utbyte gentemot minoriteten, avser inte ”privaträttens område” i den mening som avses i artikel 1.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område.
I andra hand, för det fall domstolen skulle finna att tvisten avser ”privaträttens område” i den mening som avses i artikel 1.1 i förordning nr 1215/2012, föreslås följande svar:
– – Talan varigenom förvärvaren av obligationer som emitterats i en medlemsstat, mot den staten gör gällande rättigheter som följer av dessa värdepapper, bland annat till följd av att staten ensidigt och retroaktivt ändrat lånevillkoren, ska anses ”avse avtal” enligt artikel 7.1 a i förordning nr 1215/2012.
– – Artikel 7.1 a i förordning nr 1215/2012 ska tolkas på så sätt att uppfyllelseorten för en statsobligation ska fastställas enligt lånevillkoren vid emissionen av detta värdepapper, oavsett om detta överlåtits i senare led eller det faktiska fullgörandet av lånevillkoren, vad gäller betalning av ränta eller återbetalning av kapital, skett på annan ort.