PERSONALDOMSTOLENS DOM

(första avdelningen)

den 15 december 2008

Mål F-34/07

Carina Skareby

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Personalmål – Tjänstemän – Bedömning – Rapport om karriärutveckling – Bedömningsförfarandet för år 2005 – Åsidosättande av handläggningsregler – Samtal för att fastställa mål har inte hållits – Förenklad rapport som upprättats för perioden januari–september 2005 – Bedömning har inte gjorts – Uppenbart oriktig bedömning – Artikel 44.1 c i förstainstansrättens rättegångsregler”

Saken: Talan som väckts med stöd av artiklarna 236 EG och 152 EA, varigenom Carina Skareby har yrkat dels ogiltigförklaring av den karriärutvecklingsrapport som upprättats för perioden den 1 januari–31 december 2005, dels att kommissionen ska förpliktas att ersätta den yrkesmässiga, ekonomiska och ideella skada som hon åsamkats.

Avgörande: Talan ogillas. Vardera parten ska bära sina rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Betygsättning – Rapport om karriärutveckling – Skyldighet att fastställa de mål som ska uppnås – Räckvidd

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 43)

2.      Tjänstemän – Betygsättning – Rapport om karriärutveckling – Upprättande – Förenklad rapport

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 43)

3.      Tjänstemän – Betygsättning – Rapport om karriärutveckling – Domstolsprövning – Gränser

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 43)

1.      Det framgår av artikel 8.5 fjärde stycket i allmänna genomförandebestämmelser för artikel 43 i tjänsteföreskrifterna som antagits av kommissionen att det formella samtal som äger rum mellan den rapporterande tjänstemannen och den anställde i början av varje bedömningsförfarande syftar till att dessa, om möjligt samstämmigt, fastställer de mål som den anställde bör uppnå under det år då detta samtal ägde rum. Vikten av detta formella samtal är således uppenbar i den situation, som anges i nämnda genomförandebestämmelser, då den rapporterande tjänstemannen ensidigt föreslår den anställde de mål som denne ska uppnå. Genom detta samtal får nämligen den berörde möjlighet att diskutera dessa mål och framföra sina synpunkter i syfte att uppnå att målen fastställs gemensamt.

Detta gäller emellertid inte om det är den anställde själv, som på begäran av den rapporterande tjänstemannen, fastställer sina mål, vilka den rapporterande tjänstemannen godkänner genom sin underskrift. I denna situation finns det nämligen de facto en överenskommelse mellan den rapporterande tjänstemannen och den anställde angående de mål denne ska uppnå, vilket innebär att det inte är nödvändigt med ett formellt samtal för att nå en sådan överenskommelse, även om det fortfarande är önskvärt på grund av att det utgör en av de ledningsuppgifter som åligger den rapporterande tjänstemannen.

Åsidosättanden av handläggningsreglerna, bland annat de som rör upprättandet av en rapport om karriärutveckling, utgör väsentliga åsidosättanden som påverkar giltigheten av denna rapport, förutsatt att tjänstemannen visar att innehållet i rapporten skulle ha varit annorlunda om dessa åsidosättanden inte hade skett.

(se punkterna 34, 36, 37 och 40)

Hänvisning till

Förstainstansrätten 9 mars 1999, Hubert mot kommissionen, T‑212/97, REGP 1999, s. I‑A‑41 och s. II‑185, punkt 53

Personaldomstolen 7 maj 2008, Lebedef mot kommissionen, F‑36/07, REGP 2008 s. I-A-1-0000 och s. II-A-1-0000, punkt 57

2.      Om den rapporterande tjänstemannen byts ut under bedömningsförfarandet föreskrivs i artikel 4.3 i allmänna genomförandebestämmelser för artikel 43 i tjänsteföreskrifterna som antagits av kommissionen att den rapporterande tjänsteman, som ska lämna sin tjänst, ska upprätta en förenklad rapport som ingår i rapporten om karriärutveckling och som endast rör prestationer, kompetens och uppförande under den del av perioden som omfattas av rapporten. Denna förenklade rapport, i vilken inget betyg ges, tillställs den anställde, som kan komma med synpunkter på därför avsedd plats. Syftet med denna rapport är att ge den rapporterande tjänstemannen de upplysningar som är nödvändiga för att bedöma de arbetsuppgifter som den anställde har fullgjort under denna del av bedömningsperioden.

Den omständigheten att den rapporterande tjänsteman som upprättar den förenklade rapporten, och som också var rapporterande tjänsteman avseende den föregående karriärutvecklingsrapporten, i den förenklade rapporten har gjort nästan helt och hållet samma bedömningar som i nämnda karriärutvecklingsrapport, särskilt vad gäller prestationer, kompetens och uppförande avseende den berörde tjänstemannen, medför inte automatiskt att det ska anses att denna rapporterande tjänsteman inte har vidtagit någon bedömning av tjänstemannen. Den rapporterande tjänstemannen kan nämligen ha konstaterat och fastställt att tjänstemannen under referensperioden hade visat samma kompetens och uppförande och utfört samma prestationer.

(se punkterna 58 och 61)

Hänvisning till

Personaldomstolen 13 december 2007, Sequeira Wandschneider mot kommissionen, F‑28/06, REGP 2007 s. I-A-1-0000 och s. II‑A‑1‑0000, punkt 48

3.      De rapporterande tjänstemännen har stort utrymme för skönsmässig bedömning i sina bedömningar av det arbete som utförs av de personer som de ska betygssätta, och betygsrapporten ger uttryck för deras fritt formulerade personliga åsikt. Det ankommer således inte på personaldomstolen att ersätta den bedömning som görs av de personer som ansvarar för att uttala sig om den betygssatta personens arbete med sin egen bedömning. De värdeomdömen avseende tjänstemännen som görs i karriärutvecklingsrapporterna omfattas inte av personaldomstolens prövning, vilken endast kan avse eventuellt uppenbara fel i faktiskt hänseende.

Även om det antas att den som upprättar en rapport om karriärutveckling har gjort vissa fel eller att vederbörande har gjort vissa grundlösa uttalanden, rör en anmärkning att det har gjorts uppenbart oriktiga bedömningar i denna rapport i själva verket värdeomdömen, vilkas riktighet endast kan prövas i begränsad omfattning.

(se punkterna 69 och 71)

Hänvisning till

Förstainstansrätten 24 januari 1991, Latham mot kommissionen, T‑63/89, REG 1991, s. II‑19, punkt 19; 16 maj 2006, Magone mot kommissionen, T‑73/05, REGP 2006, s. I‑A‑2‑107 och s. II‑A‑2‑485, punkterna 25 och 28, och där angiven rättspraxis; 13 juli 2006, Andrieu mot kommissionen, T‑285/04, REGP 2006, s. I‑A‑2‑161 och s. II‑A‑2‑775, punkt 99