DOMSTOLENS DOM (femte avdelningen)
den 25 juli 2018 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Straffrättsligt samarbete – Europeisk arresteringsorder – Rambeslut 2002/584/RIF – Artiklarna 1.2, 3 led 2 och 4 led 3 – Skäl för att vägra verkställighet – Avslutning av en straffrättslig undersökning – Principen ne bis in idem – Den eftersökte har varit vittne i ett tidigare förfarande angående samma gärningar – Utfärdande av flera europeiska arresteringsorder mot samma person”
I mål C‑268/17,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Županijski Sud u Zagrebu (distriktsdomstolen i Zagreb, Kroatien) genom beslut av den 16 maj 2017, som inkom till domstolen den 18 maj 2017, i ett förfarande i samband med utfärdande av en europeisk arresteringsorder mot
AY
meddelar
DOMSTOLEN (femte avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden J.L. da Cruz Vilaça samt domarna E. Levits, A. Borg Barthet, M. Berger (referent) och F. Biltgen,
generaladvokat: M. Szpunar,
justitiesekreterare: handläggaren M. Aleksejev,
med beaktande av det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 28 februari 2018,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– AY, genom L. Valković och G. Mikuličić, odvjetnici, M. Lester, QC, S. Abram och P. FitzGerald, barristers, samt genom M. O’Kane, solicitor,
– Ured za suzbijanje korupcije i organiziranog kriminaliteta, genom T. Laptoš, V. Marušić och D. Hržina, samtliga i egenskap av ombud,
– Kroatiens regering, genom T. Galli, i egenskap av ombud,
– Tjeckiens regering, genom M. Smolek, J. Vláčil och O. Serdula, samtliga i egenskap av ombud,
– Irland, genom M. Browne, L. Williams och A. Joyce, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av G. Mullan, BL,
– Ungerns regering, genom M.Z. Fehér, G. Koós och M. Tátrai, samtliga i egenskap av ombud,
– Österrikes regering, genom G. Eberhard, i egenskap av ombud,
– Rumäniens regering, genom E. Gane, C.-M. Florescu och R.-M. Mangu, samtliga i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom R. Troosters, M. Mataija och S. Grünheid, samtliga i egenskap av ombud,
och efter att den 16 maj 2018 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 1.2, 3 led 2 och 4 led 3 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24) (nedan kallat rambeslut 2002/584).
2 Begäran har framställts i ett förfarande för att utfärda en europeisk arresteringsorder mot AY, ungersk medborgare, av Županijski Sud u Zagrebu (distriktsdomstolen i Zagreb, Kroatien).
Tillämpliga bestämmelser
3 I artikel 1 i rambeslut 2002/584 föreskrivs följande:
”1. Den europeiska arresteringsordern är ett rättsligt avgörande, utfärdat av en medlemsstat med syftet att en annan medlemsstat skall gripa och överlämna en eftersökt person för lagföring eller för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd.
2. Medlemsstaterna skall verkställa varje europeisk arresteringsorder i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande samt bestämmelserna i detta rambeslut.
3. Detta rambeslut påverkar inte skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 i Fördraget om Europeiska unionen.”
4 Artikel 2 i rambeslutet har rubriken ”Tillämpningsområde för en europeisk arresteringsorder”. I artikel 2.1 och 2.2 föreskrivs följande:
”1. En europeisk arresteringsorder får utfärdas för gärningar som enligt den utfärdande medlemsstatens lagstiftning kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i tolv månader eller mer. Detsamma gäller om ett straff eller en annan frihetsberövande åtgärd i minst fyra månader har dömts ut.
2. Följande brott skall medföra överlämnande på grundval av en europeisk arresteringsorder enligt villkoren i detta rambeslut och utan kontroll av om det föreligger dubbel straffbarhet för gärningen, förutsatt att brotten, som de definieras i den utfärdande medlemsstatens lagstiftning, kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i minst tre år i den utfärdande medlemsstaten:
…
– Korruption.
…”
5 I artikel 3 i rambeslutet, som har rubriken ”Skäl till att verkställighet av den europeiska arresteringsordern skall vägras”, föreskrivs följande:
”Den rättsliga myndigheten i den verkställande medlemsstaten (nedan kallad den verkställande rättsliga myndigheten) skall vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder i följande fall:
…
2. Om det framgår av de uppgifter som står till den verkställande rättsliga myndighetens förfogande att den eftersöktes ansvar för samma gärningar prövats genom lagakraftägande dom i en medlemsstat, under förutsättning att straffet, vid fällande dom, avtjänats eller är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagstiftningen i den medlemsstat i vilken avkunnandet ägt rum.
…”
6 I artikel 4 i rambeslut 2002/584, som har rubriken ”Skäl till att verkställighet av den europeiska arresteringsordern får vägras”, föreskrivs följande:
”Den verkställande rättsliga myndigheten får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder
…
3. om de rättsliga myndigheterna i den verkställande medlemsstaten har beslutat antingen att inte väcka åtal för det brott som ligger till grund för den europeiska arresteringsordern eller att underlåta åtal, eller när den eftersökte i en medlemsstat omfattas av ett annat slutligt avgörande för samma gärningar som hindrar senare lagföring,
…”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
7 AY är ungersk medborgare och styrelseordförande för ett ungerskt bolag. Han åtalades i Kroatien den 31 mars 2014 för aktiv korruption. Enligt åtalet, väckt av Ured za suzbijanje korupcije i organiziranog kriminaliteta (byrån för bekämpning av korruption och organiserad brottslighet, Kroatien), ska han olagligen ha betalat en stor summa pengar till en hög kroatisk politiker för att ett avtal skulle ingås i gengäld.
8 Förundersökningen mot AY inleddes i Kroatien den 10 juni 2011. Vid antagandet av beslutet att inleda en förundersökning framställdes en begäran till den behöriga ungerska myndigheten om internationell rättslig hjälp genom att AY skulle höras som misstänkt och delges en kallelse.
9 De kroatiska myndigheterna upprepade denna begäran flera gånger under förundersökningen. Ungern beviljade emellertid inte begäran, eftersom genomförandet skulle strida mot nationella ungerska intressen. Den kroatiska undersökningen ställdes därför in i december 2012.
10 På grundval av de uppgifter som lämnats av de kroatiska myndigheterna, inledde Ungerns allmänna åklagare emellertid den 14 juli 2011 en undersökning på grund av att det förelåg rimliga skäl att misstänka att brott i form av aktiv korruption i internationella sammanhang, enligt den ungerska strafflagen, hade begåtts. Den hänskjutande domstolen har angett att undersökningen avslutades genom den ungerska centrala utredningsbyråns beslut av den 20 januari 2012. eftersom handlingarna inte utgör brott enligt ungersk rätt.
11 Utredningen inleddes inte mot AY som misstänkt, utan endast i samband med brott beträffande en okänd gärningsman. I detta sammanhang hördes AY som vittne. Den höge kroatiske politiker som pengarna ska ha utbetalats till har dessutom inte hörts.
12 Den 1 oktober 2013, efter Republiken Kroatiens anslutning till Europeiska unionen och innan ett straffrättsligt förfarande hade inletts i Kroatien, utfärdade byrån för bekämpning av korruption och organiserad brottslighet en europeisk arresteringsorder mot AY.
13 Fővárosi Törvényszék (domstolen för huvudstaden Budapest, Ungern), avslog verkställighet av den europeiska arresteringsordern den 7 oktober 2013, eftersom de tillgängliga uppgifterna gjorde det möjligt att slå fast att ett straffrättsligt förfarande hade inletts i Ungern på grundval av samma omständigheter som dem på vilka arresteringsordern grundats och att det förfarandet hade avslutats.
14 Efter vägran att verkställa den europeiska arresteringsordern befann sig AY i Tyskland och Österrike, men de två medlemsstaterna angav att de hade beslutat att inte fullfölja den internationella efterlysning som Interpol hade gjort, eftersom principen ne bis in idem skulle kunna åsidosättas om efterlysningen genomfördes. Interpols sekretariat beslutade därefter att stryka den internationella efterlysningen av AY och neka Republiken Kroatien att använda Interpols kanaler i samband med AY, eftersom det fanns en risk för åsidosättande av principen ne bis in idem och på grund av de nationella säkerhetsskäl som lagts fram av Ungern.
15 Efter åtalet mot AY i Kroatien utfärdades en ny europeisk arresteringsorder den 15 december 2015, denna gång av den hänskjutande domstolen (sektionen för europeiska arresteringsorder), vilken Ungern emellertid aldrig verkställde.
16 Den 27 januari 2017 meddelade den hänskjutande domstolen på nytt de behöriga ungerska myndigheterna den europeiska arresteringsordern. Den domstolen preciserade i detta hänseende att eftersom brottmålet mot AY hade inletts vid den domstolen och den europeiska arresteringsordern ursprungligen hade utfärdats av åklagaren under tiden före det att det förfarandet inleddes, hade omständigheterna förändrats i den utfärdande medlemsstaten.
17 Med tanke på att 60 dagar har gått efter utfärdandet av denna andra europeiska arresteringsorder utan svar, vände sig den hänskjutande domstolen till den kroatiske ledamoten i Eurojust. Den hänskjutande domstolen har angett att den ledamoten, efter att ha ingripit, har sänt den ett yttrande från den behöriga ungerska myndigheten, i vilket det angavs att den inte anser sig skyldig att vidta åtgärder med anledning av den utfärdade europeiska arresteringsordern som redan hade avgjorts under förundersökningsskedet av det straffrättsliga förfarandet i Kroatien. Den är därför inte bunden av de handläggningsfrister som fastställs i rambeslut 2002/584. Det angavs vidare att det i Ungern inte fanns rättsmedel som gjorde det möjligt att gripa AY eller inleda ett nytt förfarande för verkställighet av den andra europeiska arresteringsordern som utfärdats i Kroatien den 15 december 2015. Ett identiskt yttrande från den behöriga ungerska myndigheten tillställdes den hänskjutande domstolen den 4 april 2017.
18 I detta sammanhang har den hänskjutande domstolen å ena sidan uttryckt tvivel vad gäller tolkningen av de grunder för vägran att verkställa en europeisk arresteringsorder som föreskrivs i artikel 3 led 2 och artikel 4 led 3 i rambeslut 2002/584. Den domstolen anser nämligen att det är den eftersökte som är föremål för den europeiska arresteringsordern, vilket innebär att ett beslut som åberopas som skäl för att vägra att verkställa den europeiska arresteringsordern ska avse den eftersökte i dennes egenskap av misstänkt eller tilltalad. Då den eftersökte har hörts som vittne under det förfarande som låg till grund för det beslutet, kan det beslutet inte läggas till grund för en vägran att verkställa den europeiska arresteringsordern. Beslutet att i Ungern avsluta en utredning som inte var riktad mot AY kan därför inte motivera en vägran att överlämna vederbörande.
19 Den hänskjutande domstolen anser å andra sidan att det är nödvändigt att rikta en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen för att få klarhet i vilka skyldigheter som den verkställande medlemsstaten har när en europeisk arresteringsorder har utfärdats vid flera tillfällen av olika behöriga myndigheter under skeden som föregår och kommer efter det att ett straffrättsligt förfarande inleds.
20 Därför beslutade Županijski sud u Zagrebu (distriktsdomstolen i Zagreb, Kroatien) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
”1) Ska artikel 4 led 3 i rambeslut 2002/584 tolkas så, att beslutet att inte väcka åtal för det brott som ligger till grund för en europeisk arresteringsorder eller att underlåta åtal endast hänför sig till det brott som ligger till grund för den europeiska arresteringsordern, eller ska bestämmelsen förstås så, att avståendet från eller nedläggandet av åtal också ska avse den eftersökte i egenskap av misstänkt/tilltalad inom ramen för denna lagföring?
2) Får en medlemsstat enligt artikel 4 led 3 i rambeslut 2002/584 vägra att verkställa en utfärdad europeisk arresteringsorder när den rättsliga myndigheten i den andra medlemsstaten har beslutat antingen att inte väcka åtal för det brott som ligger till grund för den europeiska arresteringsordern eller att underlåta åtal för det fall den eftersökte var vittne och inte misstänkt/tilltalad i detta förfarande?
3) Utgör beslutet att avsluta en utredning i vilken den eftersökte inte var misstänkt, utan hördes som vittne, ett skäl för de andra medlemsstaterna att inte verkställa den utfärdade europeiska arresteringsordern i enlighet med artikel 3 led 2 i rambeslut 2002/584?
4) Vilket är sambandet mellan det tvingande skälet att vägra överlämnande i artikel 3 led 2 i rambeslutet om ’det framgår av de uppgifter som står till den verkställande rättsliga myndighetens förfogande att den eftersöktes ansvar för samma gärningar prövats genom lagakraftägande dom i en medlemsstat …’ och det fakultativa skälet att vägra överlämnande i artikel 4 led 3 i rambeslutet när ’den eftersökte i en medlemsstat omfattas av ett annat slutligt avgörande för samma gärningar som hindrar senare lagföring’?
5) Ska artikel 1.2 i rambeslut 2002/584 tolkas så, att den verkställande medlemsstaten är skyldig att anta ett beslut för varje europeisk arresteringsorder som överlämnas till den, och detta även när den redan har meddelat beslut beträffande en tidigare europeisk arresteringsorder som utfärdats av den andra rättsliga myndigheten mot samma eftersökte i samma straffrättsliga förfarande och den nya europeiska arresteringsordern har utfärdats på grund av en ändrad omständighet i den medlemsstat som har utfärdat ordern (beslut om hänskjutande – inledande av det straffrättsliga förfarandet, strängare beviskrav för huruvida brottet har begåtts, ny behörig rättslig myndighet/domstol)?”
Förfarandet vid EU-domstolen
21 Den hänskjutande domstolen har ansökt om att begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt det förfarande för brådskande mål om förhandsavgörande som föreskrivs i artikel 107 i domstolens rättegångsregler. Till stöd för sin ansökan har den hänskjutande domstolen bland annat angett att den eftersökte kan gripas och att häktningsåtgärder vidtagits mot honom.
22 Den femte avdelningen beslutade den 1 juni 2017, på förslag av referenten och efter att ha hört generaladvokaten, att inte bifalla denna ansökan. Med hänsyn till omständigheterna i det nationella målet beslutade emellertid domstolens ordförande den 9 juni 2017 att målet skulle handläggas med förtur med stöd av artikel 53.3 i rättegångsreglerna.
Huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till sakprövning
23 AY har bestritt att begäran om förhandsavgörande kan prövas i sak på den grunden att svaren på de ställda frågorna inte är relevanta för det förfarande i hans utevaro som han omfattas av i Kroatien. Frågorna avser huruvida de övriga medlemsstaterna var och är skyldiga att verkställa den första och den andra europeiska arresteringsordern som har utfärdats mot honom. Det är dock inte nödvändigt att de frågorna är avgjorda för att den hänskjutande domstolen ska kunna avgöra målet på åtalspunkterna.
24 EU-domstolen erinrar om att det enligt EU-domstolens fasta praxis, inom ramen för det samarbete mellan den och de nationella domstolarna som införts genom artikel 267 FEUF, uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten (dom av den 12 oktober 2017, Sleutjes, C‑278/16, EU:C:2017:757, punkt 21 och där angiven rättspraxis).
25 Följaktligen presumeras den nationella domstolens frågor om tolkningen av unionsrätten vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva. EU-domstolen kan avslå en begäran från en nationell domstol endast om det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet, om problemet är hypotetiskt eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 12 oktober 2017, Sleutjes, C‑278/16, EU:C:2017:757, punkt 22 och där angiven rättspraxis).
26 I förevarande fall framgår det inte tydligt av de handlingar som ingetts till EU-domstolen att en av ovannämnda situationer föreligger i målet. För närvarande är två skilda förfaranden beträffande AY anhängiggjorda vid den hänskjutande domstolen, nämligen ett straffrättsligt förfarande i hans utevaro vid den domstolens dömande avdelning och ett förfarande om utfärdande av en europeisk arresteringsorder vid den avdelning som är behörig i detta avseende. Förevarande begäran om förhandsavgörande har uppkommit i samband med det sistnämnda förfarandet.
27 Den hänskjutande domstolen har härvid angett att den har riktat begäran till EU-domstolen för att – beroende på svaren på de ställda frågorna – kunna besluta att återkalla den europeiska arresteringsorder som utfärdats mot AY. Det kan därför inte göras gällande att de ställda frågorna inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i målet vid den hänskjutande domstolen, eller att problemet är hypotetiskt.
28 Under alla omständigheter kan upptagandet till prövning av begäran om förhandsavgörande inte bestridas genom den omständigheten att tolkningsfrågorna hänför sig till den verkställande rättsliga myndighetens skyldigheter, medan den hänskjutande domstolen är den rättsliga myndighet som utfärdat den europeiska arresteringsordern. Utfärdande av en europeisk arresteringsorder får nämligen till följd att den eftersökte kan arresteras. Den kränker därför dennes individuella frihet. EU-domstolen har emellertid konstaterat att när det gäller förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder så omfattas säkerställandet av de grundläggande rättigheterna i första hand av den utfärdande medlemsstatens ansvar (dom av den 23 januari 2018, Piotrowski, C‑367/16, EU:C:2018:27, punkt 50).
29 För att säkerställa dessa rättigheter – som kan föranleda en rättslig myndighet att fatta ett beslut om att återkalla den europeiska arresteringsorder som den har utfärdat – är det väsentligt att den myndigheten har möjlighet att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen.
30 I det nationella målet beror upprätthållandet av den aktuella europeiska arresteringsordern eller ett beslut att återkalla denna på huruvida rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att det innebär att den rättsliga myndigheten i den verkställande medlemsstaten, under sådana omständigheter som i förevarande fall, får, och till och med i förekommande fall ska, underlåta att anta beslut om en europeisk arresteringsorder som översänts till den eller vägra att verkställa denna.
31 Begäran om förhandsavgörande kan därför tas upp till prövning.
Prövning av tolkningsfrågorna
Den femte frågan
32 Den hänskjutande domstolen har ställt den femte frågan, som bör prövas först, för att få klarhet i huruvida artikel 1.2 i rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att den rättsliga myndigheten i den verkställande medlemsstaten är skyldig att anta ett beslut med avseende på alla europeiska arresteringsorder som sänds till den, även då det i medlemsstaten redan fattats beslut angående en tidigare europeisk arresteringsorder avseende samma person och samma gärningar, medan den andra europeiska arresteringsordern har utfärdats endast på grund av åtalet mot den eftersökte i den utfärdande medlemsstaten.
33 Såsom framgår av lydelsen av artikel 1.2 i rambeslut 2002/584 ska medlemsstaterna verkställa varje europeisk arresteringsorder på grundval av principen om ömsesidigt erkännande och i enlighet med bestämmelserna i rambeslutet. De verkställande rättsliga myndigheterna får, förutom under extraordinära omständigheter, inte vägra att verkställa en sådan order utom i fall som är uttömmande uppräknade då verkställighet vägras enligt rambeslutet och verkställigheten av en europeisk arresteringsorder får endast underställas något av de villkor som uttömmande anges där. I det ovannämnda rambeslutet anges således uttryckligen skälen till att verkställighet av den europeiska arresteringsordern ska vägras (artikel 3) och får vägras (artiklarna 4 och 4a) i rambeslutet (se dom av den 10 augusti 2017, Tupikas, C‑270/17 PPU, EU:C:2017:628, punkterna 50 och 51).
34 I artikel 15.1 i rambeslut 2002/584 föreskrivs härvid att ”[d]en verkställande rättsliga myndigheten skall, inom de tidsfrister och enligt de villkor som anges i detta rambeslut, besluta om en person skall överlämnas”. I artikel 17.1 och 17.6 i rambeslutet föreskrivs dessutom att ”[e]n europeisk arresteringsorder ska behandlas och verkställas med skyndsamhet” och att ”[v]arje vägran att verkställa en europeisk arresteringsorder skall motiveras”. Dessutom anges i artikel 22 i rambeslutet att ”[d]en verkställande rättsliga myndigheten skall omedelbart meddela den utfärdande rättsliga myndigheten om sitt beslut med anledning av en europeisk arresteringsorder”.
35 Såsom generaladvokaten påpekade i punkt 38 i sitt förslag till avgörande, underlåter den verkställande rättsliga myndighet som inte besvarar en europeisk arresteringsorder och som inte överför något beslut till den utfärdande rättsliga myndigheten att fullgöra sina skyldigheter enligt dessa bestämmelser i rambeslut 2002/584.
36 Följaktligen ska den femte frågan besvaras på följande sätt. Artikel 1.2 i rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att den rättsliga myndigheten i den verkställande medlemsstaten är skyldig att anta ett beslut med avseende på alla europeiska arresteringsorder som sänds till den, även då det i medlemsstaten redan fattats beslut angående en tidigare europeisk arresteringsorder avseende samma person och samma gärningar, men då den andra europeiska arresteringsordern har utfärdats endast på grund av åtalet mot den eftersökte i den utfärdande medlemsstaten.
Frågorna 1–4
37 Den hänskjutande domstolen har ställt frågorna 1–4, som ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 3 led 2 och artikel 4 led 3 i rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att ett beslut av åklagarmyndigheten – såsom beslutet från den ungerska centrala utredningsbyrån i det nationella målet – om avslutande av en undersökning som inletts mot en okänd gärningsman, under vilken undersökning den person som är föremål för en europeisk arresteringsorder endast hörts som vittne, kan åberopas för att vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder på grundval av någon av dessa bestämmelser.
Artikel 3 led 2 i rambeslut 2002/584
38 I artikel 3 led 2 i rambeslut 2002/584 anges ett skäl till att verkställighet av den europeiska arresteringsordern ska vägras. Enligt detta skäl ska den verkställande rättsliga myndigheten vägra att verkställa den europeiska arresteringsordern om den underrättas om att den eftersöktes ansvar för samma gärningar prövats genom lagakraftägande dom i en medlemsstat, under förutsättning att straffet, vid fällande dom, avtjänats eller är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagstiftningen i den medlemsstat i vilken avkunnandet ägt rum.
39 Denna bestämmelse syftar till att förhindra att en person på nytt åtalas eller döms för samma gärningar (dom av den 16 november 2010, Mantello, C‑261/09, EU:C:2010:683, punkt 40) och den återspeglar principen ne bis in idem, som slås fast i artikel 50 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, enligt vilken en person inte får lagföras eller straffas två gånger för samma brott.
40 Ett av villkoren för vägran att verkställa den europeiska arresteringsordern är att den eftersöktes ansvar ”prövats genom lagakraftägande dom”.
41 Det ska härvid anges att även om det i artikel 3 led 2 i rambeslut 2002/584 hänvisas till en ”dom”, är bestämmelsen tillämplig även på beslut från en myndighet som deltar i den straffrättsliga handläggningen inom den aktuella nationella rättsordningen som slutgiltigt avslutar de straffrättsliga förfarandena i en medlemsstat, även om dessa beslut har fattats utan medverkan av någon domstol och inte har form av en dom (se, analogt, dom av den 29 juni 2016, Kossowski, C‑486/14, EU:C:2016:483, punkt 39 och där angiven rättspraxis).
42 Enligt domstolens praxis anses en eftersökt person ha prövats genom en lagakraftägande dom avseende samma gärningar i den mening som avses i artikel 3 led 2 i rambeslut 2002/584 när det efter ett avslutat brottmålsförfarande inte längre finns någon möjlighet att väcka åtal eller de rättsliga myndigheterna i en medlemsstat har meddelat ett avgörande genom vilket den tilltalade slutgiltigt frikänns för de gärningar som lagts honom eller henne till last (dom av den 16 november 2010, Mantello, C‑261/09, EU:C:2010:683, punkt 45 och där angiven rättspraxis).
43 En ”lagakraftägande dom” i den mening som avses i artikel 3 led 2 i rambeslut 2002/584 förutsätter därför att föregående straffrättsliga åtgärder vidtagits mot den eftersökte (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 november 2010, Mantello, C‑261/09, EU:C:2010:683, punkterna 46 och 47, dom av den 5 juni 2014, M, C‑398/12, EU:C:2014:1057, punkterna 31 och 32, och dom av den 29 juni 2016, Kossowski, C‑486/14, EU:C:2016:483, punkterna 34 och 35).
44 Principen ne bis in idem är för övrigt tillämplig endast på personer beträffande vilka frågan om ansvar har prövats genom ett lagakraftägande avgörande i en medlemsstat (se dom av den 28 september 2006, Gasparini m.fl., C‑467/04, EU:C:2006:610, punkt 37). Den omfattar däremot inte personer som endast har hörts i straffrättsliga förfaranden, till exempel som vittne.
45 I förevarande fall framgår det av handlingarna i målet att den utredning som genomfördes i Ungern till följd av Kroatiens förundersökning, vilken avslutades genom den ungerska centrala utredningsbyråns beslut av den 20 januari 2012, hade inletts mot en okänd gärningsman. Den gjordes inte mot AY som misstänkt eller tilltalad, eftersom den ungerska myndigheten hörde denne endast som vittne. Eftersom några straffrättsliga åtgärder inte har vidtagits mot honom, kan AY således inte anses ha varit föremål för en lagakraftägande dom i den mening som avses i artikel 3 led 2 i rambeslut 2002/584.
46 Ett beslut av åklagarmyndigheten – såsom beslutet från den ungerska centrala utredningsbyrån i det nationella målet – om avslutande av en undersökning under vilken den person som är föremål för en europeisk arresteringsorder endast hörts som vittne, kan följaktligen inte åberopas för att vägra att verkställa arresteringsordern på grundval av artikel 3 led 2 i rambeslut 2002/584.
Artikel 4 led 3 i rambeslut 2002/584
47 I artikel 4 led 3 i rambeslut 2002/584 anges tre fakultativa skäl till att verkställighet får vägras.
48 Enligt det första skälet till att verkställighet får vägras som föreskrivs i artikel 4 led 3 i rambeslutet, får den verkställande rättsliga myndigheten vägra att verkställa den europeiska arresteringsordern om de rättsliga myndigheterna i den verkställande medlemsstaten har beslutat att inte väcka åtal för det brott som ligger till grund för den europeiska arresteringsordern.
49 Den ungerska centrala utredningsbyråns beslut i det nationella målet avser emellertid inte ett avstående från att väcka åtal, varför det skälet till att vägra verkställighet inte är relevant under sådana omständigheter som i förevarande mål.
50 Enligt det andra skälet till att verkställighet får vägras som föreskrivs i artikel 4 led 3 i rambeslut 2002/584, får verkställigheten av den europeiska arresteringsordern vägras om de rättsliga myndigheterna i den verkställande medlemsstaten beslutat att underlåta åtal för det brott som ligger till grund för den europeiska arresteringsordern.
51 Artikel 4 led 3 första delen i rambeslut 2002/584, som anger detta skäl till att verkställighet av den europeiska arresteringsordern får vägras, avser endast ”det brott som ligger till grund för den europeiska arresteringsordern” och inte den eftersökte.
52 Eftersom en vägran att verkställa en europeisk arresteringsorder utgör ett undantag, ska skälen till att vägra en sådan arresteringsorder tolkas restriktivt (se dom av den 23 januari 2018, Piotrowski, C‑367/16, EU:C:2018:27, punkt 48 och där angiven rättspraxis).
53 Såsom kommissionen har gjort gällande skulle en tolkning – enligt vilken verkställighet av en europeisk arresteringsorder får vägras på grundval av det andra skälet i artikel 4 led 3 i rambeslut 2002/584, då arresteringsordern avser samma gärningar som de som redan varit föremål för ett tidigare avgörande, oavsett vem som åtalas – uppenbart vara för vid och leda till att skyldigheten att verkställa en europeisk arresteringsorder skulle kunna kringgås.
54 Såsom framgår av artikel 1.1 i rambeslutet är en europeisk arresteringsorder ett rättsligt avgörande för gripande och överlämnande av en eftersökt person. En europeisk arresteringsorder ska därför inte utfärdas endast med avseende på ett brott, utan den avser med nödvändighet en viss person.
55 Dessutom är syftet med detta skäl för att vägra verkställighet inte att skydda en person mot att eventuellt tvingas bli föremål för efterföljande utredningar för samma gärning i flera medlemsstater (se, analogt, dom av den 29 juni 2016, Kossowski, C‑486/14, EU:C:2016:483, punkt 45 och där angiven rättspraxis).
56 Rambeslut 2002/584 har nämligen antagits som en del av det europeiska området med frihet, säkerhet och rättvisa, där den fria rörligheten för personer garanteras samtidigt som lämpliga åtgärder vidtas avseende bland annat förebyggande och bekämpande av brottslighet (se, analogt, dom av den 29 juni 2016, Kossowski, C‑486/14, EU:C:2016:483, punkt 46).
57 Det andra skälet till att verkställighet får vägras enligt artikel 4 led 3 i rambeslut 2002/584 ska därför tolkas mot bakgrund av nödvändigheten att främja förebyggande och bekämpande av brottslighet (se, analogt, dom av den 29 juni 2016, Kossowski, C‑486/14, EU:C:2016:483, punkt 47).
58 Under sådana omständigheter som de i förevarande mål – där en utredning har gjorts av en okänd gärningsman och inte av den person som eftersöks genom den europeiska arresteringsordern, och där beslutet om att avsluta utredningen inte tagits med avseende på denna person – har den personen emellertid inte berörts av den lagföring som avses i artikel 4 led 3 första delen i rambeslut 2002/584 på ett sätt som motiverar en vägran att verkställa den europeiska arresteringsordern.
59 Denna tolkning vinner stöd i förarbetena till rambeslut 2002/584, eftersom det framgår av kommissionens ursprungliga förslag (KOM(2001) 522 slutlig, s. 18) att artikel 4 led 3 första delen i det rambeslutet är en återspegling av artikel 9 andra meningen i den europeiska utlämningskonventionen, undertecknad i Paris den 13 december 1957. Enligt den sistnämnda bestämmelsen kan ”[u]tlämning … vägras om den anmodade partens behöriga myndigheter beslutat antingen att icke väcka åtal eller att efterge åtalet för samma brott”. I den förklarande rapporten till den konventionen anges att det som avses med den bestämmelsen är förhållandet för en person som ”har varit föremål” för ett beslut som innebär att åtal hindras eller underlåts (se s. 9 i den förklarande rapporten till den europeiska utlämningskonventionen (Paris, 13.XII.1957, European Treaty Series – nr 24)).
60 Under sådana omständigheter som de som anges ovan i punkt 58, kan det beslutet inte åberopas för att vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder på grundval av det andra skälet till att vägra verkställighet enligt artikel 4 led 3 i rambeslut 2002/584.
61 Enligt det tredje skälet till att verkställighet får vägras enligt artikel 4 led 3 i rambeslut 2002/584 får den verkställande rättsliga myndigheten vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder om den eftersökte i en medlemsstat omfattas av ett annat slutligt avgörande för samma gärningar som hindrar senare lagföring.
62 Det skälet till att vägra verkställighet kan inte tillämpas i en sådan situation som den i det nationella målet, eftersom villkoren för dess tillämpning inte är uppfyllda.
63 Med beaktande av det anförda ska frågorna 1–4 besvaras enligt följande. Artikel 3 led 2 och artikel 4 led 3 i rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att ett beslut av åklagarmyndigheten – såsom beslutet från den ungerska centrala utredningsbyrån i det nationella målet – om avslutande av en undersökning som inletts mot en okänd gärningsman, under vilken undersökning den person som är föremål för en europeisk arresteringsorder endast hörts som vittne, utan att straffrättsliga förfaranden har genomförts mot denna person och utan att detta beslut fattats med avseende på denna person, kan inte åberopas för att vägra att verkställa denna europeiska arresteringsorder på grundval av någon av dessa bestämmelser.
Rättegångskostnader
64 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:
1) Artikel 1.2 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009, ska tolkas så, att den rättsliga myndigheten i den verkställande medlemsstaten är skyldig att anta ett beslut med avseende på alla europeiska arresteringsorder som sänds till den, även då det i medlemsstaten redan fattats beslut angående en tidigare europeisk arresteringsorder avseende samma person och samma gärningar, men då den andra europeiska arresteringsordern har utfärdats endast på grund av åtalet mot den eftersökte i den utfärdande medlemsstaten.
2) Artikel 3 led 2 och artikel 4 led 3 i rambeslut 2002/584, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299, ska tolkas så, att ett beslut av åklagarmyndigheten – såsom beslutet från den ungerska centrala utredningsbyrån i det nationella målet – om avslutande av en undersökning som inletts mot en okänd gärningsman, under vilken undersökning den person som är föremål för en europeisk arresteringsorder endast hörts som vittne, utan att straffrättsliga förfaranden har genomförts mot denna person och utan att detta beslut fattats med avseende på denna person, kan inte åberopas för att vägra att verkställa denna europeiska arresteringsorder på grundval av någon av dessa bestämmelser.
Underskrifter