DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL
(andra avdelningen)
den 21 juli 2016
Mål F‑125/15
HB
mot
Europeiska kommissionen
”Personalmål– Tjänstemän – Befordringsförfarandet år 2014 – Artikel 45.1 i tjänsteföreskrifterna – Jämförelse av meriter – Betygsrapporterna år 2011 och 2012– Frånvaro på grund av mammaledighet under flera månader år 2013 – Betygsrapporten innehåller inte någon som helst bedömning i sak det berörda året– Beslut att inte befordra sökanden år 2014 – Motiveringsskyldighet– Jämförande prövning av meriter– Ingen rekommendation lämnades av den partsammansatta befordringskommittén – Tillgång till sökandes digitala personalakt – Den partsammansatta befordringskommitténs sammansättning – Könsdiskriminering– Ideell skada”
Saken: Talan som har väckts med stöd av artikel 270 FEUF, tillämplig på Euratomfördraget enligt artikel 106A i denna, i vilken HB har yrkat att det beslut som fattades av Europeiska kommissionens tillsättningsmyndighet och som delgetts sökanden den 14 november 2014 att inte befordra henne till lönegrad AD 8 under befordringsåret 2014 ska ogiltigförklaras och yrkande om ersättning för ideell skada.
Avgörande: Talan ogillas. HB ska bära halvdelen av sina rättegångskostnader. Kommissionen ska bära sina rättegångskostnader och ersätta halvdelen av HB:s rättegångskostnader.
Sammanfattning
1. Tjänstemän – Befordran – Klagomål från en tjänsteman som inte har befordrats – Avslagsbeslut – Motiveringsskyldighet – Räckvidd
(Tjänstedföreskrifterna, artikel 45)
2. Tjänstemän – Befordran – Jämförelse av kvalifikationer – Administrationens utrymme för skönsmässig bedömning – Domstolsprövning – Gränser
(Tjänsteföreskrifterna, art.ikel 45)
3. Tjänstemän – Befordran – Jämförelse av kvalifikationer – Beaktande av tjänstemannens personalakt– Administrationen ska kunna visa att den använt tillgängliga upplysningar – Skyldighet för administrationen – Föreligger inte
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 45)
4. Tjänstemän – Befordran – Jämförelse av kvalifikationer – Procedur – Ingripande av den partsammansatta befordringskommittén– Inga rekommendationer har lämnats till kommittén– Följder – Skyldighet för administrationen att korrigera detta
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 45)
5. Tjänstemän – Likabehandling – Likabehandling av manliga och kvinnliga tjänstemän – Grundläggande rättighet– Unionsdomstolen ska säkerställa att denna rättighet iakttas– Beslut att inte befordra – Diskriminering på grund av graviditet – Bevisbörda
(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, atikel 23.1; rådets direktiv 76/207)
1. Tillsättningsmyndigheten är inte skyldig att motivera befordringsbeslut i förhållande till icke befordrade tjänstemän. Den är däremot skyldig att motivera beslutet om avslag på ett klagomål som framställts av en tjänsteman som inte har befordrats., då motiveringen för avslaget sammanfaller med motiveringen för det beslut som avses med klagomålet.
Eftersom det är valfritt att befordra en tjänsteman får motiveringen till ett beslut att avslå ett klagomål bara avse frågan huruvida de lagstadgade villkor som ställs i tjänsteföreskrifterna för att förfarandet ska anses rättsenligt är uppfyllda.
Tillsättningsmyndigheten är i synnerhet inte skyldig att upplysa den tjänsteman som inte blivit befordrad om den jämförelse som myndigheten gjort mellan denne och den tjänsteman som befordrats. . Det räcker att tillsättningsmyndigheten, i sitt beslut om avslag på klagomålet, upplyser den aktuella tjänstemannen om vilka individuella och relevanta skäl som ligger bakom beslutet att inte befordra honom eller henne. Det åvilar på intet sätt tillsättningsmyndigheten att förklara för den tjänsteman som inte befordrats varför de tjänstemän som befordrats hade bättre meriter än vederbörande.
(se punkterna 29, 30 och 33)
Hänvisning till
Domstolen: dom av den 7 februari 1990, Culin/kommissionen, C‑343/87, EU:C:1990:49, punkt13, och beslut av de 25 oktober 2007, Nijs/revisionsrätten, C‑495/06 P, EU:C:2007:644
Förstainstansrätten: dom av den 3 oktober 2006, Nijs/revisionsrätten, T‑171/05, EU:T:2006:288, punkt 42
Tribunalen: beslut av den 16 september 2013, Bouillez/rådet, T‑31/13 P, EU:T:2013:521, punkt 26
Personaldomstolen: dom av den 15 december 2011, Sabbag Afota/rådet, F‑9/11, EU:F:2011:196, punkt 62, och dom av den 15 december 2015, Bonazzi/kommissionen, F‑88/15, EU:F:2015:150, punkterna 98 och 99 och där angiven rättspraxis
2. Tillsättningsmyndigheten förfogar över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid jämförelsen av kvalifikationerna hos de befordringsbara tjänstemännen, och unionsdomstolarnas kontroll är begränsad till frågan huruvida tillsättningsmyndigheten har hållit sig inom gränser som inte kan kritiseras och att den inte uppenbart har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning, med beaktande av de metoder och medel som administrationen har använt sig av vid sin bedömning. Unionsdomstolen kan inte ersätta tillsättningsmyndighetens bedömning av nämnda tjänstemäns kvalifikationer och meriter med sin egen.
För att den ändamålsenliga verkan av det utrymme för skönsmässig bedömning som lagstiftaren avsett att ge tillsättningsmyndigheten ska bevaras, kan unionsdomstolarna inte ogiltigförklara ett beslut enbart av det skälet att de bedömer att de föreliggande faktiska omständigheterna ger upphov till trovärdiga tvivel beträffande tillsättningsmyndighetens bedömning eller till och med att de styrker att det gjorts en oriktig bedömning. Konstaterandet att det föreligger en uppenbart felaktigt bedömning kan nämligen medföra att ett beslut om befordran ogiltigförklaras och därför ska de bevis som sökanden lägger fram vara tillräckliga för att visa att de bedömningar som ligger till grund för beslutet att inte befordra den berörde tjänstemannen är orimliga. Argumentet att det har skett en uppenbart oriktig bedömning kan därför inte godtas om den ifrågasatta bedömningen, trots sökandens upplysningar, ändå kan anses rimlig.
Det stora utrymme för skönsmässig bedömning som administrationen således tillerkänns begränsas emellertid av skyldigheten att genomföra jämförelsen av kandidaterna med omsorg och opartiskhet, i tjänstens intresse och i enlighet med principen om likabehandling. I praktiken ska granskningen göras på lika grund och utifrån jämförbara informationskällor.
(se punkterna 44-46)
Hänvisning till
Ttribunalen: dom av den 15 januari 2014, Stols/rådet, T‑95/12 P, EU:T:2014:3, punkterna 29 och 32
Personaldomstolen: dom av den 15 december 2015, Bonazzi/kommissionen, F‑88/15, EU:F:2015:150, punkt 48, och dom av den 2 mars 2016, Loescher/rådet, F‑84/15, EU:F:2016:29, punkterna56, 57 och 59 och där angiven rättspraxis
3. Även om tillsättningsmyndigheten visserligen måste ha tillgång till akterna för de tjänstemän som kan komma i fråga för befordran, kan det däremot inte krävas att denna myndighet ska motivera sin användning av de uppgifter som den hade tillgång till i varje enskilt fall.
(se punkt 57)
Hänvisning till
Personaldomstolen: dom av den 15 december 2015, Bonazzi/kommissionen, F‑88/15, EU:F:2015:150, punkt 52
4. I ett befordringsförfarande medför avsaknaden av rekommendationer från den partsammansatta kommittén på intet sätt att det inte har skett en reell jämförelse av meriterna, då denna bedömning alltid åvilar tillsättningsmyndigheten. Den omständigheten att den partsammansatta kommittén varit passiv medför inte att befordringsförfarandet blir rättsstridigt, då beslut om befordran och jämförelse av meriter tillkommer tillsättningsmyndigheten enligt artikel 45 i tjänsteföreskrifterna.
(se punkt 58)
Hänvisning till
Personaldomstolen: dom av den 15 decembrer 2015, Bonazzi/kommissionen, F‑88/15, EU:F:2015:150, punkterna 82 och 83
5. Principen om likabehandling i anställningen mellan män och kvinnor och avsaknad av all diskriminering på grund av kön, varom stadgas i artikel 23.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, är en del av de grundläggande rättigheter som unionsdomstolen ska säkerställa.
Det ska bland annat, inom tjänsteföreskrifternas ram, säkerställas likabehandling avseende anställningsvillkor mellan manliga och kvinnliga arbetstagare i unionstjänst, eftersom de krav som denna princip medför för relationen mellan unionsinstitutionerna och deras medarbetare inte begränsar sig till de krav som framgår av fördragen och relevanta unionsdirektiv på området.
Direktiv 76/207 om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor utgör dessutom hinder för en nationell lagstiftning som berövar en kvinna rätten att bli sakligt bedömd och därmed möjligheten att befordras på grund av att hon inte varit i tjänst till följd av mammaledighet
Enbart den omständigheten att vederbörande är gravid kan emellertid inte anses utgöra bevis för könsdiskriminering. Det åvilar tvärtemot den berörda personen att åtminstone lägga fram indicier som kan peka på att sådan diskriminering föreligger, det vill säga omständigheter som gör att det kan antas att tillsättningsmyndigheten har fattat beslutet att inte befordra vederbörande på grund av graviditeten och den frånvaro som denna har medfört.
(se punkterna 74–76 och 78)
Hänvisning till
Domstolen: dom av den 15 juni 1978, Defrenne, 149/77, EU:C:1978:130, punkt 29; dom av den 20 mars 1984, Razzouk och Beydoun/kommissionen, 75/82 och 117/82, EU:C:1984:116, punkt 17, och dom av den 30 april 1998, Thibault, C‑136/95, EU:C:1998:178, punkt 33
Förstainstansrätten:dom av den 23 januari 2003, Hectors/parlamentet, T‑181/01, EU:T:2003:13, punkterna 117 och 124