EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOLS DOM (plenum)

den 11 juli 2007 (*)

”Personalmål – Tjänstemän – Pensioner – Höjning av pensionsavgiften med tillämpning av bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna i deras lydelse från och med den 1 maj 2004”

I mål F‑105/05,

angående en talan som väckts med stöd av artiklarna 236 EG och 152 EA,

Dieter Wils, tjänsteman vid Europaparlamentet, Altrier (Luxemburg), företrädd av advokaterna G. Vandersanden och C. Ronzi,

sökande,

mot

Europaparlamentet, företrätt av J.F. De Wachter och M. Mustapha Pacha, båda i egenskap av ombud,

svarande,

med stöd av

Europeiska unionens råd, företrätt av M. Arpio Santacruz och M. Simm, båda i egenskap av ombud,

och av

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av J. Currall och D. Martin, båda i egenskap av ombud,

intervenienter,

meddelar

PERSONALDOMSTOLEN (plenum),

sammansatt av ordföranden P. Mahoney, avdelningsordförandena H. Kreppel och S. Van Raepenbusch samt domarna I. Boruta, H. Kanninen, H. Tagaras och S. Gervasoni (referent),

justitiesekreterare: W. Hakenberg,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 13 februari 2007,

följande

Dom

1        Genom ansökan som inkom via telefax till Europeiska gemenskapernas förstainstansrätts kansli den 21 oktober 2005 (originalet inkom den 28 oktober 2005), begärde Dieter Wils att hans lönebesked för januari 2005 skulle ogiltigförklaras, med retroaktiv verkan från och med den 1 juli 2004, i den del som den pensionsavgift som dras av från hans lön, med tillämpning av tjänsteföreskrifterna för tjänstemännen i Europeiska gemenskaperna i deras lydelse från och med den 1 maj 2004 (nedan kallade tjänsteföreskrifterna eller de nya tjänsteföreskrifterna), har höjts till 9,75 procent av hans grundlön.

 Tillämpliga bestämmelser

2        I artikel 83 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna, i deras lydelse före den 1 maj 2004 (nedan kallade de tidigare tjänsteföreskrifterna), föreskrevs följande:

”1. De förmåner som betalas ut inom ramen för detta pensionssystem skall belasta gemenskapernas budget. Medlemsstaterna skall gemensamt garantera utbetalningen av dessa förmåner enligt den fördelningsnyckel som fastställs för finansieringen av sådana utgifter.

…

2. Tjänstemännen skall bidra med en tredjedel till finansieringen av detta pensionssystem. Avgiften skall vara 8,25 procent av tjänstemannens grundlön utan hänsyn till de korrigeringskoefficienter som anges i artikel 64. Denna avgift skall varje månad dras av från tjänstemännens löner.

…

4. Om det vid en försäkringsteknisk bedömning av pensionssystemet som gjorts av en eller flera kvalificerade experter på begäran av [Europeiska unionens råd] skulle visa sig att tjänstemännens avgifter är otillräckliga för att finansiera den tredjedel av de förmåner som skall betalas ut inom ramen för pensionssystemet, skall den budgetansvariga myndigheten i enlighet med budgetförfarandet och efter yttrande från kommittén för tjänsteföreskrifterna enligt artikel 10 besluta om vilka ändringar som skall göras beträffande avgiftssatserna eller pensionsåldern.”

3        Rådets förordning (EG, Euratom) nr 723/2004 av den 22 mars 2004 om ändring av tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna och anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska gemenskaperna (EUT L 124, s. 1) trädde i kraft den 1 maj 2004. I artikel 83 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna, i deras lydelse från och med den 1 maj 2004, föreskrivs följande:

”1. De förmåner som betalas ut inom ramen för detta pensionssystem skall belasta gemenskapernas budget. Medlemsstaterna skall gemensamt garantera utbetalningen av dessa förmåner enligt den fördelningsnyckel som fastställs för finansieringen av sådana utgifter.

…

2. Tjänstemännen skall bidra med en tredjedel till finansieringen av detta pensionssystem. Avgiften skall vara 9,25 procent av tjänstemannens grundlön utan hänsyn till de korrigeringskoefficienter som anges i artikel 64. Denna avgift skall varje månad dras av från tjänstemännens löner. Avgiften skall anpassas i enlighet med bestämmelserna i bilaga XII.

3. Metoderna för fastställelse av pensionerna till de tjänstemän som fullgjort en del av sin tjänstgöring inom Europeiska kol- och stålgemenskapen eller som tillhör de institutioner eller organ som är gemensamma för gemenskaperna och fördelningen av kostnaderna för dessa mellan Europeiska kol- och stålgemenskapens pensionsfond och Europeiska ekonomiska gemenskapens och Europeiska atomenergigemenskapens respektive budget skall fastställas genom en förordning som antagits genom överenskommelse mellan råden och Europeiska kol- och stålgemenskapens ordförandekommitté efter yttrande från kommittén för tjänsteföreskrifterna.”

4        Vidare har det genom förordning nr 723/2004 införts en ny artikel 83a i tjänsteföreskrifterna, som har följande lydelse:

”1. Pensionssystemet skall hållas i balans på det sätt som föreskrivs i bilaga XII.

2. Byråer som inte subventioneras genom Europeiska unionens budget skall till denna budget oavkortat betala de avgifter som krävs för att finansiera systemet.

3. Vid den försäkringstekniska bedömning som skall göras vart femte år i enlighet med bilaga XII skall rådet fatta de beslut om avgiftens storlek och eventuella ändringar av pensionsåldern som behövs för att hålla systemet i balans.

4. Kommissionen skall varje år för rådet lägga fram en uppdaterad version av den försäkringstekniska bedömningen i enlighet med artikel 1.2 i bilaga XII. Om skillnaden mellan de gällande avgiftssatserna och de avgiftssatser som behövs för att hålla systemet i balans visar sig vara 0,25 procentenheter eller större skall rådet bedöma om satserna skall anpassas i enlighet med bestämmelserna i bilaga XII.

5. Vid tillämpning av punkterna 3 och 4 i den här artikeln skall rådet på kommissionens förslag fatta beslut med kvalificerad majoritet enligt första strecksatsen i artikel 205.2 i EG‑fördraget. Vid tillämpning av punkt 3 skall kommissionens förslag läggas fram efter samråd med kommittén för tjänsteföreskrifterna.”

5        I bilaga XII till tjänsteföreskrifterna, som innehåller tillämpningsföreskrifter för artikel 83a, föreskrivs följande i artikel 1:

”1. För fastställande av tjänstemännens avgifter till pensionssystemet enligt artikel 83.2 i tjänsteföreskrifterna skall kommissionen vart femte år från och med 2004 göra den försäkringstekniska bedömning av pensionssystemets balans som föreskrivs i artikel 83a.3 i tjänsteföreskrifterna. Av denna bedömning skall framgå om tjänstemännens avgifter är tillräckliga för att finansiera en tredjedel av kostnaderna för pensionssystemet.

2. Som en förberedelse för den bedömning som avses i artikel 83a.4 i tjänsteföreskrifterna skall kommissionen varje år uppdatera den försäkringstekniska bedömningen med beaktande av förändringar i fråga om den population som avses i artikel 9 i denna bilaga, räntesatsen enligt artikel 10 i denna bilaga och den årliga ändringen av tjänstemännens löneskalor enligt artikel 11 i denna bilaga.

3. Bedömningarna och uppdateringarna skall ske under varje år n, på grundval av antalet aktiva medlemmar i pensionssystemet den 31 december föregående år (n‑1).”

6        I artikel 2 i bilaga XII till tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

”1. En eventuell anpassning av avgifterna skall få verkan den 1 juli, samtidigt med den årliga anpassningen av löner enligt artikel 65 i tjänsteföreskrifterna. Avgiften får höjas eller sänkas med högst en procentenhet jämfört med det föregående året.

2. Vid den anpassning som får verkan den 1 juli 2004 får avgiften sättas till högst 9,75 procent. Den anpassning som sker den 1 juli 2005 får inte innebära en högre avgift än 10,25 procent.

3. Skillnaden mellan den anpassning av avgiften som en försäkringsteknisk beräkning skulle ha lett till och den anpassning som följer av punkt 2 får inte vid någon tidpunkt återvinnas och får därför inte heller beaktas vid senare försäkringstekniska beräkningar. Den avgiftssats som skulle ha följt av den försäkringstekniska beräkningen skall nämnas i den bedömningsrapport som föreskrivs i artikel 1 i denna bilaga.”

7        Artikel 4 i bilaga XII till tjänsteföreskrifterna har följande lydelse:

”1. Den försäkringstekniska balansen skall bedömas på grundval av den beräkningsmetod som fastställs i det här kapitlet.

2. Enligt metoden utgör det försäkringstekniska värdet av pensionsrättigheter som intjänats före beräkningsdagen en förpliktelse för redan utfört arbete, medan det försäkringstekniska värdet av pensionsrättigheter som kommer att intjänas under det tjänsteår som inleds på beräkningsdagen utgör ’anställningsomkostnaderna’.

3. Det antas att pensionering (utom vid invaliditet) alltid sker vid en fast genomsnittlig pensionsålder (r). Denna genomsnittliga pensionsålder skall endast uppdateras vart femte år vid den försäkringstekniska bedömning som avses i artikel 1 i denna bilaga, och den kan vara olika för olika personalgrupper.

4. När det försäkringstekniska värdet skall fastställas

a) skall framtida förändringar av varje tjänstemans grundlön mellan beräkningsdagen och den antagna pensionsåldern beaktas,

b) skall pensionsrättigheter som intjänats före beräkningsdagen (förpliktelsen för redan utfört arbete) inte beaktas.

5. Alla relevanta bestämmelser i tjänsteföreskrifterna (särskilt i bilagorna VIII och XIII) skall beaktas vid den försäkringstekniska bedömningen av anställningsomkostnaderna.

6. En utjämning skall göras för att fastställa realräntan och den årliga ändringen av gemenskapstjänstemännens löneskalor. Utjämningen skall ske med hjälp av ett tolvårigt glidande medeltal för räntesatsen och ökningen i löneskalorna.”

8        Artikel 10 i bilaga XII till tjänsteföreskrifterna har följande lydelse:

”1. De räntesatser som skall beaktas för de försäkringstekniska beräkningarna skall grundas på de noterade årliga genomsnittliga räntesatser för medlemsstaternas långsiktiga statsskulder som offentliggörs av kommissionen. Ett lämpligt konsumentprisindex skall användas för att beräkna motsvarande inflationsrensade räntesats för de försäkringstekniska beräkningarna.

2. Den årliga effektiva räntesats som skall beaktas för de försäkringstekniska beräkningarna skall vara genomsnittet av de genomsnittliga realräntesatserna under de tolv åren närmast före det aktuella året.”

9        Det tekniska genomförandet av bilaga XII till tjänsteföreskrifterna skall anförtros åt Eurostat, som skall biträdas av en eller flera kvalificerade oberoende experter vid genomförandet av de försäkringstekniska bedömningarna. Artikel 13 i bilaga XII till tjänsteföreskrifterna har följande lydelse:

”…

3. Eurostat skall den 1 september varje år lägga fram en rapport om de bedömningar och uppdateringar som avses i artikel 1 i denna bilaga.

4. Eventuella frågor om metoder som uppstår i samband med genomförandet av denna bilaga skall behandlas av Eurostat i samarbete med nationella experter vid de behöriga enheterna i medlemsstaterna och den eller de kvalificerade oberoende experterna. Eurostat skall i detta syfte sammankalla denna grupp[, som ansvarar för de uppdateringar som skall ske vart femte år,] minst en gång om året. Eurostat får vid behov sammankalla gruppen oftare.”

10      I rådets beslut av den 23 juni 1981 om införande av ett förfarande med trepartssamråd för personalförhållanden (nedan kallat beslutet av den 23 juni 1981) föreskrivs följande:

” I.  Samråd inom ramen för medlingskommittén

1.       Förhållandena mellan rådet och personalen, vilka företräds av fackföreningar och yrkessammanslutningar, skall grunda sig på ett samrådsförfarande i vilket institutionernas och likställda organs administrativa enheter skall delta och under vilket all tillgänglig information och parternas ståndpunkter skall behandlas för att i möjligaste mån främja samsyn och säkerställa att medlemsstaternas företrädare får kännedom om personalens och de administrativa enheternas synpunkter innan de fattar ett slutgiltigt beslut.

2.       a) Samrådet skall äga rum inom en medlingskommitté som skall bestå av

–        en företrädare för varje medlemsstat, 

–        ett lika stort antal företrädare för personalen, vilka skall utses av fackföreningar och yrkessammanslutningar,

–        förvaltningschefen för varje institution (det vill säga justitiesekreteraren vid [Europeiska gemenskapernas domstol] och generalsekreteraren för var och en av de övriga institutionerna) eller en person som har utsetts av denne som företrädare.

…

3.       Samrådsförfarandet kan endast tillämpas på förslag från kommissionen till rådet angående ändring av tjänsteföreskrifterna … eller av anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska gemenskaperna eller angående tillämpningen av bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna eller villkoren gällande löner eller pensioner. Det skall tillämpas på dessa förslag varje gång en medlem av medlingskommittén så begär.

…

7.       Medlingskommittén skall avlägga en rapport om granskningsresultaten från det förslag som lagts fram och som skall vidarebefordras till de ständiga representanternas kommitté för att läggas fram för rådet. ”

 Bakgrund till tvisten

11      Sökanden är tjänsteman vid Europaparlamentet, där han arbetar sedan år 1991. Han arbetar för närvarande vid enheten för transport och flyttningar och var dessförinnan chef för parlamentets pensionsavdelning.

12      När de nya tjänsteföreskrifterna hade trätt i kraft konstaterade sökanden att ändringen av dessa sannolikt skulle medföra en höjning av hans avgift till finansieringen av gemenskapens pensionssystem.

13      Sökanden sände den 23 juli 2004 en skrivelse till parlamentets generalsekreterare, där han i 41 punkter ställde frågor och begärde upplysningar framför allt vad gäller frågan huruvida de nya tjänsteföreskrifterna och bilaga XII till desamma är lagenliga.

14      Parlamentet lämnade i skrivelse av den 30 november 2004 en del svar men på flera av sökandens frågor var svaren undvikande eller ofullständiga.

15      Efter att ha mottagit ovannämnda skrivelse av den 30 november 2004 konstaterade sökanden att hans lönebesked för januari 2005 visade att hans avgift till pensionssystemet hade höjts med retroaktiv verkan från den 1 juli 2004 och att den hädanefter skulle uppgå till 9,75 procent.

16      Genom skrivelse av den 28 februari 2005 lämnade sökanden in ett klagomål, i enlighet med artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, i vilket han opponerade sig mot parlamentets svar i ovannämnda skrivelse av den 30 november 2004 och begärde att hans lönebesked för januari 2005 skulle ogiltigförklaras.

17      Parlamentets ordförande avslog sökandens klagomål genom skrivelse av den 13 juli 2005.

 Förfarande och parternas yrkanden

18      Förevarande talan registrerades inledningsvis vid förstainstansrättens kansli under nummer T‑399/05.

19      Förstainstansrätten hänsköt genom beslut av den 15 december 2005 ärendet till personaldomstolen, med tillämpning av artikel 3.3 i rådets beslut 2004/752/EG Euratom av den 2 november 2004 om upprättande av Europeiska unionens personaldomstol (EGT L 333, s. 7). Talan registrerades vid personaldomstolens kansli med målnummer F‑105/05.

20      Rådet ansökte, genom handling som inkom till förstainstansrättens kansli via telefax den 1 december 2005 (originalet inkom den 5 december samma år), om att få intervenera i förevarande mål till stöd för parlamentets yrkanden. Ordföranden på personaldomstolens första avdelning biföll denna ansökan genom beslut av den 22 februari 2006.

21      Rådet framställde, genom särskild handling som inkom till personaldomstolens kansli den 3 april 2006 via telefax (originalet inkom den 5 april samma år), en invändning med stöd av artikel 114.1 i förstainstansrättens rättegångsregler, som gäller i tillämpliga delar enligt artikel 3.4 i beslut 2004/752 till dess att personaldomstolens rättegångsregler träder i kraft. Rådet yrkade i denna handling att personaldomstolen skulle avlägsna yttrandet från rådets rättstjänst av den 10 april 2003, som sökanden hade ingivit som bilaga till sin ansökan, från handlingarna i förevarande mål.

22      Personaldomstolen biföll genom beslut av den 20 juni 2006 rådets begäran och avlägsnade yttrandet från rådets rättstjänst av den 10 april 2003 från handlingarna och förklarade att beslut om rättegångskostnaderna skulle meddelas senare.

23      Personaldomstolen beslutade med tillämpning av artikel 51.1 i förstainstansrättens rättegångsregler och efter att ha hört parterna att hänskjuta målet till ett sammanträde i plenum.

24      Inom ramen för de åtgärder för processledning som föreskrivs i artikel 64 i förstainstansrättens rättegångsregler anmodade personaldomstolen parterna, intervenienterna och kommissionen, såsom tredje part i målet, att besvara skriftliga frågor och förmedla handlingar.

25      Kommissionen ansökte, genom handling som inkom till personaldomstolens kansli den 7 december 2006, om att få intervenera i förevarande mål till stöd för parlamentets yrkanden. Personaldomstolens ordförande biföll genom beslut av den 10 januari 2007 och med tillämpning av artiklarna 115.1 och 116.6 i förstainstansrättens rättegångsregler kommissionens ansökan om att få yttra sig under det muntliga förfarandet.

26      Kommissionen ansökte, genom telefax som inkom till personaldomstolens kansli den 8 februari 2007, på de tre aktuella institutionernas vägnar om att få kalla en tjänsteman från Eurostat till förhandlingen för att redogöra för vissa tekniska aspekter. Med hänsyn till den tekniska karaktären hos de frågor som uppkommit genom tvisten godkände domstolen att institutionernas ombud, för försvarets behov, skulle få biträdas vid förhandlingen av en tjänsteman från Eurostat. Sökandens företrädare, som hade informerats av domstolen om denne tjänstemans närvaro genom telefax av den 9 februari 2007, invände inte, exempelvis på förhandlingsdagen, mot att denne tjänsteman skulle få besvara domstolens frågor av teknisk karaktär.

27      Parterna utvecklade sin talan och svarade på personaldomstolens frågor vid förhandlingen den 13 februari 2007.

28      Sökanden har yrkat att personaldomstolen skall

–        ogiltigförklara hans lönebesked för januari månad 2005, med retroaktiv verkan från och med den 1 juli 2004, och

–        förplikta parlamentet att ersätta rättegångskostnaderna.

29      Parlamentet har yrkat att personaldomstolen skall

–        delvis avvisa talan och i övrigt lämna talan utan bifall, samt

–        fatta beslut om rättegångskostnader enligt gällande regler.

30      Rådet och kommissionen har som intervenerande parter stött parlamentets yrkanden.

 Rättslig bedömning

31      Sökanden har hävdat att höjningen till 9,75 procent av avgiftssatsen till pensionssystemet på hans lönebesked för januari 2005 saknar rättslig grund, i den mån avgiftssatsen har fastställts med tillämpning av bilaga XII till tjänsteföreskrifterna, mot vilken tjänstemannen har rest en invändning om rättsstridighet.

32      Sökandens invändning att bilaga XII till tjänsteföreskrifterna är rättsstridig stöder sig i huvudsak på fem grunder. Sökanden har som första grund anfört att förordning nr 723/2004 har antagits i strid med det samrådsförfarande som föreskrivs i beslutet av den 23 juni 1981. Som andra grund har sökanden anfört att bilaga XII till tjänsteföreskrifterna innehåller en uppenbart felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna, vilket har lett till en felaktig rättstillämpning. Den tredje grunden avser åsidosättande av proportionalitetsprincipen. Den fjärde grunden avser maktmissbruk. Den femte grunden avser åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar.

 1. Huruvida det föreligger ett berättigat intresse av att få saken prövad

33      Kommissionen har vid förhandlingen anfört att det inte någonstans i ansökan nämnts något om sökandens personliga förhållanden utan att endast institutionella, politiska och fackliga frågor tagits upp. Talan har väckts enbart av intresse för rättstillämpningen och bör av den anledningen ogillas.

34      Det är för det första riktigt att ansökans samtliga grunder avser rättsstridigheten hos bilaga XII till tjänsteföreskrifterna – som ju inte personligen berör sökanden, i den meningen att denne har vissa utmärkande egenskaper eller befinner sig i en faktisk situation som särskiljer denne från alla andra personer – men den berör endast sökanden på samma sätt som alla andra tjänstemän. Därför kan sökanden enligt artikel 230 fjärde stycket EG inte direkt begära att nämnda bilaga XII skall ogiltigförklaras (domstolens dom av den 15 juli 1963 i mål 25/62, Plaumann mot kommissionen, REG 1963, s. 197, s. 223; svensk specialutgåva, volym 1, s. 181, förstainstansrättens dom av den 29 november 2006 i de förenade målen T‑35/05, T‑61/05, T‑107/05, T‑108/05 och T‑139/05, Agne-Dapper m.fl. mot parlamentet, rådet, kommissionen, revisionsrätten och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, REG 2006, s. II‑0000, punkt 58).

35      Sökanden har emellertid enligt artikel 241 EG möjlighet att genom en invändning göra gällande att en gemenskapsrättsakt med allmän räckvidd som inte personligen berör honom, vilket ju är fallet med tjänsteföreskrifterna, är rättsstridig, och detta i hans egenskap av tjänsteman. Enligt domstolen utgör denna möjlighet till och med en förutsättning för rätten till ett verksamt rättsligt skydd (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 25 juli 2002 i mål C‑50/00 P, Unión de Pequeños Agricultores mot rådet, REG 2002, s. I‑6677, punkt 40). Därför kan kravet på ett direkt och personligt samband mellan sökanden och den rättsakt med allmän räckvidd som denne ifrågasätter inte göras gällande mot en talan om ogiltighet som väckts med stöd av artikel 241 EG.

36      För att giltigheten av en gemenskapsrättsakt med allmän räckvidd skall kunna bestridas indirekt måste de båda villkoren vara uppfyllda att den enskilda angripna rättsakten har antagits med direkt tillämpning av rättsakten med allmän räckvidd (se domstolens dom av den 5 oktober 2000 i de förenade målen C‑432/98 P och C‑433/98 P, Europeiska unionens råd mot Chvatal m.fl., REG s. I‑8535, punkt 33) och att sökanden har ett intresse av att angripa det enskilda beslut som utgör föremålet för talan i sak (domen i de ovannämnda förenade målen Agne-Dapper m.fl. mot parlamentet, rådet, kommissionen, revisionsrätten och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, punkterna 42 och 43).

37      I förevarande fall har det emellertid inte bestritts att höjningen av pensionsavgiften på sökandens lönebesked för januari 2005 har gjorts med direkt tillämpning av bilaga XII till tjänsteföreskrifterna och inte heller att sökanden har ett intresse av att yrka att höjningen skall ogiltigförklaras.

38      För det andra framgår det av fast rättspraxis att sökanden inte har rätt att föra talan som enbart är av intresse för rättstillämpningen eller för institutionernas sak och han kan, inom ramen för en talan om ogiltigförklaring, endast åberopa omständigheter som berör honom personligen (domstolens dom av den 30 juni 1983 i mål 85/82, Schloh mot rådet, REG 1983, s. 2105, punkt 14). Detta krav kan dock inte anses innebära att gemenskapsdomstolen endast kan ta upp en invändning till sakprövning om den enbart har en anknytning till sökandens egen situation. På samma sätt som talan endast kan tas upp till prövning om sökanden har ett eget intresse av att få den rättsakt han angriper ogiltigförklarad (se förstainstansrättens dom av den 28 september 2004 i mål T‑310/00, MCI mot kommissionen, REG 2004, s. II‑3253, punkt 44, och a contrario förstainstansrättens beslut av den 24 januari 2000 i mål T‑179/98, Cuenda Guijarro m.fl. mot rådet, REGP 2000, s. I‑A‑1 och s. II‑1, punkt 60), kan sökandens invändningar endast tas upp till prövning om de kan ligga till grund för en ogiltigförklaring som han kan dra nytta av, det vill säga som han har ett eget intresse av (se domstolens dom av den 15 mars 1973 i mål 37/72, Marcato mot kommissionen, REG 1973, s. 361, punkt 7, och av den 16 december 1976 i mål 124/75, Perinciolo mot rådet, REG 1976, s. 1953, punkt 26). En invändning om rättsstridighet kan inte heller tas upp till prövning om utgången inte förväntas medföra någon fördel för den part som framställt den (förstainstansrättens dom av den 29 november 2006 i mål T‑135/05, Campoli mot kommissionen, REG 2006, punkt 132).

39      Således har domstolen fastslagit att en tjänsteman vid rådet inte hade något intresse av att klaga över att det bara var personalen vid rådet som hade underrättats om att en omstridd tjänst var ledig, eftersom det rörde sig om en underlåtenhet som inte gick honom emot (domen i det ovannämnda målet Schloh mot rådet, punkterna 13 och 14). Förstainstansrätten har också i sin dom i det ovannämnda målet Campoli mot kommissionen (punkt 133) fastslagit att den invändning som tagits upp inom ramen för en invändning om rättsstridighet riktad mot artikel 20 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna inte kunde tas upp till prövning, eftersom sökanden inte hade lyckats påvisa en för honom ekonomisk nytta av en dom från den domstolen om att det är rättsstridigt att införa en lägsta korrigeringskoefficient på 100 procent för pensioner i de medlemsstater där levnadskostnaderna är som lägst.

40      I förevarande tvist är det riktigt att de grunder som sökanden åberopat till stöd för invändningen om rättsstridigheten av bilaga XII till tjänsteföreskrifterna inte enbart gäller hans personliga situation. Samtliga grunder avser dock oegentligheter som kan ha åsamkat honom skada. Tjänstemannen har faktiskt ett intresse av att indirekt göra gällande inför rätta att nämnda bilaga inte har antagits med iakttagande av de samrådsregler som rådet har fastställt, att beräkningsmetoden för hans pensionsavgift är uppenbart felaktig och olämplig för att uppnå syftet med pensionssystemets försäkringstekniska balans eller är följden av maktmissbruk och att de berättigade förväntningar han hade på att bestämmelserna för finansieringen av pensionssystemet måste ges tillräckligt skydd.

41      Den omständigheten att sökandens invändningar stöder sig på institutionella, politiska och fackliga överväganden och att de inte enbart gäller hans personliga situation innebär således inte att dessa invändningar inte kan tas upp till prövning.

42      Av ovanstående framgår att den invändning om rättegångshinder som kommissionen åberopat skall ogillas.

 2. Prövning i sak

 Den första grunden: åsidosättande av samrådsförfarandet

 Parternas argument

43      Sökanden har i sin ansökan (i punkt 31 och i fotnoten på sidan 9) hävdat att förfarandet för att anta reformen av gemenskapens pensionssystem är ogiltigt, eftersom det samråd som föreskrivs i beslutet av den 23 juni 1981 inte har ägt rum på grundval av ett formellt förslag från kommissionens sida.

44      Enligt vad parlamentet har påstått i sin svarsinlaga har sökanden inte bevisat att medlingskommittén endast kunde höras efter ett formellt förslag från kommissionen till rådet. I beslutet av den 23 juni 1981 talas inte om något sådant villkor.

45      Sökanden har i sin replik på nytt hävdat att bilaga XII till tjänsteföreskrifterna har antagits i strid med samrådsförfarandet enligt beslutet av den 23 juni 1981. Man borde ha vänt sig till medlingskommittén angående samtliga förslag från kommissionen till rådet, enligt artikel 3 i beslutet av den 23 juni 1981, men man har hört medlingskommittén endast angående det ursprungliga förslaget till bilaga XII, som lades fram av kommissionen, och inte angående kommissionens andra förslag, i vilket det togs hänsyn till rådets riktlinjer av den 19 maj 2003 (det grekiska ordförandeskapets kompromiss). Rådet vände sig direkt till medlingskommittén angående nämnda ordförandeskaps kompromiss. Eftersom kommissionen inte lade fram sitt ändrade förslag förrän i november 2003 har kommissionen inte underställt medlingskommittén den slutliga versionen av bilaga XII och den har således inte godkänts av personalorganisationerna.

46      Rådet har i sin interventionsinlaga hävdat att man, i egenskap av gemenskapsmyndighet med behörighet att ändra tjänsteföreskrifterna, har antagit förordning nr 723/2004 på förslag från kommissionen, i dess ändrade lydelse genom dokument KOM(2003) 721 av den 18 november 2003 och efter att ha hört berörda institutioner i enlighet med artikel 283 EG. Rådet har vidare erinrat om att kommissionens ursprungliga förslag av den 26 november 2002 redan innehöll en ny bilaga XII till tjänsteföreskrifterna, i vilken det föreskrevs en metod för att hålla pensionssystemet i balans. Av brådskande skäl hade kommissionen i detta ursprungliga förslag inte gått in på några detaljer angående beräkningsmetoden. Metoden presenterades emellertid efter förhandlingar i kommissionens andra förslag av den 18 november 2003. Bilaga XII till tjänsteföreskrifterna har således antagits på formellt förslag från kommissionen och efter ett formellt samråd med medlingskommittén. Enligt skäl 38 i förordning nr 723/2004 förefaller för övrigt de nya bestämmelserna ha godkänts ”av de organisationer som representerar personalen som har hörts inom ramen för den medlingskommitté som inrättades genom rådets beslut av den 23 juni 1981”.

47      Parlamentet har i sin duplik huvudsakligen gjort gällande att den grund som avser åsidosättande av samrådsförfarandet inte formellt har åberopats av sökanden förrän i replikstadiet och att den grunden därför inte kan prövas. I andra hand har parlamentet erinrat om att en oegentlighet som gäller förfarande endast kan medföra att ett beslut ogiltigförklaras om det har fastställts att det omtvistade beslutet hade kunnat få ett annat innehåll om oegentligheten inte hade varit. I förevarande mål har sökanden emellertid inte framfört något argument som ger anledning att tro att innehållet i bilaga XII till tjänsteföreskrifterna hade blivit ett annat, om man formellt hade vänt sig till medlingskommittén angående det andra förslaget till förordning av den 18 november 2003. Slutligen föreskrivs inte i beslutet av den 23 juni 1981, såvida den antagna förordningen är rättsstridig, att man skulle ha vänt sig till medlingskommittén angående ett ändrat förslag till förordning.

48      Enligt vad kommissionen har anfört vid förhandlingen har sökanden inte något eget intresse av att kritisera samrådsförfarandets regelmässighet, och denna invändning skulle därför inte kunna tas upp till prövning.

 Personaldomstolens bedömning

49      Det framgår av handlingarna i målet att kommissionen lade fram ett första förslag till rådsförordning om ändring av tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna i april 2002. Detta förslag innebar inte någon genomgripande förändring av pensionssystemet. Genom beslut av den 19 maj 2003 fastställde rådet riktlinjerna för reformeringen av pensionssystemet och beslutade att knyta denna till frågan om reformering av tjänsteföreskrifterna. Samrådsförfarandet pågick från juni till september 2003 på grundval av kommissionens första förslag och rådets riktlinjer. Den 18 november samma år lade kommissionen fram ett andra förslag till rådets förordning, i vilket det togs hänsyn till rådets riktlinjer av den 19 maj 2003 och till resultatet från samrådsförfarandet.

50      Sökandens argument att samrådsförfarandet är rättsstridigt består av två delar. Den första delen avser att samråd, i strid med bestämmelserna i beslutet av den 23 juni 1981, inte har ägt rum på grundval av ett formellt förslag från kommissionen, utan på initiativ från rådet och på grundval av en text som utarbetats direkt av rådet. Enligt den andra delen har kommissionens andra förslag, som inkluderar bilaga XII till tjänsteföreskrifterna, inte lagts fram för medlingskommittén.

51      För det första kan samrådsförfarandet enligt bestämmelserna i punkt I 3 i beslutet av den 23 juni 1981 endast tillämpas på förslag från kommissionen till rådet angående ändring av tjänsteföreskrifterna eller av anställningsvillkoren för övriga anställda i gemenskaperna eller angående tillämpningen av bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna eller villkoren gällande löner eller pensioner. Enligt dessa bestämmelser krävs att två villkor skall ha uppfyllts för att organisationen skall bli föremål för ett samrådsförfarande, nämligen ett förslag från kommissionen till rådet angående den berörda frågan och en begäran från en av medlingskommitténs medlemmar. Enligt bestämmelserna är det däremot inte förbjudet för medlingskommittén, vilket för övrigt skulle strida mot syftet med förfarandet, att utvidga samrådet till att gälla andra delar än dem som finns i kommissionens förslag och att ta hänsyn till alla relevanta uppgifter som lämnats in av fackföreningar och yrkessammanslutningar, medlemsstaterna eller institutionerna, för att kunna fullgöra sitt uppdrag som gäller trepartssamråd. Till skillnad från vad sökanden hävdat i den första delen av argumentationen utgjorde beslutet av den 23 juni 1981 följaktligen inget hinder mot att medlingskommittén, som i detta fall, granskade de ändringar som rådet tänkte begära att kommissionen skulle lägga till sitt första förslag.

52      För det andra kan samrådsförfarandet, som tidigare sagts, tillämpas på förslag från kommissionen endast om en medlem av medlingskommittén har begärt det. Den bestämmelsen är till för att undvika att samrådsförfarande tillämpas när det inte förefaller vara till någon gagn för dem som har ledningsansvaret. Enligt bestämmelsen kan medlingskommittén avstå från att granska kommissionens ändringsförslag, om det första förslaget redan har varit föremål för ett samråd som bedömts som tillräckligt.

53      I förevarande mål har rådet vid förhandlingen oemotsagt gjort gällande att ingen av medlingskommitténs medlemmar hade begärt att samrådsförfarandet skulle tillämpas vad avser kommissionens andra, ändrade, förslag, som lades fram den 18 november 2003. Tvärtemot vad som sägs i den andra delen av sökandens argumentation förelåg därför ingen rättslig skyldighet att inleda ett samrådsförfarande angående detta förslag.

54      Slutligen och för övrigt framgår det av fast rättspraxis att en överträdelse av förfarandebestämmelserna kan leda till en ogiltigförklaring av en rättsakt endast om det är fastställt att akten hade kunnat få ett annat innehåll om överträdelsen inte hade ägt rum (se bland annat förstainstansrättens dom av den 5 mars 2003 i mål T‑24/01, Claire Staelen mot Europaparlamentet, REGP 2003, s. I‑A‑79 och s. II‑423, punkt 53).

55      Det framgår dock inte av handlingarna i målet att det faktum att kommissionens andra förslag, av den 18 november 2003, inte har varit föremål för samråd har påverkat innehållet i bilaga XII till tjänsteföreskrifterna. Även om sökanden vid förhandlingen har påpekat att samrådet inte hade kunnat gälla den nya versionen av bilaga XII, som formaliserats i kommissionens andra förslag, har han inte angett exakt vilka delar som man av den anledningen skulle ha samrått om. Det framgår däremot av punkt 18 i medlingskommitténs rapport, vilken rådet sände till personaldomstolen via telefax den 8 december 2006 som svar på personaldomstolens skriftliga frågor av den 26 oktober 2006, att medlingskommittén hade godkänt den försäkringstekniska metod som slutligen skrevs in i bilaga XII till tjänsteföreskrifterna, det vill säga den metod som blev resultatet av en studie kring tre punkter av Eurostat från september 2003. Framför allt hade de flesta av fackföreningarna gett sitt samtycke till reformen, vilket rådet påminde om vid förhandlingen.

56      Av detta följer att det inte är fastställt att bilaga XII till tjänsteföreskrifterna hade kunnat få ett annat innehåll om man hade tillämpat samrådsförfarandet vad avser kommissionens andra förslag. Även om det antas att bilaga XII till tjänsteföreskrifterna innehåller en överträdelse av förfarandebestämmelserna i det hänseendet, kan en sådan överträdelse ändå inte leda till att den bilagan ogiltigförklaras.

57      Det framgår av det ovanstående att talan inte kan bifallas med stöd av grunden om åsidosättande av samrådsförfarandet och det är därför inte nödvändigt att avgöra om grunden kan tas upp till sakprövning.

 Den andra och den tredje grunden: Uppenbart felaktig bedömning och åsidosättande av proportionalitetsprincipen

58      Med hänsyn till det nära sambandet mellan dessa båda invändningar skall de prövas gemensamt i förevarande mål.

 Parternas argument

59      Vad gäller den grund som avser en uppenbart felaktig bedömning menar sökanden att det var fel att i artikel 10.2 i bilaga XII till tjänsteföreskrifterna använda en period på tolv år före det aktuella året för att beräkna den genomsnittliga realräntesatsen. Enligt den försäkringstekniska bedömning som gjordes år 2003 hade Eurostat och gruppen av nationella experter faktiskt enats om en period på tjugo år före det aktuella året. Referensperioden på tolv år antogs för att beräkningen skulle resultera i en högre avgift för tjänstemännen. Sökanden har anfört att det i protokollet från sammanträdet den 7 juni 2004 för gruppen av nationella experter, vilka enligt artikel 13.4 i bilaga XII till tjänsteföreskrifterna hade till uppgift att biträda Eurostat när det gällde det tekniska genomförandet av bilagan (nedan kallad arbetsgruppen för artikel 83), har angetts att referensperioden på tjugo år, som ju också hade förordats i KPMG:s aktuarieundersökning år 1998 och tagits upp i Eurostats rapport från 2003, i enlighet med den internationella redovisningsstandarden IAS nr 19, hade ersatts med en referensperiod på tolv år till följd av politiska förhandlingar. Den parametern har således inte valts för att hålla systemet i försäkringsteknisk balans. Det ankommer på Europaparlamentet eller rådet att förklara skälen till det valet.

60      Parlamentet har påpekat att den grund som avser uppenbart felaktig bedömning och som har lett till ett rättsligt fel inte har åberopats i klagomålet och att den därför inte kan godtas. Rådet är lagstiftare vad gäller tjänsteföreskrifterna och anknuten lagstiftning och har i denna egenskap ett utrymme för skönsmässig bedömning. Gemenskapsdomstolarna kan, vad avser avgöranden i sak, endast underkänna sådana om de bygger på en uppenbart felaktig bedömning, och valet av en referensperiod på tolv år utgör inte ett sådant fel. En oberoende expert, företaget Ernst & Young Actuaires-Conseils, har för övrigt bekräftat att de försäkringsmatematiska förfarandena och antagandena är relevanta och tillförlitliga.

61      Rådet har i sin interventionsinlaga understrukit att, även om det är riktigt att förkortningen av referensperioden från tjugo till tolv år har tagit sig uttryck i en sänkning av diskonteringsräntan vid den försäkringstekniska bedömningen den 31 december 2003 (3,9 procent i stället för 4,7 procent) och att denna lägre diskonteringsränta delvis förklarar höjningen av avgiftssatsen (10,43 procent före tillämpning av regeln om övre gräns på 9,75 procent i artikel 2.2 i bilaga XII till tjänsteföreskrifterna), kan man av detta konstaterande inte dra slutsatsen att den åtgärd som har vidtagits inte är avsedd att hålla pensionssystemet i försäkringsteknisk balans.

62      Rådet har medgett att minskningen av antalet år som skall beaktas vid beräkningen av realräntesatsen gör att denna, och därmed avgiftssatsen, blir mer volatil, men har vidhållit att detta val inte har någon långsiktig inverkan på pensionssystemets balans, eftersom räntesatserna räknas om varje år, vilket gör att avgiftssatsen kan justeras varje år för att garantera den försäkringstekniska balansen. Det finns inget som tyder på att den genomsnittliga realräntesats som är beräknad på tolv år framdeles skulle vara konsekvent lägre än den genomsnittliga realräntesats som är beräknad på tjugo år. Rådet har dessutom framhållit att man har bestämt sig för en period på tolv år även för att fastställa de allmänna löneökningsnivåer som skall beaktas vid de försäkringstekniska beräkningarna enligt artikel 4.6 i bilaga XII till tjänsteföreskrifterna.

63      Resonemanget kring den försäkringstekniska balansen förutsätter en långsiktig vision. Man kan inte dra slutsatsen att en anpassning av bestämmelserna i bilaga XII till tjänsteföreskrifterna inte har skett endast på grund av att de försäkringstekniska beräkningarna under ett visst givet år har lett till att pensionsavgifterna har ökat.

64      Vad gäller åsidosättandet av proportionalitetsprincipen är detta enligt sökanden följden av att höjningen av tjänstemännens avgifter till pensionssystemet varken är nödvändig eller till för att trygga den försäkringstekniska balansen. Med tanke på de uppgifter som lagstiftaren haft tillgång till, inte minst Eurostats rapport från september 2003, förefaller höjningen av avgiftssatsen uppenbart oproportionerlig. Eurostats rapport har visat att det hade varit tillräckligt med en höjning av avgiftssatsen till 8,7 procent för att säkerställa den försäkringstekniska balansen. Sökanden har vidhållit att det är valet av en tolvårsperiod för att beräkna den genomsnittliga realräntesatsen framför en tjugoårsperiod som har lett till att man räknat fram en betydligt högre avgiftssats. Enligt den rapport från aktuarien EIS Belgium som sökanden beställt är en tolvårsperiod mindre lämplig.

65      Parlamentet anser att den grund som avser åsidosättande av proportionalitetsprincipen inte kan upptas till sakprövning, eftersom den inte uttryckligen har tagits upp i det föregående klagomålet och eftersom klagomålet i fråga inte innehöll något som gjorde att parlamentet kunde förstå att sökanden tänkte åberopa den grunden.

66      I andra hand har parlamentet erinrat om att lagstiftaren enligt rättspraxis har en långtgående befogenhet att göra skönsmässiga bedömningar på det ekonomiska området. Denna rättspraxis skulle även kunna gälla för tjänsteföreskrifterna, eftersom det handlar om en bedömning av pensionssystemets försäkringstekniska balans. Det är således endast det uppenbart olämpliga i en åtgärd som vidtagits på detta område, i förhållande till det syfte som de behöriga institutionerna vill uppnå, som kan inverka på en sådan åtgärds lagenlighet. Metoden i bilaga XII till tjänsteföreskrifterna och dess parametrar, särskilt fastställelsen till tolv år av referensperioden för att beräkna den genomsnittliga realräntesatsen, är emellertid inte uppenbart olämpliga med tanke på det mål som skall uppnås, nämligen att trygga den försäkringstekniska balansen.

 Personaldomstolens bedömning

–       Angående omfattningen av domstolens kontroll över bestämmelserna i bilaga XII till tjänsteföreskrifterna

67      Gemenskapsdomstolen gör i princip en fullständig prövning av rättsaktens lagenlighet i materiellt hänseende, det vill säga den prövar såväl de faktiska omständigheter och rättsliga överväganden som ligger bakom rättsakten som rättsaktens innehåll. I detta fall skall gemenskapsdomstolen särskilt kontrollera om den bedömning av de faktiska omständigheter som rättsaktens upphovsman har gjort är giltig.

68      Inom områden som förutsätter en komplicerad bedömning, särskilt av ekonomiska situationer (se domstolens dom av den 19 november 1998 i mål C‑150/94, Förenade kungariket mot rådet, REG 1998, s. I‑7235, punkt 54) eller av statistiska metoder (se för anpassning av korrigeringskoefficienter för löner, förstainstansrättens dom av den 8 november 2000 i mål T‑158/98, Bareyt m.fl. mot kommissionen, REGP 2000, s. I‑A‑235 och s. II‑1085, punkt 57, och av den 25 september 2002 i de förenade målen T‑201/00 och T‑384/00, Ajour m.fl. mot kommissionen, REGP 2002, s. I‑A‑167 och s. II‑885, punkt 48) samt i utövandet av det politiska ansvar som tilldelats genom fördragen (se domstolens dom av den 7 september 2006 i mål C‑310/04, Spanien mot rådet, REG 2006, s. I‑7285, punkt 96, och förstainstansrättens dom av den 1 december 1999 i de förenade målen  T‑125/96 och T‑152/96, Boehringer mot rådet och kommissionen, REG 1999, s. II‑3427, punkt 74), tillerkänner gemenskapsdomstolen emellertid institutionerna ett långtgående utrymme för eget skön.

69      Följaktligen skall domstolen när den kontrollerar hur en institution har tillämpat sitt utrymme för eget skön begränsa sig till att undersöka om den rättsakt den har att pröva inte innehåller något uppenbart fel eller att maktmissbruk förekommer, eller att institutionen inte uppenbart har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning (se domstolens dom av den 25 januari 1979 i mål 98/78, Racke, REG 1979, s. 69, punkt 5, svensk specialutgåva, volym 4, s. 275, av den 17 januari 1985 i mål 11/82, Piraiki-Patraiki m.fl. mot kommissionen, REG 1985, s. 207, punkt 40, och av den 25 oktober 2001 i mål C‑120/99, Italien mot rådet, REG 2001, s. I‑7997, punkterna 44 och 45).

70      För att hålla gemenskapens pensionssystem i balans enligt de fastställda villkoren i bilaga XII till tjänsteföreskrifterna förutsätts i detta fall att man tar långsiktig hänsyn till ekonomiska förändringar och finansiella variabler, och det krävs att man gör komplicerade statistiska beräkningar. Därför har gemenskapslagstiftaren ett långtgående utrymme för eget skön när det gäller att fastställa villkoren för den försäkringstekniska balansen i det aktuella pensionssystemet. Förstainstansrätten har dessutom funnit att rådet har en långtgående befogenhet att göra skönsmässiga bedömningar när det gäller utformningen av gemenskapens nya pensionssystem, vilket skall överensstämma med det politiska ansvar som rådet tilldelats enligt fördraget (den ovannämna domen i målet Campoli mot kommissionen, punkterna 143 och 144).

71      Det framgår av ovanstående att personaldomstolen endast utövar en kontroll vad gäller uppenbart felaktig bedömning av bestämmelserna i bilaga XII till tjänsteföreskrifterna, vilka sökanden har ifrågasatt genom en invändning, särskilt bestämmelserna i artikel 10.2.

72      Av proportionalitetsprincipen följer att gemenskapsrättsliga bestämmelser är rättsenliga endast om de medel som används är ägnade att uppnå det legitima mål som eftersträvas med bestämmelserna i fråga och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål, varvid man, när det finns flera ändamålsenliga åtgärder att välja mellan, i princip skall använda sig av den åtgärd som är minst betungande (förstainstansrättens dom av den 5 juni 1996 i mål T‑162/94, NMB France m.fl. mot kommissionen, REG 1996, s. II‑427, punkt 69 och där angiven rättspraxis).

73      Det framgår emellertid av fast rättspraxis att proportionalitetsbedömningen enbart gäller det uppenbart olämpliga i en åtgärd i förhållande till det mål som den behöriga institutionen skall eftersträva, när det gäller ett område där gemenskapslagstiftaren, såsom i detta fall, har en långtgående befogenhet att göra skönsmässiga bedömningar som överensstämmer med det politiska ansvar som den tilldelats enligt fördraget (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Italien mot rådet, punkterna 44 och 45, domen i det ovannämnda målet NMB France m.fl. mot kommissionen, punkt 70, och domen i det ovannämnda målet Campoli mot kommissionen, punkt 143).

74      Med hänsyn till att domstolen endast gör en begränsad prövning av de ifrågavarande gemenskapsbestämmelserna har kommissionen vid förhandlingen oroat sig över de skriftliga frågornas exakthet och tekniska innehåll samt över den mängd handlingar som personaldomstolen har begärt in av parterna och av intervenienterna. Kommissionen har understrukit att sökanden inte har lyckats bevisa, vilket åligger denne, att gemenskapslagstiftaren i detta fall har brutit mot en överordnad rättsregel. Enligt kommissionen kan de åtgärder för processledning som personaldomstolen har beslutat om till och med äventyra principen om rätten till försvar, då det finns en risk att personaldomstolens avgörande går utöver vad som har diskuterats i parternas argument.

75      Denna argumentation kan inte godtas i förevarande mål. Personaldomstolen har visserligen i detta fall att göra en begränsad domstolsprövning. Prövningen omfattar dock frågan huruvida rådet, som har antagit den ifrågavarande rättsakten, kan visa att det, när det antog rättsakten, tillämpade sitt utrymme för eget skön på ett korrekt sätt, vilket förutsätter att domstolen beaktar alla relevanta uppgifter och omständigheter avseende den situation som rättsakten avser att reglera (domen av den 7 september 2006 i det ovannämnda målet Spanien mot rådet, punkt 122).

76      Av detta följer att rådet åtminstone skall kunna lägga fram, samt på ett klart och tydligt sätt redogöra för, de grundläggande sakförhållanden som måste beaktas för att de skall kunna läggas till grund för de omtvistade rättsakterna och av vilka utövandet av deras utrymme för skönsmässig bedömning är beroende (domen av den 7 september 2006 i det ovannämnda målet Spanien mot rådet, punkt 123).

77      Sökanden har emellertid till stöd för de grunder som avser uppenbart felaktig bedömning och åsidosättande av proportionalitetsprincipen lagt fram tillräckligt exakta, objektiva och samstämmiga uppgifter som har motiverat att personaldomstolen ingriper direkt i sökandet efter bevis (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 6 mars 2001 i mål C‑274/99 P, Connolly mot kommissionen, REG 2001, s. I‑1611, punkt 113), för att kontrollera om rådet har använt sin långtgående befogenhet att göra skönsmässiga bedömningar på ett uppenbart felaktigt eller olämpligt sätt.

78      Sökanden har till stöd för sin argumentation lagt fram ett antal handlingar, totalt 47 stycken som bilagts dennes olika inlagor, och har även genom en aktuarie, EIS Belgium, låtit göra en jämförande studie av de försäkringstekniska metoder som använts i Eurostats rapporter från september 2003 och september 2004. Sökanden har således lagt fram största möjliga antal uppgifter som han har haft till sitt förfogande samt även en handling som han inte hade skäl att lägga fram och som personaldomstolen bestämde skulle utgå ur handlingarna genom beslut av den 20 juni 2006.

79      Institutionerna däremot har självmant lämnat in endast några få eller inga handlingar alls. Parlamentet har inte lämnat in någon bilaga och rådet har lagt till två handlingar till sin interventionsinlaga.

80      Två av de tre försäkringstekniska studier som legat till grund för reformeringen av pensionssystemet, nämligen företaget KPMG:s studie från december 1998 och en studie från december 2002, som gjordes av aktuarie Watson Wyatt Brans & Co, fanns dock inte med bland handlingarna, trots att de nämndes flera gånger av parterna och omnämnts särskilt av rådet i dess interventionsinlaga. Likaså diskuterade parterna rådets skyldigheter enligt beslutet av den 23 juni 1981 och den internationella redovisningsstandarden IAS nr 19, utan att dessa texter lämnades in. Personaldomstolen begärde därför att dessa dokument skulle läggas till handlingarna i målet.

81      Eftersom varken parlamentet eller rådet i sina inlagor hade angett skälen till att lagstiftaren hade valt en referensperiod på tolv år, utan endast åberopat rådets långtgående befogenhet att göra skönsmässiga bedömningar, ansåg personaldomstolen att den måste söka efter dessa skäl i förarbetena till bilaga XII till tjänsteföreskrifterna och följaktligen begära att dessa skulle översändas, för att den skulle kunna bedöma huruvida invändningarna angående det uppenbart felaktiga eller uppenbart oriktiga i valet av denna referensperiod var motiverade.

82      För övrigt kan den omständigheten att personaldomstolen, som inte ansåg sig vara tillräckligt informerad om vissa punkter, beslutade att i sin strävan efter god rättskipning ställa flera skriftliga frågor till parlamentet och rådet inte betraktas som oförenlig med rätten till försvar.

83      Av samma skäl ansåg personaldomstolen att det var nödvändigt, med hänsyn till kommissionens och framför allt Eurostats roll i utarbetandet av bilaga XII till tjänsteföreskrifterna, att även ställa frågor till denna institution.

–       Angående referensperioden på tolv år

84      Såsom framgår av artikel 83a.1 i tjänsteföreskrifterna, jämförd med artikel 4.1 i bilaga XII till tjänsteföreskriferna, syftar den beräkningsmetod som presenterats i bilagan till att hålla gemenskapens pensionssystem i försäkringsteknisk balans. Enligt artikel 1.1 och artikel 5 i bilaga XII till tjänsteföreskrifterna skall nivån på tjänstemännens avgifter fastställas till en tillräcklig nivå för att finansiera en tredjedel av kostnaden för pensionssystemet och beräknas på en försäkringsteknisk grund.

85      Till skillnad från så kallade fördelningssystem, vars balans i budgettermer uppnås om de totala medlen, som utgörs av de avgifter som tjänstemännen och löntagarna betalat in under året, täcker de totala utgifter som betalats ut under samma år till pensionärer, är gemenskapens pensionssystem i balans – i försäkringsteknisk mening enligt bilaga XII till tjänsteföreskrifterna – om nivån på de avgifter som tjänstemän i arbete skall betala varje år möjliggör en finansiering av det framtida beloppet för de pensionsrättigheter som dessa tjänstemän tjänat in under samma år. Till skillnad från budgetsynsättet beaktas i det försäkringstekniska synsättet således den långsiktiga finansieringen av pensionssystemet. I artikel 83.2 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs att tjänstemännen skall bidra med en tredjedel till finansieringen av pensionssystemet, de båda andra tredjedelarna skall belasta institutionerna.

86      I bilaga XII till tjänsteföreskrifterna används den så kallade PUC‑metoden, en aktuariell beräkningsmetod som förordas i den internationella redovisningsstandarden IAS nr 19. Enligt denna metod skall summan av de försäkringstekniska värdena av de pensionsrättigheter som samtliga aktiva har tjänat in under ett år, vilka av aktuarierna kallas anställningsomkostnader, hänföras till årskostnaden för deras grundlön. Tjänstemännens avgifter motsvarar en tredjedel av denna, med hänsyn till finansieringens fördelningsnyckel enligt artikel 83.2 i tjänsteföreskrifterna. En beräkning av anställningsomkostnaderna förutsätter att det görs försäkringstekniska antaganden, det vill säga uppskattningar av det framtida värdet av flera parametrar (bland annat räntesatser, mortalitet och löneökningar). För att de värden som faktiskt noterats skall beaktas krävs det för den försäkringstekniska balansens skull att det sker en periodisk justering av antagandena, vilket skall göras årligen enligt artikel 1.2 i bilaga XII.

87      Såsom samtliga parter och intervenienter har understrukit är just pensionsavgifter mycket känsliga för variationer hos de realräntor som ligger till grund för de försäkringstekniska beräkningarna. Låga realräntor leder till en signifikant ökning av pensionsavgifterna. Att låta höga realräntor ligga till grund för de försäkringstekniska beräkningarna får den motsatta effekten att avgifterna minskar betydligt. Med hänsyn till att avgiftssatsen är känslig för variationer hos realräntan och för att undvika ofta förekommande förändringar och även drastiska förändringar av avgiftssatsen förordar aktuarierna att en genomsnittlig realränta som beräknas över en längre period används.

88      Härigenom har det i artikel 10.2 i bilaga XII till tjänsteföreskrifterna fastställts att räntesatsen i de försäkringstekniska beräkningarna skall vara genomsnittet av de genomsnittliga realräntesatserna under de tolv åren närmast före det aktuella året.

89      Sökanden har invänt mot valet av denna tidslängd. Han har med rätta gjort gällande att alla de försäkringstekniska studier som rådet haft tillgång till för att fastställa metoden i bilaga XII till tjänsteföreskrifterna hade en längre period, på tjugo år, som grund för att beräkna den genomsnittliga realräntesatsen. Så var fallet i företaget KPMG:s studie från december 1998, aktuarien Watson Wyatt Brans & Co:s studie från december 2002 och även Eurostats rapport från september 2003. Bilaga XII till tjänsteföreskrifterna följer således inte aktuariernas gängse praxis på denna punkt.

90      Vidare har det genom de åtgärder för processledning som personaldomstolen har beslutat om bevisats att rådet vid antagandet av bilaga XII till tjänsteföreskrifterna inte hade tillgång till någon försäkringsteknisk studie av gemenskapens pensionssystem, där en tolvårsperiod låg som grund. Däremot framgår det av sammanträdesprotokollet för arbetsgruppen för artikel 83 av den 7 juni 2004, som bilagts repliken, att perioden minskades från tjugo till tolv år ”till följd av politiska förhandlingar”.

91      Efter att endast i sin interventionsinlaga ha gjort gällande att valet av en tolvårsperiod var ett resultat av dess långtgående befogenhet att göra skönsmässiga bedömningar, har rådet som svar på en skriftlig fråga från personaldomstolen förklarat skälen till att man frångått den försäkringstekniska praxisen i de tre studierna som rådet hade tillgång till. Valet av en tolvårsperiod var resultatet av en kompromiss som hade accepterats av personalorganisationerna och som stod mellan en tidslängd på tjugo år, som kommissionen hade föreslagit, och en tidslängd på fem år, som vissa medlemsstater hade önskat.

92      Handlingarna i målet, och särskilt det icke-officiella dokumentet från ordförandeskapet för kommittén med de ständiga representanterna (Coreper) av den 23 september 2003, som rådet hade lagt fram som svar på en begäran om handlingar som framställts av personaldomstolen, kompletterar dessa förklaringar. Eftersom de årliga räntesatserna var särskilt låga under åren närmast före år 2004, skulle den genomsnittliga realräntesatsen knappast ha höjts om den hade beräknats på en kort period närmast före det året. Såvitt denna räntesats används för att beräkna det framtida värdet av de avgifter som tjänstemännen kommer att betala in under innevarande år gäller att ju lägre räntesatsen är, desto mer måste tjänstemännens avgifter höjas för att hålla pensionssystemet i försäkringsteknisk balans. Sålunda framgår det av det icke-officiella dokumentet av den 23 september 2003 att om man under i övrigt samma förhållanden hade valt en period på fem år för att beräkna den genomsnittliga realräntesatsen, skulle det ha lett till en avgiftssats på 12,4 procent den 1 januari 2004, i stället för på 8,9 procent, om man hade valt en period på tjugo år. Det framgår av denna jämförelse att man beslutade att förkorta referensperioden, som slutligen minskades till tolv år, för att få en omedelbar väsentlig höjning av tjänstemännens avgifter.

93      Detta konstaterande är ändå inte av sådant slag att man kan betrakta tolvårsperioden som en uppenbart felaktig eller uppenbart oriktig parameter i den försäkringstekniska beräkningen.

94      Även om aktuarierna hade haft en tjugoårsperiod som grund skulle deras praxis ändå inte ha tjänat som tvingande regel. I den internationella redovisningsstandarden IAS nr 19, som åberopats av sökanden och som inte är tvingande för gemenskapslagstiftaren, rekommenderas faktiskt inte någon utjämning av den genomsnittliga realräntesatsen över en viss period.

95      Poängen med att beräkna räntesatsernas genomsnitt på en viss period närmast före det aktuella året är, såsom visats i punkt 87 i förevarande dom, att avgiftssatsen inte varierar från år till år utifrån den årliga räntesatsen. Att man har använt ett genomsnitt på tolv år i stället för ett genomsnitt på tjugo år rubbar inte den försäkringstekniska balansen.

96      Visserligen har rådet i sin interventionsinlaga självt medgett att minskningen av antalet år som skall beaktas vid beräkningen av den genomsnittliga realräntesatsen gör denna, och därmed också avgiftssatsen för pensionerna, ”mer volatil”. Eftersom syftet med referensperioden just var att begränsa avgiftssatsens volatilitet förefaller tjugoårsperioden därför lämpligare än tolvårsperioden, vilket poängteras i EIS Belgiums försäkringstekniska studie, som sökanden har bilagt handlingarna i målet.

97      Trots detta påverkar inte valet av en referensperiod på tolv år giltigheten av den försäkringstekniska metod som fastställts av rådet. Dels är det långsiktiga värdet av en genomsnittlig realräntesats som beräknats på en redan avslutad period ändå bara ungefärlig, oavsett periodens längd, dels kan referensperiodens längd, vilket också har sagts tidigare, inte påverka den försäkringstekniska balansen, om inte parametern ändras på längre sikt. Såsom den Eurostat-tjänsteman som hördes vid förhandlingen påpekade är det endast om denna tidsperiod i framtiden och med beaktande av att ränteutvecklingen förlängs eller förkortas för att hålla den genomsnittliga realräntesats som använts vid den försäkringstekniska beräkningen på en låg nivå, och därmed tjänstemännens avgifter på en hög nivå, som beräkningsmetodens objektivitet skulle kunna ifrågasättas och som syftet med att säkerställa den försäkringstekniska balansen på öppna och obestridliga grunder skulle kunna påverkas.

98      Det framgår av ovanstående att perioden på tolv år som har legat till grund för artikel 10.2 och artikel 4.6 i bilaga XII till tjänsteföreskrifterna varken är uppenbart felaktig eller uppenbart olämplig. Talan kan således inte bifallas med stöd av de grunder som avser att den försäkringstekniska metoden i bilaga XII till tjänsteföreskrifterna på den punkten innehåller en uppenbart felaktig bedömning och innebär ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen. Frågan huruvida dessa grunder inte kan upptas till sakprövning behöver således inte prövas.

 Den fjärde grunden: Maktmissbruk

 Parternas argument

99      Sökanden har anfört att beräkningsmetoden i bilaga XII till tjänsteföreskrifterna, som påstås ha utarbetats för att hålla gemenskapens pensionssystem i försäkringsteknisk balans, i själva verket har skräddarsytts för att motivera en höjning av tjänstemännens avgifter till pensionssystemet. Syftet med höjningen skulle dels vara att låta tjänstemännen bära upp underskottet i pensionssystemet, vilket har ackumulerats därför att medlemsstaterna under en längre tid inte har betalat in sin avgift till systemet, dels att anpassa gemenskapens system till de mindre fördelaktiga nationella systemen.

100    Bilaga XII till tjänsteföreskrifterna strider mot artikel 83.4 i de tidigare tjänsteföreskrifterna, enligt vilka tjänstemännens avgifter till systemet endast kunde höjas för att hålla gemenskapens pensionssystem i försäkringsteknisk balans, och innebär ett åsidosättande av förfarandereglerna.

101    Medlemsstaterna har haft för avsikt att låta tjänstemännen finansiera underskottet i pensionssystemet, fastän detta inte kan läggas dem till last. Att det fanns ett underskott innan tjänsteföreskrifterna reformerades framgår av betänkandet av föredraganden i parlamentets budgetutskott, Bárbara Dührkop Dührkop, om förslaget till Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 1999 (nedan kallat Dührkop Dührkops betänkande), i vilket underskottet hade beräknats till 14,3 miljarder euro den 31 december 1997. I betänkandet konstaterades också att medlemsstaterna fram till 1997 antingen inte hade betalat alls eller inte hade betalat fullt ut den andel av avgifterna till pensionssystemet som åligger arbetsgivaren. Fram till 1982 hade arbetsgivaren inte betalat in några avgifter alls till pensionssystemet och från 1982 till 1998 betalades avgiften endast delvis in. I Dührkop Dührkops betänkande står följande: ”[E]ftersom antalet gemenskapstjänstemän har ökat oavbrutet i samband med utökningen av gemenskapens befogenheter och unionens utvidgning … har systemets ’biologiska avkastning’, tills nyligen, varit mer än tillräcklig för att hålla systemet ’i balans’, det vill säga sammanlagda utbetalningar inom pensionssystemet har inte överstigit summan av arbetstagarnas och arbetsgivarnas avgifter. Fram till år 1982 var det till och med så, att den tredjedel som var personalens andel ensam räckte till för att täcka alla utbetalningar inom pensionssystemet. 1998 [har] de totala utbetalningarna [överstigit] den teoretiska summan … av [avgiften till pensionen], … den hypotetiska eller nominella arbetsgivarandelen och … vederlag för förvärvade nationella avgångspensionsrättigheter.”

102    Den metod som fastställts i bilaga XII till tjänsteföreskrifterna är resultatet av en ”politisk kohandel”, då flera medlemsstater hade begärt att de överskjutande utgifterna för pensionssystemet skulle bäras av tjänstemännen. I det ursprungliga förslaget till bilaga XII till tjänsteföreskrifterna, som kommissionen sände till rådet, hade endast några grundläggande principer formulerats, men efter det att man hade konstaterat att den metod som fastslogs 2003 inte tjänade det huvudsakliga syftet att höja avgiftssatsen beslutades det att man skulle införa en ny detaljerad metod i bilaga XII, med godtyckliga parametrar. Därför kan den föreskrivna höjningen av tjänstemännens avgifter i tjänsteföreskrifterna inte härledas ur Eurostats studier från 2003 enligt den internationella redovisningsstandarden IAS nr 19 och kan inte enbart ha syftat till att hålla systemet i försäkringsteknisk balans.

103    I sin svarsinlaga har parlamentet anmärkt att sökanden, genom att påstå att bilaga XII till tjänsteföreskrifterna är rättsstridig, har åberopat den grund som avser fördragsbrott eller överträdelse av en bestämmelse som är överordnad bestämmelserna i den aktuella bilagan XII. Sökanden har emellertid inte kunnat redogöra för vilken överordnad bestämmelse i bilagan som skulle ha överträtts. Bestämmelserna i artikel 83.4 i de tidigare tjänsteföreskrifterna har dock inte någon rättsligt status som är överordnad de nya bestämmelser som rådet antagit i form av bilaga XII till tjänsteföreskrifterna. Eftersom det inte finns någon bestämd rättslig grund kan den grunden således inte godtas. För det fall denna grund skall tolkas som en anmälan av åsidosättande av förfarandereglerna har parlamentet hävdat att den inte uttryckligen har lagts fram i samband med det föregående klagomålet och att den inte heller kan godtas.

104    När det gäller sakfrågan har parlamentet gjort gällande att det var nödvändigt att höja tjänstemännens avgifter för att upprätthålla den försäkringstekniska balansen i gemenskapens pensionssystem. Den höjning som rådet hade beslutat om godkändes utifrån ett förslag från kommissionen, vilket grundade sig på en rapport om pensionssystemets försäkringstekniska utveckling. I rapporten sägs att ”den avgiftssats som krävs för att hålla pensionssystemet i försäkringsteknisk balans så att det kan finansiera en tredjedel av de utbetalningar enligt [gemenskapens] pensionssystem … [ligger] på 10,43 procent av grundlönen”. Det var således en försäkringsteknisk studie, som utarbetats i enlighet med principerna i bilaga XII till tjänsteföreskrifterna och i enlighet med allmänt godkänd aktuariepraxis, som låg till grund för höjningen av avgiftssatsen.

105    Parlamentet har slutligen erinrat om att maktmissbruk endast kan anses föreligga om det på grundval av objektiva, relevanta och samstämmiga uppgifter kan antas att den omtvistade rättsakten har antagits uteslutande, eller åtminstone huvudsakligen, för att uppnå andra mål än dem som angivits. Sökanden har emellertid inte kunnat bevisa att det enda eller huvudsakliga syftet med att bilaga XII till tjänsteföreskrifterna antogs skulle vara att täcka upp pensionssystemets budgetunderskott, och inte heller att bilagan antogs med det enda eller huvudsakliga syftet att justera gemenskapens pensionssystem nedåt för att närma sig de nationella systemen. Parlamentet har i detta avseende hävdat att de dokument som sökanden har lagt fram inte på något sätt utgör några tillräckligt säkra bevis för att det fanns andra syften med bilaga XII till tjänsteföreskrifterna än dem som angivits. Även om man utgår ifrån att det som sökanden har påstått skulle ha förekommit en ”politisk kohandel”, vilket inte är fallet, är det huvudsakliga syftet med bilaga XII till tjänsteföreskrifterna att fastställa ett förfarande för att hålla pensionssystemet i försäkringsteknisk balans.

106    Sökanden menar i sin replik att han implicit har åberopat åsidosättande av förfarandereglerna i sitt föregående klagomål, även om hans argument inte har formulerats i strikt juridiska ordalag. Enligt rättspraxis kan det inte krävas att de grunder som åberopas till stöd för det föregående klagomålet skall ha formulerats i sådana ordalag.

107    Sökanden har hänvisat till den studie han låtit aktuarien EIS Belgium genomföra. I den analyseras den förändring av den försäkringstekniska metoden som gjordes mellan 2003 och 2004 och skillnaden mellan de resultat man fick genom den ena eller den andra metoden. Trots att sökanden så har begärt har parlamentet inte lämnat någon förklaring till varför man ändrat metod. Sökanden anmodar personaldomstolen att begära att sådana handlingar som förklarar denna ändring skall lämnas in.

108    Tvärtemot vad parlamentet påstått bekräftas det inte i den rapport som Ernst & Young Actuaires-Conseils avfattade år 2004 på Eurostats begäran att metoden i bilaga XII till tjänsteföreskrifterna skulle överensstämma med aktuariepraxis. Rapporten innehöll endast en granskning av den försäkringstekniska balansen, såsom den fastställts i bilaga XII till tjänsteföreskrifterna, på grundval av de uppgifter som Eurostat lämnat.

109    Sökanden har invänt mot att lagstiftaren efter eget skön kan besluta om beräkningsmetoden för den försäkringstekniska balansen. Eftersom lagstiftaren har hänvisat till en försäkringsteknisk balans borde denne ha följt fackmannamässiga principer i sin beräkning.

110    Rådet har i sin interventionsinlaga anfört att beräkningsmetoderna i bilaga XII till tjänsteföreskrifterna uteslutande svarar mot syftet, som är detsamma för de tidigare och de nya tjänsteföreskrifterna, nämligen att hålla pensionssystemet i försäkringsteknisk balans.

111    Rådet stöder parlamentets argument. Det anser vidare, med hänsyn till hur gemenskapstjänstemännens pensionssystem är uppbyggt, att sökandens argument, att medlemsstaternas avgifter är otillräckliga, är felaktiga. Det finns inga ”avgifter” från medlemsstaterna på en viss procentandel av det totala pensionsbeloppet, vilket kunde ha varit fallet i ett system med pensionsfonder. Däremot har medlemsstaterna skyldighet att finansiera gemenskapernas budget, så att man genom budgeten kan garantera pensionsutbetalningar, oavsett belopp.

112    När förordning nr 723/2004 antogs ansåg rådet att man skulle inkludera en beräkningsmetod för att hålla gemenskapens pensionssystem i försäkringsteknisk balans. Men eftersom man måste ta hänsyn till att de ekonomiska parametrarna förändras har rådet ett handlingsutrymme för att fastställa denna metod. Sökanden har emellertid inte klart och tydligt uttryckt på vilket sätt metoden i bilaga XII till tjänsteföreskrifterna skulle ha överskridit detta handlingsutrymme och inte heller vilken av bestämmelserna i denna bilaga XII som skulle ha antagits för att använda tjänstemännens avgifter till pensionssystemet till andra ändamål än att säkerställa den försäkringstekniska balansen.

113    Sökanden har ingen grund för sitt påstående att, med hänvisning till Eurostats rapport från september 2003 och särskilt till den statistiska analysen i punkt 8.2.3.1, den avgiftssats för tjänstemännen som skall tillämpas för att säkerställa den försäkringstekniska balansen borde ha varit lägre än den som slutligen fastställdes i tjänsteföreskrifterna, nämligen 9,25 procent. Vissa av tjänsteföreskrifternas åtgärder, som till exempel den minskade procentandelen av det årliga förvärvet av pensionsrättigheter (1,9 procent i stället för 2 procent), medför en sänkning av avgiftssatsen endast på längre sikt. En stor del av ändringarna i tjänsteföreskrifterna får inte heller någon större direkt effekt, eftersom de, åtminstone inte fullt ut, kan tillämpas på tjänstemän som anställdes innan tjänsteföreskrifterna trädde i kraft. Däremot får ändringen av de bestämmelser som avser beräkningen av den realräntesats som skall användas i de försäkringstekniska beräkningarna (genomsnitt på tolv år istället för på tjugo år) direkt effekt på den beräknade avgiftssatsen.

114    I synpunkterna på rådets interventionsinlaga har sökanden vidhållit att metoden i bilaga XII till tjänsteföreskrifterna som helhet har utformats så, att den leder fram till en höjd avgiftssats. Avgiftssatsen har på det sättet fastställts till 9,25 procent samtidigt som det i Eurostats studie från september 2003 tydligt gjordes klart att en avgiftssats på 8,91 procent skulle räcka för att säkerställa den försäkringstekniska balansen och det sades även att man skulle kunna sänka avgiftssatsen till ungefär 8,7 procent när de nya tjänsteföreskrifterna trädde i kraft.

115    Gemenskapslagstiftarens utrymme för skönsmässig bedömning är inget skäl för godtycklighet. Rådet har i detta avseende inte lämnat någon förklaring till att lagstiftaren valde att förkorta referensperioden från tjugo till tolv år i beräkningen av den genomsnittliga realräntesatsen, som fastställs utifrån realräntesatsernas genomsnitt under referensperioden.

116    Parlamentet har i sin duplik gjort gällande att gemenskapsdomstolen skall göra en begränsad prövning inriktad på uppenbara eller allvarliga felaktigheter, när den avgör huruvida en gemenskapsrättlig bestämmelse som föregåtts av komplicerade bedömningar är lagenlig. I den studie från EIS Belgium, som sökanden lagt fram, har man emellertid inte konstaterat någon allvarlig eller uppenbar felaktighet i bilaga XII till tjänsteföreskrifterna. Vad gäller den tolvårsperiod som i bilagan ligger till grund för beräkningen av den genomsnittliga realräntesatsen har studiens upphovsman endast påpekat att en tjugoårsperiod skulle ha passat bättre. Det finns emellertid ingen räkenskapsregel som förbjuder att man väljer en referensperiod på tolv år som grund för beräkningen.

117    Anledningen till att man slutligen inte använde metoden i Eurostats rapport från september 2003 är enkel. Lagstiftaren använde sitt utrymme för skönsmässig bedömning för att välja beräkningsmetod för den försäkringstekniska balansen.

 Personaldomstolens bedömning

118    Inledningsvis skall argumentet att bilaga XII till tjänsteföreskrifterna står i strid med artikel 83.4 i de tidigare tjänsteföreskrifterna avvisas. Eftersom dessa bestämmelser upphävdes när tjänsteföreskrifterna trädde i kraft, har sökanden i alla händelser inte fog att åberopa detta (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens beslut av den 17 september 1997 i mål  T‑26/97, Antillean Rice Mills mot kommissionen, REG 1997, s. II‑1347, punkterna 14–16).

119    Som domstolen har fastslagit upprepade gånger innebär en rättsakt maktmissbruk endast om det på grundval av objektiva, relevanta och samstämmiga uppgifter kan antas att den har antagits uteslutande, eller åtminstone huvudsakligen, för att uppnå andra mål än dem som angivits eller för att kringgå ett förfarande som särskilt föreskrivs i fördraget för att bemöta svårigheter i det enskilda fallet (se domstolens dom av den 21 juni 1958 i mål 8/57, Groupement des hauts fourneaux et aciéries belges mot Höga myndigheten, REG 1958, s. 223 på s. 256, se även, vad gäller gemenskapslagstiftarens rättsakter, domstolens dom av den 10 mars 2005 i mål  C‑342/03, Spanien mot rådet, REG 2005, s. I‑1975, punkt 64, och domen av den 7 september 2006 i det ovannämnda målet Spanien mot rådet, punkt 69).

120    Syftet med bilaga XII till tjänsteföreskrifterna, såsom det redogjorts för i punkt 84 i förevarande dom och såsom även framgår av skäl 28 i förordning nr 723/2004, är att se till att den försäkringstekniska balansen i gemenskapens pensionssystem upprätthålls med beaktande av den fördelningsnyckel som föreskrivs för finansieringen av detta system, genom att räkna fram en avgiftssats för tjänstemännen som är tillräcklig för att finansiera en tredjedel av anställningsomkostnaden.

121    Sökanden har emellertid gjort gällande att de åtgärder som rådet har vidtagit, särskilt valet att beräkna den genomsnittliga realräntesatsen på tolv år i stället för på tjugo år inte hade något samband med det mål som det sagt sig eftersträva, eftersom de omedelbara budgetproblemen ledde till bekymret hur man på de mest objektiva grunderna skulle fastställa beräkningen av den försäkringstekniska balansen.

122    Vilka och hur starka rådets förnekanden än har varit vid förhandlingen, framgår det av handlingarna i målet att det faktiskt fanns budgetskäl med i bilden i valet av tolvårsperioden, vilket redan har visats i punkt 92 i förevarande dom.

123    För det första följer detta val inte gängse praxis i fråga om försäkringstekniska beräkningar, som består i att man för att uppnå en bättre utjämning av variabeln beräknar realräntegenomsnittet över en längre period, nämligen tjugo år. För det andra framgår det av Eurostats studie från september 2003 att det den 1 januari 2004 räckte med att höja avgiftssatsen till 8,9 procent, eller faktiskt bara till 8,7 procent, med hänsyn till de planerade ändringarna av tjänsteföreskrifterna, för att hålla pensionssystemet i försäkringsteknisk balans, om man beräknade den genomsnittliga realräntesatsen utifrån en period på tjugo år närmast före det aktuella året. För det tredje framgår det av EIS Belgiums studie att valet av referensperiod till största delen förklarar varför Eurostat i sin rapport från september 2004 hade räknat med en avgiftssats på 10,43 procent. Slutligen tydliggörs i förarbetena inför pensionsreformen, framför allt i rådets anmärkning av den 7 mars 2003 som bilagts ansökan, flera medlemsstaters starka önskemål om en höjning av tjänstemännens avgifter för att minska budgetkostnaderna för pensionssystemet.

124    Det framgår dock att budgetskälen inte på något avgörande sätt har inverkat på metoden i bilaga XII till tjänsteföreskrifterna. Att en försäkringsteknisk metod införts i tjänsteföreskrifterna utgör faktiskt i sig ett hinder mot att tjänstemännens avgifter ändras utifrån budgetsituationen, eftersom det är i förhållande till de framtida finansieringsbehoven för pensionssystemet, vilka fastställts på ett objektivt sätt enligt den aktuella försäkringstekniska metoden, som avgifterna för det innevarande året har beräknats.

125    Om man beräknar den genomsnittliga realräntesatsen över en längre eller kortare period har i sig ingen betydelse för den försäkringstekniska balansen, vilket också framgår av punkterna 95–97 i förevarande dom, eftersom tidslängden enda funktion är att utjämna realräntesatsen över tiden, och därmed också avgiftssatsen. Valet av en tolvårsperiod påverkar inte ens referensperiodens utjämningsfunktion, på det sätt som valet av en riktigt kort period på exempelvis fem år kunde ha gjort, något som vissa delegationer inom rådet hade föreslagit i syfte att uppnå en högre avgiftssats för år 2004. Mellan en stabilitet i avgiftssatsen, som garanteras genom en tillräckligt lång referensperiod, och en kraftigare direkt höjning av avgiftssatsen, har rådet valt det första alternativet. Det går därför inte att hävda att tolvårsperioden har fastställts särskilt, och inte heller på något avgörande sätt, för budgetändamål.

126    Slutligen framgår det inte av tjänsteföreskrifterna att det vore olagligt för rådet att utnyttja sitt utrymme göra skönsmässiga bedömningar till att ta hänsyn till budgetöverväganden när det handlar om att hålla gemenskapens pensionssystem i försäkringsteknisk balans. Sådan hänsyn till budgetöverväganden är till och med en nödvändighet, eftersom pensionsutbetalningarna, då det inte finns någon pensionsfond i gemenskapen, belastar gemenskapens budget enligt artikel 83.1 i tjänsteföreskrifterna, liksom tjänstemännens avgifter är en intäkt i budgeten. I artikel 14.2 i bilaga XII till tjänsteföreskrifterna föreskrivs att denna bilaga XII får ses över av rådet vid de femåriga försäkringstekniska bedömningarna inte bara med hänsyn till den försäkringstekniska balansen, utan också ”mot bakgrund av budgetkonsekvenser”. 

127    Av det ovan anförda följer att talan inte kan bifallas med stöd av grunden att rådet när det antog bilaga XII till tjänsteföreskrifterna huvudsakligen eftersträvade ett budgetmål, och att detta beslut därmed utgör maktmissbruk. Det är därför inte nödvändigt att avgöra om grunden kan tas upp till sakprövning.

 Den femte grunden: Åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar

 Parternas argument

128    Sökanden har i sin ansökan hävdat att metoden i bilaga XII till tjänsteföreskrifterna har fastställts med åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar.

129    Samtidigt som parlamentet flera gånger har försäkrat sina tjänstemän och anställda om att deras avgifter inte skulle höjas mer än absolut nödvändigt för att upprätthålla den försäkringstekniska balansen har avgiften höjts mycket utöver detta, på ett konstlat sätt och i strid med principen om försäkringsteknisk balans. Parlamentet har således inte hållit vad det lovade sina tjänstemän och anställda och har på så sätt åsidosatt deras berättigade förväntningar på parlamentet.

130    Vidare anser sökanden att arbetsgivaren genom en omotiverad höjning av avgiftssatsen har belastat tjänstemännen med den skuld som finns i gemenskapens pensionssystem, fastän det egentligen är arbetsgivarens sak. Under många år har det faktiskt räckt med bara löneavgifterna för att täcka pensionssystemets utgifter samtidigt som arbetsgivaren inte har betalat in de avgifter som krävs för att finansiera systemet i fråga. Sökanden har anfört att kommissionens ordförande i en skrivelse från 2001 medgav att det fanns betydande intjänade rättigheter som svarade mot tidigare inbetalda pensionsavgifter och som inte betalats ut ännu, och han försäkrade att ”en eventuell avgiftshöjning i alla händelser inte kan ha finansieringen av dessa intjänade rättigheter som orsak”.

131    Parlamentet har i sin svarsinlaga erinrat om att principen om skydd för berättigade förväntningar åsidosätts endast om det kan antas att tydliga, ovillkorliga och samstämmiga försäkringar från behörig och tillförlitlig källa har väckt grundade förhoppningar hos den som berörs. Men så är inte fallet här, eftersom parlamentet, som inte har behörighet att anta tjänsteföreskrifterna och som endast har rådfrågats vid förfarandet för att anta förordning nr 723/2004, inte alls kunde ge några villkorslösa garantier när pensionssystemet reformerades. Följaktligen har de eventuella försäkringar som parlamentet gett sökanden inte kunnat framkalla grundade förhoppningar hos denne om att avgiften till gemenskapens pensionssystem inte skulle höjas.

132    Parlamentet har också gjort gällande att tjänstemän inte kan åberopa principen om skydd för berättigade förväntningar för att göra gällande att en ny gemenskapsbestämmelse är rättsstridig, särskilt inte inom ett område där målsättningen förutsätter en ständig anpassning i takt med att de ekonomiska förhållandena ändras.

133    Sökanden har i sin replik anfört att det knappast har någon betydelse att tjänsteföreskrifterna inte har antagits av parlamentet, som endast har rådfrågats, utan av rådet. Parlamentets yttrande är nämligen en viktig och oumbärlig del av förfarandet utan vilket de nya tjänsteföreskrifterna inte hade kunnat antas. Genom att godkänna metoden i bilaga XII har parlamentet inte infriat sina löften till sina tjänstemän och anställda.

134    För övrigt har sökanden hävdat att hans berättigade förväntningar inte enbart följde av de löften som parlamentets ledning kan anses ha lämnat, utan även av ordalydelsen i tjänsteföreskrifterna.

135    I sin interventionsinlaga har rådet besvarat sökandens anmärkningar, enligt vilka höjningen av pensionsavgifterna inte kunde ha finansieringen av redan intjänade pensionsrättigheter som orsak. Genom antagandet av de nya tjänsteföreskrifterna och upprätthållandet av medlemsstaternas solidariska garanti att betala pensionerna bekräftas faktiskt en försäkringsteknisk balans per den 30 april 2004. Genom att gemenskapens pensionssystem ser ut som det gör har tjänstemännen och institutionen då täckt upp tjänstemännens och övriga anställdas kumulerade pensionsrättigheter. I de nya tjänsteföreskrifterna föreskrivs inte att eventuella positiva eller negativa differenser, som beror på att avgiftssatserna kanske varit otillräckliga, skall återvinnas. Syftet med den försäkringstekniska metod som fastställts genom bilaga XII till tjänsteföreskrifterna är enbart att säkerställa att de avgiftssatser som skall tillämpas efter den 1 maj 2004 är tillräckligt höga för att täcka de pensionsrättigheter som tjänstemännen tjänar in från och med detta datum.

136    Sökanden har i sina synpunkter på rådets interventionsinlaga konstaterat att samtliga parter medger att tjänstemän och anställda endast betalar in en tredjedel av de avgifter som krävs för att säkerställa den framtida utbetalningen av de pensionsrättigheter som de för närvarande tjänar in och att underskottet från förr således helt och hållet skall finansieras av medlemsstaterna via gemenskapsbudgeten. Oenigheten rör hur denna princip har omsatts i praktiken. Enligt sökanden har metoden i bilaga XII till tjänsteföreskrifterna, tvärtemot vad rådet har hävdat, lett till en konstlad höjning av tjänstemännens och övriga anställdas avgifter.

137    Parlamentet har i sin duplik framhållit att hänsyn till den försäkringstekniska balansen rör ett komplicerat område, där målsättningen förutsätter en ständig anpassning i takt med att de ekonomiska förhållandena ändras. Vidare framgår det tydligt av bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna, särskilt av artikel 83.4 i de tidigare tjänsteföreskrifterna, att avgiftsnivån är föränderlig. Sökanden kan således inte åberopa principen om skydd för berättigade förväntningar för att göra gällande att de nya bestämmelserna är rättsstridiga när det gäller beräkningsmetod för den försäkringstekniska balansen.

 Personaldomstolens bedömning

138    Principen om skydd för berättigade förväntningar har i rättspraxis fastslagits som ”en övergripande rättsregel” (domstolens dom av den 14 maj 1975 i mål 74/74, CNTA mot kommissionen, REG 1975, s. 533, punkt 44; svensk specialutgåva, volym 2, s. 461), en av ”gemenskapens grundläggande principer” (domstolens dom av den 14 oktober 1999 i mål C‑104/97 P, Atlanta mot Europeiska gemenskapen, REG 1999, s. I‑6983, punkt 52, och av den 7 juni 2005 i mål C‑17/03, VEMW m.fl., REG 2005, s. I‑4983, punkt 73) eller som en allmän princip (domstolens dom av den 4 oktober 2001 i mål  C‑403/99, Italien mot kommissionen, REG 2001, s. I‑6883, punkt 35).

139    Denna princip är en direkt följd av rättssäkerhetsprincipen, vilken innebär att gemenskapslagstiftningen skall vara tillförlitlig och dess tillämpning förutsebar för enskilda, så att den, om en rättsregel ändras, tillhandahåller skydd för sakförhållanden som rättmätigt uppnåtts för en eller flera fysiska eller juridiska personer (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 15 februari 1996 i mål C‑63/93, Duff m.fl., REG 1996, s. I‑569, punkt 20, och av den 18 maj 2000 i mål C‑107/97, Rombi & Arkopharma, REG 2000, s. I‑3367, punkt 66, samt förstainstansrättens dom av den 16 september 1999 i mål T‑182/96, Partex mot kommissionen, REG 1999, s. II‑2673, punkt 191).

140    Enligt fast rättspraxis kan rätten till skydd för berättigade förväntningar åberopas av varje enskild person som befinner sig i en situation där det framgår att gemenskapsadministrationen, genom att ha gett tydliga försäkringar, har ingett honom grundade förhoppningar (förstainstansrättens dom av den 5 februari 1997 i mål T‑211/95, Petit-Laurent mot kommissionen, REGP 1997, s. I‑A‑21 och s. II‑57, punkt 72, och av den 5 november 2002 i mål T‑205/01, Ronsse mot kommissionen, REGP 2002, s. I‑A‑211 och s. II‑1065, punkt 54).

141    Sökanden har i sin första delgrund hävdat att parlamentet angående innehållet i den framtida pensionsreformen hade gett sina tjänstemän försäkringar som inte hade uppfyllts, vilket stridet mot principen om skydd för berättigade förväntningar.

142    Det är dock endast tydliga försäkringar från den myndighet som är behörig att hålla vad den lovar som kan ge upphov till berättigade förväntningar hos den berörda tjänstemannen (se förstainstansrättens dom av den 8 december 2005 i mål T‑237/00, Reynolds mot parlamentet, REGP 2005, s. I‑A‑385 och s. II‑1731, punkt 146).

143    Parlamentet har emellertid endast en rådgivande roll i förfarandet för antagande eller ändring av tjänsteföreskrifterna. I artikel 283 EG står att ”rådet skall på förslag från kommissionen och efter att ha hört övriga berörda institutioner, med kvalificerad majoritet fastställa tjänsteföreskrifter … och anställningsvillkor för övriga anställda (i gemenskaperna) ”. Därför kan det inte hävdas, om man inte förnekar vad som föreskrivs i de fördrag som reglerar fördelningen av behörigheter mellan institutionerna, att parlamentet kunde ge sina tjänstemän löften, till vilka rådet senare knöts, angående reformeringen av gemenskapens pensionssystem.

144    Mot bakgrund av dessa omständigheter kan parlamentets uttalanden om reformen av gemenskapens pensionssystem, som nu är under utredning, inte ha väckt grundade förhoppningar hos sökanden.

145    Enligt den andra delen av grunden har sökanden hävdat att hans förväntningar på en mycket lägre höjning av tjänstemännens pensionsavgifter grundade sig på att bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna begränsade avgiften till en tredjedel av finansieringsbehoven för gemenskapens pensionssystem och att tjänstemännens avgifter tidigare översteg denna gräns. Till skillnad från vad rådet har anfört vid förhandlingen har de förväntningar som sökanden åberopat inte enbart praxis som grund.

146    Enligt bestämmelserna i artikel 83.2 i de tidigare tjänsteföreskrifterna, som behållits i de nya tjänsteföreskrifterna, föreskrevs att tjänstemännen skulle bidra med en tredjedel till finansieringen av pensionssystemet. Även innan de nya tjänsteföreskrifterna trädde i kraft skulle gemenskapens pensionssystem finansieras till två tredjedelar av gemenskapsarbetsgivaren och till den sista tredjedelen av tjänstemännens och övriga anställdas avgifter.

147    Sökanden anser emellertid att metoden i bilaga XII till tjänsteföreskrifterna innebär att fördelningsnyckeln åsidosatts vad gäller tidigare finansiering.

148    För det första har parlamentet invänt mot att sökanden inte kan åberopa principen om skydd för berättigade förväntningar gentemot bestämmelserna i bilaga XII till tjänsteföreskrifterna.

149    Av fast rättspraxis följer att tjänstemän inte kan åberopa principen om skydd för berättigade förväntningar för att göra gällande att en ny gemenskapsbestämmelse är rättsstridig, särskilt inte inom ett område där målsättningen förutsätter en ständig anpassning i takt med att de ekonomiska förhållandena ändras (förstainstansrättens dom av den 22 juni 1994 i de förenade målen T‑98/92 och T‑99/92, Di Marzio och Lebedef mot kommissionen, REGP 1994, s. I‑A‑167 och s. II‑541, punkt 68, och av den 11 december 1996 i mål T‑177/95, Barraux m.fl. mot kommissionen, REGP 1996, s. I‑A‑541 och s. II‑1451, punkt 47). Så är fallet bland annat när det gäller utformningen av gemenskapens system för social trygghet, i fråga om vilket lagstiftaren dessutom har en långtgående befogenhet att göra skönsmässiga bedömningar när det gäller behovet av reformer (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Campoli mot kommissionen, punkterna 71 och 72).

150    Även om det står lagstiftaren fritt att när som helst göra sådana ändringar, som anses förenliga med allmänintresset, i tjänsteföreskrifternas bestämmelser och att anta föreskrifter som är mindre fördelaktiga för de berörda tjänstemännen, under förutsättning att de i förekommande fall föreskriver en tillräckligt lång övergångsperiod, skall detta emellertid ske under förutsättning att det fattas ett beslut för framtiden (se domstolens dom i det ovannämnda målet Campoli mot kommissionen, punkt 85), det vill säga under förutsättning att de nya tjänsteföreskrifterna tillämpas endast på nya situationer och på framtida verkningar av situationer som uppkommit då de tidigare tjänsteföreskrifterna var i kraft (se acontrario domstolens dom av den 16 maj 1979 i mål 84/78, Tomadini, REG 1979, s. 1801, punkt 21, och av den 5 maj 1981 i mål 112/80, Dürbeck, REG 1981, s. 1095, punkt 48, samt, när det gäller personalmål, förstainstansrättens dom av den 26 oktober 1993 i de förenade målen T‑6/92 och T‑52/92, Reinarz mot kommissionen, REG 1993, s. II‑1047, punkt 85).

151    Personaldomstolen konstaterar att den sålunda fastställda begränsningen för möjligheten att åberopa principen om skydd för berättigade förväntningar gentemot nya föreskrifter inte kan tillämpas på sökanden i förevarande fall.

152    Sökanden har faktiskt inte hävdat att fördelningsnyckeln i artikel 83.2 i de tidigare tjänsteföreskrifterna skulle ha åsidosatts för framtiden i strid med principen om skydd för berättigade förväntningar. Såsom framgår av punkt 146 i förevarande dom har de aktuella bestämmelserna för övrigt införts utan ändringar i artikel 83.2 i de nya tjänsteföreskrifterna. Sökandens invändning mot bilaga XII till tjänsteföreskrifterna går ut på att den har haft en negativ inverkan på fördelningsnyckeln för finansieringen för perioden innan bilagan trädde i kraft, det vill säga endast retroaktivt.

153    I motsats till vad parlamentet har hävdat kan därför ovannämnda rättspraxis angående nya föreskrifter inte tillämpas i förevarande fall och kan därmed inte heller åberopas med framgång för att förvägra sökanden rätten att åberopa principen om skydd för berättigade förväntningar. Domstolen har tvärtom i en dom av den 11 juli 1991 i mål C‑368/89, Crispoltoni (REG s. I‑3695), punkt 21, fastställt att två gemenskapsförordningar innebär åsidosättande av ekonomiska aktörers berättigade förväntningar med anledning av förordningarnas retroaktiva verkan.

154    För det andra skall det prövas om bilaga XII till tjänsteföreskrifterna faktiskt, som sökanden påstått, strider mot bestämmelsen om finansiering av gemenskapens pensionssystem före den 1 maj 2004.

155    Det framgår av Dührkop Dührkops betänkande att institutionerna inte har betalat in några avgifter till gemenskapens pensionssystem fram till år 1982 och inte har betalat den gemenskapsanställdes del fullt ut förrän från och med år 1998.

156    Såsom kommissionen har anfört i sin interventionsinlaga syftar den försäkringstekniska metod som fastställts i bilaga XII till tjänsteföreskrifterna endast till att säkerställa att pensionsavgifterna efter den 1 maj 2004 skall vara tillräckligt höga för att täcka de pensionsrättigheter som tjänstemännen tjänar in från och med detta datum. Att det förflutna inte beaktats i bilaga XII till tjänsteföreskrifterna får två konsekvenser som måste skiljas åt i prövningen av sökandens argument.

157    För det första skall pensionsrättigheter som intjänats före beräkningsdagen inte beaktas i den försäkringstekniska balansen enligt artikel 4.4b i bilaga XII till tjänsteföreskrifterna. Enligt den bestämmelsen försäkras att det underskott i gemenskapens pensionssystem som eventuellt ackumulerats fram till den 1 maj 2004 inte skall uppbäras av tjänstemännen och att en avgiftshöjning därför inte kan ha finansieringen av de pensionsrättigheter som dessa redan tjänat in som orsak, i motsats till vad sökanden har hävdat.

158    För det andra föreskrivs inte heller i tjänsteföreskrifterna att eventuella positiva eller negativa differenser, som beror på att tidigare avgiftssatser varit otillräckliga, skall återvinnas. Genom definitionen av den försäkringstekniska balansen i bilaga XII till tjänsteföreskrifterna bortser man alltså från de avgifter som betalats in fram till den 30 april 2004 och förutsätter att de pensionsrättigheter som tjänats in fram till detta datum har täckts i enlighet med fördelningsnyckeln för finansieringen.

159    Sökanden har emellertid haft Dührkop Dührkops betänkande som grund för att stödja sitt påstående om att gemenskapsarbetsgivaren finansierar pensionssystemet med två tredjedelar endast sedan 1998 och att tjänstemännen tidigare har bidragit med mer än en tredjedel till finansieringen av systemet i fråga.

160    I Dührkop Dührkops betänkande, som trots allt inte har någon försäkringsteknisk studie av pensionssystemet som grund, konstateras endast att tjänstemännens årliga avgift sedan länge överstigit en tredjedel av den årliga budgetkostnaden för gemenskapens pensionssystem. Bestämmelserna i artikel 83.2 i de tidigare tjänsteföreskrifterna som i samma ordalag som i de nya tjänsteföreskrifterna föreskriver att tjänstemännen skall bidra med en tredjedel till finansieringen av systemet, borde faktiskt redan förstås i försäkringsteknisk mening och inte budgetmässigt, såsom tydligt framgår av bestämmelserna i artikel 83.4 i de tidigare tjänsteföreskrifterna. Dessa bestämmelser innebar att en tredjedel av summan av det försäkringstekniska värdet av de pensionsrättigheter som de aktiva tjänat in under årets lopp, det vill säga en tredjedel av anställningsomkostnaden, skulle finansieras av tjänstemännen.

161    Konstaterandet att beloppet för tjänstemännens avgifter under flera decennier till stor del har överstigit tredjedelen av budgetkostnaden för systemet samtidigt som gemenskapens pensionssystem fortfarande har inbegripit ett mycket litet antal pensionerade innebär inte att tjänstemännens avgifter också skall anses ha överstigit en tredjedel av anställningsomkostnaden.

162    En sådan slutsats kan för det första endast grunda sig på en försäkringsteknisk studie. Kommissionen har dock vid förhandlingen oemotsagd påpekat att det inte har gjorts någon försäkringsteknisk studie av gemenskapens pensionssystem före år 1998. Vidare är det inte säkert att tjänstemännen tidigare, med en avgiftssats på 6,75 procent och sedan på 8,25 procent, skulle ha finansierat mer än en tredjedel av anställningsomkostnaden. Även om man utgår ifrån att det utifrån budgetuppgifter går att kontrollera om finansieringsnyckeln tillämpats och att slutsatsen i Dührkop Dührkops betänkande, enligt vilken den anställdes avgifter endast delvis har betalats in fram till 1998, därmed kan godtas, återstår det att kontrollera om det påstådda överskottet från tjänstemännens avgifter fram till detta datum inte har utjämnats via ett överskott från gemenskapernas avgifter mellan år 1998 och år 2004.

163    Det har således inte visats att de nya tjänsteföreskrifterna har medfört att finansieringsnyckeln för gemenskapens pensionssystem har åsidosatts retroaktivt.

164    Om man således implicit antar att denna bestämmelse efterlevdes innan bilaga XII till tjänsteföreskrifterna trädde i kraft, kan rådet inte anses ha kränkt tjänstemännens berättigade förväntningar på att bestämmelsen skulle efterlevas.

165    Av det ovan anförda framgår att talan inte kan vinna bifall såvitt avser de olika delgrunder som avser åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar.

166    Mot bakgrund av det ovan anförda skall talan ogillas.

 Rättegångskostnader

167    Personaldomstolen har i sin dom av den 26 april 2006 i mål F‑16/05, Falcione mot kommissionen (REGP 2006, s. I‑A‑1‑0000 och s. II‑A‑1‑0000), punkterna 77–86, förklarat att så länge som personaldomstolens rättegångsregler och särskilt specifika bestämmelser om rättegångskostnader inte har trätt i kraft skall förstainstansrättens rättegångsregler tillämpas, med hänsyn till intresset av en god rättskipning och för att för de enskilda säkerställa en tillräckligt hög förutsägbarhet vad gäller reglerna för förstainstansrättens kostnader.

168    Enligt artikel 87.2 i förstainstansrättens rättegångsregler skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Enligt artikel 88 i samma regler skall dock institutionerna bära sina kostnader i tvister mellan gemenskaperna och deras anställda.

169    Vidare kan rätten enligt artikel 87.3 första stycket i förstainstansrättens rättegångsregler besluta att kostnaderna skall delas, om särskilda omständigheter motiverar det.

170    I förevarande fall har parlamentet endast i mycket liten utsträckning bemött klagomålet och har i sina skriftliga inlagor inte lämnat någon förklaring till valet av en tolvårsperiod, som ju sökanden ändå allvarligt och tydligt opponerat sig mot, och det har inte, som svar på väl underbyggda argument, bifogat några handlingar till sina inlagor. För att kunna iordningställa handlingarna i målet och förstå syftet med de omstridda bestämmelserna, har personaldomstolen varit tvungen att besluta om ett antal åtgärder för processledning.

171    Mot bakgrund av dessa omständigheter skall parlamentet utöver sina egna kostnader bära hälften av sökandens kostnader. Sökanden skall bära hälften av sina egna kostnader.

172    Med tillämpning av artikel 87.4 första stycket i förstainstansrättens rättegångsregler skall rådet och kommissionen, som ha intervenerat i tvisten, bära sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (plenum)

följande:

1)      Talan ogillas.

2)      Europaparlamentet skall bära sina kostnader och hälften av Dieter Wils kostnader.

3)      Dieter Wils skall bära hälften av sina kostnader.

4)      Europeiska unionens råd och Europeiska gemenskapernas kommission skall bära sina kostnader.

Mahoney Kreppel Van Raepenbusch

Boruta Kanninen      Tagaras Gervasoni

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 11 juli 2007.

W. Hakenberg        S. Mahoney

Justitiesekreterare       Ordförande

* Rättegångsspråk: franska.