PERSONALDOMSTOLENS DOM (tredje avdelningen)

den 13 april 2011

Mål F-30/09

Dhikra Chaouch

mot

Europeiska kommissionen

”Personalmål – Lön – Bosättningsbidrag – Fastställande av rättigheter – Inledande av tjänstgöring i egenskap av provanställd tjänsteman – Beaktande av byte av bosättningsort efter utnämningen – En tjänstemans bosättningsskyldighet enligt artikel 20 i tjänsteföreskrifterna”

Saken: Talan som väckts med stöd av artiklarna 236 EG och 152 EA, genom vilken Dhikra Chaouch har yrkat att personaldomstolen ska ogiltigförklara kommissionens beslut att neka henne bosättningsbidrag

Avgörande: Talan ogillas. Sökanden ska ersätta rättegångskostnaderna.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Ersättning för utlägg – Bosättningsbidrag – Villkor för beviljande

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 20; bilaga VII, artikel 5)

2.      Tjänstemän – Ersättning för utlägg – Bosättningsbidrag – Villkor för beviljande

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 20; bilaga VII, artikel 5)

1.      Det krävs att tre kumulativa villkor är uppfyllda för att en tjänsteman ska kunna beviljas bosättningsbidrag. Först och främst krävs det att man har utnämnts till tjänsteman. Det krävs också att man kan motivera att man varit tvungen att byta bostadsort för att fullgöra sina skyldigheter enligt artikel 20 i tjänsteföreskrifterna. Detta villkor består i sin tur av två villkor: För det första ska tjänstemannen ha varit tvungen att flytta på grund av att avståndet mellan bostaden och anställningsorten har utgjort ett hinder i tjänsteutövningen. För det andra ska tjänstemannen styrka att det faktiska bytet av bostadsort har ägt rum.

(se punkt 55)

2.      Med hänsyn till den hänvisning som i artikel 5 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna görs till artikel 20 i tjänsteföreskrifterna, står det klart att det är samma bedömningskriterier som ska tillämpas å ena sidan för att fastställa om en tjänsteman är, eller inte är, ”tvungen att byta bostadsort” för att kunna beviljas bosättningsbidrag, och å andra sidan för att fastställa om en tjänsteman uppfyller de skyldigheter som vederbörande har vad gäller bostadsort enligt artikel 20 i tjänsteföreskrifterna, framför allt skyldigheten att vara bosatt ”på ett sådant avstånd från [anställningsorten] att han inte hindras i tjänsteutövningen”.

Tillämpningen av samma bedömningskriterier för å ena sidan artikel 5 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna och å andra sidan artikel 20 i tjänsteföreskrifterna, medför således en risk för att en positiv inställning till de krav som framställs av vissa tjänstemän som önskar bli beviljade bosättningsbidrag automatiskt leder till att andra tjänstemän, som befinner sig i en jämförbar situation men som tvärtom föredrar att bo på ett visst avstånd från anställningsorten, blir tvingade att byta bostadsort.

Dessutom handlar såväl bestämmelserna i artikel 20 i tjänsteföreskrifterna som bestämmelserna i artikel 5 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna om att tjänstemannen är ”tvungen” att byta bostadsort, vilket förutsätter en nödvändighet och begränsar administrationens manöverutrymme. Denna kan således bevilja bosättningsbidrag endast när det är uppenbart att det avstånd som skiljer tjänstemannens bostadsort från anställningsorten stör tjänsteutövningen.

Lagstiftaren har inte avsett att fastställa någon spatial gräns angiven i antal kilometer, såsom är fallet när det exempelvis gäller flyttningsbidrag. Även om det ankommer på administrationen, och därefter på domstolen om talan väcks, att huvudsakligen basera sin bedömning på det antal kilometer som avståndet mellan tjänstemannens bosättningsort och anställningsorten uppgår till, är det således inte därmed uteslutet att de objektiva omständigheterna i det enskilda fallet – till exempel konkreta svårigheter med att varje dag avlägga sträckan mellan bosättningsorten och anställningsorten – även beaktas vid fastställandet av om avståndet i fråga är sådant att den berörda personen ”inte hindras i tjänsteutövningen”.

(se punkterna 60–63)