PERSONALDOMSTOLENS DOM
(tredje avdelningen)
den 30 januari 2013
Mål F-87/11
Kari Wahlström
mot
Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens yttre gränser (Frontex)
”Personalmål – Tillfälligt anställd – Beslut att inte förlänga ett tidsbegränsat avtal – Artikel 8 i anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska gemenskaperna – Förfarande – Åsidosättande av väsentliga formföreskrifter – Behörighet”
Saken: Talan, inledd av Kari Wahlström med stöd av artikel 270 FEUF, som är tillämplig på Euratomfördraget enligt dess artikel 106a, om ogiltigförklaring av det beslut av den 10 december 2010, meddelat den 16 december 2010, som den verkställande direktören för Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens yttre gränser (Frontex) fattat, om att inte förlänga Kari Wahlströms tidsbegränsade avtal.
Avgörande: Beslutet ogiltigförklaras. Frontex ska bära sina rättegångskostnader och ersätta klagandens rättegångskostnader.
Sammanfattning
1. Talan väckt av tjänstemän – Tidsfrister – Den tidpunkt då fristen börjar löpa – Anmälan – Begrepp – Beslut som skickats med rekommenderat brev med mottagningsbevis – Presumerad delgivning
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)
2. Tjänstemän – Tillfälligt anställda – Rekrytering – Förnyad visstidsanställning – Frontex interna riktlinjer i detta avseende – Rättsverkningar
(Anställningsvillkor för övriga anställda, artikel 8)
3. Tjänstemän – Tillfälligt anställda – Rekrytering – Förnyad visstidsanställning – Förfarande – Åsidosättande av väsentliga formföreskrifter – Oegentlighet som kan leda till ogiltigförklaring – Villkor
(Anställningsvillkor för övriga anställda, artikel 8)
1. När ett beslut har delgetts genom rekommenderat brev med mottagningsbevis ska mottagaren anses ha tagit del av beslutet när han eller hon skrev under på mottagningsbeviset. Det kan dock hända att mottagningsbeviset för ett rekommenderat brev inte kan undertecknas av mottagaren, när vederbörande inte är hemma då brevbäraren kommer, underlåter att agera och bland annat inte hämtar ut brevet inom föreskriven tid.
I ett sådant fall ska beslutet anses ändamålsenligt delgivet mottagaren vid utgången av den tidsfrist inom vilken brevet förvaras på posten. Om mottagaren, genom att förhålla sig passiv eller bland annat inte hämta ut det rekommenderade brevet inom tidsfristen, tilläts förhindra det ordinarie delgivandet av ett beslut per rekommenderat brev, skulle, för det första, de garantier som ges genom detta delgivningssätt försvagas avsevärt trots att denna är en särskilt tillförlitlig och objektiv metod för att delge förvaltningsrättsakter. Förvaltningen skulle då vara nödgad att använda andra delgivningsmetoder som antingen är mindre säkra, såsom delgivning per vanlig post, eller dyrare eller oproportionerliga, såsom personlig delgivning. För det andra skulle mottagaren ges ett visst spelrum vad gäller fastställandet av överklagandefristens början, trots att parterna inte ska kunna påverka en sådan frist och en sådan frist ska uppfylla kraven på rättssäkerhet och god förvaltningssed.
Presumtionen att mottagaren har delgetts beslutet vid utgången av den tidsperiod som ett rekommenderat brev lagras på posten är emellertid inte absolut. För att presumtionen ska kunna tillämpas ska administrationen nämligen kunna visa att delgivningen genom rekommenderat brev skett på sedvanligt sätt, genom att det har lämnats ett meddelande om försöket till delgivning på mottagarens senaste kända adress. Denna presumtion är inte heller obestridlig, eftersom mottagaren bland annat kan försöka visa att han eller hon varit förhindrad – bland annat på grund av sjukdom eller force majeure över vilket han inte kunnat råda – att på ett ändamålsenligt sätt få kännedom om avin.
(se punkterna 38‒40)
Hänvisning till
Personaldomstolen: 16 december 2010 i mål F-25/10, AG mot Parlamentet, punkterna 41, 43 och 44
2. Ett beslut av en unionsinstitution eller ett unionsorgan som meddelats samtliga anställda och vars syfte är att säkerställa att de berörda tjänstemännen och övriga anställda behandlas lika, inom ett område där nämnda institution eller organ förfogar över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning i enlighet med tjänsteföreskrifterna, utgör ett internt direktiv och ska i sig anses utgöra en vägledande förhållningsregel som förvaltningen själv har uppställt och som den inte får frångå utan att ange skälen härför, eftersom detta annars skulle utgöra ett åsidosättande av likabehandlingsprincipen.
Riktlinjer, som uppställer ett antal regler för förlängning av tillfälliga anställningar vid Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens yttre gränser, utgör ett sådant internt direktiv.
(se punkterna 56 och 57)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 9 juli 1997 i mål T-92/96, Monaco mot parlamentet, punkt 46
Personaldomstolen: 7 juli 2009 i de förenade målen F-99/07 och F-45/08, Bernard mot Europol, punkt 79, och där angiven rättspraxis
3. När den konstaterade bristande behörigheten i samband med en talan mot ett beslut fattat av Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens yttre gränser, att inte förlänga det tidsbestämda avtalet, inte avser den som fattat beslutet, närmare bestämt den verkställande direktören, utan de personer som ska konsulteras – det vill säga den rapporterande tjänstemannen och den kontrasignerande tjänstemannen – vid förfarandet med att förlänga ett tidsbegränsat avtal i enlighet med byråns riktlinjer, ska detta förfarandefel enbart leda till ogiltigförklaring av det angripna beslutet om det kan visas att förfarandefelet kunnat inverka på innehållet i beslutet.
Detta är fallet när det inte kan uteslutas att den rapporterande tjänstemannen och den kontrasignerande tjänstemannen, vilka utsetts reglementsenligt och kallats att uttala sig om den berörda tillfälligt anställdes arbetsprestation, hade kunnat lämna avvikande förslag eller ange andra skäl vad gäller förlängningen av den berörda tjänstemannens anställning.
(se punkterna 58 och 59)
Hänvisning till
Domstolen: 29 oktober 1980 i de förenade målen 209/78–215/78 och 218/78, van Landewyck m.fl. mot kommissionen, punkt 47
Förstainstansrätten: 9 mars 1999 i mål T-212/97, Hubert mot kommissionen, punkt 53