DOMSTOLENS DOM (fjärde avdelningen)
den 21 januari 2016 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Civilrättsligt samarbete – Förordning (EG) nr 44/2001 – Artikel 6.2 – Domstols behörighet – Talan avseende återgångskrav eller annat liknande som har väckts av tredje man mot en part i en rättegång vid den domstol där det ursprungliga käromålet har anhängiggjorts”
I mål C‑521/14,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Högsta domstolen (Finland) genom beslut av den 14 november 2014, som inkom till domstolen den 18 november 2014, i målet
SOVAG – Schwarzmeer und Ostsee Versicherungs-Aktiengesellschaft
mot
If Vahinkovakuutusyhtiö Oy,
meddelar
DOMSTOLEN (fjärde avdelningen)
sammansatt av ordföranden på tredje avdelningen L. Bay Larsen, tillika tillförordnad ordförande på fjärde avdelningen, samt domarna J. Malenovský, M. Safjan (referent), A. Prechal och K. Jürimäe,
generaladvokat: Y. Bot,
justitiesekreterare: handläggaren I. Illéssy,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 24 september 2015,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– SOVAG – Schwarzmeer und Ostsee Versicherungs-Aktiengesellschaft, genom R. Heß, Rechtsanwalt, och E. Salonen, advokat, samt genom A. Staudinger,
– If Vahinkovakuutusyhtiö Oy, genom J. Tanhuanpää,
– Finlands regering, genom J. Heliskoski, i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom M. Wilderspin och E. Paasivirta, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 6.2 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan SOVAG – Schwarzmeer und Ostsee Versicherungs-Aktiengesellschaft (nedan kallat SOVAG), som är ett försäkringsbolag etablerat i Tyskland, och If Vahinkovakuutusyhtiö Oy (nedan kallat If), som är ett försäkringsbolag etablerat i Finland. Målet rör gottgörelse för den ersättning som har betalats ut till offret för en trafikolycka.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
3 Det framgår av skäl 2 i förordning nr 44/2001 att förordningens syfte är att, för att den inre marknaden ska fungera väl, införa ”bestämmelser som gör reglerna om behörighetskonflikter på privaträttens område mer enhetliga och som förenklar formaliteterna, så att domar från de medlemsstater som är bundna av denna förordning kan erkännas och verkställas enkelt och snabbt”.
4 Skälen 11–13 och 15 i förordningen har följande lydelse:
”(11) Behörighetsbestämmelserna måste uppfylla kravet på förutsebarhet och bygga på den allmänna principen om svarandens hemvist, och det måste alltid kunna gå att bestämma vilken domstol som är behörig utifrån denna princip, utom i vissa bestämda fall när tvistens art eller hänsynen till partsautonomin gör det berättigat att använda någon annan anknytning. I fråga om juridiska personer bör hemvisten definieras autonomt så att de gemensamma reglerna blir klara och behörighetskonflikter kan undvikas.
(12) Principen om att domstolen där svaranden har hemvist är behörig bör kompletteras med alternativa behörighetsregler i de fall där det finns en nära koppling mellan domstolen och tvisteföremålet eller då detta krävs för att underlätta rättskipningen.
(13) Vid försäkrings-, konsument- och anställningsavtal bör den svagare parten skyddas genom behörighetsbestämmelser som är förmånligare för dennes intressen än de allmänna bestämmelserna.
…
(15) För att rättskipningen skall fungera väl, måste man minimera möjligheten för samtidiga förfaranden och se till att oförenliga domar inte meddelas i två medlemsstater. …”
5 Reglerna om domstols behörighet återfinns i kapitel II i förordningen.
6 Artikel 2.1 i förordning nr 44/2001, som ingår i avsnitt 1 med rubriken ”Allmänna bestämmelser” i kapitel II, har följande lydelse:
”Om inte annat föreskrivs i denna förordning, skall talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den medlemsstaten, oberoende av i vilken stat han har medborgarskap.”
7 Artikel 3.1 i förordningen, som ingår i samma avsnitt 1, har följande lydelse:
”Talan mot den som har hemvist i en medlemsstat får väckas vid domstol i en annan medlemsstat endast med stöd av bestämmelserna i avsnitten 2–7 i detta kapitel.”
8 Artikel 4 i förordningen, som ingår i samma avsnitt, har följande lydelse:
”1. Om svaranden inte har hemvist i en medlemsstat bestäms domstolarnas behörighet i varje medlemsstat i enlighet med den medlemsstatens lag, om inte annat följer av bestämmelserna i artiklarna 22 och 23.
2. Mot en sådan svarande kan den som har hemvist i en medlemsstat, oberoende av medborgarskap, på samma sätt som statens egna medborgare, åberopa de bestämmelser om domstols behörighet som gäller där och särskilt de bestämmelser som anges i bilaga I.”
9 Enligt artikel 5.5 i förordning nr 44/2001, som ingår i avsnitt 2 med rubriken ”Särskilda behörighetsregler” i kapitel II, kan talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas i en annan medlemsstat i fråga om tvist som hänför sig till verksamheten vid en filial, agentur eller annan etablering, vid domstolen i den ort där denna är belägen.
10 Artikel 6 i förordningen, som ingår i samma avsnitt 2, har följande lydelse:
”Talan mot den som har hemvist i en medlemsstat kan även väckas i följande fall:
1) Om han är en av flera svarande, vid domstol där någon av svarandena har hemvist, förutsatt att det finns ett tillräckligt nära samband mellan käromålen för att en gemensam handläggning och dom skall vara påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar.
2) Om talan avser återgångskrav eller annat liknande, vid den domstol där det ursprungliga käromålet är anhängigt, såvida inte detta har väckts endast för att få talan mot tredje man prövad vid annan domstol än den som annars skulle ha varit behörig att pröva talan mot honom.
…”
11 Artikel 8 i nämnda förordning, som ingår i avsnitt 3 med rubriken ”Behörighet vid försäkringstvister” i kapitel II, har följande lydelse:
”För försäkringstvister gäller i fråga om domstols behörighet utöver föreskrifterna i artikel 4 och artikel 5.5 bestämmelserna i detta avsnitt.”
12 Artikel 11 i förordningen, som ingår i samma avsnitt 3, har följande lydelse:
”1. I fråga om ansvarsförsäkring kan, om lagen i domstolsstaten tillåter det, talan mot försäkringsgivaren vidare väckas vid den domstol där den skadelidande har väckt talan mot den försäkrade.
2. Bestämmelserna i artiklarna 8–10 gäller om den skadelidande väcker talan direkt mot försäkringsgivaren, om sådan direkt talan är tillåten.
3. Om den lag som är tillämplig på sådan direkt talan tillåter att talan mot försäkringstagaren eller den försäkrade får prövas i samma rättegång, är samma domstol behörig i förhållande till dessa personer.”
Finländsk rätt
13 Följande föreskrivs i 18 kap. 5 § i rättegångsbalken:
”Vill en part, för den händelse att han förlorar målet, mot tredje man framställa återgångskrav eller anspråk på skadestånd eller något annat därmed jämförbart yrkande, får han väcka talan därom till gemensam behandling med huvudkäromålet.
Om någon med anledning av den utgång målet mellan parterna kan få vill väcka talan om ett anspråk som nämns i [föregående stycke] mot någondera eller båda, får han väcka denna talan till gemensam behandling med huvudkäromålet.”
14 I 61 § i lagen om olycksfallsförsäkring (1948/608) av den 20 augusti 1948 (nedan kallad lagen om olycksfallsförsäkring) föreskrivs följande:
”Den, som enligt denna lag kommit i åtnjutande av skadestånd, äger rätt att på grund av annan lag av den, som vållat skadan, eller av annan skadeståndsskyldig erhålla skadestånd för följderna av densamma. Dock må ej sålunda utdömas mera än det belopp, varmed fullt skadestånd överstiger, vad enligt denna lag i skadestånd beviljats.
En försäkringsanstalt som har varit tvungen att enligt denna lag ersätta skada har rätt att av den i [första stycket] nämnda skadeståndsskyldige återfå det betalda beloppet, dock inte av den som redan har fullgjort sin skadeståndsskyldighet i god tro eller av den som är skadeståndsskyldig med stöd av produktansvarslagen.
Ersättningen till försäkringsanstalten får dock inte bestämmas till ett högre belopp än vad den skadade eller hans anhöriga hade varit berättigade att få.”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
15 Det framgår av beslutet om hänskjutande att A, som hade råkat ut för en trafikolycka i Tyskland, väckte talan mot SOVAG (det bolag hos vilket försäkringen för det fordon som orsakat skadan hade tecknats) vid Västra Nylands tingsrätt, med yrkande av bland annat att domstolen skulle fastställa att A hade drabbats av en svår hjärn- och nackskada och till följd av olyckan var permanent arbetsoförmögen.
16 Trafikolyckan utgjorde även ett olycksfall i arbetet enligt lagen om olycksfallsförsäkring. If, som är etablerat i Finland, betalade med stöd av denna lag ut ersättning till A på grund av olyckan.
17 Efter att A hade väckt talan mot SOVAG väckte If själv talan mot SOVAG vid samma tingsrätt. If yrkade att domstolen skulle fastställa att A utöver andra skador även hade fått en svår hjärn- och nackskada och på grund av dessa skador blivit permanent arbetsoförmögen. If yrkade vidare, med stöd av 61 § 2 mom. i lagen om olycksfallsförsäkring, att domstolen skulle fastställa att SOVAG var skyldigt att gottgöra If för samtliga ersättningsbelopp som If betalat, och framdeles skulle betala, till A på grund av trafikolyckan, jämte ränta.
18 If yrkade även att dess talan skulle prövas inom det domstolsförfarande som A hade inlett mot SOVAG. SOVAG invände att det saknades finländsk domsrätt för att pröva If:s talan.
19 Genom beslut av den 20 december 2012 avvisade Västra Nylands tingsrätt, med stöd av bestämmelserna i avsnitt 3 i kapitel II i förordning nr 44/2001, den talan som If hade väckt mot SOVAG med motiveringen att det saknades finländsk domsrätt.
20 Tingsrätten fann att det framgår av artikel 8 i förordningen att domstols behörighet i försäkringstvister endast kan fastställas med tillämpning av bestämmelserna i avsnitt 3 i kapitel II i förordningen, bortsett från fall som omfattas av artikel 4 och artikel 5.5.
21 If överklagade domen till Åbo hovrätt, som genom dom av den 24 april 2013 upphävde tingsrättens dom.
22 Enligt hovrätten var det artikel 6.2 i förordning nr 44/2001, och inte bestämmelserna i avsnitt 3 i kapitel II i förordningen, som var tillämplig i målet, eftersom If:s talan mot SOVAG hade en direkt koppling till målet mellan A och SOVAG.
23 SOVAG överklagade domen till Högsta domstolen.
24 Enligt den hänskjutande domstolen har frågan uppkommit huruvida artikel 6.2 i förordning nr 44/2001 omfattar en sådan situation som den i det nationella målet, där en tredje man väckt talan mot en person som är part i ett ursprungligt mål.
25 Under dessa omständigheter beslutade Högsta domstolen att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen:
”Ska artikel 6.2 i förordning nr 44/2001 tolkas så, att den även är tillämplig på en talan som avser återgångskrav eller annat liknande, som har ett nära samband med det ursprungliga käromålet och som tredje man, i enlighet med nationell lagstiftning, väcker mot den ena av parterna i syfte att den ska prövas i samma rättegång?”
Prövning av tolkningsfrågan
26 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 6.2 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att den bestämmelsens tillämpningsområde även omfattar en talan som tredje man, i enlighet med nationell lagstiftning, har väckt mot svaranden i det ursprungliga målet, vilken avser ett yrkande som har ett nära samband med det ursprungliga käromålet och vilken syftar till att tredje mannen ska få gottgörelse för den ersättning som vederbörande har betalat ut till käranden i det ursprungliga målet.
27 Det ska inledningsvis påpekas att artikel 8 i förordning nr 44/2001 – där det anges att för försäkringstvister gäller i fråga om domstols behörighet, utöver föreskrifterna i artiklarna 4 och 5.5, bestämmelserna i artiklarna 8–14 – inte nämner artikel 6.2.
28 Enligt SOVAG är den sistnämnda bestämmelsen inte tillämplig eftersom avsnitt 3 i kapitel II i förordning nr 44/2001 inrättar ett fristående system för fördelningen av domstols behörighet vid försäkringstvister.
29 Det ska dock erinras om att syftet med detta avsnitt, enligt vad som framgår av skäl 13 i förordning nr 44/2001, är att skydda den svagare parten – det vill säga den försäkrade, förmånstagaren eller försäkringstagaren – genom behörighetsbestämmelser som är förmånligare för dennes intressen än de allmänna bestämmelserna.
30 Den talan som är aktuell i det nationella målet avser förhållandet mellan två näringsidkare inom försäkringsbranschen, och den förväntas inte i processuellt hänseende påverka situationen för en part som är att betrakta som svagare. Eftersom syftet att skydda den svagare parten har uppnåtts redan när domstols behörighet har fastställts med stöd av avsnitt 3 i kapitel II i förordning nr 44/2001, är avsnitt 3 inte tillämpligt på processens senare händelseutveckling som endast avser relationen näringsidkare emellan (se, för ett liknande resonemang, dom GIE Réunion européenne m.fl., C‑77/04, EU:C:2005:327, punkterna 20 och 23, och dom Vorarlberger Gebietskrankenkasse, C‑347/08, EU:C:2009:561, punkt 42).
31 Då nämnda avsnitt inte är tillämpligt på ett sådant käromål som, liksom käromålet i det nationella målet, har väckts av en försäkringsgivare mot en annan försäkringsgivare, är således artikel 6.2 i förordning nr 44/2001 tillämplig på käromålet om det omfattas av de fall som avses i nämnda bestämmelse.
32 Vid denna bedömning ska man för det första beakta själva ordalydelsen i artikel 6.2 i förordning nr 44/2001.
33 Enligt flera språkversioner av denna bestämmelses lydelse, bland annat den tyska, den franska, den finska och den svenska versionen, är det inte uteslutet att den domstol där det ursprungliga käromålet har väckts kan vara behörig att pröva en talan som väckts av tredje man mot en av parterna i det ursprungliga målet.
34 Enligt andra språkversioner, bland annat den engelska versionen, tycks däremot bestämmelsens räckvidd vara begränsad till fall där tredje man är svarande (”a person domiciled in a Member State may also be sued: … as a third party”).
35 Det framgår av domstolens fasta praxis att i händelse av bristande överensstämmelse mellan språkversionerna av en unionsrättslig författningstext, ska den aktuella bestämmelsen tolkas med hänsyn till systematiken i och ändamålet med de föreskrifter i vilka den ingår (dom Jakutis och Kretingalės kooperatinė ŽŪB, C‑103/14, EU:C:2015:752, punkt 103).
36 För det andra ska man således beakta systematiken i och ändamålet med förordning nr 44/2001.
37 Visserligen ska särskilda behörighetsregler tolkas restriktivt och utan att tolkningen går längre än de fall som uttryckligen nämns i förordning nr 44/2001 (se, för ett liknande resonemang, dom CDC Hydrogen Peroxide, C‑352/13, EU:C:2015:335, punkt 18). Flera av förordningens syften talar dock för en tolkning som innebär att artikel 6.2 i förordningen är tillämplig även på en talan som väcks av tredje man mot en av parterna i det ursprungliga målet.
38 Exempelvis framhålls det i skäl 15 i nämnda förordning att för att rättskipningen ska fungera väl, måste man minimera möjligheten för samtidiga förfaranden och se till att oförenliga domar inte meddelas i två medlemsstater. I skäl 12 i samma förordning erinras det om att principen om att domstolen där svaranden har hemvist är behörig behöver kompletteras med alternativa behörighetsregler i de fall där det finns en nära koppling mellan domstolen och tvisteföremålet eller då detta krävs för att underlätta rättskipningen.
39 Att i en och samma rättegång handlägga det ursprungliga käromålet och det käromål som väckts av en tredje man mot en av parterna i denna rättegång och som är nära kopplat till det första käromålet, kommer sannolikt att gynna de syften som anges ovan, i ett fall där den skadelidande personen har väckt talan mot skadevållarens försäkringsgivare och där en annan försäkringsgivare, som redan delvis har ersatt den skadelidande, söker gottgörelse från den första försäkringsgivaren för denna ersättning.
40 Utan en sådan möjlighet skulle det nämligen finnas risk för att två olika domstolar gör olika bedömningar i ett och samma fall, vilket skulle ge upphov till osäkerhet gällande erkännandet och verkställigheten av deras domar.
41 Dessutom har domstolen redan haft tillfälle att i fråga om konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, undertecknad i Bryssel den 27 september 1968 (EGT L 299, 1972, s. 32; svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 30), slå fast att en talan som väcks av den försäkrade mot försäkringsgivaren om skadestånd för följderna av en olycka och den försäkringsgivarens talan om ersättning mot en annan försäkringsgivare som anses ha försäkrat samma händelse, är att betrakta som ett ursprungligt käromål respektive en ”talan avseende återgångskrav eller annat liknande” i den mening som avses i artikel 6.2 i konventionen (se, för ett liknande resonemang, dom GIE Réunion européenne m.fl., C‑77/04, EU:C:2005:327, punkt 27).
42 Domstolen har härvid stött sig på den rapport om nämnda konvention som utarbetats av P. Jenard (EGT C 59, 1979, s. 1, särskilt s. 27).
43 Domstolens tolkning av bestämmelserna i konventionen gäller även för bestämmelserna i förordning nr 44/2001 när dessa bestämmelser kan anses vara likvärdiga (dom CDC Hydrogen Peroxide, C‑352/13, EU:C:2015:335, punkt 60). Detta är fallet med artikel 6.2 i konventionen och artikel 6.2 i förordning nr 44/2001.
44 Mot bakgrund av den tolkning som anges ovan i punkt 41 och de syften som det erinras om i punkterna 38 och 39, finner domstolen att artikel 6.2 förordning nr 44/2001 är tillämplig på ett sådant käromål som det som är aktuellt i det nationella målet. Detta bekräftas dessutom av att det i nämnda rapport av P. Jenard konstateras att en talan om ”annat liknande” även kan omfatta sådana fall där tredje man blir part i ett mål för att tillvarata sina egna intressen.
45 Då artikel 6.2 i förordning nr 44/2001 kräver att det föreligger ett samband mellan å ena sidan det ursprungliga käromålet och å andra sidan den talan som avser återgångskrav eller annat liknande, ankommer det på den nationella domstol som prövar det ursprungliga käromålet att kontrollera att det finns ett sådant samband, i den meningen att domstolen måste försäkra sig om att den talan som avser återgångskrav eller annat liknande inte har väckts endast för att få talan mot svaranden prövad vid annan domstol än den som annars skulle ha varit behörig att pröva den (se, för ett liknande resonemang, dom GIE Réunion européenne m.fl., C‑77/04, EU:C:2005:327, punkterna 30 och 32).
46 Den omständigheten att en nationell bestämmelse, såsom 18 kap. 5 § 2 mom. i den finländska rättegångsbalken, såsom villkor för att tredje man ska få väcka talan inom ramen för ett redan inlett domstolsförfarande kräver att denna talan har en koppling till det ursprungliga käromålet, gör med största sannolikhet att missbruk av artikel 6.2 i förordning nr 44/2001 kan förhindras.
47 Frågan ska således besvaras enligt följande. Artikel 6.2 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att den bestämmelsens tillämpningsområde även omfattar en talan som tredje man, i enlighet med nationell lagstiftning, har väckt mot svaranden i det ursprungliga målet, vilken avser ett yrkande som har ett nära samband med det ursprungliga käromålet och vilken syftar till att tredje mannen ska få gottgörelse för den ersättning som vederbörande har betalat ut till käranden i det ursprungliga målet, under förutsättning att talan inte har väckts endast för att få talan mot svaranden prövad vid annan domstol än den som annars skulle ha varit behörig att pröva den.
Rättegångskostnader
48 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande:
Artikel 6.2 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ska tolkas så, att den bestämmelsens tillämpningsområde även omfattar en talan som tredje man, i enlighet med nationell lagstiftning, har väckt mot svaranden i det ursprungliga målet, vilken avser ett yrkande som har ett nära samband med det ursprungliga käromålet och vilken syftar till att tredje mannen ska få gottgörelse för den ersättning som vederbörande har betalat ut till käranden i det ursprungliga målet, under förutsättning att talan inte har väckts endast för att få talan mot svaranden prövad vid annan domstol än den som annars skulle ha varit behörig att pröva den.
Underskrifter