Language of document : ECLI:EU:C:2014:2246

DOMSTOLENS DOM (andra avdelningen)

den 1 oktober 2014 (*)

”Begäran om förhandsavgörande – Område med frihet, säkerhet och rättvisa – Civilrättsligt samarbete – Förordning (EG) nr 2201/2003 – Artiklarna 8, 12 och 15 – Behörighet i mål om föräldraansvar – Förfarande avseende den faktiska vårdnaden av ett barn med hemvist i den medlemsstat där modern har hemvist – Avtal om domstols behörighet till förmån för en domstol i den medlemsstat där barnets far har hemvist – Räckvidd”

I mål C‑436/13,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Court of Appeal (England & Wales) (Civil division) (Förenade kungariket) genom beslut av den 2 augusti 2013, som inkom till domstolen samma dag, i målet

E.

mot

B,

meddelar

      DOMSTOLEN (andra avdelningen)      

sammansatt av avdelningsordföranden R. Silva de Lapuerta, domstolens vice ordförande K. Lenaerts, tillika tillförordnad domare på andra avdelningen, samt domarna J.L. da Cruz Vilaça, J.-C. Bonichot och A. Arabadjiev (referent),

generaladvokat: N. Wahl,

justitiesekreterare: förste handläggaren L. Hewlett,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 15 maj 2014,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

–        E, genom C. Marín Pedreño, solicitor, D. Williams, QC, och M. Gration, barrister,

–        B, genom N. Hansen, solicitor, H. Setright, QC, E. Devereaux och R. Genova Alquacil, advocates,

–        Förenade kungarikets regering, genom V. Kaye, i egenskap av ombud, och M. Gray, barrister,

–        Tysklands regering, genom T. Henze och J. Kemper, båda i egenskap av ombud,

–        Spaniens regering, genom M.J. García-Valdecasas Dorrego, i egenskap av ombud,

–        Europeiska kommissionen, genom M. Wilderspin och A.‑M. Rouchaud-Joët, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

1        Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 8, 12 och 15 i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (EGT L 338, s. 1).

2        Begäran har framställts i ett mål mellan E (nedan kallad fadern) och B (nedan kallad modern). Målet rör frågan huruvida domstolarna i Förenade kungariket är behöriga att besluta om barnet S:s boende och faderns umgängesrätt.

 Tillämpliga bestämmelser

 Unionsrätt

3        Skäl 12 i förordning nr 2201/2003 har följande lydelse:

”De behörighetsregler som fastställs i denna förordning i fråga om föräldraansvar är utformade med hänsyn till barnets bästa, särskilt kriteriet om närhet. Det innebär att behörigheten i första hand skall ligga hos den medlemsstat där barnet har hemvist, med undantag av vissa fall då barnets vistelseort ändras eller efter en överenskommelse mellan de personer som har föräldraansvar.”

4        Förordning nr 2201/2003 innehåller ett kapitel II med rubriken ”Domstols behörighet”. Detta kapitel innehåller ett avsnitt 2 som har rubriken ”Föräldraansvar”. I detta avsnitt återfinns artikel 8 som har rubriken ”Allmän behörighet” och lyder enligt följande:

”1.      Domstolarna i en medlemsstat skall vara behöriga i mål om föräldraansvar för ett barn som har hemvist i den medlemsstaten vid den tidpunkt då talan väcks.

2.      Punkt 1 skall tillämpas med förbehåll för artiklarna 9, 10 och 12.”

5        I artikel 9 i förordning nr 2201/2003, som har rubriken ”Fortsatt behörighet där barnet tidigare hade hemvist”, anges följande:

”1.      När ett barn lagligen flyttar från en medlemsstat till en annan och förvärvar nytt hemvist där skall, med avvikelse från artikel 8, domstolarna i den medlemsstat där barnet tidigare hade hemvist under en tid av tre månader efter flyttningen vara fortsatt behöriga att ta upp en fråga om ändring av en dom om umgänge som meddelats i den medlemsstaten innan barnet flyttade, om den som har rätt till umgänge enligt denna dom om umgänge fortfarande har hemvist i den medlemsstat där barnet tidigare hade hemvist.

2.      Punkt 1 skall inte tillämpas om den person med rätt till umgänge som avses i punkt 1 har godtagit att domstolarna i den medlemsstat där barnet har sitt nya hemvist är behöriga och detta har skett genom att han eller hon har deltagit i förfaranden vid dessa domstolar utan att bestrida deras behörighet.”

6        Artikel 12 i förordning nr 2201/2003 har rubriken ”Avtal om domstols behörighet”. I artikel 12.3 föreskrivs följande:

”Domstolarna i en medlemsstat skall även vara behöriga i fråga om föräldraansvar … om

a)      barnet har en nära anknytning till den medlemsstaten, särskilt genom att någon av personerna med föräldraansvar har hemvist där eller att barnet är medborgare i den medlemsstaten,

och

b)      deras behörighet har godtagits uttryckligen eller på något annat entydigt sätt av alla parter i förfarandet vid den tidpunkt då talan väcks och denna behörighet är till barnets bästa.”

7        Artikel 15 i förordning nr 2201/2003, med rubriken ”Överföring till en domstol som är bättre lämpad att pröva målet”, har följande lydelse:

”1.      I undantagsfall får de domstolar i en medlemsstat som är behöriga att pröva målet i sak, om de anser att en domstol i en annan medlemsstat, som barnet har en särskild anknytning till, är bättre lämpad att pröva målet eller en specifik del av målet och om det är till barnets bästa,

a)      låta handläggningen av målet eller den aktuella delen av målet vila och ge parterna tillfälle att väcka talan vid domstolen i den andra medlemsstaten, i enlighet med punkt 4, eller

b)      anmoda domstolen i den andra medlemsstaten att utöva sin behörighet i enlighet med punkt 5.

2.      Punkt 1 skall tillämpas

a)      på begäran av någon av parterna, eller

b)      på initiativ av domstolen, eller

c)      på begäran av en domstol i en annan medlemsstat till vilken barnet har en särskild anknytning, i enlighet med punkt 3.

Överföring på initiativ av domstolen eller på begäran av en domstol i en annan medlemsstat får emellertid inte ske om det inte godtas av åtminstone en av parterna.

3.      Barnet skall anses ha en särskild anknytning till en medlemsstat, enligt punkt 1, om

a)      barnet, efter det att talan väckts vid den domstol som avses i punkt 1, har fått hemvist i den medlemsstaten, eller

b)      barnet har haft hemvist i den medlemsstaten, eller

c)      barnet är medborgare i den medlemsstaten, eller

d)      någon av personerna med föräldraansvar har hemvist i den medlemsstaten, eller

e)      tvisten rör åtgärder till skydd för barnet i samband med förvaltning eller bevarande av eller förfogande över egendom som tillhör barnet och som finns i den medlemsstaten.

4.      Den domstol i en medlemsstat som är behörig att pröva målet i sak skall föreskriva en tid inom vilken talan måste väckas vid domstol i den andra medlemsstaten enligt punkt 1.

Om talan inte har väckts inom denna tid skall den domstol vid vilken talan väckts fortsätta att utöva behörighet, i enlighet med artiklarna 8–14.

5.      Domstolarna i den andra medlemsstaten får, om det på grund av särskilda omständigheter i målet är till barnets bästa, förklara sig behöriga inom sex veckor från det att talan väcks på grundval av punkt 1 a eller 1 b. I så fall skall den domstol där talan först har väckts förklara att den inte är behörig. I annat fall skall den domstol där talan först har väckts fortsätta att utöva sin behörighet i enlighet med artiklarna 8–14.

6.      Domstolarna skall samarbeta vid tillämpningen av denna artikel, antingen direkt eller via de centralmyndigheter som har utsetts i enlighet med artikel 53.”

8        Förordning nr 2201/2003 innehåller ett kapitel II med rubriken ”Domstols behörighet”. Avsnitt 3 i det kapitlet, med rubriken ”Gemensamma bestämmelser”, innehåller en artikel 16, med rubriken ”Väckande av talan vid domstol”, som lyder enligt följande:

”1.      Talan skall anses ha väckts vid en domstol

a)      när stämningsansökan eller motsvarande handling har ingivits till domstolen, förutsatt att sökanden inte därefter har underlåtit att vidta de åtgärder som krävs av honom för att få delgivningen med svaranden verkställd,

eller

b)      om delgivning av handlingen skall äga rum innan handlingen ges in till domstolen, när den tas emot av den myndighet som är ansvarig för delgivningen, förutsatt att sökanden inte därefter har underlåtit att vidta de åtgärder som krävs av honom för att få handlingen ingiven till domstolen.”

9        Förordning nr 2201/2003 innehåller ett kapitel III med rubriken ”Erkännande och verkställighet”. Detta kapitel innehåller ett avsnitt 1 som har rubriken ”Erkännande”. I detta avsnitt återfinns artikel 21 som har rubriken ”Erkännande av en dom”. Artikel 21.1 lyder enligt följande:

”En dom som har meddelats i en medlemsstat skall erkännas i de andra medlemsstaterna utan att något särskilt förfarande behöver anlitas.”

10      Samma avsnitt 1 innehåller artikel 26 med rubriken ”Förbud mot omprövning i sak”, i vilket följande föreskrivs:

”En dom får aldrig omprövas i sak”.

11      Avsnitt 4 i kapitel III har rubriken ”Verkställbarhet av vissa domar om umgänge och av vissa domar som kräver återlämnande av barn”. Artikel 41.1 i förordning nr 2201/2003 ingår i det avsnittet och lyder på följande sätt:

”Sådant umgänge som avses i artikel 40.1 a och som har beviljats genom en verkställbar dom i en medlemsstat skall erkännas och vara verkställbart i en annan medlemsstat utan att det behövs någon verkställbarhetsförklaring och utan möjlighet att invända mot erkännandet om domen har försetts med ett intyg i ursprungsmedlemsstaten i enlighet med punkt 2.

Även om det i nationell lag inte föreskrivs att en dom om beviljande av umgänge alltid skall vara verkställbar utan hinder av att den överklagats, kan ursprungsdomstolen förklara att domen skall vara verkställbar.”

12      Nämnda kapitel III innehåller ett avsnitt 6 som har rubriken ”Övriga bestämmelser”. Där återfinns förordningens artikel 47.2, vilken innehåller följande bestämmelse vad gäller verkställighetsförfarandet:

”Varje dom som meddelats av domstol i en annan medlemsstat och har förklarats verkställbar i enlighet med avsnitt 2 eller försetts med intyg i enlighet med artikel 41.1 eller artikel 42.1 skall verkställas i den verkställande medlemsstaten på samma villkor som om den hade meddelats i den medlemsstaten.

Särskilt gäller att en dom som har försetts med intyg i enlighet med artikel 41.1 eller artikel 42.1 inte får verkställas om den är oförenlig med en senare, verkställbar dom.”

 Förenade kungarikets nationella rätt

13      Enligt Court of Appeal ger section 8 i 1989 års lag om barn (Children Act 1989) domstolarna i England och Wales rätt att besluta om boende (residence order) och om umgänge (contact order) samt att förbjuda vissa handlingar (prohibited steps order) och lösa vissa särskilda problem (specific issue order). I det sista fallet kan det röra sig om beslut om återlämnande av barnet till domkretsen, beslut om var barnet ska gå i skolan och beslut om huruvida barnet ska få viss medicinsk behandling.

14      I section 2.1 a i 1986 års lag om familjen (Family Law Act 1986) föreskrivs följande:

”En domstol i England eller Wales kan endast meddela ett avgörande med stöd av section 1.1 a beträffande ett barn under förutsättning att

a)      den är behörig enligt [förordning nr 2201/2003] …”

15      Ett avgörande med stöd av section l.1 a är i den bestämmelsens mening enligt Court of Appeal ett avgörande som en domstol i England eller Wales har meddelat i enlighet med section 8 i 1989 års lag om barn.

 Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

16      Det framgår av beslutet om hänskjutande att fadern, som är spansk medborgare, och modern, som är medborgare i Förenade kungariket (nedan tillsammans kallade föräldrarna) sedan flera år tillbaka var bosatta i Spanien när barnet S föddes den 27 maj 2005. S bodde i Spanien fram till den 6 februari 2010.

17      Vid sistnämnda tidpunkt, till följd av föräldrarnas separation i november 2009, flyttade modern med barnet S till Förenade kungariket. Efter flytten försökte föräldrarna utan framgång komma överens om uppdelningen av sina rättigheter i förhållande till barnet S, vilket ledde till flera domstolsförfaranden i Spanien och i Förenade kungariket.

18      Den 21 juli 2010 nådde föräldrarna en överenskommelse (nedan kallat avtalet av den 21 juli 2010) beträffande den faktiska vårdnaden, som tillerkändes modern, och umgängesrätten, som tillerkändes fadern. Avtalet undertecknades av båda föräldrarna och bevittnades av en domstolstjänsteman vid Juzgado de Primera Instancia de Torrox (förstainstansrätten i Torrox, Spanien). Avtalet av den 21 juli 2010 ingavs för godkännande till nämnda domstol, som den 20 oktober 2010 stadfäste detsamma (nedan kallat beslutet av den 20 oktober 2010).

19      Den 17 december 2010 väckte modern talan enligt section 8 i 1989 års lag om barn genom att inge en ansökan till Principal Registry of the High Court of Justice (England & Wales), Family Division (Förenade kungariket). Hon yrkade att domstolen skulle besluta om boende (residence order), ändra de regler om umgängesrätt som framgick av avtalet av den 21 juli 2010 och av beslutet av den 20 oktober 2010 (contact order) samt fatta beslut i en särskild fråga (specific issue order). Bland annat yrkade modern att den umgängesrätt som fadern hade tillerkänts genom avtalet skulle begränsas.

20      Den 31 januari 2011 ansökte fadern vid samma domstol om verkställighet av beslutet av den 20 oktober 2010 med stöd av artiklarna 41 och 47 i förordning nr 2201/2003.

21      Vid förhandlingen i High Court den 16 december 2011 vidgick modern att hon, med hänsyn till avtalet av den 21 juli 2010 och beslutet av den 20 oktober 2010, hade avtalat om behörighet för Juzgado de Primera Instancia de Torrox, och detta med stöd av artikel 12.3 i förordningen. Hon uppgav således att hon inte skulle motsätta sig att beslutet av den 20 oktober 2010 verkställdes, vilket vederbörligen skedde i enlighet med villkoren i avtalet av den 21 juli 2010. Bland annat angavs villkoren för faderns umgängesrätt i detalj för tiden fram till den 6 januari 2013.

22      Den 20 december 2011 väckte modern talan vid Juzgado de Primera Instancia de Torrox och yrkade med stöd av artikel 15 i förordning nr 2201/2003 att den i avtal utpekade behörigheten skulle överföras till domstolarna i England och Wales. Den 29 februari 2012 fattade domstolen ett beslut med anledning av moderns ansökan (nedan kallat beslutet av den 29 februari 2012). I beslutet angavs att ”[d]å [beslutet av den 20 oktober 2010] som meddelats i detta förfarande [hade] vunnit laga kraft, förfarandet [hade] avslutats och det inte [fanns] något annat förfarande anhängigt vid domstolen i vilket parterna [tvistade] i familjefråga, [saknades] skäl att förklara att domstolen saknar behörighet, såsom yrkats”.

23      Den 30 juni 2012 anhängiggjorde modern på nytt saken vid High Court och yrkade att det skulle fastställas att domstolarna i England och Wales hädanefter skulle vara behöriga med avseende på frågor om föräldraansvar för barnet S på den grunden att barnet hade hemvist i Förenade kungariket i den mening som avses i artikel 8 i förordning nr 2201/2003. Genom beslut av den 25 mars 2013 förklarade sig High Court vara behörig.

24      Court of Appeal beviljade den 21 maj 2013 fadern prövningstillstånd med avseende på det beslut som fattats av High Court den 25 mars 2013.

25      High Court anser sig vara förhindrad att fastställa några nya detaljerade villkor för den mellan föräldrarna tvistiga umgängesrätten innan överklagandet har prövats. Då High Court är osäker på huruvida den är behörig att pröva ärendet i sak eller endast är behörig att verkställa avtalet av den 21 juli 2010 och beslutet av den 20 oktober 2010, har den inte fattat något beslut med avseende på tiden efter den 6 januari 2013.

26      Sammanfattningsvis gör fadern genom överklagandet gällande att High Court gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i sitt beslut av den 25 mars 2013 förklarade att domstolarna i England och Wales var behöriga att pröva ärendet i sak. Enligt fadern fortsätter ett avtal om domstols behörighet enligt artikel 12.3 i förordning nr 2201/2003 att ha verkan även efter det att det berörda förfarandet har avslutats, och det utgör således en behörighetsgrund för alla framtida förfaranden som kan komma att bli nödvändiga med avseende på frågor om föräldraansvar rörande barnet S. Fadern hävdar även att en behörighet som en domstol sålunda har behållit kan överföras med stöd av artikel 15 i förordning nr 2201/2003 även då inget förfarande pågår.

27      Modern anser att ett avtal om behörighet för en viss medlemsstats domstolar enligt artikel 12.3 i förordning nr 2201/2003 förblir gällande fram till det att ett utslag har meddelats och vunnit laga kraft inom ramen för det förfarandet, och att det saknar verkan efter meddelandet av detta avgörande. Modern finner dessutom att artikel 15 i förordning nr 2201/2003 endast är tillämplig på bestämda förfaranden som pågår vid en domstol i en medlemsstat, och att den inte kan tillämpas på en domstols behörighet i allmänhet. Det betyder att om det inte pågår något förfarande kan ingen överföring göras med stöd av denna bestämmelse.

28      Court of Appeal konstaterar att Juzgado de Primera Instancia de Torrox genom beslutet av den 4 juli 2013 påförde modern vite med 16 000 euro för hennes underlåtelse att verkställa avtalet av den 21 juli 2010 och övervägde möjligheten att tillerkänna fadern den faktiska vårdnaden av S.

29      Mot denna bakgrund beslutade Court of Appeal (England & Wales) (Förenade kungariket) (Civil division) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

”1)      När avtal har ingåtts om att en domstol i en medlemsstat ska vara behörig i frågor rörande föräldraansvar med stöd av artikel 12.3 i [förordning nr 2201/2003], ska detta avtal om behörig domstol då endast ha verkan till dess att det aktuella förfarandet har avslutats genom ett lagakraftvunnet avgörande eller kvarstår verkan även efter det att ett lagakraftvunnet avgörande meddelats?

2)      Kan domstolarna i en medlemsstat enligt artikel 15 i [förordning nr 2201/2003] överföra behörighet när inget förfarande avseende barnet pågår?”

 Prövning av tolkningsfrågorna

 Den första frågan

30      Court of Appeal har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida den behörighet i mål om föräldraansvar som har utpekats i avtal i enlighet med artikel 12.3 i förordning nr 2201/2003 till förmån för en domstol i en medlemsstat vid vilken de personer som har föräldraansvaret har väckt talan i samförstånd, upphör när det förfarandet har avslutats genom ett lagakraftvunnet avgörande eller om denna behörighet kvarstår även efter det att ett sådant avgörande har meddelats.

 Huruvida den första frågan är relevant och kan prövas i sak

31      Först och främst underkänner domstolen de argument som Europeiska kommissionen och den spanska regeringen har anfört för att ifrågasätta relevansen av den första frågan och möjligheten att pröva den i sak. Kommissionen har i sitt skriftliga yttrande gjort gällande att det framgår av beslutet av den 29 februari 2012 att Juzgado de Primera Instancia de Torrox har förklarat sig sakna behörighet enligt artikel 12.3 i förordning nr 2201/2003 och att Court of Appeal därför är skyldig att erkänna det beslutet enligt artikel 21 i samma förordning.

32      Den spanska regeringen anser att det nationella målet handlar om erkännande och verkställighet av beslutet av den 20 oktober 2010 och om förbudet mot att ompröva detta beslut i sak, i den mening som avses i artiklarna 21, 26, 41 och 47 i förordning nr 2201/2003, då moderns ansökan om ändring av avtalet av den 21 juli 2010 och av nämnda beslut hade ingetts mindre än två månader efter antagandet av detta beslut.

33      Dock konstaterar domstolen för det första, såsom den spanska regeringen och föräldrarna gjorde gällande under förhandlingen och som kommissionen i princip har medgett, att det inte finns något stöd för att beslutet av den 29 februari 2012 skulle innehålla någon som helst bedömning av den spanska domstolens behörighet att pröva ärendet i sak, som Court of Appeal skulle vara skyldig att erkänna enligt artikel 21 i förordning nr 2201/2003.

34      För det andra finner domstolen, såsom modern och kommissionen anförde vid förhandlingen, att det nationella målet och den första frågan inte, tvärtemot vad den spanska regeringen har hävdat, handlar om erkännande och verkställighet av beslutet av den 20 oktober 2010 och om förbudet mot att ompröva detta beslut i sak, i den mening som avses i artiklarna 21, 26, 41 och 47 i förordning nr 2201/2003, utan om huruvida Court of Appeal är behörig eller inte i mål om föräldraansvar enligt artikel 8.1 i förordningen.

35      Det ska i synnerhet påpekas att alla frågor om huruvida det finns grund för den ansökan som modern gav in till domstolarna i England och Wales mindre än två månader efter beslutet av den 20 oktober 2010 – och genom vilken hon yrkade att innehållet i avtalet av den 21 juli 2010 skulle ändras och att nämnda beslut således skulle ersättas med ett annat – eller huruvida ansökan utgjorde en okynnestalan, ska prövas av den domstol som är behörig i mål om föräldraansvar, i enlighet med artiklarna 8–15 i förordning nr 2201/2003.

36      Dessutom slår domstolen fast att eftersom det i förevarande fall är ostridigt att det vid tidpunkten för avkunnandet av denna dom inte har meddelats något senare domstolsbeslut om föräldraansvar vad gäller barnet S, och då beslutet av den 20 oktober 2010 följaktligen inte har vare sig ändrats eller ersatts av ett annat, ska det konstateras att det sistnämnda beslutet fortfarande till fullo är verkställbart vid dagens datum.

 Prövning i sak

37      Vad gäller tolkningen av artikel 12.3 i förordning nr 2201/2003 ska det erinras om att det vid tolkningen av en unionsbestämmelse såväl är bestämmelsens lydelse och mål som ska beaktas, som sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som den ingår i (dom Van Buggenhout och Van de Mierop, C‑251/12, EU:C:2013:566, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

38      Domstolen påpekar att en domstols behörighet enligt artiklarna 8.1 och 12.3 i förordning nr 2201/2003 ska fastställas ”vid den tidpunkt då talan väcks”. I artikel 16 i förordningen preciseras att talan i regel ska anses ha väckts vid en domstol ”när stämningsansökan … har ingivits till domstolen”.

39      Vidare krävs det för ett avtal om domstols behörighet enligt 12.3 b i förordning nr 2201/2003 särskilt att behörigheten för domstolarna i en annan medlemsstat än hemviststaten har godtagits uttryckligen eller på något annat entydigt sätt av alla parter i förfarandet vid den tidpunkt då talan väcks.

40      Det följer således av lydelsen av artiklarna 8.1 och 12.3 i förordningen att en domstols behörighet i mål om föräldraansvar måste prövas och fastställas i varje enskilt fall då talan väcks vid en domstol, vilket innebär att en domstol inte behåller sin behörighet efter att det pågående förfarandet har avslutats.

41      Vad beträffar det sammahang i vilket artiklarna 8.1 och 12.3 i förordning nr 2201/2003 ingår konstaterar domstolen att det anges i skäl 12 i förordningen att behörigheten i första hand ska ligga hos domstolarna i den medlemsstat där barnet har hemvist. I linje med vad som anges i detta skäl föreskrivs i artikel 8.1 att den allmänna behörigheten i mål om föräldraansvar ska fastställas utifrån nämnda hemvist.

42      Enligt skäl 12 och artikel 8.2 i förordning nr 2201/2003 kan andra typer av behörighet än denna allmänna behörighet endast godtas i vissa fall då barnets vistelseort ändras, såsom bland annat anges i artikel 9 i förordningen, eller efter en sådan överenskommelse mellan de personer som har föräldraansvar som avses i artikel 12.3 i förordningen.

43      Det framgår dessutom av artikel 9.1 i förordning nr 2201/2003 att när ett barn byter hemvist är domstolarna i den medlemsstat där barnet tidigare hade hemvist fortsatt behöriga endast för att ta upp en fråga om ändring av en dom som meddelats av dessa domstolar före flytten, och att de i vart fall inte behåller denna behörighet under mer än tre månader.

44      När det gäller de mål som eftersträvas med förordning nr 2201/2003 ska det framhållas att det anges i skäl 12 att de behörighetsregler som fastställs i denna förordning i fråga om föräldraansvar är utformade med hänsyn till barnets bästa, särskilt kriteriet om närhet, och att ett av de krav som uppställs i artikel 12.3 b i förordningen är att samtliga avtal om domstols behörighet som ingås i enlighet med den bestämmelsen ska vara till barnets bästa.

45      Av detta följer att frågan om behörighet i mål om föräldraansvar framför allt ska avgöras utifrån barnets bästa.

46      Domstolen finner – såsom modern, Förenade kungarikets regering och kommissionen med rätta har anfört – att även om ett avtal om domstols behörighet som personerna med föräldraansvar för ett visst barn har godtagit för ett bestämt förfarande kan anses vara till barnets bästa, kan det inte antas att denna i avtal utpekade behörighet, i samtliga fall, fortsätter att utgöra barnets bästa även efter avslutandet av det förfarande för vilket avtalet ingicks och under hela den berörda personens barndom.

47      När talan väcks vid en domstol i enlighet med artikel 12.3 i förordning nr 2201/2003 krävs det följaktligen för att barnets bästa ska kunna garanteras att det i varje enskilt fall görs en prövning av huruvida den behörighet som åsyftats genom avtalet är förenlig med barnets bästa.

48      Vidare finner domstolen att eftersom artikel 12.3 syftar till att ge de personer som har föräldraansvaret möjlighet att i samförstånd och under vissa andra villkor väcka talan vid en domstol beträffande föräldraansvarsfrågor trots att denna domstol i princip inte är behörig för att pröva dem, kan det inte presumperas att ett sådant avtal i samtliga fall fortsätter att gälla efter att det påbörjade förfarandet har avslutats och med avseende på andra frågor som skulle kunna uppkomma vid ett senare tillfälle.

49      Det betyder att ett avtal om domstols behörighet, som har ingåtts med stöd av artikel 12.3 i förordning nr 2201/2003, endast gäller med avseende på det särskilda förfarande i vilket talan har väckts vid den domstol som är behörig enligt detta avtal, och att denna behörighet, efter det definitiva avslutandet av det förfarande som gav upphov till avtalet om domstols behörighet, upphör till förmån för den domstol som har den allmänna behörigheten enligt artikel 8.1 i förordningen.

50      Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Den behörighet i mål om föräldraansvar som har utpekats i avtal i enlighet med artikel 12.3 i förordning nr 2201/2003 till förmån för en domstol i en medlemsstat vid vilken de personer som har föräldraansvaret i samförstånd har väckt talan, upphör när det förfarandet har avslutats genom ett lagakraftvunnet avgörande.

 Den andra frågan

51      Med hänsyn till domstolens svar på den första frågan saknas det skäl att besvara den andra frågan, vilken har ställts för det fall den behörighet i mål om föräldraansvar som det har avtalats om i enlighet med artikel 12.3 i förordning nr 2201/2003 skulle fortsätta gälla efter det definitiva avslutandet av det förfarande som gav upphov till avtalet om domstols behörighet.

 Rättegångskostnader

52      Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:

Den behörighet i mål om föräldraansvar som har utpekats i avtal i enlighet med artikel 12.3 i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000, till förmån för en domstol i en medlemsstat vid vilken de personer som har föräldraansvaret i samförstånd har väckt talan, upphör när det förfarandet har avslutats genom ett lagakraftvunnet avgörande.

Underskrifter



* Rättegångsspråk: engelska.