BESLUT MEDDELAT AV PERSONALDOMSTOLENS ORDFÖRANDE

den 16 november 2011

Mål F‑67/11 R

Luigi Marcuccio

mot

Europeiska kommissionen

”Personalmål – Interimistiskt förfarande – Begäran om uppskov med verkställighet – Situation som ställer krav på skyndsamhet – Föreligger inte – Intresseavvägning”

Saken:      Begäran, med stöd av artikel 278 FEUF och artikel 157 FEA samt artikel 279 FEUF, som är tillämplig på Euratomfördraget enligt artikel 106a i det fördraget, från Luigi Marcuccio om uppskov med verkställigheten av beslutet att avslå hans begäran av den 28 februari 2011 om bland annat åtgärder skulle vidtas för att verkställa punkt 2 i domslutet i tribunalens dom av den 9 juni 2010 i mål F-56/09, Marcuccio mot kommissionen.

Avgörande:      Sökandens interimistiska yrkande ogillas. Beslut om rättegångskostnader meddelas senare.

Sammanfattning

1.      Interimistiskt förfarande – Uppskov med verkställigheten – Interimistiska åtgärder – Villkor för beviljande – Fumus boni juris – Situation som ställer krav på skyndsamhet – Kumulativ karaktär – Avvägning mellan samtliga intressen som är i fråga – Verkställighetsordning och kontrollmetod – Utrymme för skönsmässig bedömning för domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder

(Artiklarna 278 FEUF och 279 FEUF; personaldomstolens rättegångsregler, artikel 102.2)

2.      Interimistiskt förfarande – Uppskov med verkställigheten – Interimistiska åtgärder – Villkor för beviljande – Situation som ställer krav på skyndsamhet – Allvarlig och irreparabel skada – Bevisbörda – Ekonomisk skada

(Artiklarna 278 FEUF och 279 FEUF; personaldomstolens rättegångsregler, artikel 102.2)

1.      I artikel 102.2 i personaldomstolens rättegångsregler föreskrivs att en ansökan om interimistiska åtgärder ska ange de omständigheter som ställer krav på skyndsamhet och de faktiska och rättsliga grunder på vilka den begärda åtgärden omedelbart framstår som befogad.

Villkoren om krav på skyndsamhet och om att den begärda åtgärden omedelbart ska framstå som befogad (fumus boni juris) är kumulativa, vilket innebär att det inte kan förordnas om interimistiska åtgärder när ett av villkoren inte är uppfyllt. Domstolen ska även i förekommande fall göra en avvägning mellan de föreliggande intressena.

Vid denna helhetsbedömning förfogar domstolen i det interimistiska förfarandet över ett omfattande utrymme för skönsmässig bedömning och är fri att med avseende på de särskilda omständigheterna i fallet i fråga avgöra sättet att pröva om dessa villkor är uppfyllda liksom i vilken ordning denna prövning ska utföras, då det inte finns någon rättslig bestämmelse som föreskriver ett redan upprättat analysschema för bedömningen av om det är nödvändigt att bevilja interimistiska åtgärder.

Vid denna intresseavvägning ska domstolen, inför vilken sökanden har åberopat att denne lider en risk att lida en allvarlig och irreparabel skada, bland annat pröva om det, för det fall att det angripna beslutet eventuellt ogiltigförklaras när målet avgörs i sak, är möjligt att återställa den situation som uppkommer genom att beslutet verkställs omedelbart, och tvärtom om uppskov med verkställighet av beslutet skulle kunna utgöra ett hinder för beslutets fulla verkan om talan skulle ogillas i sak.

Om ett rent uppskjutande av det angripna beslutet inte skulle påverka sökandens situation, eftersom detta inte i sig kan ge denne någon som helst rätt att förstöra fotografierna av de begärda handlingarna, är ett sådant uppskjutande utan verkan och därmed utan intresse. Domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder är visserligen behörig att med stöd av artikel 279 FEUF besluta om andra interimistiska åtgärder än uppskov med verkställigheten, men en sådan åtgärd får inte innebära en sådan ändring av situationen att saken i målet förfaller.

(se punkterna 15–17, 26 och 27)

Hänvisning till

Domstolen: 13 januari 1978, Salerno mot kommissionen, 4/78 R, punkt 2; 31 juli 1989, S. mot kommissionen, 206/89 R, punkterna 14 och 15

Förstainstansrätten: 30 april 2008, Spanien mot kommissionen, T‑65/08 R, punkt 82 och där angiven rättspraxis

Personaldomstolen: 3 juli 2008, Plasa mot kommissionen, F-52/08 R, punkterna 21 och 22 och där angiven rättspraxis; 15 februari 2011, de Pretis Cagnodo och Trampuz de Pretis Cagnodo mot kommissionen, F‑104/10 R, punkt 16

2.      Syftet med förfaranden om interimistiska åtgärder är inte att säkerställa skadeersättning utan att garantera att avgörandet i sak får full verkan. Om detta mål ska uppnås måste de sökta åtgärderna vara brådskande på ett sådant sätt att det är nödvändigt, för att inte allvarligt och irreparabelt skada sökandens intressen, att de beslutas och får verkningar innan målet i avgörs sak. Den part som har ansökt om interimistiska åtgärder ska kunna visa att denne inte kan vänta till målet har prövats i sak utan att åsamkas en sådan skada.

Vad gäller en ekonomisk skada till följd av nekad utbetalning av yrkad ersättning och viten, måste domstolen för att kunna finna att kravet på skyndsamhet är uppfyllt förfoga över konkreta, precisa uppgifter – understödda av detaljerade handlingar – om sökandens ekonomiska situation som gör att domstolen kan bedöma de troliga följderna av om de begärda åtgärderna inte vidtas.

(se punkterna 19 och 21)

Hänvisning till

Domstolen: 25 mars 1999, Willeme mot kommissionen, C‑65/99 P(R), punkt 62

Förstainstansrätten: 10 september 1999, Elkaïm och Mazuel mot kommissionen, T‑173/99 R, punkt 25; 19 december 2002, Esch-Leonhardt m.fl. mot ECB, T‑320/02 R, punkt 27

Tribunalen: 27 april 2010, Parlamentet mot U., T‑103/10 P(R), punkt 37