DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL

(första avdelningen)

den 26 februari 2013

Mål F-124/10

Vassiliki Labiri

mot

Ekonomiska och sociala kommittén

”Personalmål – Biståndsskyldighet – Artikel 12 a i tjänsteföreskrifterna – Mobbning – Administrativ undersökning ”

Saken:      Talan som har väckts med stöd av artikel 270 FEUF, tillämplig på Euratomfördraget enligt artikel 106a, i vilken Vassilliki Labiri har yrkat att personaldomstolen ska ogiltigförklara det beslut som fattades den 18 januari 2010 av generalsekreteraren vid Europeiska ekonomiska- och sociala kommittén att inte vidta några åtgärder mot hennes enhetschef och att avsluta den administrativa undersökning som inletts gemensamt av Ekonomiska- och sociala kommittén och Europeiska unionens regionkommitté med anledning av ett klagomål över mobbning.

Avgörande: Beslutet av den 18 januari 2010 ogiltigförklaras. Europeiska ekonomiska- och sociala kommittén ska bära sina egna rättegångskostnader och ersätta sökandens rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Talan väckt av tjänstemän – Rättsakt som går någon emot – Begrepp – Beslut att avsluta en administrativ undersökning som inletts gemensamt av två separata organ i Europeiska unionen med anledning av ett klagomål över mobbning – Beslut som fattats av en tillsättningsmyndighet som saknar behörighet i förhållande till sökanden – Omfattas

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91, bilaga IX)

2.      Talan väckt av tjänstemän – Berättigat intresse av att få saken prövad – Talan väckt av en tjänsteman som påstår sig vara offer för mobbning mot ett avslag på en begäran om bistånd – Intresse av att få saken prövad föreligger fortfarande

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 91)

3.      Tjänstemän – Mobbning – Begrepp – Handlande som syftar till att misskreditera tjänstemannen eller att försämra dennes arbetsvillkor – Kravet att det ska föreligga upprepat handlande – Kravet att agerandet ska vara avsiktligt– Räckvidd – Mobbaren saknar otillbörlig avsikt

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 12a.3)

1.      Endast de åtgärder som medför tvingande rättsverkningar av sådan art att de direkt och omedelbart påverkar sökandens intressen genom att på ett betydande sätt förändra dennes rättsliga ställning utgör rättsakter eller beslut som kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring. Vad beträffar en administrativ undersökning som inletts gemensamt av två separata organ i Europeiska unionen till följd av ett klagomål över mobbning är tillsättningsmyndigheten vid den institution som den påstådde mobbaren tillhör inte behörig att fatta ett beslut som berör sökanden i ett ärende om mobbning och att avsluta förfarandet utan att vidta någon åtgärd. Ett sådant beslut utgör en rättsakt som går sökanden emot.

Det framgår nämligen av artikel 3 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna att det är den berörde tjänstemannens tillsättningsmyndighet, det vill säga den tillsättningsmyndighet som anges i undersökningsrapporten, som är behörig att besluta om eventuella disciplinåtgärder och inte sökandens tillsättningsmyndighet.

Tillsättningsmyndigheterna i två separata organ i Europeiska unionen kan för övrigt gemensamt inleda och genomföra en administrativ undersökning enligt bilaga IX till tjänsteföreskrifterna. När de två tillsättningsmyndigheterna inte fattar ett gemensamt slutligt beslut utan var för sig fattar ett självständigt och separat beslut är det till den tillsättningsmyndighet som först har meddelat sökanden – det möjliga offret för mobbning och som arbetar för båda organen – den rättsakt som går denna tjänsteman emot som tjänstemannen i första hand ska inge sitt klagomål och det är mot denna tillsättningsmyndighet som tjänstemannen i förekommande fall ska väcka talan vid personaldomstolen.

(se punkterna 42 och 51‒53)

Hänvisning till

Domstolen: 21 januari 1987, Stroghili mot revisionsrätten, 204/85, punkt 6

Personaldomstolen: 13 december 2006, Aimi m.fl. mot kommissionen, F-47/06, punkt 58; 29 november 2007, Pimlott mot Europol, F-52/06, punkt 48

2.      En talan om ogiltigförklaring som har väckts av en fysisk eller juridisk person kan endast upptas till prövning om sökanden har ett berättigat intresse av att få rättsakten i fråga ogiltigförklarad. Ett sådant intresse föreligger endast om ogiltigförklaringen av denna rättsakt i sig kan få rättsliga följder, eller uttryckt på ett annat sätt, om talan kan medföra en fördel för den part som väckt den.

Vad beträffar en så allvarlig företeelse som mobbning behåller den tjänsteman eller anställd som påstår sig att varit utsatt för mobbning och som har väckt talan mot institutionens beslut att inte i pröva en begäran om bistånd – en prövning som är nödvändig för att kunna besluta om att inleda en undersökning eller vidta någon annan lämplig åtgärd – i princip det berättigade intresse som krävs i rättspraxis för att talan ska kunna prövas i sak. Detta gäller även om det angripna beslutet inte har utfallit till förmån för den tjänsteman som ingett klagomål över mobbning.

(se punkterna 56 och 57)

Hänvisning till

Domstolen: 24 juni 1986, AKZO Chemie och AZKO Chemie UK mot kommissionen, 53/85, punkt 21

Förstainstansrätten: 14 september 1995, Antillean Rice Mills m.fl. mot kommissionen, förenade målen T-480/93 och T-483/93, punkterna 59 och 60 och där angiven rättspraxis; 20 juni 2001, Euroalliages mot kommissionen, T-188/99, punkt 26; 28 september 2004, MCI mot kommissionen, T-310/00, punkt 44

Personaldomstolen: 30 september 2010, van Heuckelom mot Europol, F-43/09, punkt 31; 8 februari 2011, Skareby mot kommissionen, F-95/09, punkt 25; 16 maj 2012, Skareby mot kommissionen, F-42/10, punkt 31

3.      I artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna definieras nämligen mobbning som ”olämpligt uppträdande” vilket föreligger när två kumulativa förutsättningar är uppfyllda. Det första villkoret är att det föreligger beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar som är ”av en viss varaktighet, upprepat eller systematiskt” och som är ”avsiktliga”. Det andra villkoret, som särskiljs ifrån det första med prepositionen ”och”, är att dessa beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar är ”kränkande för en persons självkänsla, värdighet eller fysiska eller psykiska integritet”.

Det förhållandet att adjektivet ”avsiktligt” rör det första villkoret och inte det andra föranleder två slutsatser. Den första är att de beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar som avses i artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna ska vara avsiktliga, vilket medför att uppträdande som sker av våda utesluts från bestämmelsens tillämpningsområde. Den andra är att det däremot inte krävs att dessa beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar skett i avsikt att vara kränkande för en persons självkänsla, värdighet eller fysiska eller psykiska integritet. Med andra ord kan det röra sig om mobbning i den mening som avses i artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna utan att mobbaren genom sitt agerande har haft för avsikt att misskreditera mobbningsoffret eller att avsiktligt försämra dennes arbetsförhållanden. Det är tillräckligt att dessa åtgärder, så snart de vidtagits avsiktligt, objektivt sett medfört sådana konsekvenser. Kvalificeringen av ett uppträdande som mobbning underkastas villkoret att det har tillräckligt objektivt stöd i verkligheten, med vilket avses att en opartisk och förnuftig utomstående med normal känslighet och som befinner sig under samma förutsättningar skulle anse att uppträdandet gick för långt och var kritiserbart.

En motsatt tolkning av artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna skulle medföra att den bestämmelsen berövades all ändamålsenlig verkan, på grund av svårigheterna att bevisa otillbörlig avsikt hos mobbaren. Även om det förekommer att det går att sluta sig till en sådan avsikt direkt utifrån dennes handlingar är sådana situationer ovanliga. I flertalet situationer är emellertid den påstådde mobbaren på sin vakt när det gäller varje uppträdande som kan leda till antaganden om dennes avsikt att misskreditera offret eller försämra dennes arbetsförhållanden.

(se punkterna 65‒68)

Hänvisning till

Personaldomstolen: 9 december 2008, Q mot kommissionen, F-52/05, punkterna 133–136; ovannämnda målet Skareby mot kommissionen, punkt 65