PERSONALDOMSTOLENS DOM

(andra avdelningen)

den 27 oktober 2010

Mål F-60/09

Gerhard Birkhoff

mot

Europeiska kommissionen

”Tjänstemän – Lön – Familjetillägg – Barntillägg – Barn som på grund av svår sjukdom eller handikapp är förhindrat att tjäna sitt uppehälle – Begäran om förlängd utbetalning av tillägg – Artikel 2.5 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna – Förlängd utbetalning av tillägg är beroende av barnets inkomst – Kostnader som får dras av från nämnda inkomst”

Saken: Talan, väckt med stöd av artiklarna 236 EG och 152 EA, i vilken Gerhard Birkhoff huvudsakligen begär ogiltigförklaring av kommissionen beslut av den 14 november 2008 om att inte utöver den 31 december 2008 förlänga utbetalning av det barntillägg som han sedan år 1978 och i enlighet med artikel 2.5 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna erhåller på grund av hans dotters handikapp.

Avgörande: Talan ogillas. Gerhard Birkhoff ska ersätta rättegångskostnaderna.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Lön – Familjetillägg – Barntillägg – Rätt till förlängning utan begränsning av ålder för det fall att barnet inte kan tjäna sitt uppehälle

(Tjänsteföreskrifterna, bilaga VII, artikel 2.5)

2.      Tjänstemän – Lön – Familjetillägg – Barntillägg – Institutionens vägran att förlänga utbetalning av nämnda tillägg– Läkarutlåtande

3.      Tjänstemän – Lön – Familjetillägg – Barntillägg – Rätt till förlängning utan begränsning av ålder för det fall att barnet inte kan tjäna sitt uppehälle

(Tjänsteföreskrifterna, bilaga VII, artikel 2.5)

1.      Barntillägget svarar mot ett socialt mål som är motiverat med hänsyn till de avgifter som är hänförliga till ett aktuellt och verkligt behov knutet till barnets existens och faktiska underhåll. I varje enskilt fall och mot bakgrund av den situation i vilken de berörda personerna befinner sig i ska man likväl undersöka om det sociala mål som eftersträvas med utbetalningen av det ifrågavarande tillägget, som kan förlängas i enlighet med artikel 2.5 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, faktiskt har uppnåtts. Av detta följer att institutionen vid tillämpningen av denna bestämmelse, i varje enskilt fall och mot bakgrund av samtliga omständigheter i det enskilda fallet måste avgöra om barnets svåra sjukdom eller handikapp utgör hinder för det att tjäna sitt uppehälle.

Unionens institutioner kan i detta syfte företa en gemensam tolkning av ett sådant vagt begrepp i tjänsteföreskrifterna som ”förhindrat att tjäna sitt uppehälle” i artikel 2.5 i bilaga VII i tjänsteföreskrifterna. I detta avseende kan en sammanfattning som godkänts av cheferna vid kommissionens administrativa avdelningar enbart tjäna som ”utgångspunkt” vid bedömningen av varje enskilt fall, och kommissionens formulerade objektiva kriterium med 40 procent av grundlönen för en tjänsteman i lönegrad 1, löneklass 1, befriar den inte från skyldigheten att undersöka omständigheterna i det enskilda fallet.

De kostnader som är direkt hänförliga till handikappet ska såsom särskilda omständigheter dras av helt från det underhållsberättigande barnets beskattningsbara bruttolön, vilket skulle kunna medföra att endast en del av denna lön beaktas vid undersökningen av barnets förmåga att tjäna sitt uppehälle. Av detta följer att den administrativa avdelningen ska utföra en detaljerad kontroll av varje handikappad persons kostnad i syfte att avgöra om denna kostnad är direkt kopplad till det ifrågavarande handikappet och, om så är fallet, dra av denna kostnad och i förekommande fall bevilja det aktuella tillägget.

(se punkterna 29–31, 36, 40, 42 och 43)

Hänvisning till

Domstolen: 7 maj 1992 i mål C‑70/91 P, rådet mot Brems, REG 1992, I‑2973, punkt 9

Förstainstansrätten: 30 november 1994 i mål T‑498/93, Dornonville de la Cour mot kommissionen, REGFP 1994, s. I‑A‑257 och II‑813, punkt 38; 21 oktober 2003 i mål T‑302/01, Birhopp mot kommissionen, REGFP 2003, s. I‑A‑245 och II‑1185, punkterna 40, 41, 43, 44, 47 och 48

2.      Även om unionsdomstolen har svårt att kontrollera huruvida de medicinska utlåtandena av förtroendeläkarna vid avräkningskontoren är grundade, anser den ändå inte att dessa bedömningar, oavsett om de uppkommit på ett regelmässigt sätt, är definitiva och underkastade dess kontroll på samma sätt som medicinska utlåtanden från läkar- eller invaliditetskommittén eller från en oberoende läkare som i enlighet med artikel 59.1 femte stycket ska konsulteras för det fall detta begärs. Anledningen till detta är att ensidiga medicinska utlåtanden från en av institutionens läkare, såsom förtroendeläkarna vid avräkningskontoren, inte ger samma garantier vad gäller oberoende och objektivitet som utlåtanden från läkar- eller invaliditetskommittén, med hänsyn till sammansättningen av dessa senare.

Det är därför som personaldomstolens prövning av institutionens vägran att förlänga utbetalningen av barntillägget, och utlåtandet av förtroendeläkarna vid avräkningskontoren, som i förekommande fall ligger till grund för detta avslagsbeslut, begränsar sig till att avse faktiska och rättsliga fel samt uppenbart felaktiga bedömningar.

(se punkterna 48 och 49)

Hänvisning till

Domstolen: 21 maj 1981 i mål 156/80, Morbelli mot kommissionen, REG 1981, s. 1357, punkterna 15–20

Förstainstansrätten: 11 maj 2000 i mål T‑34/99, Pipeaux mot parlamentet, REGFP 2000, s. I‑A‑79 och II‑337, punkterna 29 och 30; 12 maj 2004 i mål T‑191/01, Hecq mot kommissionen, REGFP 2004, s. I‑A‑147 och II‑659, punkterna 64–78; 23 november 2004 i mål T‑376/02, O mot kommissionen, REGFP 2004, s. I‑A‑349 och II‑1595, punkt 29

Personaldomstolen: 22 maj 2007 i mål F‑99/06, López Teruel mot harmoniseringsbyrån, REGFP 2007, s. I‑A‑1‑147 och II‑A‑1‑797, punkterna 74–76; 18 september 2007 i mål F‑10/07, Botos mot kommissionen, REGFP 2007, s. I‑A‑1‑243 och II‑A‑1‑1345, punkterna 40–50

3.      Bekämpandet av diskriminering på grund av handikapp har som avsikt att genomföra likabehandlingsprincipen mellan handikappade personer och fullt friska personer i samma situation, för att bereda den handikappade personen möjlighet att delta i ett socialt liv eller yrkeslivet. Av detta följer att en åtgärd till förmån för den handikappade personen inte är ett självändamål utan en åtgärd för att säkerställa likabehandling. En åtgärd till förmån för den handikappade personen är därför enbart tillåten om den avser att upprätta en likabehandling med en fullt frisk person i samma situation. Hur beundransvärd en handikappad persons ansträngningar att leda en atypisk och dynamisk karriär än är, tillåter den rättsliga ramen för sociala förmåner i nuvarande läge denna person enbart att erhålla medel för att täcka ekonomiska nackdelar som är direkt knutna till vederbörandes handikapp. Att hävda att syftet med artikel 2.5 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna också sträcker sig till att avse åtgärder för att utveckla den handikappade personen i dennes socioprofessionella liv skulle vara att gå utöver det mål som eftersträvas med denna artikel. Sådana åtgärder skulle gå utöver definitionen av barntillägg i avsnitt 1, med rubriken ”familjetillägg”, i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna.

(se punkt 51)

Hänvisning till

Domstolen: 17 juli 2008 i mål C‑303/06, Coleman, REG 2008, s. I‑5603, punkt 47

Förstainstansrätten: ovannämnda mål Birkhoff mot kommissionen, punkt 48