DOMSTOLENS DOM (fjärde avdelningen)
den 17 november 2011 (*)
”Direktiv 80/987/EEG – Skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens – Lönegarantiersättning – Utbetalning som är villkorad av att mottagaren är registrerad som arbetssökande”
I mål C‑435/10,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Centrale Raad van Beroep (Nederländerna) genom beslut av den 8 september 2010, som inkom till domstolen den 13 september 2010, i målet
J.C. van Ardennen
mot
Raad van bestuur van het Uitvoeringsinstituut werknemersverzekeringen,
meddelar
DOMSTOLEN (fjärde avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden J.-C. Bonichot samt domarna A. Prechal, K. Schiemann (referent), L. Bay Larsen och E. Jarašiūnas,
generaladvokat: Y. Bot,
justitiesekreterare: förste handläggaren M. Ferreira,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 8 september 2011,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Raad van bestuur van het Uitvoeringsinstituut werknemersverzekeringen, genom M. Mollee, i egenskap av ombud,
– Nederländernas regering, genom C. Wissels och M. Noort, båda i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom J. Enegren och F. Wilman, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 4, 5 och 10 i rådets direktiv 80/987/EEG av den 20 oktober1980 om skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens (EGT L 283, s. 23; svensk specialutgåva, område 5, volym 2, s. 121), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/74/EG av den 23 september 2002 (EGT L 270, s. 10) (nedan kallat direktiv 80/987).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan J.C. van Ardennen och Raad van Bestuur van het Uitvoeringsinstituut Werknemersverzekeringen (styrelsen för arbetstagarnas försäkringsorgan) (nedan kallat UWV), med anledning av UWV:s beslut att inte betala ut hela lönegarantiersättningen till J.C. van Ardennen på grund av att denne inte registrerat sig som arbetssökande hos Centrale organisatie voor Werk en Inkomen (centralorganisation för arbete och inkomster) (nedan kallad CWI) inom den föreskrivna fristen.
Tillämpliga bestämmelser
Unionslagstiftningen
3 I artikel 3 i direktiv 80/987 föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna skall, om inte annat följer av artikel 4, vidta nödvändiga åtgärder för att tillförsäkra att garantiinstitutionerna säkerställer betalning av arbetstagarnas utestående fordringar som grundar sig på anställningsavtal eller anställningsförhållanden, inbegripet betalning av avgångsvederlag, förutsatt att nationell lagstiftning föreskriver det, när anställningsförhållandet upphör.
De utestående lönefordringar som garantiinstitutionen övertar avser en period före och/eller, i förekommande fall, efter ett datum som fastställts av medlemsstaterna.”
4 I artikel 4 i direktiv 80/987 föreskrivs följande:
”1. Medlemsstaterna får välja att begränsa garantiinstitutionernas betalningsansvar enligt artikel 3.
2. Om medlemsstaterna utnyttjar valmöjligheten enligt punkt 1, skall de fastställa den period för vilken garantiinstitutionen skall betala utestående fordringar. Denna period får dock inte vara kortare än en period som omfattar lönen för de tre senaste månaderna av anställningsförhållandet före och/eller efter det datum som avses i artikel 3. Medlemsstaterna får bestämma att denna minimiperiod på tre månader skall infalla under en referensperiod som inte får vara kortare än sex månader.
De medlemsstater som föreskriver en referensperiod på minst arton månader får begränsa den period för vilken garantiinstitutionen skall betala de utestående fordringarna till åtta veckor. I sådana fall skall de för arbetstagarna mest fördelaktiga perioderna användas vid beräkningen av minimiperioden.
3. Medlemsstaterna får dessutom fritt sätta övre gränser för garantiinstitutionens utbetalningar. Dessa gränser får inte vara lägre än en tröskel som är socialt förenlig med detta direktivs sociala målsättning.
Om medlemsstaterna utnyttjar denna valmöjlighet, skall de till kommissionen meddela vilka metoder de använder för att sätta denna övre gräns.”
5 Artikel 5 i direktiv 80/987 har följande lydelse:
”Medlemsstaterna skall införa detaljerade bestämmelser för garantiinstitutionernas organisation, finansiering och verksamhet, i överensstämmelse med framför allt följande principer:
a) Institutionernas tillgångar skall vara fristående från arbetsgivarnas driftskapital och skall inte vara tillgängliga vid ett insolvensförfarande.
b) Arbetsgivarna skall bidra till institutionernas finansiering om den inte fullgörs helt av offentliga myndigheter.
c) Institutionernas ansvar skall bestå oberoende av om förpliktelserna att bidra till finansieringen har uppfyllts eller inte.”
6 I artikel 10 i direktiv 80/987 föreskrivs följande:
”Detta direktiv skall inte påverka medlemsstaternas möjligheter att
a) vidta åtgärder för att förhindra missbruk,
b) vägra att ta på sig eller begränsa det ansvar som avses i artikel 3, eller den garanterade förpliktelsen som avses i artikel 7, om det visar sig att uppfyllandet av förpliktelsen är orimligt på grund av förekomsten av särskilda förbindelser mellan arbetstagaren och arbetsgivaren och gemensamma intressen som resulterat i hemliga överenskommelser mellan dem,
c) vägra att ta på sig eller begränsa den betalningsskyldighet som avses i artikel 3 eller den garanterade förpliktelse som avses i artikel 7 i de fall då arbetstagaren ensam eller tillsammans med nära anförvanter var ägare till en väsentlig del av arbetsgivarens företag eller verksamhet och hade ett betydande inflytande över verksamheten.”
Den nationella lagstiftningen
7 Kapitel IV i lagen om arbetslöshet (Werkloosheidswet, nedan kallad WW) avser övertagande av förpliktelser som grundar sig på anställningen vid arbetsgivares oförmåga att betala. Enligt artikel 61 WW, som ingår i kapitel IV, har sådana arbetstagare rätt till lönegarantiersättning vilka har utestående lön, semesterlön eller semesterersättning att fordra från en arbetsgivare som har försatts i konkurs.
8 I artikel 64 WW föreskrivs följande:
”1. Rätten till ersättning enligt detta kapitel omfattar
a. lönen under högst de tretton veckor som omedelbart föregick
1. den dag anställningen avslutades genom uppsägning,
2. den dag anställningsförhållandet avslutades enligt gemensam överenskommelse,
3. den dag anställningsförhållandet upphörde enligt lag, eller
4. den dag anställningsavtalet sägs upp,
b. lönen under högst den för arbetstagaren gällande uppsägningstiden …
c. semesterlön, semesterersättning och de belopp som arbetsgivaren med anledning av arbetstagarens anställningsförhållande är skyldig tredje man ...”
9 Artikel 65 WW har följande lydelse:
”1. Den ersättning som avses i artikel 64 ska minskas med det fulla beloppet av
a. inkomsterna från det arbete som anställd, eller från verksamhet beträffande vilken arbetstagaren i fråga inte kan betraktas som anställd, som utförts under den period som avses i artikel 64.1 a och b,
…”
10 Det framgår av artikel 2.1 i beslut om registrering hos CWI (Besluit registratie CWI, Nederlandse Staatscourant 2002, nr 229) att en arbetstagare som har rätt till ersättning enligt kapitel IV WW är skyldig att registrera sig som arbetssökande hos CWI senast den första arbetsdag som följer på dagen efter det att den uppsägningstid inleds som avses i artikel 64.1 b WW.
11 I artikel 40.1 i konkurslagen (Faillissementwet) föreskrivs följande:
”1. Anställda vid det företag som har försatts i konkurs kan säga upp sitt anställningsavtal, vilket även kan sägas upp av konkursförvaltaren, med beaktande av de avtalade eller lagstadgade uppsägningstiderna, dock under förutsättning att anställningsavtalet under alla omständigheter kan sägas upp med en uppsägningstid på sex veckor …”
12 Artikel 3 i beslut om de åtgärder som UWV kan vidta (Maatregelenbesluit UWV, Nederlandse Staatscourant 2004, nr 163) har följande lydelse:
”…
Om en skyldighet i den första kategorin i … WW … inte, eller endast delvis, har fullgjorts och det inte är tillräckligt med en varning, uppgår åtgärdens omfattning och längd till
…
c. 20 procent för förseningsperioden, dock högst 52 veckor, om den fastställda perioden överskrids med mer än … kalenderdagar.”
Tvisten vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
13 J.C. van Ardennen hade sedan den 1 augusti 1985 varit anställd hos Fruit Sellers International B.V., som försattes i konkurs den 28 november 2006. J.C. van Ardennens lön betalades ut i sin helhet, varför det inte förelåg några utestående lönefordringar.
14 J.C. van Ardennen försökte utan framgång att starta ett eget bolag. Han skrev den 15 maj 2007 in sig hos CWI. Den 20 maj 2007 ansökte han om arbetslöshetsersättning. Han registrerade sig som arbetssökande först den 29 maj 2007.
15 Den 7 juni 2007 gav J.C. van Ardennen in en ansökan om lönegarantiersättning till UWV.
16 Genom beslut av den 11 september 2007 beviljade UWV J.C. van Ardennen lönegarantiersättning för utestående fordringar under perioden mellan den 29 november 2006 och den 12 februari 2007. Enligt UWV:s förklaring motsvarar denna period den uppsägningstid som avses i artikel 64.1 b WW. Denna ersättning inbegrep följande belopp: en bruttoersättning med 26 505,15 euro motsvarande lön, bilomkostnader, semesterlön och semesterersättning samt en nettoersättning med 1 200 euro som ersättning för yrkesrelaterade kostnader.
17 UWV minskade emellertid detta belopp med 20 procent i enlighet med kapitel IV i WW på grund av att J.C. van Ardennen inte hade registrerat sig som arbetssökande inom den föreskrivna fristen.
18 Sedan J.C. van Ardennen begärt omprövning fann UWV, i beslut av den 18 december 2007, inte skäl att ändra det tidigare beslutet, eftersom denne enligt WW varit skyldig att registrera sig som arbetssökande hos CWI och förlänga denna registrering.
19 J.C. van Ardennen överklagade detta beslut till Rechtbank, som ogillade överklagandet av samma skäl. J.C. van Ardennen överklagade detta avgörande till Centrale Raad van Beroep.
20 Enligt UWV:s förklaring minskas, i enlighet med artikel 65 WW, den ersättning som avses i artikel 64 WW med inkomsterna från det arbete som anställd som utförts under referensperioden. UWV hävdade att skyldigheten att registrera sig som arbetssökande syftar till att öka möjligheterna för att den ifrågavarande arbetstagaren ska erhålla ett arbete under den perioden, och därmed till att minska garantifondens utgifter.
21 Den hänskjutande domstolen har gjort gällande att ovannämnda ratio legis för skyldigheten att registrera sig som arbetssökande ger upphov till frågan huruvida lönegarantiersättningen kan minskas med de arbetsinkomster som en person erhåller under den period då vederbörande har rätt till denna ersättning. Den hänskjutande domstolen har hänvisat till dom av den 10 juli 1997 i mål C‑373/95, Maso m.fl. (REG 1997, s. I‑4051). I denna dom fann EG‑domstolen att en medlemsstat inte kan förbjuda att de belopp som garanteras genom direktiv 80/987 kumuleras med en sådan ersättning som den flyttningsersättning som var i fråga i detta mål. Denna ersättning följde nämligen inte av ett anställningsavtal eller ett anställningsförhållande. Utbetalning gjordes först sedan arbetstagaren hade sagts upp och utgjorde således inte vederlag för arbete som utförts i ett anställningsförhållande.
22 Enligt den hänskjutande domstolen följer det underförstått av domen i det ovannämnda målet att en medlemsstat kan förbjuda att sådana belopp kumuleras om det är fråga om ersättning för arbete som utförts under referensperioden.
23 Den hänskjutande domstolen anser att artikel 4.3 i direktiv 80/987 inte innebär förbud mot att införa en regel som syftar till att förbjuda att belopp som de ovannämnda kumuleras. Med beaktande av direktivets syfte, är det motiverat att lönegarantiersättningen minskas med de inkomster som arbetstagaren verkligen har haft under uppsägningstiden för det arbete denne har utfört. En sådan minskning inverkar nämligen inte på det minimiskydd som säkerställs enligt detta direktiv.
24 Den hänskjutande domstolen anser att artiklarna 4, 5 och 10 i direktiv 80/987 innebär att medlemsstaterna inte bara har rätt att besluta om garantiinstitutionernas organisation, finansiering och funktion, utan även att under vissa förutsättningar begränsa arbetstagarnas skydd enligt detta direktiv (se, med avseende på tillämpningen av vissa preskriptionstider, dom av den 18 september 2003 i mål C‑125/01, Pflücke, REG 2003, s. I‑9375, och av den 16 juli 2009 i mål C‑69/08, Visciano, REG 2009, s. I‑6741). Den hänskjutande domstolen har tillagt att den inte har möjlighet att klart avgöra huruvida skyldigheten att registrera sig som arbetssökande är en bestämmelse som en medlemsstat generellt kan införa med stöd av de ovannämnda artiklarna i direktiv 80/987.
25 Centrale Raad van Beroep hyste tvivel om huruvida skyldigheten att registrera sig som arbetssökande för att komma i åtnjutande av lönegarantiersättning och minskningen av denna ersättning om registrering sker för sent är förenlig med direktiv 80/987. Centrale Raad van Beroep beslutade därför att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:
”1) Ska [direktiv 80/987], särskilt artiklarna 4, 5 och 10 i detta, tolkas så, att en nationell bestämmelse i grunden är oförenlig med detta direktiv, om det i den nationella bestämmelsen föreskrivs att en arbetstagare för att (fullt ut) kunna åberopa sin rätt att få ersättning för utestående lönefordringar vid en arbetsgivares insolvens är skyldig att registrera sig som arbetssökande senast den första arbetsdagen efter den dag anställningen avslutats eller rimligen borde ha avslutats?
Om denna fråga besvaras nekande:
2) Ska [direktiv 80/987], särskilt artiklarna 4, 5 och 10 i detta, tolkas så, att en nationell bestämmelse är oförenlig med detta direktiv om det i denna bestämmelse föreskrivs att den ovannämnda registreringsskyldigheten även omfattar arbetstagare som under uppsägningstiden arbetar som egenföretagare?
3) Ska [direktiv 80/987], särskilt artiklarna 4, 5 och 10 i detta, tolkas så, att en nationell bestämmelse är oförenlig med detta direktiv, om det i denna bestämmelse föreskrivs att underlåtenhet att (i tid) uppfylla den ovannämnda registreringsskyldigheten kan leda till en minskning av lönegarantiersättningen, varvid den tidpunkt då skyldigheten uppfylldes är avgörande för minskningen av ersättningsbeloppet och ersättningstiden?”
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första frågan
26 Den nationella domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida direktiv 80/987 ska tolkas så, att det utgör hinder för nationell lagstiftning, enligt vilken det, såsom i den lagstiftning som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, föreskrivs att en arbetstagare, för full rätt till ersättning för utestående lönefordringar vid en arbetsgivares insolvens, är skyldig att registrera sig som arbetssökande.
27 Domstolen erinrar först och främst om att det framgår av domstolens praxis att de sociala målen för direktiv 80/987 innebär att alla arbetstagare garanteras ett unionsrättsligt minimiskydd vid arbetsgivarens insolvens genom betalning av utestående fordringar som grundar sig på anställningsavtal eller anställningsförhållanden och som gäller lön för en viss period (se dom av den 4 mars 2004 i de förenade målen C‑19/01, C‑50/01 och C‑84/01, Barsotti m.fl., REG 2004, s. I‑2005, punkt 35, och domen i det ovannämnda målet Visciano, punkt 27).
28 Det är i detta syfte som artikel 3 i direktiv 80/987 innehåller föreskriften att medlemsstaterna, om inte annat följer av artikel 4 i detta direktiv, ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att garantiinstitutionerna garanterar betalning av arbetstagarnas utestående fordringar.
29 Beträffande tvisten vid den nationella domstolen, framgår det av handlingarna i målet att J.C. van Ardennen, på grund av att han hade skrivit in sig som arbetssökande för sent, inte beviljades hela den ersättning som enligt artikel 64.1 b WW ska utgå för lönen under uppsägningstiden.
30 Det framgår av de handlingar som har ingetts till domstolen att J.C. van Ardennens ansökan till garantifonden grundade sig på en obestridd fordran som var erkänd enligt den nederländska lagstiftningen, nämligen artikel 64.1 b WW. Betalningen av en sådan fordran, en fordran som arbetsgivaren objektivt hade varit skyldig att betala före konkursen, omfattas av artikel 3 i direktiv 80/987 och är garanterad enligt denna bestämmelse.
31 Medlemsstaterna har, i enlighet med artikel 4 i direktiv 80/987, endast undantagsvis möjlighet att begränsa den betalningsskyldighet som avses i artikel 3 i detta direktiv. En sådan begränsning är möjlig både beträffande den period för vilken betalning ska ske enligt artikel 4.2 i detta direktiv och beträffande den övre gränsen för denna utbetalning enligt artikel 4.3 i samma direktiv.
32 Enligt artikel 4.3 i direktiv 80/987 ska medlemsstaterna meddela kommissionen om de utnyttjar möjligheten att fastställa en övre gräns.
33 Det framgår av handlingarna i målet att det i den lagstiftning som är i fråga i målet vid den nationella domstolen inte föreskrivs någon sådan övre gräns för ersättning. Denna lagstiftning omfattas därför inte av undantaget i artikel 4.3 i direktiv 80/987.
34 Artikel 4 i direktiv 80/987 ska tolkas restriktivt och i överensstämmelse med direktivets sociala målsättning, vilken innebär att samtliga arbetstagare ska tillförsäkras ett visst minimiskydd (se dom av den 14 juli 1998 i mål C‑125/97, Regeling, REG 1998, s. I‑4493, punkt 20). De fall i vilka det är tillåtet att begränsa garantiinstitutionernas betalningsskyldighet anges uttömmande i direktiv 80/987. De ifrågavarande bestämmelserna ska tolkas strikt, med beaktande av att de utgör undantagsbestämmelser och med beaktande av direktivets ändamål.
35 Det ska härvid konstateras att det skulle strida mot syftet med direktiv 80/987 att tolka detta direktiv och särskilt artiklarna 3 och 4 i detsamma så, att en arbetstagare, som befinner sig i den situation som klaganden i målet vid den nationella domstolen befinner sig i, genom att inte ha iakttagit skyldigheten att inom viss tid registrera sig som arbetssökande enligt den nationella bestämmelse som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, omfattas av en automatisk schablonminskning av ersättningen för sina lönefordringar och därmed inte kan komma i åtnjutande av garantin för de löneförluster som han faktiskt har lidit under referensperioden.
36 Beträffande den rättspraxis som den hänskjutande domstolen har hänvisat till, konstaterar EU-domstolen i likhet med kommissionen, att skyldighet att registrera sig som arbetssökande inom viss tid, såsom i målet vid den nationella domstolen – varvid underlåtelse att iaktta denna skyldighet medför att lönegarantiersättningen minskas – till sitt slag inte kan jämföras med en preklusionsfrist eller preskriptionstid för att inge en ansökan om lönegarantiersättning.
37 Det är i målet vid den nationella domstolen inte fråga om utbetalning av belopp som går utöver de sociala målen för direktiv 80/987. Medlemsstaterna får enligt artikel 4 i detta direktiv begränsa sådana utbetalningar (se, för ett motsvarande synsätt, domen i de ovannämnda förenade målen Barsotti m.fl., punkt 34). Oberoende av frågan huruvida direktiv 80/987 utgör hinder för en bestämmelse om att ersättningsbeloppet ska minskas med de inkomster som den berörde verkligen har erhållit under uppsägningstiden, är en nationell bestämmelse till förfång för minimiskyddet vid arbetsgivarens insolvens enligt direktiv 80/987, när denna bestämmelse – i likhet med vad som är fallet i målet vid den nationella domstolen – innebär att en automatisk schablonminskning görs av ersättningen för lönefordringar.
38 Medlemsstaterna har enligt artikel 10 i direktiv 80/987 visserligen möjlighet att vidta nödvändiga åtgärder för att undvika missbruk. I begäran om förhandsavgörande anges emellertid inte några omständigheter som tyder på att missbruk föreligger som ska motverkas genom skyldigheten att registrera sig som arbetssökande. Under förhandlingen har UWV dessutom uttryckligen bekräftat att denna skyldighet inte motiverades med stöd av artikel 10 i direktiv 80/987.
39 Av det ovan anförda följer att den första tolkningsfrågan ska besvaras med att artiklarna 3 och 4 i direktiv 80/987 ska tolkas så, att de utgör hinder för nationell lagstiftning, enligt vilken det, såsom i den lagstiftning som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, föreskrivs att en arbetstagare, för full rätt till ersättning för utestående lönefordringar vid en arbetsgivares insolvens, är skyldig att registrera sig som arbetssökande.
Den andra och den tredje frågan
40 Eftersom den första frågan har besvarats jakande saknas det anledning att besvara den andra och den tredje frågan.
Rättegångskostnader
41 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande:
Artiklarna 3 och 4 i rådets direktiv 80/987/EEG av den 20 oktober1980 om skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/74/EG av den 23 september 2002, ska tolkas så, att de utgör hinder för nationell lagstiftning, enligt vilken det, såsom i den lagstiftning som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, föreskrivs att en arbetstagare, för full rätt till ersättning för utestående lönefordringar vid en arbetsgivares insolvens, är skyldig att registrera sig som arbetssökande.
Underskrifter