FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
YVES BOT
föredraget den 9 juli 2015(1)
Mål C‑198/14
Valev Visnapuu
mot
Kihlakunnansyyttäjä (Helsinki),
Suomen valtio – Tullihallitus
(begäran om förhandsavgörande från Helsingfors hovrätt (Finland))
”Begäran om förhandsavgörande – Artiklarna 34 FEUF och 110 FEUF – Punktskatt på vissa dryckesförpackningar som inte ingår i ett pantbaserat och individuellt retursystem – Artiklarna 34 FEUF och 37 FEUF – Statligt detaljhandelsmonopol – Krav på detaljhandelstillstånd när en aktör i en annan medlemsstat importerar alkoholdrycker för försäljning i detaljhandel i landet”
1. I Finland säkerställs skyddet för miljön och skyddet för folkhälsan bland annat genom två regelverk.
2. För det första följer det av lagstiftningen om accis på vissa dryckesförpackningar att dryckesförpackningar är accisfria om de ingår i ett fungerande retursystem där återanvändning eller materialåtervinning av dryckesförpackningar säkerställs.
3. För det andra inrättas det genom alkohollagstiftningen ett detaljhandelsmonopol för försäljning av alkoholdrycker till förmån för Alko Ab (nedan kallat Alko), som är ett statligt bolag för försäljning av alkohol, och det uppställs bland annat krav på ett särskilt detaljhandelstillstånd vid import av vissa alkoholdrycker avsedda för detaljhandel.
4. Genom förevarande begäran om förhandsavgörande har Helsingfors hovrätt bett domstolen att kvalificera den första lagstiftningen utifrån artikel 34 FEUF eller artikel 110 FEUF, och den andra lagstiftningen utifrån artikel 34 FEUF eller artikel 37 FEUF.
5. Den hänskjutande domstolen har vidare bett domstolen att klargöra huruvida dessa artiklar och artiklarna 1.1, 7 och 15 i direktiv 94/62/EG(2) ska tolkas så, att de utgör hinder för sådana lagstiftningar.
6. Begäran har framställts i ett mål mellan Valev Visnapuu, som är representant för European Investment Group OÜ (nedan kallat EIG), å ena sidan, och Kihlakunnansyyttäjä (Helsinki) (Häradsåklagaren i Helsingfors) och Suomen valtio – Tullihallitus (Finländska staten – Tullstyrelsen), å andra sidan. Målet rör dels punktskatteplikt för alkoholdryckesförpackningar som inte ingår i ett retursystem, dels kravet på ett detaljhandelstillstånd vid import av och detaljhandel med sådana alkoholdrycker.
7. I förevarande förslag till avgörande kommer jag först att förklara varför jag anser att en sådan nationell lagstiftning som den som är i fråga i det nationella målet, enligt vilken vissa dryckesförpackningar är undantagna från punktskatt under förutsättning att de ingår i ett retursystem, ska bedömas utifrån artikel 110 FEUF och ska anses vara förenlig med nämnda artikel 110 FEUF och artiklarna 1.1, 7 och 15 i direktiv 94/62.
8. Jag kommer därefter att visa att en sådan nationell lagstiftning som den som är i fråga i det nationella målet, varigenom det inrättas ett detaljhandelsmonopol och uppställs krav på ett detaljhandelstillstånd vid import av vissa alkoholdrycker avsedda för detaljhandel, ska bedömas utifrån artikel 37 FEUF. Sistnämnda artikel ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en sådan lagstiftning, förutsatt att monopolets utformning och funktionssätt anpassas på ett sådant sätt att ingen diskriminering med avseende på anskaffnings- och saluföringsvillkor föreligger mellan medlemsstaternas medborgare. Handeln med varor med ursprung i övriga medlemsstater får varken rättsligt eller faktiskt missgynnas i förhållande till handeln med inhemska varor. Det ankommer på den nationella domstolen att göra denna bedömning.
I – Tillämpliga bestämmelser
A – Unionsrätt
1. EUF-fördraget
9. I artikel 34 FEUF stadgas att ”[k]vantitativa importrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan[(3)] ska vara förbjudna mellan medlemsstaterna”.
10. I artikel 37.1 FEUF föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna ska säkerställa att statliga handelsmonopol anpassas på sådant sätt att ingen diskriminering med avseende på anskaffnings- och saluföringsvillkor föreligger mellan medlemsstaternas medborgare.
Bestämmelserna i denna artikel ska tillämpas på varje organ genom vilket en medlemsstat, rättsligt eller i praktiken, direkt eller indirekt kontrollerar, styr eller märkbart påverkar import eller export mellan medlemsstaterna. Dessa bestämmelser ska även tillämpas på monopol som staten överlåtit på andra.”
11. Artikel 110 FEUF har följande lydelse:
”Ingen medlemsstat ska, direkt eller indirekt, på varor från andra medlemsstater lägga interna skatter eller avgifter, av vilket slag de än är, som är högre än de skatter eller avgifter som direkt eller indirekt läggs på liknande inhemska varor.
Vidare ska ingen medlemsstat på varor från andra medlemsstater lägga sådana interna skatter eller avgifter som är av sådan art att de indirekt skyddar andra varor.”
2. Direktiv 94/62
12. Artikel 1.1 i direktiv 94/62 har följande lydelse:
”Syftet med detta direktiv är att harmonisera nationella bestämmelser om hanteringen av förpackningar och förpackningsavfall för att å ena sidan förebygga och minska inverkan på miljön i samtliga medlemsstater och i tredje land och därmed säkerställa en hög miljöskyddsnivå, och å andra sidan säkerställa en fungerande inre marknad och undvika handelshinder samt snedvridning och begränsning av konkurrensen inom gemenskapen.”
13. I artikel 7 i direktivet, med rubriken ”Retur-, insamlings- och återvinningssystem”, föreskrivs följande:
”1. Medlemsstaterna skall för att uppfylla de mål som fastställs i detta direktiv vidta de åtgärder som är nödvändiga för att införa system som säkerställer att
a) använt förpackningsmaterial eller förpackningsavfall returneras eller samlas in från konsumenten, andra slutliga användare eller från avfallsflödet och kanaliseras till det lämpligaste alternativet för avfallshantering,
b) insamlade förpackningar eller förpackningsavfall återanvänds eller återvinns, inbegripet materialutnyttjande[.]
Dessa system skall vara öppna för de ekonomiska aktörerna i de berörda sektorerna och för de behöriga myndigheterna. De skall även gälla för importerade produkter på icke-diskriminerande villkor, inklusive de närmare bestämmelserna om tillgång till systemen och eventuella avgifter i samband härmed. Systemen skall vara så utformade att handelshinder eller snedvridning av konkurrensen undviks i enlighet med fördraget.
2. De åtgärder som avses i punkt 1 skall ingå i en strategi för alla förpackningar och allt förpackningsavfall, som fastställs med särskilt beaktande av kraven gällande skydd av miljön och konsumenternas hälsa, säkerhet och hygien …”
14. Artikel 15 i direktivet, med rubriken ”Ekonomiska styrmedel”, har följande lydelse:
”Rådet skall i enlighet med de tillämpliga bestämmelserna i fördraget besluta om ekonomiska styrmedel för att främja realiserandet av de mål som fastställs i detta direktiv. I avsaknad av sådana åtgärder får medlemsstaterna i enlighet med de principer som gäller för gemenskapens miljöpolitik, bl. a. principen ’förorenaren betalar’, och de förpliktelser som följer av fördraget vidta åtgärder för att realisera dessa mål.”
B – Finländsk rätt
1. Lagen om accis på vissa dryckesförpackningar
15. Enligt 5 § i lagen om accis på vissa dryckesförpackningar (1037/2004) är accisen 51 cent per liter förpackad produkt.
16. I 6 § i lagen föreskrivs de fall då accisfrihet föreligger. I 6 § 1 mom. 1 punkten stadgas att dryckesförpackningar är accisfria, om förpackningen ingår i ett sådant fungerande retursystem som avses i 3 § 1 mom. 2 punkten i nämnda lag.(4)
2. Alkohollagen
17. I 1 § i alkohollagen (1143/1994) anges att syftet med denna lag är att genom styrning av alkoholkonsumtionen förebygga de samhälleliga, sociala och medicinska skadeverkningarna av alkoholhaltiga ämnen.
18. 8 § i lagen har rubriken ”Kommersiell import av alkoholdrycker och sprit samt importtillstånd för sprit”, och i 8 § 1 mom. föreskrivs följande:
”Alkoholdrycker får utan särskilt importtillstånd importeras för eget bruk samt i kommersiellt syfte eller annars för bedrivande av näringsverksamhet. Närmare bestämmelser om import för eget bruk ingår i 10 §. Den som använder alkoholdrycker i kommersiellt syfte eller annars för bedrivande av näringsverksamhet skall ha ett i denna lag avsett särskilt tillstånd att importera alkoholdrycker. …”
19. I 13 § 1 mom. i alkohollagen föreskrivs att Alko har ensamrätt att bedriva detaljhandel med alkoholdrycker, med undantag för den försäljning som nämns i 14 §.
20. 14 § i nämnda lag rör ”[d]etaljhandelstillstånd”. I 14 § 1 mom. och 2 mom. föreskrivs följande:
”Detaljhandel med genom jäsning tillverkade alkoholdrycker som innehåller högst 4,7 volymprocent etylalkohol får bedrivas av alkoholbolaget och dessutom av den som tillståndsmyndigheten har beviljat detaljhandelstillstånd.
Detaljhandel med alkoholdrycker som framställts genom jäsning och som innehåller högst 13 volymprocent etylalkohol får utom av alkoholbolaget bedrivas av den som enligt villkor som social- och hälsovårdsministeriet bestämmer och med tillstånd av tillståndsmyndigheten har beviljats tillstånd för framställning av produkten i fråga.”
II – Bakgrund till det nationella målet och tolkningsfrågorna
21. Det framgår av beslutet om hänskjutande att EIG, som har sitt huvudkontor i Estland, driver webbplatsen www.alkotaxi.eu, genom vilken man kan köpa alkoholdrycker av olika märken med låg eller hög alkoholhalt. För en del av kunderna ombesörjer EIG hemleverans av de alkoholdrycker som de köpt.
22. Det är ostridigt att mellan den 24 juni och den 18 augusti 2009(5) underlät EIG att iaktta vissa skyldigheter som ålåg företaget enligt finländsk rätt vid leverans av alkoholdrycker till Finland.(6)
23. EIG betalade nämligen inte 23 144,89 euro i punktskatt på alkoholdryckerna vid importen av dessa varor till Finland eller 5 233,52 euro i dryckesförpackningsskatt på styckförpackningarna. Sistnämnda punktskatt tas ut när förpackningen inte ingår i retursystem, vilket var fallet med de aktuella dryckerna i det nationella målet.
24. Valev Visnapuu, som är representant för EIG, importerade även och ordnade hemleverans av alkoholdrycker till en del finländska köpare, utan att ha ett detaljhandelstillstånd för denna import.
25. Häradsåklagaren i Helsingfors väckte då åtal mot Valev Visnapuu för grovt skattebedrägeri och brott mot alkohollagen.
26. Helsingfors tingsrätt dömde, genom dom av den 26 september 2012, Valev Visnapuu till villkorligt fängelsestraff i åtta månader och förpliktade honom att till finländska staten erlägga den skatt som inte hade betalats, uppgående till 28 378,40 euro, jämte ränta.
27. Valev Visnapuu har överklagat denna dom. Han har för det första hävdat att lagen om accis på vissa dryckesförpackningar är indirekt diskriminerande och strider därför mot artikel 110 FEUF. Han har för det andra anfört att alkohollagen, i vilken det uppställs krav på ett detaljhandelstillstånd vid import av vissa alkoholdrycker, utgör en kvantitativ importrestriktion eller en åtgärd med motsvarande verkan och därför strider mot artikel 34 FEUF. Vidare anser han att det inte kan föreligga något sådant skäl som avses i artikel 36 FEUF.
28. Häradsåklagaren i Helsingfors och Finländska staten – Tullstyrelsen har däremot hävdat att varken lagen om accis på vissa dryckesförpackningar eller alkohollagen strider mot unionsrätten.
29. Häradsåklagaren i Helsingfors har hävdat att lagen om accis på vissa dryckesförpackningar ska bedömas enbart utifrån artikel 110 FEUF och att lagen även är förenlig med denna artikel. Häradsåklagaren anser att alkohollagen inte ska bedömas utifrån artikel 34 FEUF, utan artikel 37 FEUF.
30. Det var mot den bakgrunden som Helsingfors hovrätt beslutade att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:
”1) Ska frågan avseende tillåtligheten av [lagen] om [accis på vissa dryckesförpackningar], enligt vilken denna skatt ska påföras när förpackningen inte ingår i ett retursystem, bedömas utifrån artikel 110 FEUF och inte utifrån artikel 34 FEUF? Det aktuella retursystemet måste utgöra ett pantbaserat system där en förpackare eller importör av drycker ensam eller på det sätt som avses i avfallslagen eller i motsvarande lagstiftning i landskapet Åland har ombesörjt återanvändning eller återvinning av dryckesförpackningar så att förpackningen fylls på nytt eller används för råvaruåtervinning.
2) Om fråga 1 besvaras jakande, är då ovannämnda lagstiftning förenlig med artiklarna 1.1, 7 och 15 i direktiv 94/62 även med beaktande av artikel 110 FEUF?
3) Om fråga 1 besvaras nekande, är då nämnda lagstiftning förenlig med artiklarna 1.1, 7 och 15 i direktiv 94/62 även med beaktande av artikel 34 FEUF?
4) Om fråga 3 besvaras nekande, ska då [lagen] om [accis på vissa dryckesförpackningar] anses vara tillåten enligt artikel 36 FEUF?
5) Kan kravet, att den som använder alkoholdrycker i kommersiellt syfte eller annars för bedrivande av näringsverksamhet ska ha ett särskilt detaljhandelstillstånd för import av alkoholdrycker när en finländsk köpare köpt alkoholdrycker via internet eller annars genom distansförsäljning från en säljare som bedriver verksamhet i en annan medlemsstat, vilka drycker säljaren transporterar till Finland, anses avse förekomsten av ett monopol eller utgöra en del av ett monopols funktionssätt, varför bestämmelserna i artikel 34 FEUF inte utgör hinder mot ett sådant krav, som därmed ska bedömas utifrån artikel 37 FEUF?
6) Om fråga 5 besvaras jakande, är då kravet på tillstånd i så fall förenligt med de villkor för statliga handelsmonopol som anges i artikel 37 FEUF?
7) Om fråga 5 besvaras nekande, och artikel 34 FEUF ska tillämpas på förevarande fall, utgör då den finländska lagstiftningen, enligt vilken import av drycker för eget bruk vid beställning av alkoholdrycker från utlandet via internet eller annars genom distansförsäljning enbart är tillåten om beställaren själv eller en tredje part som är oberoende av säljaren har importerat alkoholdryckerna [till den berörda medlemsstaten], och enligt vilken det i annat fall enligt alkohollagen krävs ett tillstånd för importen, en kvantitativ restriktion eller åtgärd med motsvarande verkan som strider mot artikel 34 FEUF?
8) Om fråga 7 besvaras jakande, kan lagstiftningen då anses rättfärdigad och proportionerlig för att skydda människors liv och hälsa?”
III – Min bedömning
A – Inledande synpunkter
31. De frågor som den hänskjutande domstolen har ställt avser två olika finländska lagstiftningar.
32. De fyra första frågorna avser lagen om accis på vissa dryckesförpackningar, medan frågorna 5–8 avser alkohollagen. Jag ska först pröva frågorna 1–4 gemensamt, innan jag granskar frågorna 5–8.
33. Trots att dessa två lagstiftningar skiljer sig åt, noterar jag att den situation som är aktuell i det nationella målet förblir densamma.
34. Det framgår av handlingarna i målet att Valev Visnapuu sålde alkoholdrycker via internet och därefter levererade dessa direkt till den finländska köparen. Som jag redan har påpekat har dessa sakomständigheter inte bestritts av Valev Visnapuu och ska således anses som fastställda. Ska Valev Visnapuu under dessa omständigheter anses vara en distansförsäljare som har utfört import och detaljhandel med dessa alkoholdrycker i Finland?
35. Med hänsyn till handlingarna i målet måste frågan besvaras jakande.
36. Som den finländska regeringen har konstaterat i sitt skriftliga yttrande ska det nämligen, när en sådan distansförsäljare som Valev Visnapuu transporterar och själv levererar alkoholdryckerna till den finländska köparen, anses att denna säljare, enligt alkohollagen, har utfört detaljhandel i Finland. När äganderätten till alkoholdryckerna har övergått i utlandet, varefter beställaren själv eller en från säljaren fristående transportör levererar dessa alkoholdrycker till Finland, ska försäljningen däremot anses ha skett utanför Finland.
37. Det framgår av handlingarna i målet att denna tolkning av alkohollagen grundar sig på riktlinjer och meddelanden som antagits av de finländska myndigheterna. Det är särskilt den hänskjutande domstolen som har hänvisat till dessa texter när den, i beslutet om hänskjutande, har redogjort för gällande nationella bestämmelser.
38. Enligt min mening råder det i förevarande fall inte någon tvekan om svaret. Vid försäljning av materiell egendom av det slag som den egendom Valev Visnapuu köpte, det vill säga fungibel egendom, sker övergången av äganderätten varigenom försäljningen genomförs vid tidpunkten för leveransen. Eftersom leveransen skedde i Finland, är det i Finland som försäljningen fullbordades rättsligt sett.
39. Härav följer att det kan anses fastställt att Valev Visnapuu i förevarande fall ägnat sig åt import av alkoholdrycker och därefter detaljhandel med dessa.
40. Det är med beaktande av denna situation som jag ska pröva de frågor som har ställts av den hänskjutande domstolen.
B – Frågorna 1–4
41. Den hänskjutande domstolen har ställt de fyra första frågorna, vilka ska prövas gemensamt, för att få klarhet i huruvida en sådan nationell lagstiftning som lagen om accis på vissa dryckesförpackningar, enligt vilken denna skatt ska påföras när förpackningen inte ingår i ett retursystem, omfattas av tillämpningsområdet för artikel 110 FEUF eller tillämpningsområdet för artikel 34 FEUF och, i förekommande fall, huruvida denna lagstiftning är förenlig med endera av dessa artiklar.
42. Den hänskjutande domstolen har även bett domstolen att ta ställning till huruvida en sådan lagstiftning är förenlig med artiklarna 1.1, 7 och 15 i direktiv 94/62.
43. För att kunna ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar, kommer jag först pröva frågan hur lagen om accis på vissa dryckesförpackningar ska kvalificeras. Utgör denna lag en kvantitativ importrestriktion eller en åtgärd med motsvarande verkan enligt artikel 34 FEUF eller ska den kvalificeras som en ”intern skatt eller avgift” enligt artikel 110 FEUF?
44. Jag kommer därefter bedöma frågan huruvida denna lag är förenlig med de relevanta bestämmelserna i direktiv 94/62 och med artikel 110 FEUF.
1. De respektive tillämpningsområdena för artiklarna 34 FEUF och 110 FEUF
45. EUF-fördraget innehåller tre grupper av bestämmelser som förbjuder hinder för handeln med varor mellan medlemsstaterna. Det rör sig om artiklarna 28 FEUF och 30 FEUF, artiklarna 34 FEUF–36 FEUF och artikel 110 FEUF.(7)
46. Frågan huruvida artiklarna 28 FEUF och 30 FEUF är tillämpliga på bland annat importtullar och på avgifter med motsvarande verkan har varken väckts av den hänskjutande domstolen eller tagits upp i de skriftliga yttrandena.
47. För fullständighetens skull ska jag kortfattat förklara varför jag anser att det är uteslutet att dessa bestämmelser är tillämpliga.
48. Den punktskatt som är i fråga i det nationella målet utgör uppenbarligen inte en tull i egentlig mening.
49. Det följer likväl av fast rättspraxis att varje pålaga, hur liten denna än är och oavsett dess beteckning och utformning, som ensidigt läggs på varor på grund av att de passerar gränsen, när den inte är en tull i egentlig mening, utgör en avgift med motsvarande verkan, i den mening som avses i artiklarna 28 FEUF och 30 FEUF.(8)
50. Det framgår av handlingarna i målet att den punktskatt som är i fråga i det nationella målet ska tillämpas på vissa dryckesförpackningar som inte ingår i ett retursystem i Finland. Med andra ord avser undantaget från punktskatt endast de dryckesförpackningar som ingår i ett retursystem.
51. Den omtvistade skatten tas således ut på dessa dryckesförpackningar inte på grund av att de passerar gränsen, utan på grund av att de inte ingår i ett fungerande retursystem. Den punktskatt som föreskrivs i lagen om accis på vissa dryckesförpackningar utgör under dessa omständigheter inte en avgift med motsvarande verkan som en tull.
52. Då det i förevarande fall kan uteslutas att artiklarna 28 FEUF och 30 FEUF är tillämpliga, återstår det att avgöra huruvida artikel 34 FEUF eller artikel 110 FEUF är tillämplig.
53. Såväl Valev Visnapuu som den finländska regeringen och Europeiska kommissionen har i sina skriftliga yttranden framfört ståndpunkten att artikel 34 FEUF inte är tillämplig och att artikel 110 FEUF istället är tillämplig på lagen om accis på vissa dryckesförpackningar.(9)
54. Jag delar denna uppfattning.
55. I det avseendet ska det konstateras att artikel 34 FEUF förbjuder alla kvantitativa importrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan mellan medlemsstaterna. Domstolen har gett begreppet åtgärd med motsvarande verkan en extensiv tolkning, genom att slå fast att det omfattar varje nationell åtgärd ”som kan utgöra ett hinder, direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt, för handeln inom gemenskapen”.(10)
56. Artikel 110 FEUF innebär ett förbud mot att på varor från andra medlemsstater lägga interna skatter eller avgifter som är högre än de skatter eller avgifter som läggs på liknande inhemska varor eller lägga sådana interna skatter eller avgifter som är av sådan art att de indirekt skyddar andra varor.(11) I motsats till vad som föreskrivs inom ramen för artikel 34 FEUF, gäller förbudet i artikel 110 FEUF inte den interna skatten eller avgiften som sådan, utan dess diskriminerande eller skyddande inslag, varför det för efterlevnaden av artikel 110 FEUF endast krävs att detta diskriminerande eller skyddande inslag tas bort.(12)
57. Jag vill tillägga att en nationell åtgärd som omfattas av artikel 34 FEUF kan vara motiverad av ett av de skäl som anges i artikel 36 FEUF och i domstolens praxis, så att den undgår förbudet. En sådan möjlighet till motivering föreskrivs däremot inte i samband med tillämpningen av artikel 110 FEUF.
58. Det följer av det ovan anförda att artiklarna 34 FEUF och 110 FEUF skiljer sig tydligt åt vad beträffar deras tillämpningsområde och vad beträffar följderna av deras tillämpning.
59. I det sammanhanget är det inte förvånande att domstolen har slagit fast att tillämpningsområdet för artikel 34 FEUF inte omfattar de hinder som avses i andra särskilda bestämmelser i EUF-fördraget och att sådana hinder av fiskal karaktär eller med motsvarande verkan som tullar som avses i artiklarna 28 FEUF, 30 FEUF och 110 FEUF inte omfattas av förbudet i artikel 34 FEUF.(13)
60. Artikel 110 FEUF ska således, i likhet med artiklarna 28 FEUF och 30 FEUF, anses utgöra lex specialis, medan artikel 34 FEUF, som har ett mycket vidsträckt tillämpningsområde, i viss mån tjänar som ett skyddsnät, i egenskap av lex generalis.(14) För övrigt kan endast en av artiklarna 30 FEUF, 34 FEUF eller 110 FEUF vara tillämplig på en viss nationell åtgärd.(15)
61. Mot bakgrund av det ovan anförda ska det först prövas huruvida lagen om accis på vissa dryckesförpackningar omfattas av artikel 110 FEUF och, endast om så inte fallet, huruvida denna lag omfattas av tillämpningsområdet för artikel 34 FEUF.(16)
62. I likhet med kommissionen anser jag att det är uppenbart att den punktskatt som är i fråga i det nationella målet är av fiskal karaktär. Det rör sig nämligen om en punktskatt som betalas till den finländska staten på vissa dryckesförpackningar.
63. Vidare noterar jag att det framgår av handlingarna i målet att denna punktskatt är tillämplig oberoende av dryckesförpackningarnas ursprung eller destination. Punktskatten är nämligen som bekant systematiskt tillämplig på vissa dryckesförpackningar enligt objektiva kriterier, nämligen per liter förpackad produkt och när förpackningen inte ingår i retursystemet.
64. En sådan skatt som den som är i fråga i det nationella målet, vilken inte tas ut på grund av att gränsen till den medlemsstat som har infört skatten passeras, utan på grund av att en vara inte ingår i ett retursystem när den släpps ut på marknaden, och vilken är tillämplig både på importerade varor och på varor som produceras i nämnda medlemsstat, ingår enligt min mening i ett allmänt system för interna skatter och avgifter och ska följaktligen bedömas mot bakgrund av artikel 110 FEUF.(17)
65. Eftersom jag anser att den skatt som är i fråga i det nationella målet ska bedömas mot bakgrund av artikel 110 FEUF, är det inte nödvändigt att pröva den mot bakgrund av artikel 34 FEUF.
2. Huruvida lagen om accis på vissa dryckesförpackningar är förenlig med artikel 110 FEUF och artiklarna 1.1, 7 och 15 i direktiv 94/62
66. Som kommissionen har anfört i sitt skriftliga yttrande, föreligger det en prejudiciell fråga. Har det skett en uttömmande harmonisering av artiklarna 1.1, 7 och 15 i direktiv 94/62, så att lagen om accis på vissa dryckesförpackningar ska bedömas enbart mot bakgrund av dessa bestämmelser?
67. Denna fråga är viktig, eftersom det framgår av fast rättspraxis att inom ett område där det har skett en uttömmande harmonisering på unionsnivå ska de nationella bestämmelserna bedömas mot bakgrund av harmoniseringsåtgärdens bestämmelser och inte mot bakgrund av de primärrättsliga bestämmelserna.(18)
68. Jag anser, i likhet med kommissionen, att direktiv 94/62 endast har en begränsad inverkan på harmoniseringen på området för organisationen av retursystem för dryckesförpackningar.(19)
69. I det avseendet ska det konstateras att domstolen har slagit fast att ”[t]ill skillnad från vad som är fallet gällande märkning och identifiering av förpackningar samt krav på förpackningars sammansättning och möjligheter till återanvändning och återvinning, som regleras i artiklarna 8–11 och i bilaga II till direktiv 94/62, har organisationen av nationella system för främjande av återanvändning av förpackningar … inte harmoniserats till fullo”.(20)
70. I artikel 7.1 i direktiv 94/62 fastställs visserligen först att medlemsstaterna är skyldiga att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att införa retur-, insamlings- och återvinningssystem, och därefter reglerar denna bestämmelse hur dessa system ska organiseras.(21)
71. Det framgår dock av lydelsen i nämnda bestämmelse att medlemsstaterna har ett visst handlingsutrymme vid den konkreta organisationen av sådana system. Det föreskrivs nämligen i allmänna ordalag att sådana system även ska gälla för importerade produkter på icke-diskriminerande villkor, inklusive de närmare bestämmelserna om tillgång till systemen och eventuella avgifter i samband härmed. För övrigt hänvisar denna bestämmelse därefter uttryckligen till EUF-fördraget, genom att ange att retursystemen ska vara så utformade att handelshinder eller snedvridning av konkurrensen undviks ”i enlighet med fördraget”.
72. Artikel 15 i direktiv 94/62, vilken avser ”[e]konomiska styrmedel”, ger dessutom medlemsstaterna ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller valet av sådana styrmedel. I artikel 15 föreskrivs nämligen att i avsaknad av harmoniserade åtgärder får medlemsstaterna i enlighet med de principer som gäller för Europeiska unionens miljöpolitik, bland annat principen ”förorenaren betalar”, och de förpliktelser som följer av EUF-fördraget vidta åtgärder för att realisera direktivets mål.
73. Det ska erinras om att ”[s]yftet med … direktiv[et] är att harmonisera nationella bestämmelser om hanteringen av förpackningar och förpackningsavfall för att å ena sidan förebygga och minska inverkan på miljön i samtliga medlemsstater och i tredje land och därmed säkerställa en hög miljöskyddsnivå, och å andra sidan säkerställa en fungerande inre marknad och undvika handelshinder samt snedvridning och begränsning av konkurrensen inom gemenskapen”.(22)
74. Som den finländska regeringen uppgav vid förhandlingen infördes den punktskatt som är i fråga i det nationella målet med stöd av artikel 15 i direktiv 94/62 och närmare bestämt med tillämpning av principen att förorenaren ska betala.
75. Av det ovan anförda följer att eftersom det inte har skett en uttömmande harmonisering av de relevanta bestämmelserna i detta direktiv, ska ett nationellt system för hantering av förpackningar som grundar sig på uttaget av en punktskatt, såsom det som är i fråga i det nationella målet, bedömas mot bakgrund av artikel 110 första stycket FEUF.(23)
76. Artikel 110 FEUF har till syfte att säkerställa den fria rörligheten för varor mellan medlemsstaterna på normala konkurrensvillkor, genom att varje form av skydd som kan följa av att diskriminerande interna skatter eller avgifter tillämpas på varor med ursprung i andra medlemsstater avskaffas.(24) Denna artikel ska således säkerställa att interna skatter eller avgifter blir helt neutrala ur konkurrenssynpunkt i förhållandet mellan nationella varor och importerade varor.(25)
77. Det framgår av fast rättspraxis att ett beskattningssystem i en medlemsstat kan anses vara förenligt med artikel 110 FEUF endast om det visas att det är utformat så, att det under alla omständigheter är uteslutet att importerade varor beskattas högre än inhemska varor och att det således inte i något fall får diskriminerande effekter.(26)
78. Domstolen har även medgett att artikel 110 FEUF ska tolkas extensivt, så att den kan omfatta alla skattemässiga åtgärder som, direkt eller indirekt, kränker principen om likabehandling av inhemska och importerade produkter. Förbudet i artikeln ska således tillämpas varje gång en skattebestämmelse är av sådant slag att den avskräcker från import av varor från andra medlemsstater till förmån för inhemsk tillverkning.(27)
79. Jag konstaterar att de skatteregler som infördes genom lagen om accis på vissa dryckesförpackningar formellt sett inte gör någon åtskillnad mellan dryckesförpackningar beroende på deras ursprung.
80. Det framgår nämligen av handlingarna i målet att den punktskatt som är aktuell i det nationella målet ska tas ut på inhemska och importerade varor, på samma villkor och enligt samma bestämmelser. Jag vill härvid erinra om att i förevarande fall tas en punktskatt med en identisk skattesats ut på varje importerad eller inhemsk dryckesförpackning och att importerade eller inhemska förpackningar undantas från denna punktskatt om de ingår i ett retursystem. Som den finländska regeringen har påpekat i sitt skriftliga yttrande, är således både villkoren för att betala den punktskatt som är aktuell i det nationella målet och villkoren för att undantas från denna punktskatt desamma för utländska och inhemska aktörer.
81. Jag vill tillägga att den finländska regeringen vid förhandlingen uppgett att insamling, transport och materialåtervinning av dryckesförpackningar som inte ingår i ett retursystem medför betydande kostnader, vilka måste bäras av de aktörer som beslutar sig för att inte delta i ett retursystem i enlighet med principen att förorenaren ska betala. I det sammanhanget infördes punktskatten som ett incitament och fastställdes av den finländska regeringen till en nivå som gör det möjligt att erhålla betydande skatteintäkter som används till miljöskydd.(28)
82. I likhet med kommissionen anser jag att punktskatten, som ett medel för att främja materialutnyttjande, återanvändning eller återfyllning, ligger i linje med de ovannämnda målen i artikel 1 i direktiv 94/62, nämligen att minska den inverkan som förpackningsavfall har på miljön.
83. Även om villkoren för direkt diskriminering inte är uppfyllda, kan en intern skatt eller avgift emellertid vara indirekt diskriminerande på grund av sina verkningar.(29)
84. Valev Visnapuu anser att en sådan punktskatt som den som är aktuell i det nationella målet medför sådan indirekt diskriminering.
85. Han anser, för det första, att det föreligger flera hinder för utländska aktörer att ansluta sig till retursystemet, vilket gör att det under den omtvistade perioden var omöjligt för EIG att ansluta sig till detta system.
86. Till dessa hinder hör bland annat den omständigheten att det bland de befintliga systemen bara finns ett som godtar utländska aktörer som medlemmar och kravet på att en finländsk European Article Numbering-kod (EAN)(30) ska tryckas på förpackningarna, vilket skulle kräva att man skapar en särskild förpackning för den finländska marknaden. Vid förhandlingen framhöll Valev Visnapuu att det skulle vara omöjligt att ansluta sig till retursystemet huvudsakligen på grund av de betydande kostnader som en sådan anslutning skulle medföra för importörerna.(31) Det skulle således inte vara ekonomiskt lönsamt för en liten eller medelstor aktör att ansluta sig till ett sådant system.
87. För det andra anser Valev Visnapuu att det i praktiken är omöjligt för en utländsk aktör som EIG att skapa ett eget system, med hänsyn till kraven på minimikvoter och på att systemet faktiskt fungerar och på att det visas att det fungerar.
88. Enligt Valev Visnapuu medför således den omständigheten att det är omöjligt för en importör att ansluta sig till ett retursystem eller att skapa ett sådant system, då en sådan anslutning utgör en förutsättning för undantaget från punktskatt, att denna punktskatt i praktiken endast tas ut på importerade varor och att den därmed strider mot artikel 110 första stycket FEUF.
89. I det avseendet ska det noteras att det framgår av handlingarna i målet att villkoren för anslutning till retursystemet i förevarande fall är tillämpliga på samma sätt på alla aktörer, både utländska och inhemska.(32) En liten eller medelstor inhemsk aktör måste således, i likhet med en sådan importör som Valev Visnapuu, uppfylla villkoren för anslutning till retursystemet och kommer följaktligen att ådra sig samma kostnader för anslutning när vederbörande beslutar att ansluta sig.(33)
90. Som den finländska regeringen har påpekat följer härav att en utländsk aktör och en inhemsk aktör har samma möjligheter att ansluta sig till retursystemet på nationell nivå för att undgå att betala punktskatt på dryckesförpackningarna.
91. Vad beträffar möjligheten att skapa ett eget retursystem kan jag inte heller se hur en sådan utländsk aktör som Valev Visnapuu skulle missgynnas jämfört med en inhemsk aktör, eftersom samma krav gäller för den sistnämnda.
92. Det ovan anförda tyder enligt min mening på att det i princip inte kan göras gällande att det föreligger någon indirekt diskriminering vad beträffar villkoren för anslutning till retursystemet eller villkoren för att skapa ett sådant system.
93. Samma konstaterande gör sig gällande vad beträffar frågan huruvida lagen om accis på vissa dryckesförpackningar, rörande retursystemet för dryckesförpackningar, är förenlig med artikel 7 i direktiv 94/62.(34)
94. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att en sådan nationell lagstiftning som lagen om accis på vissa dryckesförpackningar, enligt vilken vissa dryckesförpackningar är undantagna från sådan punktskatt under förutsättning att de ingår i ett retursystem, ska bedömas utifrån artikel 110 FEUF. Artikel 110 FEUF och artiklarna 1.1, 7 och 15 i direktiv 94/62 ska tolkas så, att de inte utgör hinder för denna lagstiftning.
95. Eftersom jag har slagit fast att artikel 34 FEUF inte är tillämplig, är det inte nödvändigt att besvara den hänskjutande domstolens tredje och fjärde fråga.
C – Frågorna 5–8
96. Den hänskjutande domstolen har ställt frågorna 5–8, vilka också ska bedömas gemensamt, för att få klarhet i huruvida en sådan nationell åtgärd som den som följer av 8 § 1 mom. i alkohollagen, enligt vilken det krävs ett särskilt tillstånd vid import av alkoholdrycker i kommersiellt syfte, när en finländsk köpare köpt alkoholdrycker från en säljare som bedriver verksamhet med distansförsäljning i en annan medlemsstat än Republiken Finland, vilka drycker säljaren transporterar till Finland, ska bedömas utifrån artikel 34 FEUF eller artikel 37 FEUF, och, i förekommande fall, huruvida denna åtgärd ska anses vara förenlig med endera av dessa artiklar.
97. Det framgår av beslutet om hänskjutande att den hänskjutande domstolen just vill att domstolen ska ta ställning till huruvida 8 § 1 mom. i alkohollagen är förenlig med bestämmelserna i kapitel 3 i avdelning II i den tredje delen av EUF-fördraget, rörande förbudet mot kvantitativa restriktioner mellan medlemsstaterna.(35)
98. I likhet med alla de regeringar som har intervenerat i målet anser jag att i en sådan situation som den som föreligger i det nationella målet, då importen av alkoholdrycker motiverades av ”detaljhandeln” med dessa drycker, ska bedömningen av huruvida 8 § 1 mom. i alkohollagen är förenlig med de relevanta bestämmelserna i unionsrätten göras även med beaktande av 13 § och 14 § i denna lag, vilka avser detaljhandelsmonopolet för försäljning av alkoholdrycker respektive kravet på detaljhandelstillstånd för vissa alkoholdrycker.
99. I det avseendet är det enligt min mening lämpligt att först presentera dessa nationella bestämmelser, såsom dessa framgår av handlingarna i målet.
1. Det finländska detaljhandelsmonopolet för försäljning av alkoholdrycker och kravet på detaljhandelstillstånd för vissa alkoholdrycker
100. Republiken Finlands anslutning till unionen gjorde det nödvändigt att anpassa dess statliga handelsmonopol för alkoholdrycker för att följa bestämmelserna i unionsrätten, särskilt artikel 37 FEUF.(36)
101. Mot bakgrund därav godtog Republiken Finland att avskaffa ensamrätten vid import, export, tillverkning och grossistförsäljning,(37) genom att anta alkohollagen den 8 december 1994.(38)
102. Det framgår av 8 § 1 mom. jämförd med 13 § i denna lag att det finländska monopolet, vilket innehas av Alko som är helägt av den finländska staten, endast omfattar detaljhandel med alkoholdrycker.
103. I 13 § 1 mom. i alkohollagen föreskrivs nämligen att Alko ”har ensamrätt till detaljhandeln med alkoholdrycker”.(39) Jag vill tillägga att det framgår även av 36 § 1 mom. 1 punkten i alkohollagen att Alkos uppgift är att sköta den detaljhandel som bolaget enligt nämnda lag har ensamrätt till.
104. I 8 § 1 mom. första meningen i alkohollagen föreskrivs som bekant att ”[a]lkoholdrycker får utan särskilt importtillstånd importeras för eget bruk samt i kommersiellt syfte eller annars för bedrivande av näringsverksamhet”.(40) Alko har således inte någon ensamrätt till import.
105. I särskilda situationer, som den aktuella situationen i det nationella målet enligt min mening utgör ett exempel på, krävs det dock ett särskilt tillstånd vid import av alkoholdrycker.
106. I 8 § 1 mom. sista meningen i alkohollagen föreskrivs nämligen att ”[d]en som använder alkoholdrycker i kommersiellt syfte eller annars för bedrivande av näringsverksamhet skall ha ett i denna lag avsett särskilt tillstånd att importera alkoholdrycker”.(41)
107. Om, såsom i det nationella målet, en distansförsäljare i Estland vill importera alkoholdrycker för att sälja dem till en köpare i Finland, måste distansförsäljaren följaktligen ha ett ”särskilt tillstånd” enligt denna bestämmelse.
108. Vilken typ av tillstånd som krävs tycks, såsom den svenska regeringen har konstaterat i sitt skriftliga yttrande, bero på vad som ska ske med alkoholdryckerna efter importen. Om importören vill bedriva partihandel, krävs det att han beviljas ett partihandelstillstånd. Om importören – som i det nu aktuella fallet – vill sälja till en konsument, krävs det att han beviljas ett detaljhandelstillstånd av den behöriga nationella myndigheten.
109. Det framgår av 14 § i alkohollagen att detta särskilda tillstånd för detaljhandel inte kan beviljas för alla alkoholdrycker, utan endast för de drycker som har en låg alkoholhalt.
110. I 14 § 1 mom. i denna lag föreskrivs att ”[d]etaljhandel med genom jäsning tillverkade alkoholdrycker som innehåller högst 4,7 volymprocent etylalkohol får bedrivas … av den som tillståndsmyndigheten har beviljat detaljhandelstillstånd”.
111. Jag vill tillägga att enligt 14 § 2 mom. i lagen får detaljhandel med alkoholdrycker som framställts genom jäsning och som innehåller högst 13 volymprocent etylalkohol bedrivas av någon annan än Alko, när denna person enligt villkor som social- och hälsovårdsministeriet bestämmer har beviljats tillstånd för framställning av produkten i fråga.(42)
112. Det följer av 8 § 1 mom. jämförd med 13 § och 14 § i alkohollagen att en sådan distansförsäljare som Valev Visnapuu, vilken befinner sig i Estland och vill bedriva detaljhandel med alkoholdrycker i Finland, behöver ett särskilt detaljhandelstillstånd för att importera och sälja alkoholdrycker som innehåller högst 4,7 volymprocent etylalkohol till en finländsk köpare.
113. Vad beträffar alkoholdrycker med en högre alkoholhalt, kan inte en sådan distansförsäljare som Valev Visnapuu beviljas detaljhandelstillstånd, eftersom sådana drycker endast får säljas i detaljhandeln av Alko.
114. Jag konstaterar inledningsvis att Valev Visnapuu vid förhandlingen uppgav att samtliga alkoholdrycker som är aktuella i det nationella målet innehöll mer än 4,7 volymprocent etylalkohol, vilket gör att de inte hörde till de drycker som omfattas av 14 § 1 mom. i alkohollagen, utan till de drycker som omfattas av det finländska detaljhandelsmonopolet, vilket föreskrivs i 13 § i nämnda lag.
115. Det är mot bakgrund av ovanstående överväganden som jag ska pröva frågan huruvida 8 § 1 mom., 13 § och 14 § i alkohollagen ‐ enligt vilka Alko beviljas ensamrätt till detaljhandel och enligt vilka det krävs ett särskilt detaljhandelstillstånd vid import av vissa alkoholdrycker som är avsedda för detaljhandel ‐ omfattas av tillämpningsområdet för artikel 37 FEUF eller tillämpningsområdet för artikel 34 FEUF och, i förekommande fall, huruvida dessa bestämmelser är förenliga med endera av dessa artiklar.
2. Huruvida artikel 37 FEUF är tillämplig
116. Omfattas 8 § 1 mom., 13 § och 14 § i alkohollagen av tillämpningsområdet för artikel 37 FEUF eller av tillämpningsområdet för artikel 34 FEUF?
117. Frågan om avgränsningen av tillämpningsområdet för artikel 37 FEUF i förhållande till artikel 34 FEUF har redan diskuterats i rättspraxis, bland annat i domarna Franzén(43) och Rosengren m.fl.(44)
118. I den förstnämnda domen uppställde domstolen ett särskiljningskriterium genom att slå fast att ”bestämmelserna om monopolet och dess funktionssätt [ska] undersökas mot bakgrund av … artikel 37 [FEUF], som är den specialbestämmelse som är tillämplig på ett statligt handelsmonopols utövande av sin ensamrätt”,(45) innan den slog fast att ”[d]en inverkan som andra nationella bestämmelser, vilka inte rör monopolets funktionssätt även om de påverkar detta, har på handeln inom gemenskapen skall däremot undersökas mot bakgrund av artikel [34 FEUF]”.(46)
119. Denna distinktion grundade sig på tidigare rättspraxis, i vilken domstolen redan hade gjort en avgränsning av tillämpningsområdet för artikel 37 FEUF. Jag ska bara nämna tre domar.
120. I domen Miritz(47) hade domstolen konstaterat att ”eftersom utjämningsavgiften utifrån sin systematik och sin beskaffenhet är knuten till det tyska alkoholmonopolet, ska svaret … sökas i artikel 37 [FEUF], som särskilt behandlar anpassningen av de statliga monopolen”.(48)
121. I domen Rewe-Zentral(49) hade domstolen likaså slagit fast att ”artikel 37 [FEUF] är en specialbestämmelse som enbart rör statliga handelsmonopol”(50) och att ”[d]enna bestämmelse är därför inte tillämplig när det gäller nationella rättsregler som inte rör utövandet av ett offentligt monopols särskilda funktion – dvs. dess ensamrätt – utan framställningen och saluföringen i allmänhet av alkoholhaltiga drycker, oavsett om dessa omfattas av monopolet i fråga”.(51)
122. Vidare hade domstolen, i domen Grandes distilleries Peureux,(52) angett att ”[b]estämmelserna i artikel 37 [FEUF] avser … endast verksamheter som har ett nära samband med utövandet av det aktuella monopolets särskilda funktion, men saknar relevans i fråga om nationella bestämmelser som inte rör utövandet av denna särskilda funktion”.(53)
123. Med hänsyn till dessa lösningar i rättspraxis, kvarstod en viss tvetydighet i fråga om den exakta omfattningen av tillämpningsområdet för artikel 37 FEUF. Skulle tillämpningsområdet för denna bestämmelse begränsas till att endast avse monopolets särskilda funktion, det vill säga dess ensamrätt? Ska en nationell bestämmelse, som i egentlig mening går utöver utövandet av monopolets ensamrätt, men som är knuten till monopolet och dess funktionssätt på grund av dess nära samband med utövandet av monopolets särskilda funktion, anses omfattas av tillämpningsområdet för nämnda bestämmelse?
124. Denna tvetydighet lämnades inte helt därhän i domen Franzén,(54) eftersom det i den domen ansågs att en nationell bestämmelse, som hörde till regleringen av import och som i egentlig mening gick utöver utövandet av monopolets ensamrätt till detaljhandel med alkoholdrycker, omfattades av tillämpningsområdet för artikel 37 FEUF.(55)
125. Dessa frågor besvarades därefter av domstolen i domen Rosengren m.fl.,(56) vilken avsåg det svenska detaljhandelsmonopolet för försäljning av alkoholdrycker.
126. I den domen slog domstolen fast att den aktuella nationella åtgärden, vilken i princip förbjuder privatpersoner att privatimportera alkoholdrycker, ”som sådan [inte] reglerar … monopolets utövande av sin ensamrätt att bedriva detaljhandel med alkoholdrycker”.(57) Domstolen angav att ”[å]tgärden rör således inte monopolets utövande av sin särskilda funktion, och den kan följaktligen inte anses avse monopolets existens”.(58)
127. Domstolen tillade att ”[e]n sådan åtgärd utgör … ingen egentlig reglering av monopolets funktionssätt, eftersom den inte hänför sig till villkoren för detaljhandeln med alkoholdrycker”.(59) I det avseendet preciserade domstolen att ”[i] synnerhet har inte åtgärden till syfte att reglera vare sig monopolets system för urval av varor, dess försäljningsorganisation eller saluföringen och marknadsföringen av de varor som distribueras av monopolet”,(60) innan den drog slutsatsen att ”[u]nder sådana omständigheter kan inte ett sådant förbud anses utgöra en bestämmelse som rör monopolet eller dess funktionssätt”.(61)
128. Domstolen gjorde således en restriktiv tolkning av tillämpningsområdet för artikel 37 FEUF genom att inskränka detta område till de regler som direkt avser monopolets ensamrätt.
129. Den lösning som valdes i domen Rosengren m.fl.(62) gick emot de förslag till avgöranden som föredrogs av generaladvokaterna Tizzano och Mengozzi i det målet och har kritiserats i doktrinen.(63) Domstolen har likväl bekräftat denna lösning i senare avkunnade domar.(64)
130. Mot bakgrund av denna senare rättspraxis ska det prövas huruvida 8 § 1 mom., 13 § och 14 § i alkohollagen utgör bestämmelser som rör monopolet eller dess funktionssätt.(65)
131. Jag anser, i likhet med samtliga regeringar som har intervenerat i målet, att det inte råder någon tvekan om att den regel som avses i 13 § i alkohollagen, vilken ger det statliga monopolet ensamrätt till detaljhandel med alkoholdrycker, hänför sig till det aktuella finländska monopolets själva existens och att den av allt att döma omfattas av tillämpningsområdet för artikel 37 FEUF.
132. Men hur förhåller det sig med kravet på tillstånd för att importera och bedriva detaljhandel med alkoholdrycker som innehåller högst 4,7 volymprocent etylalkohol, vilket föreskrivs i 8 § 1 mom. och 14 § i alkohollagen?
133. Enligt den finländska och den norska regeringen ska dessa bestämmelser bedömas mot bakgrund av artikel 34 FEUF, eftersom de alkoholdrycker som berörs av nämnda bestämmelser inte omfattas av monopolets ensamrätt.
134. Jag kan inte godta ett sådant resonemang. Jag anser att 8 § 1 mom., 13 § och 14 § i alkohollagen också ska bedömas mot bakgrund av artikel 37 FEUF, eftersom de avser det finländska monopolets utövande av sin särskilda funktion.
135. I det avseendet ska det för det första konstateras att den särskilda funktion som har tilldelats det monopol som är aktuellt i det nationella målet består i att detta monopol har förbehållits ensamrätten och därmed hanteringen av detaljhandeln med alkoholdrycker i Finland, med undantag av alkoholdrycker som innehåller högst 4,7 volymprocent etylalkohol. I fråga om sistnämnda alkoholdrycker krävs det att den som vill importera och bedriva detaljhandel med sådana drycker i Finland har beviljats ett detaljhandelstillstånd av den finländska tillståndsmyndigheten.
136. För det andra noterar jag att den situation som är aktuell i det nationella målet är specifik och skiljer sig från de situationer som var aktuella i tidigare rättspraxis, särskilt den situation som var aktuell i målet Rosengren m.fl.(66) Till skillnad från de bestämmelser som var i fråga i det målet, uppställer inte 8 § 1 mom. och 14 § i alkohollagen ett förbud mot att en sådan distansförsäljare som Valev Visnapuu importerar alkoholdrycker som innehåller högst 4,7 volymprocent etylalkohol, utan de uppställer som krav för sådan import att ett detaljhandelstillstånd beviljas, ”när” distansförsäljaren vill bedriva detaljhandel i Finland.
137. Som den svenska regeringen har konstaterat är det inte för att alkoholdryckerna passerar en gräns som det behövs ett tillstånd, utan för att dessa drycker ”säljs i detaljhandeln”.
138. Vidare vill jag påpeka att domstolen, i domen Rosengren m.fl.,(67) hade slagit fast att den nationella åtgärd som var aktuell i det målet inte reglerade monopolets utövande av sin ensamrätt, i och med att den reglerade importen och således ett försäljningsled som föregick detaljhandeln. De åtgärder som nu är aktuella i det nationella målet reglerar uppenbarligen detaljhandeln, vilket gör att det framstår som fastställt att det föreligger ett nära samband med det finländska monopol som är verksamt på samma slutkundsmarknad.
139. Jag anser för det tredje att detta detaljhandelstillstånd inte har något existensberättigande utan monopolet och dess funktionssätt.(68)
140. Utan detaljhandelsmonopolet för försäljning av alkoholdrycker skulle det nämligen sakna mening att kräva ett detaljhandelstillstånd enbart för de alkoholdrycker som innehåller högst 4,7 volymprocent etylalkohol.
141. I ett fall där – såsom i förevarande fall – ensamrätten till detaljhandel har beviljats ett statligt bolag, syftar däremot kravet på ett detaljhandelstillstånd till att säkerställa att detta monopol utövar sin särskilda funktion.
142. Vad skulle hända om det inte krävdes något detaljhandelstillstånd i en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet?
143. EIG, som är hemmahörande i en annan medlemsstat, skulle kunna importera och, utan några begränsningar, bedriva detaljhandel med alla alkoholdrycker gentemot finländska konsumenter, oavsett deras alkoholhalt.
144. Under dessa omständigheter skulle således en sådan distansförsäljare som Valev Visnapuu kunna kringgå och skada själva det monopol som inrättats genom alkohollagen.
145. Härav följer att kravet på ett detaljhandelstillstånd gör det möjligt att kontrollera att de alkoholdrycker som importeras och som är avsedda för detaljhandel inte omfattas av den ensamrätt som det statliga monopolet har tilldelats och säkerställer följaktligen själva utövandet av monopolets ensamrätt till detaljhandel.
146. En nationell åtgärd som rör monopolets utövande av sin särskilda funktion ska anses avse monopolets själva existens.(69)
147. Jag anser således att detta krav på tillstånd inte bara har ett nära samband med utövandet av detaljhandelsmonopolets särskilda funktion, utan rör även själva utövandet av monopolets särskilda funktion.
148. I likhet med den svenska regeringen och kommissionen, vill jag för det fjärde påpeka att finländska konsumenter enligt alkohollagen får köpa och importera alla alkoholdrycker från andra medlemsstater, på villkor att de anlitar en från säljaren fristående transportör eller att de själva ordnar med leveransen i Finland och att äganderätten till alkoholdryckerna har övergått till köparen före importen till Finland.
149. I en situation där den finländska konsumenten köper alkoholdrycker på distans och där övergången av äganderätten till dryckerna och riskerna avseende dessa har skett utanför Finland, kan det således inte krävas att en sådan distansförsäljare som Valev Visnapuu har tillstånd, eftersom det inte har förekommit någon detaljhandel i Finland.
150. När det inte har förekommit någon detaljhandel i Finland, har således detaljhandelstillståndet inte något existensberättigande, eftersom det inte föreligger någon risk för att detaljhandelsmonopolet kringgås.
151. Jag anser att detta återigen bekräftar att detaljhandelstillståndet ska anses syfta på det finländska monopolets särskilda funktion, vilken består i att monopolet har förbehållits hanteringen av detaljhandeln med alkoholdrycker som innehåller mer än 4,7 volymprocent etylalkohol.
152. Mot bakgrund av ovanstående överväganden anser jag att såväl 13 § i alkohollagen som 8 § 1 mom. och 14 § i nämnda lag ska bedömas mot bakgrund av artikel 37 FEUF.
3. Förenligheten med artikel 37 FEUF
153. Domstolen har upprepade gånger slagit fast att ”[d]et framgår såväl av lydelsen av artikel 37 [FEUF] som av dess placering i fördraget att syftet med artikeln är att den grundläggande regeln om fri rörlighet för varor inom den [inre] marknaden skall iakttas, i synnerhet genom att kvantitativa restriktioner och åtgärder med motsvarande verkan mellan medlemsstaterna avskaffas, för att man därigenom skall kunna upprätthålla normala konkurrensvillkor mellan medlemsstaternas ekonomier i fall då en viss vara är föremål för ett statlig[t] handelsmonopol i någon av staterna”.(70)
154. Det följer även av fast rättspraxis att ”denna artikel inte fordrar att statliga handelsmonopol avskaffas utan i stället föreskriver att monopolen skall anpassas på ett sådant sätt att ingen diskriminering med avseende på anskaffnings- och saluföringsvillkor föreligger mellan medlemsstaternas medborgare”.(71)
155. Artikel 37 FEUF har nämligen ”till ändamål att förena de krav som följer av inrättandet av den [inre] marknaden och dess funktionssätt med medlemsstaternas möjlighet att, i syfte att uppnå vissa mål av allmänintresse, upprätthålla vissa handelsmonopol. Avsikten med artikeln är att undanröja alla hinder för den fria rörligheten för varor, dock med undantag för de begränsningar i handeln som utgör en nödvändig följd av att det föreligger sådana monopol.”(72)
156. Det fordras således enligt artikel 37 FEUF ”att monopolets utformning och funktionssätt anpassas på ett sådant sätt att ingen diskriminering med avseende på anskaffnings- och saluföringsvillkor föreligger mellan medlemsstaternas medborgare. Handeln med varor med ursprung i övriga medlemsstater får varken rättsligt eller faktiskt missgynnas i förhållande till handeln med inhemska varor och det får inte uppstå någon snedvridning av konkurrensen mellan medlemsstaterna”.(73)
157. I förevarande fall vill jag först, i likhet med den finländska regeringen, erinra om att syftet med alkohollagen, såsom framgår av 1 § i nämnda lag, är att genom styrning av alkoholkonsumtionen förebygga de samhälleliga, sociala och medicinska skadeverkningarna av alkoholhaltiga ämnen.
158. Vad beträffar detaljhandeln säkerställs regleringen av alkoholkonsumtionen, enligt den finländska regeringen, genom införandet av ett monopol i Finland och, för vissa drycker med låg alkoholhalt, genom ett system med detaljhandelstillstånd.
159. Jag vill tillägga att enligt den svenska regeringen har undersökningar visat att en ökad tillgänglighet av alkohol medför en ökad totalkonsumtion. Den svenska regeringen har även uppgett att ju svårare det är att få tag på alkoholdrycker, desto mindre alkohol konsumeras totalt sett och desto färre människor skadas på grund av alkoholen.
160. Det har i det sammanhanget inte bestritts att det finländska detaljhandelsmonopolet och kravet på ett detaljhandelstillstånd avser ett mål av allmänintresse i det att de syftar till att skydda folkhälsan mot alkoholens skadeverkningar.(74)
161. Vidare ska det noteras att det varken i de skriftliga yttrandena eller vid förhandlingen har gjorts gällande att det finländska monopolet strider mot de krav som uppställs i artikel 37 FEUF.
162. I det avseendet ska det återigen påpekas att det framgår av handlingarna i målet att detaljhandelsmonopolets utformning och funktionssätt inte hindrar att säljare i andra medlemsstater säljer alkoholdrycker till finländska konsumenter, förutsatt att konsumenterna själva ordnar med transporten till Finland. För övrigt kan både inhemska aktörer och utländska aktörer sälja alkoholdrycker till det statliga monopolet som sedan säljer dessa varor till den finländska konsumenten.
163. I det aktuella fallet finns det således inte några omständigheter som visar att konsumenternas efterfrågan på alkoholdrycker inte skulle tillgodoses eller att importerade varor skulle missgynnas jämfört med inhemska varor.
164. I likhet med den finländska regeringen vill jag dessutom påpeka att det framgår av handlingarna i målet att ingen har hävdat att villkoren för detaljhandelstillstånd, i enlighet med alkohollagen, är diskriminerande.
165. Det framgår av den finländska regeringens skriftliga yttrande att kravet på detaljhandelstillstånd gäller både för inhemska aktörer som vill bedriva detaljhandel och för utländska aktörer som vill importera och bedriva detaljhandel med alkoholdrycker som innehåller högst 4,7 volymprocent etylalkohol, och kravet är tillämpligt utan åtskillnad på varor som framställs i Finland och på varor som framställs i andra medlemsstater.
166. De nationella bestämmelserna om detaljhandelstillstånd har således, både rättsligt och faktiskt, samma inverkan på försäljningen av inhemska varor som på försäljningen av varor som importerats från andra medlemsstater, och de är utan åtskillnad tillämpliga på inhemska och utländska aktörer.
167. Vidare vill jag tillägga att om det inte krävdes något tillstånd i en sådan situation som den som föreligger i det nationella målet, där alkoholdryckerna har importerats från en annan medlemsstat än Republiken Finland och har levererats av säljaren till den finländska köparen, så skulle systemet med detaljhandelstillstånd kunna leda till omvänd diskriminering, eftersom endast inhemska alkoholdrycker då skulle omfattas av kravet på ett sådant tillstånd.
168. Även om samtliga uppgifter ovan tyder på att varken monopolets lagenlighet eller detaljhandelstillståndets lagenlighet a priori kan ifrågasättas, ger de inga upplysningar om monopolets utformning och konkreta funktionssätt, i synnerhet monopolets system för urval av varor, monopolets försäljningsorganisation eller marknadsföringen av alkoholdrycker. Det är särskilt på grundval av dessa kriterier som domstolen har kunnat bedöma huruvida bestämmelser som rör monopolets funktionssätt är förenliga med artikel 37 FEUF.(75)
169. Det ankommer således på den nationella domstolen att, mot bakgrund av samtliga uppgifter som den har tillgång till, avgöra huruvida det finländska detaljhandelsmonopolets utformning och funktionssätt är diskriminerande eller kan missgynna importerade varor.
170. Slutligen vill jag tillägga att den finländska regeringen anser att målet att skydda folkhälsan inte kan uppnås genom andra mindre ingripande åtgärder än att låta detaljhandel som sker i Finland omfattas av kravet på ett detaljhandelstillstånd eller av det finländska monopolets ensamrätt. Om en utländsk säljare själv kunde sälja till den finländska köparen, så skulle det, enligt nämnda regering, uppstå en ny distributionskanal för alkoholdrycker som skulle konkurrera med monopolet och med försäljning som sker efter tillstånd, utan att stå under tillsyn av de behöriga nationella myndigheterna.
171. I det avseendet har den finländska regeringen bland annat påpekat att systemet med tillstånd är nödvändigt för att kontrollera att de företag som fått försäljningstillstånd iakttar bestämmelserna om försäljning av alkoholdrycker.(76)
172. Jag vill även erinra om att det framgår av handlingarna i målet att konsumenterna får, på vissa villkor, beställa och importera alkoholdrycker från en utländsk säljare. Alkohollagen förbjuder således inte privatimport.
173. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att 8 § 1 mom., 13 § och 14 § i alkohollagen ska anses vara nödvändiga och stå i proportion till syftet att skydda folkhälsan.
174. Med hänsyn till alla dessa överväganden anser jag att artikel 37 FEUF ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som alkohollagen, förutsatt att monopolets utformning och funktionssätt anpassas på ett sådant sätt att ingen diskriminering med avseende på anskaffnings- och saluföringsvillkor föreligger mellan medlemsstaternas medborgare. Handeln med varor med ursprung i övriga medlemsstater får varken rättsligt eller faktiskt missgynnas i förhållande till handeln med inhemska varor. Det ankommer på den nationella domstolen att göra denna bedömning.
175. Eftersom jag har slagit fast att artikel 34 FEUF inte är tillämplig, är det inte nödvändigt att besvara den hänskjutande domstolens sjunde och åttonde fråga.
IV – Förslag till avgörande
176. Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen ska ge Helsingfors hovrätt följande svar:
1) En sådan nationell lagstiftning som den som är i fråga i det nationella målet, enligt vilken vissa dryckesförpackningar är undantagna från punktskatt under förutsättning att de ingår i ett retursystem, ska bedömas utifrån artikel 110 FEUF.
Artikel 110 FEUF och artiklarna 1.1, 7 och 15 i | Europaparlamentets och rådets direktiv 94/62/EG av den 20 december 1994 om förpackningar och förpackningsavfall ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en sådan lagstiftning.
2) En sådan nationell lagstiftning som den som är i fråga i det nationella målet, varigenom det inrättas ett detaljhandelsmonopol och uppställs krav på ett detaljhandelstillstånd vid import av alkoholdrycker avsedda för detaljhandel, ska bedömas utifrån artikel 37 FEUF.
Artikel 37 FEUF ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en sådan lagstiftning, förutsatt att monopolets utformning och funktionssätt anpassas på ett sådant sätt att ingen diskriminering med avseende på anskaffnings- och saluföringsvillkor föreligger mellan medlemsstaternas medborgare. Handeln med varor med ursprung i övriga medlemsstater får varken rättsligt eller faktiskt missgynnas i förhållande till handeln med inhemska varor. Det ankommer på den nationella domstolen att göra denna bedömning.