Begäran om förhandsavgörande framställd av Satakunta tingsrätt (Finland) den 12 juli 2013 – Sähköalojen ammattiliitto ry mot Elektrobudowa Spolka Akcyjna
(Mål C-396/13)
Rättegångsspråk: finländska
Hänskjutande domstol
Satakunta tingsrätt
Parter i målet vid den nationella domstolen
Kärande: Sähköalojen ammattiliitto ry
Svarande: Elektrobudowa Spolka Akcyjna
Tolkningsfrågor
Kan en fackförening som agerar i arbetstagarnas intresse direkt åberopa artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna som omedelbart tillämplig rättskälla gentemot en tjänsteleverantör från en annan medlemsstat, när den bestämmelse som uppges stå i strid med artikel 47 (artikel 84 i den polska lagen om arbete) är en helt och hållet nationell bestämmelse?
Följer det av unionsrätten, närmare bestämt principen om ett effektivt rättsmedel som fastslås i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna samt i artiklarna 5.2 och 6 i direktiv 96/71/EG1 , tolkade mot bakgrund av den föreningsfrihet på fackföreningsområdet (föreningsrätten) som fastslås i artikel 12 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, att den nationella domstolen, i ett domstolsförfarande som rör fordringar som förfaller till betalning i anställningsstaten i den mening som avses i det angivna direktivet, är skyldig att inte tillämpa en bestämmelse i lagen om arbete i arbetstagarnas hemstat, som utgör hinder för en lönefordran att överföras till en fackförening i anställningsstaten för indrivning, om det enligt anställningsstatens motsvarande bestämmelse är tillåtet att överföra såväl en förfallen lönefordran för indrivning som den därtill knutna befogenheten för den fackföreningen till vilken alla arbetstagare vilka har överfört sin fordran för indrivning hör, att väcka talan?
Ska bestämmelserna i protokoll nr 30 om Lissabonfördraget tolkas så, att även en nationell domstol som inte ligger i Polen eller Förenade kungariket måste beakta dessa bestämmelser, om den aktuella tvisten har en nära koppling till Polen och framför allt om tillämplig rätt för anställningsavtalen är polsk rätt? Med andra ord, utgör det polsk brittiska protokollet hinder för en finländsk domstol att fastställa att Polens lagar eller andra författningar, administrativa praxis eller förvaltningsåtgärder strider mot de grundläggande rättigheter, friheter och principer som proklameras i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna?
Ska artikel 14.2 i Rom I-förordningen, jämförd med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, tolkas så, att den utgör hinder mot tillämpningen av en medlemsstats nationella bestämmelse om förbud mot att överföra fordringar och anspråk som följer av ett anställningsförhållande?
Ska artikel 14.2 i Rom I-förordningen tolkas så, att tillämplig rätt för överföring av de fordringar som följer av anställningsavtalet är den lagstiftning som gäller för det aktuella anställningsavtalet enligt Rom I-förordningen, och att det inte är relevant huruvida innehållet i ett enskilt anspråk även påverkas av bestämmelserna i en annan lagstiftning?
Ska artikel 3 i direktiv 96/71, mot bakgrund avartiklarna 56 FEUF och 57 FEUF, tolkas så, att begreppet minimilön omfattar grundtimlön efter lönegrupp, ackordsgarantilön, semesterlön, fast dagtraktamente och ersättning för den dagliga resan till arbetet (reseersättning) i överensstämmelse med de i det allmängiltiga kollektivavtalet fastställda arbetsvillkoren, vilka omfattas av bilagan till direktivet?
6.1 Ska artikel 56 FEUF [och artikel 57 FEUF] och/eller artikel 3 i direktiv 96/71/EG tolkas så, att de utgör hinder för medlemsstaterna att i egenskap av så kallade gäststater i sina nationella bestämmelser (allmängiltiga kollektivavtal) ska kunna ålägga tjänsteleverantörer från andra medlemsstater att betala ut reseersättning och dagtraktamente till de arbetstagare som är utstationerade i deras territorium, om hänsyn tas till att en utstationerad arbetstagare enligt de nationella bestämmelserna i fråga antas vara verksam inom ramen för entjänsteresa under hela utstationeringstiden, vilket innebär att arbetstagaren har rätt till reseersättning och dagtraktamente?
6.2 Ska artiklarna 56 FEUF och 57 FEUF och/eller artikel 3 i direktiv 96/71/EG tolkas så, att de utgör hinder för den nationella domstolen att vägra att i sin hemstat erkänna en eventuell lönegruppsindelning som har upprättats och tillämpats av ett företag från en annan medlemsstat?
6.3 Ska artiklarna 56 FEUF och 57 FEUF och/eller artikel 3 i direktiv 96/71/EG tolkas så, att en arbetsgivare från en annan medlemsstat får fastställa indelningen av arbetstagarna i lönegrupper, så att detta får bindande verkan för anställningsstatens domstol, om det föreskrivs en annan lönegruppsindelning i ett kollektivavtal som har allmän giltighet i anställningsstaten, eller kan den gästmedlemsstat till vilken tjänsteleverantören från den andra medlemsstaten har utstationerat arbetstagarna föreskriva vilka bestämmelser tjänsteleverantören ska följa vid indelningen av arbetstagarna i lönegrupper?
6.4 Ska, i samband med tolkningen av artikel 3 i direktiv 96/71/EG jämförd med artiklarna 56 FEUF och 57 FEUF, den logi som arbetsgivaren ska bekosta enligt det kollektivavtal som anges i fråga 6, och de matkuponger som tilldelas av en tjänsteleverantör från en annan medlemsstat i enlighet med anställningsavtalet, betraktas som ersättning för de kostnader som har uppstått i samband med utstationeringen, eller omfattas detta av begreppet minimilön i den mening som avses i artikel 3.1?
6.5 Ska artikel 3 i direktiv 96/71/EG jämförd med artiklarna 56 FEUF och 57 FEUF tolkas så, att ett allmängiltigt kollektivavtal i anställningsstaten, vid tolkningen av frågan rörande ackordslön, reseersättning och dagtraktamente, ska anses vara motiverat av hänsyn hänförliga till krav som uppstår till följd av ordre public?
____________1 Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71/EG av den 16 december 1996 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster (EGT L 18, 1997, s. 1).