Language of document : ECLI:EU:F:2010:121

PERSONALDOMSTOLENS DOM
(första avdelningen)

den 30 september 2010

Mål F-43/09

Carlo van Heuckelom

mot

Europeiska polisbyrån (Europol)

”Personalmål – Tjänsteföreskrifterna för anställda vid Europol – Artikel 29 – Befordran baserad på utvecklingsrapporter – Invändning om rättsstridighet vad avser policybeslutet om bestämning av lönegrader och löneklasser – Behörighet för Europols direktör respektive för Europols styrelse – Europols direktörs utrymme för skönsmässig bedömning – Gränser”

Saken:      Talan som väckts av Carlo van Heuckelom med stöd av artikel 40.2 i den konvention som utarbetats på grundval av artikel K.3 i Fördraget om Europeiska unionen om upprättandet av en europeisk polisbyrå av den 26 juli 1995 (Europolkonventionen) och artikel 93.1 i tjänsteföreskrifterna för anställda vid Europol, genom vilken denne yrkar ogiltigförklaring av det beslut som fattas av Europols direktör den 14 juli 2008 varigenom sökanden befordrades endast en löneklass, liksom av beslutet av den 19 januari 2009 varigenom klagomålet mot det första beslutet avslogs.

Avgörande:       Sökandens talan ogillas ogilla Vardera parten ska bära sina rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Talan om ogiltigförklaring – Berättigat intresse av att få saken prövad – Fysiska eller juridiska personer

(Artikel 263 fjärde stycket FEUF)

2.      Tjänstemän – Talan – Föregående administrativt klagomål – Överensstämmelse mellan klagomålet och talan – Objektiv identitet – Invändning om rättsstrídighet avseende en annan rättslig grund än den som angetts i klagomålet – Upptagande till sakprövning

(Tjänsteföreskrifterna artiklarna 90 och 91)

3.      Tjänstemän – Anställda vid Europol – Befordran avseende löneklass vartannat år

(Tjänsteföreskrifterna för anställda vid Europol, artiklarna 28 och 29)

4.      Tjänstemän – Anställda vid Europol – Befordran avseende löneklass vartannat år

(Tjänsteföreskrifterna för anställda vid Europol, artikel 29)

1.      En talan om ogiltigförklaring som har väckts av en fysisk eller juridisk person kan endast upptas till prövning om sökanden har ett berättigat intresse av att få rättsakten i fråga ogiltigförklarad. Ett sådant intresse föreligger endast om ogiltigförklaringen av rättsakten i sig kan få rättsliga följder, eller, annorlunda uttryckt, få till följd att talan resulterar i en fördel för sökanden.

(se punkt 31)

Hänvisning till

Domstolen: 24 juni 1986, AKZO Chemie och AKZO Chemie UK mot kommissionen, 53/85, REG 1986, s. 1965, punkt 21

Förstainstansrätten: 14 september 1995, Antillean Rice Mills m.fl. mot kommissionen, T‑480/93 och T‑483/93, REG 1995, s. II‑2305, punkterna 59 och 60, och där angiven rättspraxis; 20 juni 2001, Euroalliages mot kommissionen, T‑188/99, REG 2001, s. II‑1757, punkt 26; 28 september 2004, MCI mot kommissionen, T‑310/00, REG 2004, s. II‑3253, punkt 44

2.      Enligt regeln om överensstämmelse mellan klagomålet och talan krävs det i huvudsak att det föreligger en överensstämmelse mellan dels föremålet och saken i ansökan, dels föremålet och saken i klagomålet. Detta krav bör ges en flexibel tolkning. Nämnda regel kan således endast bli aktuell för det fall talan ändrar klagomålets föremål eller saken, varvid begreppet sak ska tolkas i vid bemärkelse. I enlighet med en sådan tolkning, och vad beträffar yrkanden om ogiltigförklaring, avses med ”saken i målet” sökandens bestridande av den angripna rättsaktens materiella lagenlighet, alternativt bestridandet av den angripna rättsaktens formella lagenlighet.

En avvisning av invändningar om rättsstridighet på grund av att regeln om överensstämmelse inte har följts skulle, även om invändningarna hänför sig till en annan rättslig grund än den som angetts i klagomålet, rubba jämvikten mellan skyddet för tjänstemannens processuella rättigheter och syftet med det administrativa förfarandet och utgöra en oproportionerlig och motiverad sanktion för tjänstemannen. På grund av att en invändning om rättsstridighet i sig är av rättslig karaktär, i likhet med det resonemang som föranleder den berörda personen att undersöka och åberopa en sådan rättsstridighet, kan det inte krävas att den tjänsteman eller den anställde som inger klagomålet, och som inte nödvändigtvis har relevanta juridiska kunskaper, framställer en sådan invändning i det administrativa förfarandet, vid äventyr av att den annars avvisas. Detta gäller särskilt med tanke på att det förefaller föga troligt att åberopandet av en invändning om rättsstridighet under det administrativa förfarandet kan leda till att den som ingett klagomålet vinner framgång i det skedet, eftersom det är osannolikt att administrationen väljer att inte tillämpa en bestämmelse som är i kraft och som eventuellt strider mot en bestämmelse av högre dignitet, endast i syfte att möjliggöra en reglering av tvisten utanför domstol.

(se punkterna 43 och 44)

Hänvisning till

Personaldomstolen: 1 juli  2010, Mandt mot parlamentet, F‑45/07, punkterna 109, 115 och 119, och där angiven rättspraxis, och punkt 121

3.       I det system för inplacering i lönegrad och löneklass som tillämpas i Europol föreskrivs två distinkta förfaranden. Det ena är betygsättning – som hör till betygsättarens behörighet – vilket behandlas i artikel 28 i tjänsteföreskrifterna för anställda vid Europol. Det andra är uppflyttning till en högre löneklass – vilket behandlas i artikel 29 i tjänsteföreskrifterna för anställda vid Europol och hör till Europols direktörs behörighet.

Enligt artikel 29 första stycket första meningen i tjänsteföreskrifterna för anställda vid Europol antar Europols direktör beslut avseende uppflyttning i löneklass vartannat år för anställda vid Europol på grundval av en ”bedömning” av vad vederbörande tjänsteman har presterat. När det i artikel 29 första stycket tredje meningen i tjänsteföreskrifterna för anställda vid Europol anges att ”[n]ärmare detaljer om bedömningsförfarandet skall fastställas av styrelsen på förslag från direktören, efter samråd med personalkommittén” innebär detta följaktligen en hänvisning till förfarandet för att bedöma och betygsätta de anställda vid Europol. Bestämmelsen innebär således inte att Europols styrelse ska fastställa detaljer om förfarandet för uppflyttning till en högre löneklass.

(se punkterna 48–50)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 22 mars 2006, Mausolf mot Europol, T‑209/02 och T‑210/04, REGP 2006, s. I‑A‑2‑79 och II‑A‑2‑335, punkt 37

4.      Enligt artikel 29 i tjänsteföreskrifterna för anställda vid Europol kan direktören höja löneklassen med högst två steg vartannat år på grundval av en bedömning av vad vederbörande tjänsteman har presterat. Vad angår tillämpningen av denna artikel ska Europols direktör ges ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, på samma sätt som gäller för tillsättningsmyndighetens tillämpning av artikel 45 i tjänsteföreskrifterna.

I artikel 5.1 i policybeslutet om bestämning av lönegrader och löneklasser, som antagits av direktören, anges kriterierna för tilldelning av löneklasser. På grundval av de två senaste årliga bedömningarna tilldelar direktören [höjningar om] två löneklasser till sådana anställda som ständigt eller ofta överträffat förväntningarna, ingen löneklass till dem som endast delvis eller inte alls motsvarat förväntningarna, och en löneklass för alla övriga anställda.

Av nämnda artikel 5.1 framgår att direktören endast tilldelar två löneklasser i de fall då den anställde i fråga har utfört särskilt utomordentliga prestationer och inte har begränsat sig till att endast motsvara förväntningarna under vart och ett av referensperiodens två år. Dessa krav, vilka förvisso är högt ställda, syftar till att belöna kontinuerliga ansträngningar. Det kan inte bestridas att policyn som syftar till att uppmuntra de anställda till ständiga ansträngningar för att överträffa förväntningarna – ett policybeslut som antagits av Europols direktör inom ramen för det utrymme för skönsmässig bedömning som denne har enligt artikel 29 i tjänsteföreskrifterna för anställda vid Europol – främjar tjänstens intresse.

Direktören har inte något utrymme för skönsmässig bedömning vid tillämpning av artikel 5.1 i nämnda policybeslut och måste strikt iaktta de kriterier som fastställs i nämnda bestämmelse. Den begränsning av direktörens makt som nämnda kriterier innebär vad avser uppflyttning i löneklasser gör det därmed möjligt för direktören att säkerställa att ansökningarna granskas omsorgsfullt och rättvist, och med iakttagande av principen om likabehandling.

(se punkterna 59 och 61–63)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: ovannämnda målet Mausolf mot Europol, punkt 67