Language of document : ECLI:EU:F:2010:120

PERSONALDOMSTOLENS DOM
(tredje avdelningen)

den 30 september 2010

Mål F-29/09

Giorgio Lebedef och Trevor Jones

mot

Europeiska kommissionen

”Personalmål – Tjänstemän – Lön – Artikel 64 i tjänsteföreskrifterna – Artikel 3.5 första stycket och artikel 9 i bilaga XI till tjänsteföreskrifterna – Korrigeringskoefficient – Likabehandling”

Saken: Talan som väckts med stöd av artiklarna 236 EG och 152 EA, enligt vilken Giorgio Lebedef och Trevor har yrkat att domstolen ska upphäva kommissionens påstådda beslut att inte anpassa köpkraften för tjänstemän i Luxemburg (Luxemburg) till en nivå som motsvarar köpkraften för tjänstemän i Bryssel (Belgien) och, i andra hand, ogiltigförklara deras lönebesked från och med juni år 2008.

Avgörande: Talan ogillas. Giorgio Lebedef och Trevor Jones ska ersätta rättegångskostnaderna, med undantag för de kostnader som åsamkats Europeiska unionens råd. Intervenienten, Europeiska unionens råd, ska bära sina egna rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Invändning om rättsstridighet – Rättsakter mot vilka invändning om rättsstridighet kan göras

(Artiklarna 230 andra stycket EG, 236 EG och 241 EG; artiklarna 236 andra stycket FEUF, 270 FEUF och 277 FEUF)

2.      Tjänstemän – Talan – Rättsakt som går någon emot – Begrepp – Lönebesked

(Artikel 265 FEUF; tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91.1; bilaga XI, artikel 3.5 första stycket)

3.      Tjänstemän – Lön – Korrigeringskoefficienter – Fastställande – Rådets befogenhet – Utrymme för skönsmässig bedömning – Gränser – Beaktande av principen om likabehandling – Domstolsprövning – Gränser

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 64 och 65)

4.      Tjänstemän – Lön – Korrigeringskoefficienter – Avsaknad av korrigeringskoefficient för Belgien och Luxemburg – Åsidosättande av principen om likabehandling – Bevisbörda

(Tjänsteföreskrifterna, bilaga XI, artikel 3.5 första stycket)

5.      Tjänstemän – Principer – Skydd för berättigade förväntningar – Villkor


1. I artikel 241 EG, nu artikel 277 FEUF, föreskrivs att parterna i en tvist om en förordning i den bestämmelsen får, särskilt till stöd för en talan mot en tillämpningsåtgärd, använda förfarandena enligt artikel 230 andra stycket EG, nu artikel 263 andra stycket FEUF, även efter det att fristen för att väcka talan mot förordningen har löpt ut. Denna accessoriska möjlighet är ett uttryck för en allmän princip som ska garantera att varje person har eller har haft en möjlighet att ifrågasätta en unionsrättsakt som utgör grund för ett beslut som går honom emot. Regeln i artikel 241 EG ska utan tvekan tillämpas i samband med den tvist som är anhängiggjord vid personaldomstolen enligt artikel 236 EG, nu artikel 270 FEUF.

Möjligheten att med stöd av artikel 241 EG åberopa att en förordning inte ska tillämpas utgör inte en fristående rätt att väcka talan och kan endast utövas accessoriskt, på så sätt att invändningen om rättsstridighet inte kan tas upp till prövning om det inte föreligger en rätt att väcka talan i sak eller talan i sak inte kan tas upp till prövning.

(se punkterna 29 och 30)

Hänvisning till

Domstolen: 6 mars 1979, Simmenthal mot kommissionen, 92/78, REG 1979, s. 777; 16 juli 1981, Albini mot rådet och kommissionen, 33/80, REG 1981, s. 2141, punkt 17; 19 januari 1984, Andersen m.fl. mot parlamentet, 262/80, REG 1984, s. 195; 10 juli 2003, kommissionen mot ECB, C‑11/00, REG 2003, s. 7147, punkterna 74–78; 7 juli 1987, Étoile commerciale och CNTA mot kommissionen, förenade målen 89/86 och 91/86, REG 1987, s. 3005, punkt 22

2. Det ska påpekas att ett lönebesked, genom sin utformning och sitt syfte, inte uppvisar de kännetecken som utmärker en rättsakt som går någon emot i den mening som avses i artiklarna 90.2 och 91.1 i tjänsteföreskrifterna, eftersom det endast i ekonomiska termer ger uttryck för räckvidden av tidigare fattade förvaltningsbeslut avseende tjänstemannens personliga och rättsliga situation. Om förekomsten av ett förvaltningsbeslut som har individuell räckvidd och innehållet i detta klart framgår av lönebeskedet, vilket dittills passerat obemärkt eftersom det inte har delgivits den berörda parten formellt, kan lönebeskedet, som innehåller en sammanställning av de ekonomiska ersättningarna, emellertid betraktas som en rättsakt som går någon emot och kan bli föremål för ett klagomål och eventuellt en talan, med följd att fristerna börjar löpa.

I ett mål där kommissionen huvudsakligen har kritiserats för att inte ha tagit sådana politiska initiativ som krävs för driva igenom en särskild korrigeringskoefficient för Luxemburg, vilket förutsätter att artikel 3.5 första stycket i bilaga XI till tjänsteföreskrifterna upphävs, måste tjänstemännen, för en bibehållen rätt att väcka talan, tillåtas att ifrågasätta sina lönebesked genom att gentemot en bestämmelse i tjänsteföreskrifterna som fastställer deras ekonomiska ersättningar framställa en invändning om rättstridighet som främst avser åsidosättande av likabehandlingsprincipen.

Eftersom artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna endast ger tjänstemännen rätt att begära att administrationen i egenskap av tillsättningsmyndighet ska fatta ett beslut som angår dessa faller en sådan begäran utanför tillämpningsområdet för bestämmelsen, eftersom ett politiskt initiativ inte kan betraktas som ”ett beslut som fattats i en fråga som rör en tjänsteman”.

Med hänsyn till de processuella svårigheter för den enskilde som har för avsikt att väcka passivitetstalan mot en institution, enligt artikel 265 FEUF, i syfte att få en bestämmelse i en förordning som har antagits av unionslagstiftaren upphävd, hindras emellertid en tjänsteman från att ifrågasätta sitt lönebesked på grund av ändrade omständigheter, som exempelvis ändrade ekonomiska villkor, genom att vid samma tillfälle framställa en invändning om rättsstridighet avseende en bestämmelse i tjänsteföreskrifterna, vilken, även om den föreföll giltig när den antogs, därefter, enligt den berörda tjänstemannen, har blivit rättstridig på grund av dessa ändrade omständigheter. Detta medför att det blir praktiskt taget omöjligt att väcka talan som syftar till att säkerställa efterlevnaden av den i unionsrätten erkända allmänna likabehandlingsprincipen, vilket därmed innebär en oproportionerlig inskränkning av rätten till ett verksamt domstolsskydd.

(se punkterna 33 och 40–42)

Hänvisning till

Domstolen: 16 februari 1993, ENU mot kommissionen, C‑107/91, REG 1993, s. I‑599, punkterna 16 och 17

Förstainstansrätten: 24 mars 1998, Meyer m.fl. mot domstolen, T‑181/97, REGP 1998, s. I‑A‑151 och II‑481; 16 februari 2005, Reggimenti mot parlamentet, T‑354/03, REGP 2005, s. I‑A‑33 och II‑147, punkterna 38 och 39 

Personaldomstolen: 23 april 2008, Pickering mot kommissionen, F‑103/05, REGP 2008, s. I‑A‑1‑101 och II‑A‑1‑527, punkterna 72 och 75; 23 april 2008, Bain m.fl. mot kommissionen, F‑112/05, REGP 2008, s. I‑A‑1‑111 och II‑A‑1‑579, punkterna 73 och 76

3. Syftet med korrigeringskoefficienter som inverkar på tjänstemännens löner, och som föreskrivs i artiklarna 64 och 65 i tjänsteföreskrifterna, är att garantera att alla tjänstemän ges en fortsatt likvärdig köpkraft, oavsett deras anställningsort, i enlighet med likabehandlingsprincipen.

Rådet har enligt artikel 65.2 i tjänsteföreskrifterna skyldighet att när väsentliga förändringar av levnadskostnaderna konstateras ta konsekvenserna av detta genom att anta korrigeringskoefficienter. Principen om likabehandling, som fastställandet av korrigeringskoefficienter enligt artiklarna 64 och 65 i tjänsteföreskrifterna syftar till att säkerställa, ska även beaktas av lagstiftaren.

Principen om likabehandling kan emellertid inte innebära att tjänstemännens köpkraft måste vara absolut identisk, oavsett deras anställningsort, utan att levnadskostnaderna mellan de berörda anställningsorterna ska överensstämma i stort. Eftersom frågan är komplex har lagstiftaren i detta avseende ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, och domstolens ingripande bör begränsas till en prövning av huruvida institutionerna har hållit sig inom rimliga gränser i förhållande till de överväganden som de har utgått ifrån, och inte har använt sitt utrymme för eget skön på ett uppenbart felaktigt sätt.

(se punkterna 62, 63 och 67)

Hänvisning till

Domstolen: 19 november 1981, Benassi mot kommissionen, 194/80, REG 1981, s. 2815, punkt 5; 23 januari 1992, kommissionen mot rådet, C‑301/90, REG 1992, s. I‑221, punkterna 19, 24 och 25; 29 april 2004, Drouvis mot kommissionen, C‑187/03 P, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 25 och här angiven rättspraxis

Förstainstansrätten: 7 december 1995, Abello m.fl. mot kommissionen, förenade målen T‑544/93 och T‑566/93, REGP s. I‑A‑271 och II‑815, punkt 76

4. I ett mål där tjänstemän som är anställda i Luxemburg har hävdat att de utsätts för en diskriminerande behandling på grund av att det saknas en särskild korrigeringskoefficient för den medlemsstaten, enligt artikel 3.5 första stycket i bilaga XI till tjänsteföreskrifterna, kan det i detta fall inte begäras att de inför personaldomstolen ska framlägga tillräcklig bevisning för att levnadskostnaderna i Luxemburg har ökat väsentligt och på ett varaktigt sätt jämfört med Bryssel, så att det går att fastställa att tjänstemän behandlas olika beroende på anställningsort. Det åligger dem endast att lägga fram en rad indicier som är tillräckligt starka och som talar för att det finns skillnader i köpkraften som är av sådant slag att bevisbördan läggs på kommissionen och som kan motivera att Eurostat ska inleda administrativa undersökningar.

I ett fall där den huvudsakliga kritik som riktats mot svarandeinstitutionen är att den håller fast vid att artikel 3.5 första stycket i bilaga XI till tjänsteföreskrifterna ska tillämpas utan att ha undersökt om det råder någon obalans i köpkraften mellan Bryssel och Luxemburg är domstolsprövningen inte begränsad till en kontroll av om det har gjorts en uppenbart oriktig bedömning utan handlar snarare om frågan huruvida de berörda parterna har eller inte har företett tillräcklig bevisning, som exempelvis studier som baserar sig på sifferuppgifter eller annat, från en auktoriserad källa, vilka är tillräckligt underbyggda för att motivera att en undersökning inleds.

(se punkterna 64, 66 och 68)


5. I avsaknad av tydliga försäkringar från administrationen kan en tjänsteman inte åberopa principen om skydd för berättigade förväntningar för att ifrågasätta lagenligheten av en bestämmelse i tjänsteföreskrifterna och invända mot att den tillämpas, eftersom löften från administrationen, i vilka det inte har tagits hänsyn till bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna, inte kan skapa berättigade förväntningar hos den som de riktar sig till.

(se punkt 72)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 27 mars 1990, Chomel mot kommissionen, T‑123/89, REG 1990, s. II‑131, punkterna 26–30; 7 juli 2004, Schmitt mot AER, T‑175/03, REGP 2004, s. I‑A‑211 och II‑939, punkterna 46 och 47