Language of document : ECLI:EU:F:2011:31

PERSONALDOMSTOLENS BESLUT (tredje avdelningen)

den 31 mars 2011

Mål F-10/10

André Hecq

mot

Europeiska kommissionen

”Personalmål – Tjänstemän – Social trygghet – 100 procents ersättning för sjukvårdskostnader – Tyst avslag – Beslut om erkännande av sjukdomen som yrkessjukdom – Administrationens normbundna behörighet – Beslut att avslå klagomålet – Ej enbart bekräftande beslut – Avsaknad av klagomål – Avvisning”

Saken: Talan väckt enligt artikel 270 FEUF, som är tillämplig på Euratomfördraget enligt artikel 106a i detta, genom vilken André Hecq dels yrkar ogiltigförklaring av kommissionens tysta beslut av den 7 april 2009 om att avslå hans begäran av den 7 december 2008 om 100 procents ersättning för sjukvårdskostnader, dels yrkar att beslutet av den 20 oktober 2009 om avslag på hans klagomål ska ogiltigförklaras ”i den mån det behövs”.

Avgörande: Överklagandet ogillas, eftersom det är uppenbart att det i vissa delar är ogrundat och i övriga delar inte kan tas upp till sakprövning. Sökanden ska ersätta samtliga rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Talan – Rättsakt som går någon emot – Tyst avslag av begäran – Upptagande till sakprövning – Senare meddelande från administrationen där den berörde personen informeras om försenad handläggning av begäran – Saknar betydelse för huruvida det föreligger en rättsakt som går någon emot

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 90.1)

2.      Tjänstemän – Social trygghet – Försäkring mot olycksfall och yrkessjukdomar – Förmåner – 100 procents ersättning – Villkor

(Tjänsteföreskrifterna, artikel73.3)

3.      Tjänstemän – Talan – Rättsakt som går någon emot – Beslut om avslag av ett klagomål – Beslut om avslag utan förbehåll – Bekräftande rättsakt – Avvisning – Undantag

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

4.      Tjänstemän – Talan – Föregående administrativt klagomål – Återkallelse av det angripna beslutet och antagande av ett nytt beslut

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

1.      Artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna är tvingande och parterna kan inte fritt disponera över denna bestämmelse. Genom denna bestämmelse förhindras att tjänstemannen inte har någon rättsakt som han kan angripa och syftar till att skydda den berörda personen mot administrationens eventuella inaktivitet.

Den omständigheten att administrationen efter det att ett tyst avslag av en begäran uppkommit upplyser en tjänsteman om att handläggningen av vederbörandes begäran försenats kan inte medföra att nämnda beslut inte föreligger. Följaktligen kan yrkandena avseende det tysta beslutet tas upp till sakprövning.

(se punkterna 50–52)

2.      Ett beslut om ersättning med 100 procent av kostnaderna med stöd av artikel 73.3 i tjänsteföreskrifterna förutsätter nödvändigtvis att det föreligger ett beslut att erkänna att den sjukdom vars behandling medfört de kostnader för vilken ersättning söks är arbetsrelaterad. Det sistnämnda beslutet kan fattas först efter slutförandet av det förfarande som föreskrivs i de gemensamma reglerna om olycksfallsförsäkring och arbetssjukdomsförsäkring för tjänstemän i Europeiska unionen. I avsaknad av ett beslut om erkännande av en åkomma som arbetsrelaterad, fattat i enlighet med det förfarande som föreskrivs i de gemensamma reglerna, kan den myndighet som är behörig att tillämpa artikel 73.3 i tjänsteföreskrifterna inte göra något annat än att avslå begäran om ersättning med 100 procent av de kostnader som uppkommit vid behandlingen av nämnda åkomma.

(se punkt 53)

3.      Yrkanden som framställs mot ett avslag på ett klagomål får till följd att den rättsakt som är föremål för klagomålet prövas av personaldomstolen, och att yrkandena som sådana saknar självständigt innehåll. Ett avslagsbeslut, oavsett om det är tyst eller uttryckligt, innebär nämligen, om det är utan förbehåll, endast en bekräftelse av den rättsakt eller den underlåtenhet som klaganden vänder sig mot och utgör inte i sig en rättsakt mot vilken talan kan väckas.

En rent bekräftande rättsakt kan inte anses utgöra en rättsakt som går någon emot, vilket är fallet med en rättsakt som inte innehåller någon ny omständighet i förhållande till en tidigare rättsakt som gått någon emot, och som således inte har ersatt den sistnämnda rättsakten.

Ett uttryckligt beslut om avslag på ett klagomål kan dock, med hänsyn till sitt innehåll, vara sådant att det inte enbart bekräftar den rättsakt som sökanden har angripit. Så är fallet om beslutet att avslå klagomålet innehåller en omprövning av sökandens situation i förhållande till nya rättsliga och faktiska omständigheter eller om det ändrar eller kompletterar det ursprungliga beslutet. I sådana fall utgör avslaget på klagomålet en rättsakt som är underställd domstolens prövning, vilken ska beakta denna vid bedömningen av den angripa rättsaktens lagenlighet, eller betrakta den som en rättsakt som går sökanden emot och som ersätter den angripna rättsakten. Under dessa omständigheter är det inte nödvändigt att sökanden inkommer med ett nytt klagomål avseende det beslut som ändrats genom beslutet att avslå klagomålet.

(se punkterna 60–63)

Hänvisning till

Domstolen: 28 maj 1980, Kuhner mot kommissionen, 33/79 och 75/79, punkt 9; 10 december 1980, Grasselli mot kommissionen, 23/80, punkt 18; 16 juni 1988, Progoulis mot kommissionen, 371/87, punkt 17; 17 januari 1989, Vainker mot parlamentet, 293/87, punkt 8

Förstainstansrätten: 27 juni 2000, Plug mot kommissionen, T‑608/97, punkt 23; 12 december 2002, Morello mot kommissionen, T‑338/00 och T‑376/00, punkterna 34 och 35; 2 mars 2004, Di Marzio mot kommissionen, T‑14/03, punkt 54; 10 juni 2004, Eveillard mot kommissionen, T‑258/01, punkterna 30 och 32; 14 oktober 2004, Sandini mot domstolen, T‑389/02, punkt 49; 7 juni 2005, Cavallaro mot kommissionen, T‑375/02, punkterna 63–66

Personaldomstolen: 9 september 2008, Ritto mot kommissionen, F‑18/08, punkt 17; 10 november 2009, N mot parlamentet, F‑93/08, punkt 41

4.      Syftet med det administrativa förfarandet skulle förfelas om personaldomstolen sakprövade yrkanden avseende administrationens första ställningstagande om inget klagomål ingetts avseende detta ställningstagande. Ett sådant förfarande skulle nämligen inte ge administrationen möjlighet att ompröva sitt beslut avseende tjänstemannens begäran, och i förekommande fall ändra detta beslut, vilket är syftet med det administrativa förfarandet.

När ett klagomål ingetts i enlighet med artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna och administrationen upphäver sitt beslut och ersätter det med ett nytt beslut försvinner den rättsakt som ursprungligen angreps ur rättsordningen med retroaktiv verkan. Om klaganden inte anser sig ha fått helt rätt genom det nya beslutet måste vederbörande inkomma med ett nytt klagomål avseende det nya beslutet innan denne väcker talan vid personaldomstolen.

(se punkterna 73 och 76)

Hänvisning till

Personaldomstolen: 1 juli 2010, Mandt mot parlamentet, F‑45/07, punkt 111 och där angiven rättspraxis; 7 juli 2010, Tomas mot parlamentet, F‑116/07, F‑13/08 och F‑31/08, punkterna 63–66