Language of document : ECLI:EU:F:2011:128

PERSONALDOMSTOLENS BESLUT

(andra avdelningen)

den 8 september 2011

Mål F-69/10

Luigi Marcuccio

mot

Europeiska kommissionen

”Personalmål – Tjänstemän – Skadeståndstalan – Rättsstridighet – Skrivelse rörande rättegångskostnader i ett ärende vilken skickats till advokaten som företrätt sökanden i ärendet – Uppenbart att talan helt saknar rättslig grund – Artikel 94 i rättegångsreglerna”

Saken:      Talan enligt artikel 270 FEUF, som är tillämplig på Euratomfördraget enligt dess artikel 106a, dels om ogiltigförklaring av kommissionens beslut att avslå Luigi Marcuccios begäran om skadestånd för den påstådda skada som uppstått till följd av utskicket till hans företrädare i målet som gav upphov till förstainstansrättens dom av den 10 juni 2008 i mål T-184/04, Marcuccio mot kommissionen, av en skrivelse om betalning av rättegångskostnaderna i denna instans, dels om yrkande att kommissionen ska förpliktas betala skadestånd till honom.

Avgörande:      Talan avvisas eftersom den uppenbart helt saknar rättslig grund. Sökanden ska bära samtliga rättegångskostnader och förpliktas ersätta personaldomstolens kostnader till ett belopp på 2 000 euro.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Talan – Skadeståndstalan – Yrkande om ogiltigförklaring av det administrativa beslut varigenom begäran om ersättning avslås – Yrkandet är inte självständigt i förhållande till begäran om skadestånd

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

2.      Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Rättsstridighet – Skada – Orsakssamband – Kumulativa villkor

(FEUF, artikel 340 andra stycket)

3.      Förfarande – Rättegångskostnader – Kostnader i onödan eller mot bättre vetande som ådragits vid personaldomstolen på grund av tjänstemannens rättegångsmissbruk

(Personaldomstolens rättegångsregler, artikel 94)

1.      Yrkanden om ogiltigförklaring av ett en institutions ställningstagande avseende skadestånd under det administrativa förfarandet kan inte behandlas avskilt från skadeståndsyrkandet.

(se punkt 20)

Hänvisning till

Förstainstansrättens dom av den 14 oktober 2004 i mål T‑256/02, I mot EU-domstolen, punkt 47 och där angiven rättspraxis

2.      Unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar i den mening som avses i artikel 340 andra stycket FEUF, enligt domstolens fasta rättspraxis förutsätter att tre kumulativa villkor är uppfyllda, nämligen att en administrativ rättsakt eller det handlande som läggs institutionen till last är rättsstridigt, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan det påstådda handlandet och den åberopade skadan. Härav följer att det räcker att ett av de tre villkoren inte är uppfyllt för att en skadeståndstalan ska ogillas.

(se punkterna 22 och 23)

Hänvisning till

Domstolens dom av den 9 september 1999 i mål C-257/98 P, Lucaccioni mot kommissionen, punkterna 11 och 14 och där angiven rättspraxis

Personaldomstolens dom av den 21 februari 2008 i mål F–4/07, Skoulidi mot kommissionen, punkt 43, och av den 23 februari 2010 i mål F-7/09, Faria mot harmoniseringsbyrån, punkt 62 och där angiven rättspraxis

3.      Om personaldomstolen har förorsakats onödig kostnad, särskilt i uppenbara fall av rättegångsmissbruk, kan den med stöd av artikel 94 i rättegångsreglerna förplikta den part som förorsakat kostnaden att ersätta hela eller delar av denna, dock högst till ett belopp på 2 000 euro.

Bestämmelsen ska tillämpas i ett mål där talan väckts av en tjänsteman som väckt talan vid unionsdomstolarna i ett mycket stort antal andra fall i vilka det, åtminstone delvis, slagits fast att det är uppenbart att talan inte kan prövas eller att det uppenbart att talan helt saknar rättslig grund och det är fråga om uppenbara fall av rättegångsmissbruk då sökanden valt att väcka talan helt utan grund.

(se punkterna 31, 33 och 34)

Hänvisning till

Domstolens dom av den 6 december 2007 i mål C‑59/06 P, Marcuccio mot kommissionen, av den 9 december 2009 i mål C‑513/08 P, Marcuccio mot kommissionen, och i mål C‑528/08 P, Marcuccio mot kommissionen

Förstainstansträttens dom av den 5 juli 2005 i mål T-9/04, Marcuccio mot kommissionen, av den 9 september 2008 i mål T‑143/08, Marcuccio mot kommissionen, och i mål T‑144/08, Marcuccio mot kommissionen, av den 26 juni 2009 i mål T‑114/08 P, Marcuccio mot kommissionen, av den 28 september 2009 i mål T‑46/08 P, Marcuccio mot kommissionen

Tribunalens dom av den 23 mars 2010 i mål T‑16/09 P, Marcuccio mot kommissionen, av den 28 oktober 2010 i mål T‑32/09 P, Marcuccio mot kommissionen

Personaldomstolens dom av den 11 maj 2007 i mål F‑2/06, Marcuccio mot kommissionen, av den 6 december 2007 i mål F‑40/06, Marcuccio mot kommissionen, av den 14 december 2007 i mål F‑21/07, Marcuccio mot kommissionen, av den 4 november 2008 i mål F‑18/07, Marcuccio mot kommissionen, och i mål F‑87/07, Marcuccio mot kommissionen, av den 18 februari 2009 i mål F‑70/07, Marcuccio mot kommissionen, av den 31 mars 2009 i mål F‑146/07, Marcuccio mot kommissionen, av den 20 juli 2009 i mål F‑86/07, Marcuccio mot kommissionen, av den 7 oktober 2009 i mål F‑122/07, Marcuccio mot kommissionen, och i mål F‑3/08, Marcuccio mot kommissionen, av den 16 mars 2011 i mål F‑21/10, Marcuccio mot kommissionen