Language of document : ECLI:EU:F:2011:170

PERSONALDOMSTOLENS DOM

(andra avdelningen)

den 29 september 2011

Mål F‑72/10

Mario Paulo da Silva Tenreiro

mot

Europeiska kommissionen

”Personalmål – Tjänstemän – Rekrytering – Artikel 7.1 i tjänsteföreskrifterna – Artikel 29.1 a och b i tjänsteföreskrifterna – Uppenbart oriktig bedömning – Maktmissbruk – Motivering”

Saken:      Talan enligt artikel 270 FEUF – vilken är tillämplig på Euratomfördraget enligt dess artikel 106a – genom vilken Mario Paulo da Silva Tenreiro dels har yrkat ogiltigförklaring av Europeiska kommissionens beslut att avslå sökandens ansökan avseende den lediga tjänsten som direktör för direktorat E ”rättvisa” i generaldirektoratet för rättvisa, frihet och säkerhet, och beslutet att utnämna K till ny direktör, och dels har yrkat ogiltigförklaring av kommissionens beslut att avsluta förfarandet för tillsättning av direktör för direktorat F ”säkerhet” i generaldirektoratet för rättvisa, frihet och säkerhet, och beslutet att utnämna P till ny direktör.

Avgörande:      Talan ogillas. Sökanden förpliktas att ersätta rättegångs­kostnaderna.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Ledig tjänst – Tillsättning genom befordran eller förflyttning – Jämförande bedömning av sökandenas meriter

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 7.1 och 29.1)

2.      Tjänstemän – Meddelande om lediga tjänster – Fastställelse av de minimikvalifikationer som krävs för den tjänst som skall tillsättas

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 29)

1.      Utövandet av det omfattande utrymme för skönsmässig bedömning som tillsättningsmyndigheten har vid tillsättningar förutsätter att denna prövar ansökningarna omsorgsfullt och opartiskt och att den samvetsgrant iakttar de krav som angetts i meddelandet om lediga tjänster, vilket innebär att den är skyldig att utesluta varje sökande som inte uppfyller dessa krav. Meddelandet om lediga tjänster utgör en rättslig ram som tillsättningsmyndigheten har fastställt för sig själv och som den noggrant måste iaktta.

För att pröva huruvida tillsättningsmyndigheten inte har överskridit denna rättsliga ram måste unionsdomstolen först ta del av de villkor som gäller vid tillsättningen av den lediga tjänsten och sedan kontrollera huruvida den sökande som tillsättningsmyndigheten valt till tjänsten verkligen uppfyller dessa villkor. Slutligen måste unionsdomstolen pröva huruvida tillsättningsmyndigheten har gjort en uppenbart oriktig bedömning vad gäller sökandens lämplighet, genom att föredra en annan kandidat framför denne.

En sådan prövning ska, med hänsyn till de skäl som kan ha lett fram till administrationens bedömning, begränsas till huruvida administrationen har hållit sig inom skäliga gränser och inte har använt sin befogenhet på ett uppenbart felaktigt sätt. Unionsdomstolen kan således inte ersätta tillsättningsmyndighetens bedömning av sökandenas kvalifikationer med sin egen.

(se punkterna 48–50)

Hänvisning till

Domstolen: 28 februari 1989, van der Stijl och Cullington mot kommissionen, 341/85, 251/86, 258/86, 259/86, 262/86, 266/86, 222/87 och 232/87, punkt 51

Förstainstansrätten: 11 december 1991, Erik Dan Frederiksen mot parlamentet, T‑169/89, punkt 69; 19 mars 1997, Giannini mot kommissionen, T-21/96, punkt 20; 12 maj 1998, Wenk mot kommissionen, T-159/96, punkterna 63–65 och 72; 19 september 2001, E mot kommissionen, T-152/00, punkt 29; 14 oktober 2003, Wieme mot kommissionen, T-174/02, punkt 38; 11 november 2003, Faita mot ekonomiska och sociala kommittén, T-248/02, punkt 71; 5 juli 2005, Wunenburger mot kommissionen, T-370/03, punkt 51; 4 juli 2006, Tzirani mot kommissionen, T-45/04, punkterna 46, 48 och 49.

2.      Tillsättningsmyndigheten har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när den fastställer vilka behörighetskriterier som skall vara uppfyllda beträffande de tjänster som skall tillsättas och lagligheten av meddelandet om lediga tjänster kan endast ifrågasättas vid en uppenbart felaktig bedömning vid preciseringen av de minimikvalifikationer som krävs för att tillsätta den ifrågavarande tjänsten.

(se punkt 61)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 16 oktober 1990, Gallone mot rådet, T-132/89, punkt 27; 12 december 2002, Morelo mot kommissionen, T-135/00, punkt 69; 11 juli 2007, Konidaris mot kommissionen, T-93/03, punkt 72