Language of document : ECLI:EU:F:2011:171

PERSONALDOMSTOLENS DOM (andra avdelningen)

den 29 september 2011

Mål F‑74/10

Eugène Émile Kimman

mot

Europeiska kommissionen

”Personalmål – Tjänstemän – Artikel 43 i tjänsteföreskrifterna – Artikel 45 i tjänsteföreskrifterna – Bedömningsförfarandet för år 2009 – Fastställande av prestationsnivå – Beslut att tilldela befordringspoäng – Rapport om karriärutveckling – Rekommendation från den särskilda gruppen – Åsidosättande av motiveringsskyldigheten – Prövning av grund ex officio – Bevisbörda”

Saken:      Talan enligt artikel 270 FEUF, tillämplig på Euratomfördraget enligt dess artikel 106a, genom vilken Eugène Émile Kimman har yrkat, i första hand, ogiltigförklaring av hans rapport om karriärutveckling för perioden den 1 januari 2008–den 31 december 2008.

Avgörande:      Talan ogillas. Kommissionen ska bära sina rättegångskostnader och ersätta en fjärdedel av Eugène Émile Kimmans rättegångskostnader. Eugène Émile Kimman ska bära tre fjärdedelar av sina rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Betygsättning – Rapport om karriärutveckling – Upprättande – Tjänstemän som innehar uppdrag som representant för personalen – System inrättat av kommissionen

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 43)

2.      Tjänstemän – Talan – Grunder – Otillräcklig motivering – Prövning ex officio – Gränser

3.      Tjänstemän – Talan – Föregående administrativt klagomål – Överensstämmelse mellan klagomålet och talan – Samma föremål och sak – Grunder och argument som inte förekommer i klagomålet, men som har nära samband med detta – Upptagande till sakprövning

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

4.      Tjänstemän – Betygsättning – Rapport om karriärutveckling – Rapport där betygen är sämre än i den föregående rapporten – Motiveringsskyldighet

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 43)

5.      Tjänstemän – Betygsättning – Rapport om karriärutveckling – Upprättande – Tjänstemän som innehar uppdrag som representant för personalen – System inrättat av kommissionen

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 43)

6.      Tjänstemän – Betygsättning – Rapport om karriärutveckling – Den rapporterande tjänstemannens utrymme för skönsmässig bedömning – Domstolsprövning – Gränser – Uppenbart oriktig bedömning – Begrepp

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 43)

7.      Tjänstemän – Betygsättning – Rapport om karriärutveckling – Motiveringsskyldighet – Omfattning

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 43)

8.      Tjänstemän – Befordran – Befordringspoäng som tilldelas av administrationen – Motiveringsskyldighet – Omfattning

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 25 andra stycket och 45)

1.      Enligt artikel 6.8 i bilaga I till de allmänna genomförandebestämmelserna till artikel 43 i tjänsteföreskrifterna, antagna av kommissionen, ska den rapporterande tjänstemannen, vid upprättandet av rapporten om karriärutveckling för en tjänsteman som innehar uppdrag som representant för personalen, beakta den särskilda gruppens rekommendation angående den berörda personens prestationsförmåga, kompetens och uppträdande i tjänsten såvitt avser dessa arbetsuppgifter. Att bara citera den särskilda gruppens rekommendation är inte tillräckligt för att den rapporterande tjänstemannens skyldighet att beakta rekommendationen ska anses uppfylld.

(se punkt 37)

Hänvisning till

Personaldomstolen: 25 april 2007, Lebedef-Caponi mot kommissionen, F‑71/06, punkt 47

2.      Avsaknad av eller otillräcklig motivering är en grund som rör tvingande rätt som unionsdomstolen under alla omständigheter ska pröva ex officio. En prövning ex officio av huruvida motivering saknas eller är otillräcklig ska således göras inte bara om en sökande har gjort en sådan anmärkning i sitt klagomål men inte har med den i ansökan, utan det ska ske oavsett vilka argument som har anförts under det administrativa förfarandet. Syftet med en prövning ex officio av en grund som rör tvingande rätt är nämligen inte att avhjälpa en brist i ansökan, utan att säkerställa efterlevnaden av en regel som parterna – på grund av regelns betydelse – inte i något skede av förfarandet förfogar över. Härav följer att en institution inte framgångsrikt kan göra gällande att en sådan grund som rör tvingande rätt ska avvisas enbart med hänvisning till att sökanden inte anförde grunden i klagomålet.

Argumentet att en prövning ex officio av en grund som rör åsidosättande av motiveringsskyldigheten inte ska vara tillåten när sökanden har berövat administrationen möjligheten att under det administrativa förfarandet avhjälpa den omständigheten att motivering av det angripna beslutet saknas eller är bristfällig genom att inte anmärka på detta förhållande i klagomålet föranleder ingen annan bedömning. Institutionen är nämligen ändå alltid skyldig att iaktta sina skyldigheter, däribland motiveringsskyldigheten.

Prövningen ex officio avser emellertid bara när det är uppenbart att motivering saknas eller är bristfällig, däremot inte när det är en särskild motiveringsskyldighet som har åsidosatts. När en rapport om karriärutveckling innehåller en motivering som är tillräcklig för att den allmänna motiveringsskyldigheten ska vara uppfylld ankommer det inte på unionsdomstolen att inom ramen för prövningen ex officio undersöka huruvida betygen i rapporten har försämrats i förhållande till bedömningarna i den föregående rapporten och i så fall säkerställa att administrationen har uppfyllt sin särskilda motiveringsskyldighet.

(se punkterna 44, 45 och 49)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 27 oktober 1994, Mancini mot kommissionen, T‑508/93, punkt 36; 3 oktober 2006, Nijs mot revisionsrätten, T‑171/05, punkt 31 och där angiven rättspraxis

Personaldomstolen: 6 mars 2008, Skareby mot kommissionen, F‑46/06, punkt 96

3.      Regeln om överensstämmelse mellan det föregående administrativa klagomålet och talan har åsidosatts endast om talan ändrar klagomålets sak, varvid begreppet sak ska tolkas i vid bemärkelse. Vad beträffar yrkanden om ogiltigförklaring, avses med ”saken i målet” sökandens bestridande av den angripna rättsaktens materiella, alternativt formella, lagenlighet.

(se punkt 46)

Hänvisning till

Personaldomstolen: 1 juli 2010, Mandt mot parlamentet, F‑45/07, punkt 119; 23 november 2010, Bartha mot kommissionen, F‑50/08, punkt 34; 15 december 2010, Almeida Campos m.fl. mot rådet, F‑14/09, punkt 28; 13 januari 2011, Nijs mot revisionsrätten, F‑77/09, punkt 129

4.      Administrationen är skyldig att förse varje karriärutvecklingsrapport med en tillräcklig och detaljerad motivering för att den berörde ska ha möjlighet att yttra sig angående denna motivering. Iakttagandet av dessa krav är än mer betydelsefullt när betygen har försämrats i förhållande till den föregående rapporten.

(se punkt 48)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 12 juni 2002, Mellone mot kommissionen, T‑187/01, punkt 27; 25 oktober 2005, Micha mot kommissionen, T‑50/04, punkt 36

Personaldomstolen: 10 november 2009, N mot parlamentet, F‑93/08, punkt 86

5.      Inom ramen för det betygssystem som kommissionen har inrättat utgör den omständigheten att den rekommendation som den särskilda gruppen har lämnat under utarbetandet av de karriärutvecklingsrapporter som avses i artikel 43 i tjänsteföreskrifterna och som till sin natur enbart är en förberedande rättsakt, saknar eller har en otillräcklig motivering, ett förfarandefel. För att ett förfarandefel ska kunna medföra ogiltigförklaring är det emellertid nödvändigt att förfarandet hade kunnat leda till ett annat resultat om förfarandefelet inte hade förelegat.

Den omständigheten att en sådan rekommendation saknar eller har otillräcklig motivering kan bara ha följder för det slutliga innehållet i rapporten om rekommendationen skiljer sig från den rapporterande tjänstemannens bedömning. När rekommendationen, inom ramen för ett överklagande, bekräftar en karriärutvecklingsrapport ska det däremot anses att rekommendationens upphovsmän implicit gör bedömningarna i rapporten till sina, så att det inte finns något skäl att tro att den rapporterande tjänstemannen skulle ha ändrat rapporten om rekommendationen hade varit försedd med en motivering.

(se punkterna 76 och 77)

Hänvisning till

Domstolen: 21 mars 1990, Belgien mot kommissionen, C‑142/87, punkt 48; 18 oktober 2001, Kish Glass mot kommissionen, C‑241/00 P, punkt 36

Förstainstansrätten: 23 april 2002, Campolargo mot kommissionen, T‑372/00, punkt 39

6.      De rapporterande tjänstemännen har ett mycket stort utrymme för skönsmässig bedömning när de bedömer de betygssatta tjänstemännens arbete. Unionsdomstolens prövning av innehållet i karriärutvecklingsrapporter är följaktligen begränsad till en kontroll av att förfarandet har gått rätt till, att de faktiska omständigheterna är korrekta samt att bedömningen inte är uppenbart oriktig och att det inte föreligger maktmissbruk. Det ankommer således inte på personaldomstolen att pröva om administrationens bedömning av en tjänstemans yrkesskicklighet är välgrundad, när bedömningen innefattar komplicerade värdeomdömen som på grund av sin beskaffenhet inte kan granskas objektivt.

En bedömning kan härvid anses uppenbart oriktig enbart när den lätt kan upptäckas mot bakgrund av de kriterier som lagstiftaren har avsett att uppställa för administrationens beslutsbefogenheter.

För att det ska kunna fastställas att administrationen har gjort en sådan uppenbart oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna som kan berättiga ogiltigförklaring av det angripna beslutet måste de bevis som det ankommer på sökanden att förebringa således vara tillräckliga för att den bedömning av de faktiska omständigheterna som administrationen gjort i sitt beslut ska förefalla orimlig. Med andra ord ska talan inte bifallas såvitt avser grunden avseende uppenbart oriktig bedömning om administrationens bedömning av de faktiska omständigheterna kan anses rimlig trots den bevisning som sökanden har förebringat.

Så är fallet särskilt när administrationen i det berörda beslutet har gjort oriktiga bedömningar vilka tillsammans är av mindre betydelse och inte kan ha varit avgörande för administrationens beslut.

Vad gäller särskilt domstolens prövning av bedömningarna i karriärutvecklingsrapporterna är det desto mer motiverat att begränsa prövningen av huruvida det är fråga om en uppenbart oriktig bedömning, eftersom att personaldomstolen inte direkt kände till de betygsatta tjänstemännens situation och bedömningsförfarandet på administrativ nivå omfattas av skyddsregler som rör den betygsatte tjänstemannen, dennes överordnade och en gemensam utvärderingskommitté.

(se punkterna 89–94)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 12 december 1996, AIUFFASS och AKT mot kommissionen, T‑380/94, punkt 59; 6 juli 2000, AICS mot parlamentet, T‑139/99, punkt 39; 12 februari 2008, BUPA m.fl. mot kommissionen, T‑289/03, punkt 221; 21 maj 2008, Belfass mot rådet, T‑495/04, punkt 63

Personaldomstolen: 29 september 2009, Wenning mot Europol, F‑114/07, punkt 111 och där angiven rättspraxis; 23 februari 2010, Faria mot harmoniseringsbyrån, F‑7/09, punkt 44 och där angiven rättspraxis; 24 mars 2011, Canga Fano mot rådet, F‑104/09, punkt 35, vilket har överklagats till Europeiska unionens tribunal, där överklagandet nu är anhängigt som mål T‑281/11 P

7.      Vid upprättandet av en karriärutvecklingsrapport innebär, med förbehåll för motiveringsskyldigheten och på villkor att bedömningen är klart individualiserad och personlig, den omständigheten att de rapporterande tjänstemännen har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning att de inte är skyldiga att i sina rapporter ange alla faktiska och rättsliga omständigheter som är relevanta som stöd för deras bedömning eller styrka dessa med konkreta exempel. De måste inte heller undersöka och yttra sig på alla de punkter som den berörda tjänstemannen har anmärkt på. En karriärutvecklingsrapport är nämligen avsedd att utgöra ett skriftligt och formellt bevis för kvaliteten på tjänstemannens arbete, vilket innebär att den inte bara är en ren beskrivning de arbetsuppgifter som utförts under den berörda perioden utan även innehåller en bedömning av den relationskompetens som den betygsatte tjänstemannen har visat under utövandet av sitt arbete. Rapporten är inte avsedd att vara en uttömmande redogörelse för de uppgifter som varje tjänstman har ombetts utföra i samband med de arbetsuppgifter som omfattas av hans anställning, utan ska lyfta fram, förutom omständigheter som är avgörande för rapporten, hans eller hennes kompetens, prestationsförmåga och uppträdande i tjänsten. För att en rapport ska vara korrekt räcker det följaktligen i princip att den återger tjänstemannens framträdande prestationer i form av prestationsförmåga, kompetens och uppträdande i tjänsten.

(se punkt 95)

Hänvisning till

Domstolen: 22 december 2008, Gordon mot kommissionen, C‑198/07 P, punkt 44

Förstainstansrätten: 12 september 2007, Combescot mot kommissionen, T‑249/04, punkt 86

Personaldomstolen: 10 september 2009, van Arum mot parlamentet, F‑139/07, punkterna 88 och 101; ovannämnda målet N mot parlamentet, punkt 46

8.      I ett beslut om tilldelning av befordringspoäng är administrationen således inte skyldig att ange för den berörde tjänstemannen hur den har bedömt varje kriterium som föranlett den att anta beslutet, i den mån som nämnda beslut totalt sett är tillräckligt motiverat och en administrativ rättsakt dessutom presumeras vara rättsenlig. En sökande kan således inte nöja sig med att konstatera att administrationen inte har nämnt på vilket sätt den har beaktat ett kriterium för tilldelning av befordringspoäng i syfte att styrka att administrationen har gjort en oriktig bedömning eller gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning.

(se punkt 115)

Hänvisning till

Personaldomstolen: 10 september 2009, Behmer mot parlamentet, F‑47/07, punkt 97