Language of document : ECLI:EU:C:2014:194

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

PEDRO Cruz Villalón

föredraget den 20 mars 2014(1)

Förenade målen C‑12/13 P och C‑13/13 P

Gérard Buono

Jean-Luc Buono

Roger Louis Paul Del Ponte

Serge Antoine Di Rocco

Jean Gérald Lubrano

Jean Lubrano

Jean Lucien Lubrano

Fabrice Marin

Robert Marin

(mål C-12/13 P)


Syndicat des thoniers méditerranéens

Marc Carreno

Jean Louis Donnarel

Jean-François Flores

Gérald Jean Lubrano

Hervé Marin

Nicolas Marin

Sébastien Marin

Serge Antoine José Perez

(mål C-13/13 P)

”Överklagande – Fiskekvoter – Nödåtgärder som vidtagits av kommissionen – Talan om utomobligatoriskt skadeståndsansvar för Europeiska unionen – Upptagande till sakprövning – Juridiska personers rätt att väcka skadeståndstalan – Utomobligatoriskt skadeståndsansvar för en lagenlig rättsakt – Tribunalens tillämpning av domen i målet FIAMM – Skadeståndsansvar på grund av en rättsstridig rättsakt – Ersättningsgill skada – Förlust av möjlighet”





1.        I de aktuella förenade målen, vilka har ett nära samband med mål C‑611/12 P (Giordano mot kommissionen), avser överklagandena tribunalens dom av den 7 november 2012 i mål T-574/08, Syndicat des thoniers méditerranéens m.fl. mot kommissionen, i vilken den talan om utomobligatoriskt skadeståndsansvar för unionen som väckts av flera ägare till franska snörpvadsfartyg och en branschorganisation som företräder tonfisksektorns intressen ogillades. Till skillnad från i mål C-611/12 P, vilket jag behandlar i ett annat förslag till avgörande av samma datum som det förevarande, har klagandena anfört en grund som inte har anförts i målet C-611/12 P, som avser unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar för en lagenlig rättsakt.

2.        Jag ska därför i detta förslag till avgörande inrikta mig på de aspekter som skiljer de två här förenade målen från mål C‑611/12 P. Även om överklagandena i de aktuella målen har förenats är det dock viktigt att redan här påpeka att de båda överklagandena bygger på olika argument som bör behandlas separat i detta förslag. Ytterligare en komplikation är att en av klagandena i mål C‑13/13 P, Syndicat des thoniers méditerranéens, som är en branschorganisation som företräder tonfisksektorns intressen, har angripit tribunalens slutsats att organisationen saknar berättigat intresse av att få saken prövad. Denna punkt kommer jag att behandla tämligen ingående, eftersom den ger upphov till en särskild problematik som rör talerätten för juridiska personer som företräder intressen i samband med en talan om unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar.

I –    Tillämpliga bestämmelser

3.        I artikel 340 andra stycket FEUF anges vilka bestämmelser som reglerar unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar:

”Vad beträffar utomobligatoriskt ansvar ska unionen ersätta skada, som orsakats av dess institutioner eller av dess anställda under tjänsteutövning, i enlighet med de allmänna principer som är gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar.”

4.        Fiske efter blåfenad tonfisk regleras på såväl internationell som europeisk nivå. Sedan 1997 är unionen part i den internationella konventionen för bevarande av tonfisk i Atlanten, vars internationella kommission för bevarande av tonfisk i Atlanten (nedan kallad Iccat) antar rekommendationer och planer för att säkerställa bevarandet av denna levande akvatiska resurs. För att genomföra Iccats beslut har unionen antagit flera instrument, av vilka förordning (EG) nr 520/2007 om tekniska bestämmelser för bevarande av vissa fiskbestånd av långvandrande arter och om upphävande av förordning (EG) nr 973/2001(2) och förordning (EG) nr 1559/2007 om upprättande av en flerårig återhämtningsplan för blåfenad tonfisk i östra Atlanten och Medelhavet och ändring av förordning (EG) nr 520/2007,(3) är av särskilt intresse i det aktuella målet.

5.        Ovannämnda unionsbestämmelser omfattas även av tillämpningsområdet för förordning (EG) nr 2371/2002 om bevarande och hållbart utnyttjande av fiskeresurserna inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken.(4) Genom detta instrument införs ett antal allmänna åtgärder som syftar till att bevara, förvalta och utnyttja levande akvatiska resurser inom medlemsstaternas territorier eller i gemenskapens fiskevatten eller av gemenskapens fiskefartyg.

6.        Bland de olika åtgärder som föreskrivs i förordning nr 2371/2002 är artikel 7 av särskilt intresse. Den har rubriken ”Kommissionens nödåtgärder” och där föreskrivs följande:

”1.      Om det finns tecken på ett allvarligt hot mot bevarandet av levande akvatiska resurser eller det marina ekosystemet på grund av fiskeverksamhet och detta kräver omedelbara åtgärder får kommissionen, efter en motiverad begäran från en medlemsstat eller på eget initiativ, besluta om nödåtgärder som får tillämpas under högst 6 månader. Kommissionen får fatta ett nytt beslut för att förlänga nödåtgärderna i högst 6 månader.

2.      Medlemsstaten skall översända begäran samtidigt till kommissionen, till de övriga medlemsstaterna och till de berörda regionala rådgivande nämnderna. De får översända sina skriftliga kommentarer till kommissionen inom fem arbetsdagar efter mottagandet av begäran.

Kommissionen skall fatta beslut inom 15 arbetsdagar efter mottagandet av den begäran som avses i punkt 1.

3.      Nödåtgärderna skall ha omedelbar verkan. De skall anmälas till de berörda medlemsstaterna och offentliggöras i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

4.      De berörda medlemsstaterna får hänskjuta kommissionens beslut till rådet inom tio arbetsdagar efter mottagandet av anmälan.

5.      Rådet får med kvalificerad majoritet fatta ett annat beslut inom en månad från den dag då hänskjutandet mottogs.ˮ

7.        I rådets förordning (EG) nr 40/2008 fastställs för år 2008 fiskemöjligheter och därmed förbundna villkor för vissa fiskbestånd, däribland bestånd av blåfenad tonfisk.(5) Genom förordningen införs fångstbegränsningar och där anges den kvantitet blåfenad tonfisk som år 2008 fick fångas av gemenskapsfartyg i Atlanten öster om longitud 45ºV och i Medelhavet. Dessa begränsningar och kvantiteter ändrades genom kommissionens förordning (EG) nr 446/2008.(6)

8.        Genom den information som inspektörerna då tillhandahöll i samband med sina besök i de berörda medlemsstaterna, fick kommissionen kännedom om att möjligheterna till fiske efter blåfenad tonfisk i Atlanten öster om longitud 45ºV och i Medelhavet som tilldelats snörpvadsfartyg som seglar under grekisk, fransk, italiensk, cypriotisk och maltesisk flagg ansågs uttömda den 16 juni 2008. Fiskemöjligheterna för snörpvadsfartyg under spansk flagg ansågs uttömda den 23 juni 2008. Mot bakgrund av detta antog kommissionen med stöd av artikel 7 i förordning nr 2371/2002 förordning nr 530/2008 om fastställande av nödåtgärder med hänsyn till snörpvadsfartyg som fiskar efter blåfenad tonfisk i Atlanten öster om longitud 45°V och i Medelhavet.(7) De tre bestämmelserna i förordning nr 530/2008 har följande lydelse:

Artikel 1

Fiske efter blåfenad tonfisk i Atlanten öster om longitud 45°V och i Medelhavet med snörpvadsfartyg som är registrerade i Grekland, Frankrike, Italien, Cypern och Malta eller seglar under dessa medlemsstaters flagg är förbjudet från och med den 16 juni 2008.

Det är också förbjudet att förvara ombord, placera i kassar för uppfödning eller gödning, omlasta eller landa fisk ur detta bestånd som fångas av de ovannämnda fartygen från och med den dagen.

Artikel 2

Fiske efter blåfenad tonfisk i Atlanten öster om longitud 45°V och i Medelhavet med snörpvadsfartyg som är registrerade i Spanien eller seglar under spansk flagg är förbjudet från och med den 23 juni 2008.

Det är också förbjudet att förvara ombord, placera i kassar för uppfödning eller gödning, omlasta eller landa fisk ur detta bestånd som fångas av de ovannämnda fartygen från och med den dagen.

Artikel 3

1. Om inte annat följer av punkt 2 ska gemenskapens operatörer från och med den 16 juni 2008 inte godta landning, placering i kassar för uppfödning eller gödning, och omlastning i gemenskapens vatten eller hamnar av blåfenad tonfisk fångad av snörpvadsfartyg i Atlanten öster om longitud 45°V och i Medelhavet.

2. Till och med den 23 juni 2008 är det tillåtet att i gemenskapens vatten och hamnar landa, placera i kassar för uppfödning eller gödning, och omlasta blåfenad tonfisk som fångats i Atlanten öster om longitud 45°V och i Medelhavet av snörpvadsfartyg som är registrerade i Spanien eller seglar under spansk flagg.ˮ

II – Bakgrund

A –    I mål C‑12/13 P

9.        Gérard Buono, Jean-Luc Buono, Roger Del Ponte, Serge Antoine Di Rocco, Jean Gérald Lubrano, Jean Lubrano, Jean Lucien Lubrano, Fabrice Marin och Robert Marin (nedan kallade klagandena i mål C‑12/13 P eller klagandena) är franska ägare till snörpvadsfartyg som bedriver verksamhet i Medelhavet. De är alla medlemmar i Syndicat des thoniers méditerranéens.

10.      Enligt unionens bestämmelser uppgick Republiken Frankrikes fiskekvoter för blåfenad tonfisk för år 2008 till 4 164 ton, av vilka 90 procent avsåg snörpvadsfartyg som seglar under fransk flagg och som bedriver verksamhet i Medelhavet.

11.      Samtliga klagande hade för år 2008 ett särskilt fisketillstånd för blåfenad tonfisk som var knutet till en individuell fiskekvot. Tillståndet medgav fiske mellan den 1 april och den 30 juni 2008.

12.      Efter att tillståndet hade utfärdats påbörjade klagandena fiskesäsongen i Medelhavet, vilken avbröts den 16 juni 2008 till följd av att kommissionens förordning nr 530/2008 antogs och trädde i kraft. Genomförandet av nämnda förordning innebar att de ovannämnda fisketillstånden återkallades.

B –    I mål C‑13/13 P

13.      Syndicat des thoniers méditerranéens (nedan kallad STM) är en branschorganisation som omfattas av avdelning IV i den franska lagen om arbete (code du travail). Endast sjöfolk med anknytning till tonfiskfiske kan bli medlemmar i denna organisation.

14.      Marc Carreno, Jean Louis Donnarel, Jean-François Flores, Gérald Jean Lubrano, Hervé Marin, Nicolas Marin, Sébastien Marin och Serge Antoine José Perez (nedan kallade de individuella klagandena i mål C‑13/13 P eller de individuella klagandena), är franska medborgare och ägare till och/eller aktieägare i snörpvadsfartyg som bedriver verksamhet i Medelhavet. De är alla medlemmar i STM.

15.      Som framgår av punkt 10 i detta förslag till avgörande uppgick Republiken Frankrikes fiskekvoter för blåfenad tonfisk för år 2008 till 4 164 ton, av vilka 90 procent avsåg snörpvadsfartyg som seglade under fransk flagg och som bedrev verksamhet i Medelhavet.

16.      Samtliga individuella klaganden hade för år 2008 ett särskilt fisketillstånd för blåfenad tonfisk som var knutet till en individuell fiskekvot. Tillståndet medgav fiske mellan den 1 april och den 30 juni 2008.

17.      Efter att tillståndet hade utfärdats påbörjade de individuella klagandena fiskesäsongen i Medelhavet, vilken avbröts den 16 juni 2008 till följd av att kommissionens förordning nr 530/2008 antogs och trädde i kraft. Genomförandet av nämnda förordning innebar att de ovannämnda fisketillstånden återkallades.

III – Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen

18.      Den 24 december 2008 registrerades vid tribunalen den talan om utomobligatoriskt skadeståndsansvar för unionen som väckts av STM, klagandena i mål C‑12/13 P och de individuella klagandena till följd av det fiskeförbud som införts genom kommissionens förordning nr 530/2008.

19.      Den 25 mars 2010 vilandeförklarade ordföranden på tribunalens sjätte avdelning målet i avvaktan på domstolens dom i målet AJD Tuna(8) och tribunalens dom i målen Norilsk Nickel Harjavalta och Umicore mot kommissionen(9) respektive Etimine och Etiproducts mot kommissionen.(10) Efter att domar hade meddelats i ovannämnda mål, uppmanades parterna att yttra sig över konsekvenserna av dem för det aktuella målet.

20.      Den 12 april 2011 underrättades tribunalen om att klagandena i mål C‑12/13 P hade bytt juridiskt ombud.

21.      I sina skriftliga och muntliga yttranden yrkade STM att tribunalen skulle slå fast att unionen hade ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar till följd av de skador som förordning nr 530/2008 hade gett upphov till. STM ifrågasatte emellertid inte förordningens lagenlighet utan anförde som stöd för sin talan att det förelåg ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar för unionen för en lagenlig rättsakt. STM yrkade vidare att tribunalen skulle förplikta kommissionen att betala 30 000 euro i ersättning för ideell skada, ett belopp som skulle användas för att informera medlemmarna om gemenskapslagstiftningen på fiskeriområdet.

22.      I sina skriftliga och muntliga yttranden yrkade de individuella klagandena i mål C‑13/13 P att tribunalen skulle slå fast att unionen hade ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar till följd av de skador som förordning nr 530/2008 hade gett upphov till. Såsom var fallet med STM ifrågasatte de enskilda klagandena emellertid inte förordningens lagenlighet utan anförde som stöd för sin talan att det förelåg ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar för unionen för en lagenlig rättsakt. Vidare yrkade de individuella klagandena i mål C‑13/13 P att tribunalen skulle förplikta kommissionen att betala följande belopp:

–        1 euro i symbolisk ersättning till Marc Carreno.

–        351 685 euro till Jean Louis Donnarel.

–        1 euro i symbolisk ersättning till Jean-François Flores.

–        237 160 euro (eller 474 320 euro, beroende på om beloppet gäller före eller efter skatt) till Gérald Jean Lubrano.

–        1 euro i symbolisk ersättning till Hervé Marin, Nicolas Marin, Robert Marin och Sébastien Marin samt

–        838 970 euro till Serge Antoine José Perez.

23.      I sina skriftliga och muntliga yttranden yrkade klagandena i mål C‑12/13 P att tribunalen skulle slå fast att unionen hade ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar till följd av de skador som förordning nr 530/2008 hade gett upphov till. Även om de till att börja med grundade sin talan på ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar för unionen för en lagenlig rättsakt, grundade klagandena i målet C‑12/13 P efter domstolens dom i målet AJD Tuna även sin talan vid tribunalen på att förordningen var rättsstridig. Vidare yrkade klagandena att tribunalen skulle förplikta kommissionen att betala följande belopp:

–        323 053 euro (eller 564 956 euro, beroende på om beloppet gäller före eller efter skatt) till Gérard Buono och Jean-Luc Buono.

–        518 707 euro (eller 703 707 euro, beroende på om beloppet gäller före eller efter skatt) till Roger Louis Paul Del Ponte.

–        388 047 euro (eller 634 207 euro, beroende på om beloppet gäller före eller efter skatt) till Serge Antoine Di Rocco.

–        213 588 euro till Gérald Lubrano.

–        212 358 euro till Jean Lubrano och Jean Lucien Lubrano, och

–        466 655 euro (eller 610 820 euro, beroende på om beloppet gäller före eller efter skatt) till Fabrice Marin och Robert Marin.

24.      Samtliga klagande yrkade också att tribunalen skulle förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

25.      Kommissionen å sin sida yrkade att tribunalen skulle ogilla talan i sin helhet samt förplikta klagandena att ersätta rättegångskostnaderna.

26.      Genom dom av den 7 november 2012 avvisade tribunalen STM:s talan, ogillade de övriga klagandenas talan och förpliktade samtliga klagande att ersätta rättegångskostnaderna.

27.      Vad beträffar STM:s talerätt hänvisade tribunalen till fast rättspraxis vid domstolen enligt vilken en rätt att få saken prövad med stöd av artikel 268 FEUF tillkommer branschorganisationer endast när dessa vid domstolen kan göra gällande antingen ett eget intresse som är skilt från deras medlemmars intresse eller en rätt till ersättning som har överlåtits till dem av andra personer. Tribunalen fann att STM varken hade styrkt att organisationen hade ett eget intresse eller att andra personer hade överlåtit en rätt till ersättning till den och att talan därför skulle avvisas.

28.      Därefter prövade tribunalen den grund som Buono hade anfört rörande unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar på grund av en rättsstridig rättsakt. På denna punkt inriktade sig tribunalen nästan uteslutande på kravet att det ska föreligga en faktisk och säker skada. Tribunalen hänvisade endast till domen i målet Cofradía de pescadores ”San Pedroˮ de Bermeo m.fl. mot rådet(11) och slog fast att en fiskekvot bara är en teoretisk fångstgräns och inte en subjektiv rätt för den som tilldelats kvoten. Eftersom Buono hade anfört att han inte hade kunnat förbruka sin kvot på grund av ett beslut av kommissionen, fann tribunalen att klaganden inte hade styrkt att det förelåg en faktisk och säker skada. Följaktligen fann tribunalen att talan inte kunde bifallas såvitt avsåg denna grund.

29.      Avslutningsvis prövade tribunalen den grund som avsåg unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar för en lagenlig rättsakt. Efter att ha erinrat om domstolens praxis på detta område, inriktade sig tribunalen på frågan huruvida skadan var onormal. Enligt tribunalen har fiskeverksamhet bland annat två utmärkande drag, nämligen att kvoterna inte ger upphov till subjektiva rättigheter och att verksamheten ger oförutsägbara resultat. Dessa två utmärkande drag är enligt tribunalen tillräckliga för att det yrkande som bygger på att skadan är onormal ska kunna förkastas och tribunalen ogillade därför talan såvitt avsåg även denna grund.

IV – Överklagandet och parternas yrkanden

30.      Den 11 januari 2013 registrerades vid domstolen de överklaganden av tribunalens dom av den 7 november 2012 som ingetts av klagandena i målen C‑12/13 P och C-13/13 P.

31.      Den 26 februari 2013 beslutade domstolens ordförande att förena målen C‑12/13 P och C‑13/13 P vad gäller det skriftliga och det muntliga förfarandet samt domen, enligt artikel 54 i domstolens rättegångsregler.

32.      Klagandena i mål C‑12/13 P har yrkat att domstolen ska

–        ogiltigförklara den överklagade domen,

–        fastställa att det föreligger ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar för Europeiska unionen,

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

33.      Klagandena i mål C‑13/13 P har yrkat att domstolen ska

–        upphäva den överklagade domen,

–        fastställa att det föreligger ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar för Europeiska unionen,

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

34.      Kommissionen har yrkat att domstolen ska

–        ogilla överklagandet,

–        i andra hand ogilla talan om utomobligatoriskt skadeståndsansvar,

–        förplikta klagandena att ersätta rättegångskostnaderna i första och andra instans.

V –    Prövning av överklagandena

A –    Huruvida vissa grunder kan tas upp till sakprövning (C-12/13 P och C‑13/13 P)

35.      Innan jag gör en bedömning av de centrala frågorna i de aktuella målen bör det påpekas att det finns flera grunder som det råder tvivel om huruvida de kan tas upp till sakprövning. Det gäller bland annat den grund avseende en oriktig bedömning av de ekonomiska riskerna som klagandena i mål C‑13/13 P har anfört, samt den grund avseende ett åsidosättande av den grundläggande rätten till egendom som klagandena i mål C‑12/13 P har anfört.

36.      I det förstnämnda fallet har klagandena i sin inlaga ifrågasatt tribunalens bedömning rörande kvoternas funktion, förekomsten av en subjektiv rätt och den förutsedda uttömningen av kvoten. Denna grund förefaller emellertid inte ha anförts självständigt, utan den utgör en fortsättning på argumentationen avseende den föregående grunden som handlar om unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar för en lagenlig rättsakt. Mot bakgrund av detta och med beaktande av att grunden återger argument som redan finns med i andra grunder för talan, anser jag att den bör avvisas.

37.      På samma sätt förhåller det sig med den grund som har anförts i mål C‑12/13 P och som avser ett åsidosättande av de grundläggande rättigheterna. Klagandena inriktar sina argument på den grundläggande rätten till egendom för att visa att skadan är ersättningsgill. Det är emellertid just denna fråga som aktualiseras i grunden som avser unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar på grund av en rättsstridig rättsakt. Av samma skäl som i föregående punkt föreslår jag därför att denna grund ska avvisas.

B –    Grunden avseende STM:s rätt att väcka talan om unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar (C-13/13 P)

38.      STM har gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig tillämpning av förutsättningarna för juridiska personers rätt att få unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar prövat. Enligt STM missuppfattade tribunalen de faktiska omständigheterna i målet vid prövningen av om STM:s talan kan tas upp till sakprövning. Tribunalen beaktade inte heller STM:s uppdrag att värna om allmänintresset eller att STM har lidit självständig skada.

39.      För att pröva om grunden är berättigad ska det kort erinras om domstolens praxis beträffande denna fråga.

40.      Ända sedan domen i målet Union syndicale m.fl. mot rådet(12) har domstolen krävt att juridiska personer som yrkar ersättning för skada som vållats på grund av gemenskapernas handlande ska styrka att skadan är självständig. En juridisk person får således inte yrka ersättning för skador som dess medlemmar som kollektiv har lidit, utan endast för skador som organisationen som sådan har åsamkats.(13)

41.      Vidare uppstod ett annat tydligt villkor från och med domen i målet Ireks‑Arkady mot rådet och kommissionen,(14) vilket innebar att juridiska personer även får föra skadeståndstalan när rätten till ersättning har överlåtits till dem. I det fallet anses den juridiska personen vara ersättningsberättigad och inte den som har överlåtit rätten, vilket gör det möjligt för den juridiska personen att få saken prövad.(15)

42.      Även om det ankommer på klaganden att styrka att dessa villkor är uppfyllda, bör det även framhållas att det just vid en talan om utomobligatoriskt skadeståndsansvar för unionen finns ett nära samband mellan det första villkoret för talerätt (självständig skada) och ett av de materiella villkoren som ger upphov till ansvar (faktisk och säker skada). Det är uppenbart att villkoret om självständig skada för talerätt kan överlappa villkoret om faktisk och säker skada. Om bevisbördan för att skadan är självständig är mycket betungande, finns risken för att kravet i slutändan motsvarar kravet på bevis för en faktisk och säker skada. Det är därför viktigt att skilja ut de två faser då en juridisk person ska styrka, dels att skadan är självständig och dels att den är faktisk och säker. I annat fall riskerar man att omvandla villkoren för talerätt till materiella villkor, vilket måste undvikas för att klaganden inte ska åläggas en orimlig bevisbörda som i slutändan hindar honom från att få sin sak prövad i domstol.

43.      I det aktuella målet menar STM att tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den fann att inget av de två ovannämnda villkoren var uppfyllda.

44.      Vad beträffar villkoret att rätten till ersättning ska ha överlåtits till den juridiska personen delar jag tribunalens bedömning att STM:s talan är självständig i förhållande till den talan som de individuella klagandena väckte i samma mål. Hade så inte varit fallet, hade sökandena inte fört individuell talan vid sidan om den talan som väckts av STM. Således gjorde tribunalen inte en felaktig rättstillämpning då den i punkterna 24–27 i den överklagade domen slog fast att STM inte handlade med stöd av att rätten till ersättning hade överlåtits till organisationen av flera av dess medlemmar.

45.      Viktigare är villkoret att den skada som den juridiska personen har lidit ska vara självständig. På denna punkt fann tribunalen att klaganden inte hade styrkt den ideella skada som denna hade gjort gällande.

46.      I klagandens ansökan finns inga uppgifter om den skada som STM ska ha lidit. Det enda som nämns i ansökan återfinns i slutsatserna, där yrkandena återges liksom kravet på ersättning till STM för ideell skada, med ett engångsbelopp uppgående till 30 000 euro som ska användas för utbildningsprogram för medlemmarna.

47.      Det är uppenbart att enbart ett omnämnande av en ideell skada utan att det redovisas några närmare omständigheter kring den, inte kan ligga till grund för ett skadeståndskrav. Mot bakgrund av den ansökan genom vilken talan väcktes anser jag emellertid att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning då den avvisade talan på grund av att STM saknar talerätt, eftersom de brister som ansökan var behäftad med var så allvarliga att de snarast påverkade ansökan i sig.

48.      Som bekant krävs det enligt artikel 44 i tribunalens rättegångsregler att ansökan varigenom talan väcks bland annat ska innehålla ”föremålet för talan samt en kortfattad framställning av grunderna för densamma”. Om detta villkor inte är uppfyllt motiverar det att ansökan avvisas, men inte att talan avvisas på grund av bristande talerätt, vilket har påpekats vid tidigare tillfällen.

49.      I förevarande mål kan talan inte avvisas på grund av bristande talerätt, eftersom det inte är känt vilken ideell skada som STM har lidit. Klaganden har inte någonstans i sin ansökan redogjort för detta. STM:s talan skulle kunna avvisas på grund av bristande talerätt om det efter att skadan och de närmare omständigheterna kring den har redovisats visar sig att bevisning uppenbart saknas. I detta fall saknas inte bara bevisuppgifter i ansökan. Där saknas helt uppgifter om skadan i sig, vilket gör det svårare att bedöma om talan kan tas upp till sakprövning.

50.      Därför föreslår jag att domstolen ska byta ut vissa skäl och slå fast att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning då den avvisade STM:s talan, eftersom det rätta i själva verket hade varit att avvisa ansökan på grund av att villkoret i artikel 44.1 c i tribunalens rättegångsregler inte var uppfyllt.

51.      Eftersom det resultat som denna slutsats leder fram till inte påverkar utgången av målet vid tribunalen, saknar den grund som STM anfört verkan och överklagandet kan därför inte bifallas såvitt avser den grunden.

C –    Grunden avseende unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar på grund av en rättsstridig rättsakt (C-12/13 P)

1.      Den grund som avser karakteriseringen av skadan

52.      Klagandena i mål C‑12/13 P har gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den fann att den skada de lidit inte är ”säker”. De menar att tribunalen inte gjorde en riktig bedömning av den uteblivna vinst (lucrum cessans) eller, i andra hand, av den förlust av möjlighet som de hade drabbats av till följd av förordning nr 530/2008. Enligt klagandena räcker den omständigheten att det i själva förordningen betonas att klagandena har uttömt sina kvoter under tidigare fiskeår och att spanska snörpvadsfartyg uttömde sina kvoter under den extra vecka som de beviljades för att det ska anses styrkt att det föreligger en ”säker” skada.

53.      Kommissionen har till att börja med gjort gällande att denna grund inte kan tas upp till sakprövning, eftersom det rör sig om en ny fråga som inte fanns med i den ursprungliga ansökan vid tribunalen. I sak har kommissionen förkastat grunden och vidhållit den ståndpunkt som den intog i tribunalen och som främst byggde på att det inte förelåg någon rätt att uttömma kvoten, vilket gör det omöjligt att precisera skadan. Enligt kommissionen motiverar denna omständighet i sig tribunalens slutsats att den uppkomna skadan inte var ”säker”.

54.      Vad gäller frågan huruvida grunden kan tas upp till sakprövning hyser jag inga som helst tvivel om att den kan det, eftersom det inte är parterna som ensidigt har utökat grunderna för talan utan det skedde på begäran av tribunalen efter domstolens dom i målet AJD Tuna. Till följd av denna dom uppmanade tribunalen parterna att yttra sig skriftligt och muntligt vid förhandlingen, eftersom domstolen i det målet slog fast att förordning nr 530/2008 är ogiltig. Således anser jag att utökningen av grunderna vid tribunalen, vilken nu avspeglar sig i förevarande mål, har skett korrekt och att det därför inte finns skäl att avvisa denna grund.

55.      Vad beträffar själva sakfrågan anser jag att det för att pröva denna grund räcker att hänvisa till mitt ovannämnda förslag till avgörande i målet C–611/12 P, närmare bestämt punkterna 38–69, där jag ingående analyserar frågan huruvida en förlust av möjlighet kan vara ersättningsgill. Av de skäl som anges där och som är fullt tillämpliga i förevarande mål, eftersom de domar som överklagats i de båda målen har samma lydelse och bygger på samma argument, anser jag att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning.

56.      Följaktligen föreslår jag att domstolen ska bifalla talan såvitt avser den grund som klagandena anfört i mål C‑12/13 P och som avser en felaktig tolkning av artikel 340 andra stycket FEUF, vad beträffar frågan huruvida klagandena lidit en ”säker” skada.

D –    Grunden avseende unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar för en lagenlig rättsakt (C-12/13 P och C-13/13 P)

57.      Såväl klagandena i mål C‑12/13 P som de individuella klagandena i mål C‑13/13 P har gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning då den fann att förordning nr 530/2008 inte utgör en inskränkning som är att betrakta som en ”onormal” skada som är av ”särskild” beskaffenhet.

58.      Till att börja med vill jag klargöra att jag endast kommer att ta upp den grund som har anförts av de individuella klagandena i mål C‑13/13 P, eftersom jag som ovan nämnts, med de angivna preciseringarna, anser att tribunalen gjorde rätt då den avvisade STM:s talan.

59.      Vad beträffar klagandena i mål C‑12/13 P har de mycket kortfattat hänvisat till generaladvokatens förslag till avgörande i målet FIAMM m.fl. mot rådet och kommissionen(16) som stöd för sitt yrkande. Vad beträffar de individuella klagandena i mål C‑13/13 P, har de gjort gällande att det var fel av tribunalen att slå fast att innehav av en kvot inte kan likställas med innehav av en subjektiv rättighet, att den hanterade begreppet ”ekonomiska risker” felaktigt och att den missuppfattade kvoternas funktion.

60.      Kommissionen har å sin sida gjort gällande att den överklagade domen, på de punkter som rör det utomobligatoriska skadeståndsansvaret för en lagenlig rättsakt, väcker frågor om tolkningen, eftersom det är oklart huruvida tribunalen erkänner att det föreligger ett sådant ansvar eller inte. Kommissionen har därför föreslagit att vissa skäl ska bytas ut och att domstolen ska ogilla talan och inskränka sig till att slå fast att det inte föreligger något sådant ansvar eller slå fast att tribunalens prövning av huruvida skadan var onormal endast gjordes för fullständighetens skull.

61.      För att pröva frågan om unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar för en lagenlig rättsakt är det nödvändigt att i första hand hänvisa till domstolens dom i målet Dorsch Consult(17) och i det ovannämnda målet FIAMM m.fl. mot rådet och kommissionen. Utan att det är nödvändigt att i detalj redogöra för domarnas innehåll slog domstolen där fast att för att ett sådant skadeståndsansvar principiellt sett ska erkännas krävs åtminstone att tre kumulativa förutsättningar är uppfyllda, nämligen att det verkligen föreligger en skada, att det finns ett orsakssamband mellan skadan och den aktuella handlingen samt att skadan är onormal och av särskild beskaffenhet.(18)

62.      Det är viktigt att understryka att resonemanget i domen i målet Dorsch Consult respektive domen i målet FIAMM är av hypotetisk karaktär. Domstolen slog således inte fast att Europeiska unionen hade ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar för en lagenlig rättsakt, utan klargjorde förutsättningarna för det fall ett sådant ansvar skulle föreligga i unionsrätten. I domen i målet FIAMM m.fl. mot rådet och kommissionen, vilken meddelades åtta år efter domen i målet Dorsch Consult, bekräftade domstolen mycket kategoriskt att detta ansvar var av hypotetisk karaktär.

63.      Det finns anledning att fråga sig varför domstolen resonerade så. Jag anser att svaret på denna fråga finns i domarna i de ovannämnda målen Dorsch Consult och FIAMM m.fl. mot rådet och kommissionen.

64.      På 1970-talet fick domstolen tillfälle att uttala sig om huruvida den dåvarande Europeiska ekonomiska gemenskapen kunde ådra sig ett skadeståndsansvar för en lagenlig rättsakt, närmare bestämt i målet Compagnie d’approvisionnement, de transport et de crédit SA och Grands Moulins de Paris mot kommissionen. I det målet prövade domstolen en grund avseende skadeståndsansvar för en lagenlig rättsakt och fann att ett sådant ”eventuellt” ansvar till följd av en ”lagenlig rättsakt”(19) inte borde föreligga i ett fall som det där aktuella. Här börjar definitionen av omfattningen av det utomobligatoriska ansvaret för en lagenlig rättsakt bli otydlig. Genom att hänvisa till ett ”eventuellt” ansvar visar domstolen nämligen sin tveksamhet.

65.      Det hypotetiska resonemanget fortsatte i domen i målet Biovilac mot EEG, där domstolen slog fast att ett skadeståndsansvar för lagenligt handlande skulle ”vara tillämplig[t] för det fall strikt ansvar vore erkänt i gemenskapsrätten”.(20) Domstolen klargjorde emellertid inte huruvida så var fallet vid den tidpunkt då domen meddelades. Samma resonemang återfinns i domen i målet Développement och Clemessy mot kommissionen, där domstolen åter slog fast att ”det [inte] behöver prövas om gemenskapens rättsordning erkänner någon sådan princip om strikt ansvar”.(21)

66.      Det leder oss fram till domen i målet Dorsch Consult, i vilket domstolen åter prövade frågan, men nu i ett mål om överklagande efter att förstainstansrätten hade inrättats. I den del som rörde utomobligatoriskt skadeståndsansvar för en lagenlig rättsakt hade förstainstansrätten fört ett resonemang som var mycket likt det som redovisats i föregående punkter och dragit slutsatsen att det inte förelåg något utomobligatoriskt skadeståndsansvar för gemenskapen för en lagenlig rättsakt, samtidigt som förstainstansrätten liksom domstolen tidigare hade gjort, resonerade hypotetiskt, ”med hänsyn till de särskilda omständigheterna i detta mål”.(22) Domstolen hade inget att invända mot ett sådant resonemang utan fastställde förstainstansrättens dom i sin helhet, samtidigt som den än en gång erinrade om att utomobligatoriskt skadeståndsansvar för en lagenlig rättsakt fortfarande är en obekräftad kategori.(23)

67.      I domen i målet FIAMM och FIAMM Technologies mot rådet och kommissionen(24) fann förstainstansrätten att tiden var mogen för att erkänna förekomsten av ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar för unionen på grund av en lagenlig rättsakt. När domstolen prövade överklagandet av ovannämnda dom korrigerade den emellertid förstainstansrättens resonemang och slog ordagrant fast att det ”på gemenskapsrättens nuvarande stadium, inte finns något skadeståndsansvar för [unionen] på grund av handlande som faller inom området för gemenskapens normgivningsbehörighet”.(25)

68.      Mot bakgrund av detta ska det sätt på vilket tribunalen tillämpade denna rättspraxis i den här överklagade domen nu prövas.

69.      Tribunalen började i punkterna 69–75 med att i detalj redovisa för huvuddragen i domstolens resonemang i domen i målet FIAMM m.fl. mot rådet och kommissionen. Även om tribunalen återgav flera punkter i den ovannämnda domen bör det påpekas att den inte nämnde punkt 176, det vill säga den del där domstolen tydligt uteslöt att det i nuläget skulle finnas något utomobligatoriskt skadeståndsansvar för unionen för en lagenlig rättsakt.

70.      Därefter besvarade tribunalen direkt frågan huruvida unionen i det aktuella målet har ådragit sig ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar för en lagenlig rättsakt. Tribunalen koncentrerade sig här på villkoret att den påstådda skadan ska vara onormal och drog slutsatsen att någon skada av den karaktären inte har uppkommit.

71.      Avslutningsvis fann tribunalen i punkt 86 i den överklagade domen att de nödvändiga villkoren för att unionen ”eventuellt skulle kunna ådra sig” ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar för en lagenlig rättsakt inte var uppfyllda. Denna inskjutna villkorssats är den enda nyckel som tribunalen tillhandahåller för att visa att den i domen inte slår fast att det föreligger ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar för unionen för en lagenlig rättsakt, utan att den endast har prövat klagandens yrkande i ett hypotetiskt sammanhang rörande ett framtida, men inte nutida, skydd för situationer med utomobligatoriskt skadeståndsansvar för unionen för en lagenlig rättsakt.

72.      Även om den överklagade domen kan uppfattas som något oklar, följer den otvivelaktigt domstolens tidigare praxis. Tydligheten i detta hypotetiska sätt att resonera, vilket domstolen har tillämpat sedan 1970-talet, kan visserligen ifrågasättas, men det är med detta sätt att resonera som domstolen har gripit sig an unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar för en lagenlig rättsakt. Det vore ologiskt att kritisera tribunalen för att den resonerat på detta hypotetiska vis när domstolen själv har gjort det under flera decennier.

73.      I grund och botten ska det medges att den prövning som tribunalen har gjort av huruvida skadan är ”onormal” utgör ett slags svar för fullständighetens skull. Sett ur denna synvinkel är det riktigt att klagandena i förevarande mål då de yrkat ersättning för all den skada de lidit till följd av förordning nr 530/2008 inte har styrkt att denna skada är ”onormal”. Det rör sig dessutom om en kvalificerad skada som inte bara handlar om en förlust av en marknadsandel, vilket tribunalen med rätta påpekade då den hänvisade till domstolens fasta praxis. Syftet med artikel 7 i förordning nr 2371/2002 är just att göra det möjligt för kommissionen att vidta bevarandeåtgärder för att säkerställa balansen mellan skyddet av de marina resurserna och bedrivandet av en ekonomisk verksamhet. I samband med ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar för en lagenlig rättsakt, vilket skiljer sig avsevärt från ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar på grund av en rättsstridig rättsakt, kan en skada som uppkommit till följd av att kommissionen lagenligt har utövat en befogenhet som föreskrivs i unionsrätten knappast betraktas som ”onormal”. Det rör sig dessutom om en befogenhet vars utövande ska grunda sig på tekniska kriterier, vilka enligt kommissionen hade beaktats i vederbörlig ordning då beslutet om förbud fattades.

74.      Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att tribunalen inte gjorde en felaktig rättstillämpning då den slog fast att klagandena inte hade åsamkats en ”onormal” skada, för det fall ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar för unionen för en lagenlig rättsakt skulle erkännas.

75.      Följaktligen anser jag att överklagandet inte kan bifallas såvitt avser den grunden.

VI – Domstolens slutliga avgörande (C-12/13 P)

76.      I artikel 61 i domstolens stadga föreskrivs det att ”[o]m överklagandet är välgrundat ska domstolen upphäva tribunalens avgörande” och att ”[d]omstolen ... själv [kan] slutligt avgöra ärendet, om detta är färdigt för avgörande”.

77.      Vad beträffar mål C‑12/13 P anser jag att domstolen delvis kan avgöra ärendet.

78.      I detta sammanhang följer det av fast rättspraxis rörande unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar på grund av rättsstridigt handlande som dess institutioner och organ gör sig skyldiga till, att det föreligger en rätt till skadestånd då tre villkor är uppfyllda, nämligen att den rättsregel som har överträtts har till syfte att ge enskilda rättigheter, att överträdelsen är tillräckligt klar och, slutligen, att det finns ett direkt orsakssamband mellan unionens överträdelse och den skada som de drabbade personerna har lidit.(26)

A –    Den rättsregel som har överträtts har till syfte att ge enskilda rättigheter och överträdelsen är tillräckligt klar

79.      Som tidigare nämnts karakteriseras det aktuella målet av att den rättsregel som överträtts är principen om förbud mot diskriminering på grund av nationalitet, vilket domstolen slog fast i sin dom i målet AJD Tuna. Det finns vid domstolen en omfattande praxis rörande detta och det räcker att detta för att denna grundläggande unionsrättsliga princip har överträtts för att överträdelsen ska anses tillräckligt klar.(27)

80.      Den enda rättsregel som har överträtts är ovannämnda princip och ingen annan av de principer som klagandena i mål C‑12/13 P har hänvisat till, eftersom domstolen redan har haft tillfälle att pröva de eventuella överträdelser som förordning nr 530/2008 ska ha medfört av proportionalitetsprincipen, principen om skydd för berättigade förväntningar, principen om skydd av egendom med flera. Den enda invändning som kan resas mot ovannämnda förordning, efter den ingående prövning som domstolen gjorde i det ovannämnda målet AJD Tuna, är den som rör principen om förbud mot diskriminering på grund av nationalitet. I strid med denna princip fick klagandena bedriva sin fiskeriverksamhet under en vecka mindre än de snörpvadsfartyg som seglade under spansk flagg.

81.      Således är villkoret att det ska föreligga en överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter och att överträdelsen ska vara är tillräckligt klar uppfyllt.

B –    Direkt orsakssamband mellan unionens överträdelse och den skada som den drabbade personen har lidit

82.      Jag anser också att det finns ett direkt orsakssamband mellan unionens överträdelse och den skada som personen har lidit, eftersom det är uppenbart att förordning nr 530/2008 är den enda orsaken till att den verksamhet som klagandena i mål C‑12/13 P bedrev avbröts.

83.      Det är emellertid viktigt att göra en precisering som är avgörande för skadeståndsskyldighetens omfattning.

84.      Den överträdelse som har åsamkat klagandena i mål C‑12/13 P skada avser som nämnts principen om förbud mot diskriminering på grund av nationalitet, eftersom snörpvadsfartyg som seglade under spansk flagg på ett omotiverat sätt särbehandlades jämfört med de övriga fartygen. Genom att de spanska snörpvadsfartygens fiskesäsong blev en vecka längre, berövades klagandena en värdefull verksamhetsperiod som andra fartyg fick tillgång till.

85.      Eftersom det skadeståndsansvar som klagandena har anfört bygger på en rättsstridig rättsakt och med hänsyn till att jag i föregående punkt slog fast att förordning nr 530/2008 inte är rättsstridig i något annat avseende, anser jag att det endast finns ett orsakssamband mellan den rättsakt som utgör diskriminering, det vill säga den ytterligare fiskevecka som de spanska snörpvadsfartygen kunde utnyttja, och den uppkomna skadan. Den diskriminering som domstolen har förklarat rättsstridig försatte klagandena i en sämre ställning, men endast under en vecka och inte under den påföljande veckan, när alla snörpvadsfartyg, inklusive de spanska, var förhindrade att bedriva verksamhet.

86.      Den omständigheten att unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar främst bygger på skadans rättsstridiga karaktär, såsom klagandena i förevarande mål har gjort gällande, gör att orsakssambandet endast avser sambandet mellan de rättsstridiga omständigheterna och de uppkomna skadorna men inte icke rättsstridiga omständigheter, hur nära samband de än har med omständigheterna i det aktuella fallet. Eftersom den rättsstridiga omständighet som har konstaterats rör den vecka då klagandena på ett omotiverat sätt berövades möjligheten att bedriva ekonomisk verksamhet, är det denna tidsperiod som är relevant för det utomobligatoriska skadeståndsansvaret på grund av rättsstridigt handlande.

87.      Således föreslår jag att domstolen ska begränsa orsakssambandet till att omfatta perioden mellan den 16 och den 23 juni 2008, då klagandenas fiskeriverksamhet på ett rättsstridigt sätt förbjöds genom förordning nr 530/2008, till skillnad från de spanska snörpvadsfartygens.

88.      Följaktligen är villkoret avseende ett direkt orsakssamband mellan unionens överträdelse och den skada som personen har åsamkats uppfyllt, under förutsättning att man begränsar skadan till perioden mellan den 16 och den 23 juni 2008.

C –    Faktisk och säker skada

89.      Avslutningsvis är det nödvändigt att pröva huruvida det har styrkts att det verkligen föreligger en skada, vilket förutsätter att den är faktisk och säker.

90.      Såsom jag har påpekat i punkterna 49–61 i mitt förslag till avgörande i målet Giordano mot kommissionen, har domstolen vid upprepade tillfällen slagit fast att en skada inte behöver vara fullständigt säker, utan att det kan anses föreligga en sådan vid en påtaglig förlust av möjlighet som direkt har orsakats av en rättsstridig rättsakt från unionen. Jag ska här inte upprepa mitt utförliga resonemang i punkterna 38–69 i det förslaget till avgörande, utan det är tillräckligt att erinra om att en påtaglig förlust av möjlighet utgör en faktisk och säker skada som kan vara ersättningsgill.

91.            Det framgår av handlingarna i målet att klagandena i mål C‑12/13 P hade ett fisketillstånd som innebar att de fick bedriva ekonomisk verksamhet fram till den 30 juni 2008. Vidare hade fiskekvoterna för fartygsägare såsom klagandena i allmänhet uttömts under de föregående åren och detta har inte ifrågasatts av kommissionen.

92.      Den omständigheten att det fanns allvarliga tecken på att fiskevattnen var uttömda före fiskesäsongen förefaller dessutom inte ha hindrat de spanska snörvadsfartygen från att fortsätta fiska mellan den 16 och den 23 juni 2008, även i de områden där de franska snörpvadsfartygen brukar fiska, exempelvis det fartyg som ägs av klagandena i mål C‑12/13 P.

93.      Just på grund av att förlusten av möjlighet inte omfattar hela den uteblivna vinsten, bekräftar kommissionens argument bara att sannolikheten för att klagandena skulle ha fortsatt att fiska inom kvoten under veckan mellan den 16 och den 23 juni 2008 inte var absolut, men det innebär inte på något sätt att förlusten av möjlighet inte var påtaglig.

94.       Parterna i målet vid tribunalen har inte haft möjlighet att närmare diskutera möjligheterna till vinst för klagandena i mål C‑12/13 P under den ovannämnda perioden 2008. Denna fråga, som har ett nära samband med omfattningen av den uppkomna skadan, diskuterades inte på detta sätt under förfarandet vid tribunalen.

95.      Följaktligen anser jag att domstolen bör återförvisa vissa delar av målet till tribunalen för förnyad prövning av den exakta omfattningen av den skada som klaganden har åsamkats, mot bakgrund av ovan anförda argument.

VII – Rättegångskostnader

A –    I mål C‑12/13 P

96.      Trots att jag föreslår att domstolen ska återförvisa vissa delar av målet till tribunalen, anser jag att de viktigaste delarna av huvudfrågan i förevarande mål har avgjorts. Således föreslår jag i enlighet med artiklarna 138.1 och 184.2 i domstolens rättegångsregler att domstolen förpliktar kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna i såväl förfarandet i första instans i mål T‑574/08, i vilket dom meddelades den 7 november 2012, som i målet om överklagande.

B –    I mål C‑13/13 P

97.      Enligt artiklarna 138.1 och 184.1 i domstolens rättegångsregler ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eftersom kommissionen har yrkat att klagandena ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna och eftersom klagandena har tappat målet ska de förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

VIII – Förslag till avgörande

98.      Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska göra följande:

I mål C‑12/13 P,

1)         upphäva domslutet i tribunalens dom av den 7 november 2012 i mål T‑574/08, Syndicat des thoniers méditerranéens m.fl. och Buono m.fl. mot kommissionen, dock enbart i den del domslutet rör grunden avseende Europeiska unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar för rättstridig rättsakt, såsom framgår av punkterna 48–66 i nämnda dom.

2)         bifalla talan om utomobligatoriskt skadeståndsansvar och fastställa att det föreligger ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar för unionen med anledning av antagandet av kommissionens förordning nr 530/2008 av den 12 juni 2008, eftersom det har styrkts att villkoren för utomobligatoriskt skadeståndsansvar i artikel 340 andra stycket i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt är uppfyllda,

3)         återförvisa målet till tribunalen för prövning av omfattningen av den skada som klagandena har åsamkats, och

4)         förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna såväl i förfarandet i första instans i mål T‑574/08, i vilket dom meddelades den 7 november 2012, som i målet om överklagande.

I mål C‑13/13 P,

1)         ogilla överklagandet, och

2)         förplikta Syndicat des thoniers méditerranéens, Marc Carreno, Jean Louis Donnarel, Jean-François Flores, Gérald Jean Lubrano, Hervé Marin, Nicolas Marin, Sébastien Marin och Serge Antoine José Perez att ersätta rättegångskostnaderna i målet om överklagande.


1 – Originalspråk: spanska.


2 – Rådets förordning (EG) nr 520/2007 av den 7 maj 2007 om tekniska bestämmelser för bevarande av vissa fiskbestånd av långvandrande arter och om upphävande av förordning (EG) nr 973/2001 (EUT L 123, s. 3).


3 – Rådets förordning (EG) nr 1559/2007 av den 17 december 2007 om upprättande av en flerårig återhämtningsplan för blåfenad tonfisk i östra Atlanten och Medelhavet och ändring av förordning (EG) nr 520/2007 (EUT L 340, s. 8).


4 – Rådets förordning (EG) nr 2371/2002 av den 20 december 2002 om bevarande och hållbart utnyttjande av fiskeresurserna inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken (EUT L 358, s. 59).


5 – Rådets förordning (EG) nr 40/2008 av den 16 januari 2008 om fastställande för år 2008 av fiskemöjligheter och därmed förbundna villkor för vissa fiskbestånd och grupper av fiskbestånd i gemenskapens vatten och, för gemenskapens fartyg, i andra vatten där fångstbegränsningar krävs (EUT L 19, s. 1).


6 – Kommissionens förordning (EG) nr 446/2008 av den 22 maj 2008 om anpassning av vissa tonfiskkvoter under 2008 i enlighet med artikel 21.4 i rådets förordning (EEG) nr 2847/93 om införande av ett kontrollsystem för den gemensamma fiskeripolitiken (EUT L 134, s. 11).


7 – Kommissionens förordning (EG) nr 530/2008 av den 12 juni 2008 om fastställande av nödåtgärder med hänsyn till snörpvadsfartyg som fiskar efter blåfenad tonfisk i Atlanten öster om longitud 45°V och i Medelhavet.


8 – Dom av den 17 mars 2011 i mål C‑221/09, AJD Tuna (REU 2011, s. I‑1655).


9 – Beslut av den 7 september 2010 i mål T‑532/08, Norilsk Nickel Harjavalta och Umicore mot kommissionen (REU 2010, s. II‑3959).


10 – Beslut av den 7 september 2010 i mål T‑539/08, Etimine och Etiproducts mot kommissionen (REU 2010, s. II‑4017).


11 – Dom av den 19 oktober 2005 i mål T-415/03, Cofradía de pescadores ”San Pedroˮ de Bermeo m.fl. mot rådet, s. 4355.


12 – Dom av den 18 mars 1975 i mål 72/74, Union syndicale – Service public européen m.fl. mot rådet (REG 1975, s. 401).


13 – Se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juli 1984 i mål 114/83, Société d'initiatives et de coopération agricoles och Société interprofessionnelle des producteurs et expéditeurs de fruits, légumes, bulbes et fleurs d'Ille-et-Vilaine mot kommissionen (REG 1984, s. 2589), punkterna 3–5.


14 – Dom av den 4 oktober 1979 i mål 238/78, Ireks Arkady mot rådet och kommissionen, REG 1979, s. 2955).


15 – Se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 januari 1982 i de förenade målen, 256/80, 257/80, 265/80, 267/80 och 5/81, Birra Wührer m.fl. mot rådet och kommissionen (REG 1982, s. 85), punkterna 8–14. Se även, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens beslut av den 21 november 1996 i mål T‑53/96, Syndicat des producteurs de viande bovine m.fl. mot kommissionen (REG 1996, s. II‑1579), punkt 11.


16 – Dom av den 9 september 2008 i de förenade målen C‑120/06 P och C‑121/06 P, FIAMM m.fl. mot rådet och kommissionen (REG 2008, s. I‑6513).


17 – Dom av den 15 juni 2000 i mål C‑237/98 P, Dorsch Consult (REG 2000, s. I‑4549).


18 – Domen i det ovannämnda målet Dorsch Consult, punkt 19, och domen i det ovannämnda målet FIAMM, punkt 169.


19 – Dom av den 13 juni 1972 i målen 9/71 och 11/71, Compagnie d’approvisionnement, de transport et de crédit och Grands Moulins de Paris mot kommissionen (REG 1972, s. 391), punkt 46.


20 – Dom av den 6 december 1984 i mål 59/83, Biovilac mot Europeiska ekonomiska gemenskapen (REG 1984, s. 4057; svensk specialutgåva, volym 7, s. 701), punkt 28.


21 – Dom av den 24 juni 1986 i mål 267/82, Développement och Clemessy mot kommissionen (REG 1986, s. 1907; svensk specialutgåva, volym 8, s. 637), punkt 33.


22 –      Förstainstansrättens dom av den 28 april 1998 i mål T‑184/95, Dorsch Consult Ingenieurgesellschaft mot rådet och kommissionen (REG 1998, s. II‑667), punkt 69.


23 – Domstolens dom i det ovannämnda målet Dorsch Consult, ”för det fall principen om gemenskapens skadeståndsansvar för en lagenlig rättsakt erkänns i gemenskapsrätten, förutsätts att det …” (punkt 18).


24 – Dom av den 14 december 2005 i mål T-69/00, FIAMM och FIAMM Technologies mot rådet och kommissionen (REG 2005, s. II–5393)


25 – Domen i det ovannämnda målet FIAMM, punkt 176.


26–      Se bland annat domstolens dom av den 4 juli 2000 i mål C‑352/98 P, Bergaderm och Goupil mot kommissionen (REG 2000, s. I‑5291), punkt 42, av den 10 december 2002 i mål C‑312/00 P, kommissionen mot Camar och Tico (REG 2002, s. I‑11355), punkt 53, och av den 10 juli 2003 i mål, C‑472/00 P, kommissionen mot Fresh Marine (REG 2003, s. I‑7541), punkt 25.


27 – Se bland annat dom av den 25 maj 1978 i de förenade målen 83/76 och 94/76, 4/77, 15/77 och 40/77, HNL m.fl. mot rådet och kommissionen (REG 1978, s. 1209; svensk specialutgåva, volym 4, s. 119), punkt 5, domen i det ovannämnda målet Ireks‑Arkady, punkt 11, dom av den 15 september 1982 i mål 106/81, Kind mot EEG (REG 1982, s. 2885), punkterna 22–25, och av den 18 april 1991 i mål C‑63/89, Assurances du crédit mot rådet och kommissionen (REG 1991, s. I 1799), punkterna 14–23.