Language of document : ECLI:EU:F:2013:16

BESLUT AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL

(andra avdelningen)

den 21 februari 2013

Mål F-58/08

Chiara Avogadri

mot

Europeiska kommissionen

”Personalmål – Tillfällig personal – Artiklarna 2, 3a och 3b i anställningsvillkoren för övriga anställda – Tillfälligt anställda – Kontraktsanställda – Kontraktsanställda för övriga uppgifter – Kontraktets varaktighet – Artiklarna 8 och 88 i anställningsvillkoren för övriga anställda – Kommissionens beslut av den 28 april 2004 om begränsning i tiden för anställning av tillfällig personal vid kommissionens avdelningar – Direktiv 1999/70/EG – Tillämplighet på institutionerna”

Saken:      Talan med stöd av artiklarna 236 C och 152 EA, genom vilken Chiara Avogadri och tolv andra sökanden yrkar ogiltigförklaring av Europeiska kommissionens beslut om fastställelse av deras anställningsvillkor, till den del deras kontrakt eller förlängningen av dessa begränsas till viss tid.

Avgörande: Talan ogillas. Sökandena ska bära sina rättegångskostnader och ersätta kommissionens rättegångskostnader. Europeiska unionens råd ska bära sina rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Domstolsförfarande – Avgörande genom motiverat beslut – Villkor – Uppenbart att talan ska avvisas eller att den helt saknar rättslig grund – Räckvidd

(Personaldomstolens rättegångsregler, artikel 76)

2.      Institutionernas rättsakter – Direktiven – Direktiv 1999/70 om genomförande av ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP – Direkta skyldigheter för unionens institutioner i deras relationer med personalen – Omfattas inte – Möjlighet att åberopa – Räckvidd

(Artikel 288 FEUF anställningsvillkoren för övriga anställda, artiklarna 8 och 88 rådets direktiv 1999/70)

3.      Tjänstemän – Skydd av säkerhet och hälsa – Ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP – Direktiv 1999/70 – Åtgärder som syftar till att förhindra missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt – Räckvidd

(Rådets direktiv 1999/70, bilaga, klausul 5.1)

4.      Tjänstemän – Tillfälligt anställda – Skydd av säkerhet och hälsa – Ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP – Direktiv 1999/70 – anställningstrygghet – Ändamålet har inte tvingande karaktär – Uppsägning av ett avtal om tillsvidareanställning – Tillåtet

(Artikel 151 FEUF, Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 30 och 31, anställningsvillkoren för övriga anställda, artiklarna 8 och 88, rådets direktiv 1999/70, skälen 6 och 7 samt bilagan, skäl 5 och klausul 1 b)

5.      Tjänstemän – Skydd av säkerhet och hälsa – Ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP – Direktiv 1999/70 – Åtgärder som syftar till att förhindra missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt – Bestämmelser om objektiva grunder för förnyad visstidsanställning – Objektiva skäl – Begrepp – Tillämpning på kontraktsanställda för övriga uppgifter (Anställningsvillkoren för övriga anställda, artiklarna 3a, 3b, 8 och 88, rådets direktiv 1999/70, bilagan, klausul 5.1 a)

6.      Tjänstemän – Skydd av säkerhet och hälsa – Ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP – Direktiv 1999/70 – Åtgärder som syftar till att förhindra missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt – Skyldighet att kvalificera tidsbegränsad anställning som tillsvidareanställning – Föreligger inte

(Anställningsvillkoren för övriga anställda, artiklarna 3a, 85.1 och 85.2, rådets direktiv 1999/70, bilaga, klausul 5.2)

7.      Tjänstemän – Tillfälligt anställda – Beslut att ingå eller förnya ett anställningsavtal – Motiveringsskyldighet – Räckvidd

(Artikel 296 FEUF, anställningsvillkoren för övriga anställda

1.      Enligt artikel 76 i personaldomstolens rättegångsregler kan personaldomstolen om det är uppenbart att en viss talan helt eller delvis ska avvisas eller att den helt saknar rättslig grund, utan vidare handläggning, avgöra målet genom motiverat beslut.

Denna bestämmelse avser för det andra den situationen där det är uppenbart att talan ska avvisas eller ogillas av skäl som rör sakfrågan i målet. Att avvisa eller ogilla en sådan talan genom motiverat beslut enligt artikel 76 i rättegångsreglerna bidrar inte bara till att förkorta förfarandet, bland annat när detta har varit osedvanligt långt, utan besparar även parterna de utgifter som en förhandling med nödvändighet för med sig. En sådan lösning är i ännu högre grad motiverad när parternas faktiska situation, med hänsyn till de åberopade grunderna och argumenten, inte skiljer sig från ett annat mål som redan ogillats av unionsdomstolen.

(se punkterna 30 och 31)

Hänvisning till

Personaldomstolen: 27 september 2011, Lübking m.fl. mot kommissionen, F-105/06, punkt 41

2.      Eftersom direktiven inte riktar sig till unionens institutioner, utan till medlemsstaterna, kan direktiv 1999/70 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP och det ramavtal som bilagts detta, inte i sig anses medföra förpliktelser för institutionerna med avseende på deras förhållande till personalen. Direktiv 1999/70 om genomförande av ramavtalet kan därför inte i sig läggas till grund för en invändning om rättsstridighet beträffande artiklarna 8 och 88 i anställningsvillkoren för övriga anställda.

Det kan emellertid inte uteslutas att direktiv 1999/70 och ramavtalet kan åberopas mot en institution beträffande dess förhållande till sina tjänstemän och tillfälligt anställda när en allmän rättsprincip kommer till uttryck i dem.

(se punkterna 44 och 46)

Hänvisning till

Tribunalen: 21 september 2011, Adjemian m.fl. mot kommissionen, T-325/09 P (nedan kallad domen i målet Adjemian II), punkterna 51, 52 och 56

Personaldomstolen: 4 juni 2009, Adjemian m.fl. mot kommissionen, F-134/07 (nedan kallad domen i målet Adjemian I), punkt 87; 11 juli 2012, AI mot domstolen, F-85/10, punkt 133

3.      Genom ramavtalet om visstidsarbete som återfinns i bilagan till direktiv 1999/70 om ramavtalet för EFS, UNICE och CEEP om visstidsarbete säkerställs principen om förbud mot missbruk av rättigheter. I klausul 5.1 i detta föreskrivs nämligen minimibestämmelser för att förhindra missbruk av visstidsanställningskontrakt. Dessa bestämmelser utgör visserligen socialrättsliga unionsbestämmelser med särskild betydelse, men en allmän rättsprincip kommer inte till uttryck i dem.

(se punkt 49)

Hänvisning till

Personaldomstolen: i det ovannämnda målet Adjemian m.fl. mot kommissionen (nedan kallad domen i målet Adjemian I), punkterna 96 och 97

4.      Anställningstryggheten är visserligen utformad som en betydande del av skyddet för arbetstagare men den utgör inte en allmän rättsprincip mot bakgrund av vilken lagenligheten av institutionernas rättsakter kan bedömas. I synnerhet finns det ingenting i direktiv 1999/70 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP, eller det bilagda ramavtalet, som tyder på att anställningstryggheten ska användas som en allmän rättsprincip. I skälen 6 och 7 i direktivet liksom i första stycket i inledningen till ramavtalet och i punkt 5 i skälen i detsamma betonas dessutom behovet av att uppnå en jämvikt mellan flexibilitet och trygghet. Vidare föreskrivs i ramavtalet inte någon allmän skyldighet att efter ett visst antal förnyelser av avtal om visstidsanställning eller fullgörande av en viss arbetsperiod att anställningsförhållanden ska övergå i avtal om tillsvidareanställning.

Anställningstryggheten utgör visserligen inte en allmän rättsprincip, men den utgör däremot ett mål som parterna i ramavtalet eftersträvar. I klausul 1b i ramavtalet föreskrivs att syftet med ramavtalet är att upprätta ett ramverk för att förhindra missbruk som uppstår vid tillämpningen av på varandra följande anställningskontrakt eller anställningsförhållanden.

Denna slutsats påverkas inte av vare sig artiklarna 30 eller 31 i Europeiska unionens stadga om de mänskliga rättigheterna eller den Europeiska sociala stadgan om genomförande och upprätthållande av så stor anställningstrygghet som möjligt.

Det framgår visserligen av artikel 151 FEUF att den Europeiska sociala stadgan är en inspirationskälla som unionen ska beakta när den genomför de mål som anges i denna bestämmelse, men detta innebär inte att den Europeiska sociala stadgan upphöjs till en norm mot vilken unionens lagstiftning ska bedömas.

I artikel 30 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna förbjuds inte att visstidsanställningskontrakt följer på varandra. Dessutom innebär inte den omständigheten att en visstidsanställning upphör på grund av att anställningsavtalet löpt ut en uppsägning i egentlig mening, vilken måste motiveras med avseende på arbetstagarens duglighet eller uppförande eller de krav som institutionens verksamhet ställer. Det är därför inte möjligt att av artikel 30 i denna stadga dra slutsatsen att den skulle leda till att artiklarna 8 och 88 i anställningsvillkoren för övriga anställda och kommissionens beslut av den 28 april 2004 om maximal anställningstid för tillfälligt anställda vid kommissionens avdelningar inte skulle tillämpas eller skulle tillämpas som en allmän rättsprincip eller beaktas vid tolkningen av direktiv 1999/70.

(se punkterna 51‒55)

Hänvisning till

Personaldomstolen: i det ovannämnda målet Adjemian m.fl. mot kommissionen (nedan kallad domen i målet Adjemian I), punkterna 98 och 99 och där angiven rättspraxis

5.      Begreppet objektiva skäl, i den mening som avses i klausul 5.1 a i ramavtalet om visstidsanställning, vilket bilagts direktiv 1999/70 om ramavtalet för EFS, UNICE och CEEP om visstidsarbete ska förstås så, att det avser exakta och konkreta omständigheter som är särskiljande för en viss verksamhet och därför sådana att de i detta särskilda sammanhang motiverar att på varandra följande visstidsanställningskontrakt används. Dessa omständigheter kan till exempel följa av den särskilda beskaffenheten hos de arbetsuppgifter som har föranlett avtalens ingående och av dessa uppgifters natur eller, i förekommande fall, av en medlemsstats strävan efter att uppnå ett berättigat socialpolitiskt mål.

I fråga om kategorin kontraktsanställda för övriga uppgifter i den mening som avses i artikel 3b i anställningsvillkoren för övriga anställda, vilka används för särskilda behov som skiljer sig från dem som omfattas av kategorin tillfälligt anställda som avses i artikel 3a i dessa anställningsvillkor, ska anställning av en kontraktsanställd för övriga uppgifter motsvara tillfälliga eller periodiska behov. Anställningsavtal för kontraktsanställda för övriga uppgifter utmärks av att de är tillfälliga, vilket överensstämmer med själva syftet med dessa avtal, vilket är att täcka tillfälligt förekommande uppgifter med tillfällig personal, antingen för att det rör sig om uppgifter som normalt sett inte föreligger eller för att ordinarie personal saknas. Vid en administration med många anställda är det oundvikligt att sådana behov är återkommande med anledning av bland annat tjänstemäns frånvaro, hög arbetsbelastning som föranleds av omständigheter inom varje generaldirektorat eller generaldirektoratens behov av att tillfälligt anlita personer med särskilda kvalifikationer eller kunskaper. Dessa omständigheter utgör objektiva skäl som motiverar såväl att extraanställdas anställningsavtal tidsbegränsas som att de förnyas när dessa behov uppstår.

På samma sätt äventyrar artiklarna 8 och 88 i anställningsvillkoren för övriga anställda – med avseende på de egenskaper som är inneboende i verksamheten för kontraktsanställda för övriga uppgifter – inte ändamålen för ramavtalet om visstidsarbete eller minimibestämmelserna i klausul 5.1 a i detta. Artiklarna 8 och 88 i anställningsvillkoren för övriga anställda ska nämligen tolkas tillsammans med artikel 3b i dessa anställningsvillkor som i sin tur ska tolkas mot bakgrund av detta ramavtal.

(se punkterna 64, 65, 69 och 70)

Hänvisning till

Domstolen: 4 juli 2006, Adeneler m.fl., C-212/04, punkterna 69 och 70

Tribunalen: Adjemian m.fl. mot kommissionen (nedan kallad domen i målet Adjemian II), punkt 86

Personaldomstolen: i det ovannämnda målet Adjemian m.fl. mot kommissionen (nedan kallad domen i målet Adjemian I), punkterna 128, 132 och 133

6.      I ramavtalet om visstidsarbete som återfinns i bilagan till direktiv 1999/70 om ramavtalet för EFS, UNICE och CEEP om visstidsarbete föreskrivs inte någon allmän skyldighet att efter ett visst antal förnyelser av avtal om visstidsanställning eller fullgörande av en viss arbetsperiod att anställningsförhållanden ska övergå i avtal om tillsvidareanställning.

I artikel 85.1 och 85.2 i anställningsvillkoren för övriga anställda fastställs, med avseende på kontraktsanställda i enlighet med artikel 3b, villkoren för att ett antal på varandra följande kontrakt kan leda till ett avtal om tillsvidareanställning. Detta sammanfaller med målet för klausul 5.2 i ramavtalet. Det förhållandet att de bestämmelser som är tillämpliga på kontraktsanställda inte innehåller några bestämmelser om att på varandra följande visstidsanställningskontrakt ska övergå i avtal om tillsvidareanställning överensstämmer med den ovannämnda klausulen, eftersom det inte finns någon allmän skyldighet i detta avseende.

(se punkterna 71 och 72)

Hänvisning till

Personaldomstolen: i det ovannämnda målet Adjemian m.fl. mot kommissionen (nedan kallad domen i målet Adjemian I), punkt 134

7.      Om visstidsanställningskontrakt följer på varandra är tillsättningsmyndigheten inte skyldig att motivera beslut att ingå eller förnya ett äldre anställningsavtal på viss tid, annat än genom att hänvisa till de relevanta bestämmelserna i anställningsvillkoren för övriga anställda och i förekommande fall till kommissionens beslut av den 28 april 2004 om begränsning i tiden för anställning av tillfällig personal vid kommissionens avdelningar.

(se punkt 84)

Hänvisning till

Tribunalen: Adjemian m.fl. mot kommissionen (nedan kallad domen i målet Adjemian II), punkt 95