Language of document : ECLI:EU:C:2014:221

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

PEDRO CRUZ VILLALÓN

föredraget den 3 april 2014(1)

Mål C‑3/13

Baltic Agro AS

mot

Maksu- ja Tolliameti Ida maksu- ja tollikeskus

(begäran om förhandsavgörande från Tartu Ringkonnakohus (Estland))

”Gemensam handelspolitik – Dumpning – Slutgiltig antidumpningstull på import av ammoniumnitrat med ursprung i Ryssland – Förordning (EG) nr 2022/95 – Översyn vid giltighetstidens utgång – Förordning (EG) nr 661/2008 – Prisåtaganden – Beslut 2008/577/EG – Villkor för befrielse från antidumpningstullen – Första oberoende kunden – Importör som har köpt ammoniumnitratgödselmedel av en rysk exportör via ett tredje bolag – Unionens tullkodex – Förordning (EEG) nr 2913/92 – Tulldeklaration – Ogiltigförklaring på deklarantens begäran efter det att varorna har frigjorts – Artikel 66”





1.        I det aktuella målet har domstolen att ta ställning till ett flertal frågor som rör tolkningen dels av den unionslagstiftning varigenom det har införts en antidumpningstull på import av ammoniumnitrat med ursprung i Ryssland, dels av den unionslagstiftning på tullområdet som reglerar de närmare villkoren för ogiltigförklaring av tulldeklarationer på begäran av deklaranten. Dessutom har domstolen fått en fråga som rör huruvida bestämmelserna i nämnda lagstiftning på tullområdet är giltiga.

2.        Dessa frågor har ställts inom ramen för en tvist, mellan en importör av ammoniumnitrat med ursprung i Ryssland och tullen i importörens medlemsstat, som har uppstått till följd av tullens beslut att inte låta importören komma i åtnjutande av den befrielse från antidumpningstull som enligt den tillämpliga lagstiftningen ska medges vid varuförvärv från ryska exporterande tillverkare som har gjort av kommissionen godtagna prisåtaganden.

3.        Motiveringen till beslutet att inte medge sådan befrielse var att importen inte uppfyllde de formella villkoren för befrielse enligt den lagstiftningen eftersom den skedde med ett annat företag som mellanhand. Därför har Tartu Ringkonnakohus ställt frågor till domstolen om tolkningen av och tillämpningsområdet för den antidumpningslagstiftning där dessa formella villkor slås fast samt om huruvida de bestämmelser i lagstiftningen på tullområdet som medför att nämnda importör inte kan få de tulldeklarationer som avser den aktuella importen ogiltigförklarade och därigenom komma i åtnjutande av den aktuella befrielsen kan anses vara giltiga mot bakgrund av likhetsprincipen.

I –    Tillämpliga bestämmelser

A –    Unionsrätten

1.      Antidumpningslagstiftningen

4.        Den 16 augusti 1995 införde Europeiska unionens råd genom förordning (EG) nr 2022/95(2) en slutgiltig antidumpningstull på import av ammoniumnitrat med ursprung i Ryssland. Den ursprungliga antidumpningstullen har sedermera ändrats och därefter förlängts vid flera tillfällen, bland annat med anledning av önskemål om översyn vid giltighetstidens utgång eller interimsöversyn – önskemål som har kommit både från företrädare för tillverkningsindustrin i gemenskapen och från de berörda exporterande tillverkarna.

5.        De olika förordningar som har antagits i detta sammanhang saknar emellertid direkt relevans för lösningen av tvisten i det nationella målet. Det är huvudsakligen rådets förordning (EG) nr 661/2008(3) av den 8 juli 2008 som är i fråga.

6.        Genom artiklarna 1 och 2 i förordning nr 661/2008 införs slutliga antidumpningstullar med olika belopp på ammoniumnitrat och vissa gödselmedel och andra produkter innehållande ammoniumnitrat som har tillverkats av Eurochem och dess närstående företag respektive av samtliga andra exporterande ryska företag.

7.        I artikel 3.1 i förordning nr 661/2008 föreskrivs följande:

”1.      Importerade varor som deklareras för övergång till fri omsättning och som fakturerats av företag från vilka kommissionen har godtagit åtaganden och som namnges i beslut 2008/577/EG, i dess ändrade lydelse, ska vara befriade från den antidumpningstull som införs genom artikel 2, på villkor att:

–      de har tillverkats, skickats och fakturerats direkt av de nämnda företagen till den första oberoende kunden i gemenskapen,

–      de åtföljs av en åtagandefaktura, dvs. en faktura som innehåller åtminstone de uppgifter och den försäkran som anges i bilagan till denna förordning, och

–      de varor som deklareras och visas upp för tullen exakt motsvarar beskrivningen på åtagandefakturan.”

8.        Kommissionens beslut 2008/577/EG,(4) som nämns i artikel 3 i rådets förordning (EG) nr 384/96 av den 22 december 1995 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen(5), är det beslut varigenom kommissionen godtog de prisåtaganden som i enlighet med artikel 8.1 i grundförordningen hade erbjudits av de ryska exporterande ammoniumnitrattillverkarna ”JSC Acron, Veliky Novgorod, Ryssland, och JSC Dorogobuzh, Dorogobuzh, Ryssland, som ingår i Acron Holding Company”.

2.      Unionens tullkodex

9.        Tvisten i det nationella målet aktualiserar även frågor om tolkningen och giltigheten av vissa andra bestämmelser. För det första rör det sig om två artiklar i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen,(6) nämligen artikel 66, där det anges villkor för ogiltigförklaring av en tulldeklaration på deklarantens begäran, och artikel 220.2, där det anges villkor för undantag från uppbörd i efterhand av importtull till följd av misstag från tullmyndigheternas sida. För det andra rör det sig om artikel 251 i kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning nr 2913/92,(7) i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 312/2009 av den 16 april 2009,(8) där det genom undantag från artikel 66.2 i tullkodexen anges villkor för ogiltigförklaring av en tulldeklaration efter det att varorna har frigjorts.

10.      Innehållet i dessa bestämmelser kommer i det följande att citeras i mån av behov.

II – Bakgrund till tvisten i det nationella målet

11.      Bakgrunden till tvisten i det nationella målet utgörs av ett beslut av Maksu- ja Tolliameti Ida maksu- ja tollikeskus (skatte- och tullmyndigheterna – skatte- och tullkontor Öst)(9) att med anledning av en efterhandskontroll kräva att Baltic Agro AS (nedan kallat Baltic Agro) ska betala antidumpningstull och mervärdesskatt på sin import av ammoniumnitratgödselmedel med ursprung i Ryssland.

12.      Det rör sig om sådan antidumpningstull på import av ammoniumnitrat med ursprung i Ryssland som ursprungligen infördes genom den sedermera vid flera tillfällen ändrade förordning nr 2022/95. I det aktuella fallet är det fråga om den antidumpningstull som införs genom förordning nr 661/2008.

13.      I det aktuella fallet köpte Baltic Agro mellan oktober 2009 och januari 2010 flera ton ammoniumnitratgödselmedel av det ryska bolaget JSC Acron via en mellanhand, nämligen det estniska bolaget Magnet Group OÜ.(10) Ett flertal köpeavtal ingicks för detta ändamål dels mellan Magnet Group och JSC Acron, dels mellan Magnet Group och Baltic Agro.

14.      I januari och februari år 2010 lämnade två olika tullspeditörer in fem tulldeklarationer avseende denna import där Baltic Agro i samtliga fall angavs som mottagare av de importerade varorna medan JSC Acron angavs som avsändare i två fall och det lettiska transportföretaget OOO Ventoil som avsändare i de tre övriga fallen.

15.      Den 1 mars och den 23 april 2010 ansökte tullspeditörerna hos MTA om att tulldeklarationerna skulle ogiltigförklaras på grund av att Baltic Agro stod som mottagare i stället för Magnet Group.

16.      Den 3 mars 2010 genomförde MTA en efterhandskontroll av de fem tulldeklarationerna i syfte att undersöka huruvida tullvärdet för de importerade varorna och beräkningen och betalningen av importtullen var korrekta.

17.      Den 31 maj 2010 fattade MTA på grundval av sin efterhandskontroll två beslut genom vilka Baltic Agro ålades att betala tull och mervärdesskatt avseende de importerade varorna. MTA motiverade besluten med att villkoren för tullbefrielse enligt artikel 3.1 i förordning nr 661/2008 inte var uppfyllda.

18.      Den 31 maj 2010 överklagade Baltic Agro dessa båda beslut till Tartu Halduskohus (förvaltningsdomstolen i Tartu, Estland) och gjorde därvid gällande att det i skatte- och avgiftsrättsligt hänseende saknade betydelse att bolaget hade anlitat en mellanhand för den aktuella importen.

19.      Överklagandet lämnades utan bifall genom dom av den 25 april 2011. Tartu Halduskohus ansåg att Baltic Agro inte kunde komma i åtnjutande av befrielsen eftersom bolaget inte hade förvärvat de importerade varorna direkt från tillverkaren.

20.      Den 25 maj 2011 överklagade Baltic Agro till Tartu Ringkonnakohus (förvaltningsöverdomstolen i Tartu, Estland) och yrkade därvid att den dom som hade meddelats av Tartu Halduskohus skulle upphävas, att bolagets talan skulle bifallas och att en begäran om förhandsavgörande skulle ställas till EU-domstolen avseende tolkningen av artikel 3.1 i förordning nr 661/2008.

III – Tolkningsfrågorna och giltighetsfrågan samt förfarandet vid domstolen

21.      Tartu Ringkonnakohus har mot bakgrund av ovanstående beslutat att vilandeförklara målet och att inom ramen för en begäran om förhandsavgörande ställa följande frågor till domstolen:

”1.      Ska artikel 3.1 i rådets förordning nr 661/2008 … tolkas så, att importören och den första oberoende kunden i gemenskapen alltid måste vara en och samma person?

2.      Ska artikel 3.1 i rådets förordning nr 661/2008 … jämförd med kommissionens beslut 2008/577 … tolkas så, att den första oberoende kunden i gemenskapen ska vara befriad från antidumpningstullen endast om denna kund inte har sålt varan vidare innan deklarationen lämnas in?

3.      Ska artikel 66 i tullkodexen… jämförd med artikel 251 i [tillämpningsförordningen] och övriga förfaranderegler om efterhandsändringar i tulldeklarationen tolkas så, att om det i samband med import av en vara har lämnats en felaktig uppgift om mottagaren i en deklaration och tullbefrielsen enligt artikel 3.1 i rådets förordning nr 661/2008 … skulle ha tillämpats om uppgiften om mottagaren hade varit korrekt, ska det vara möjligt att dels på begäran ogiltigförklara denna deklaration även efter det att varan har frigjorts, dels rätta uppgiften om mottagaren, eller ska artikel 220.2 b i den tullkodex som har inrättats genom [tullkodexen] tolkas så, att tullmyndigheterna under sådana omständigheter inte har rätt att genomföra bokföring i efterhand?

4.      Om båda alternativen i den tredje frågan ska besvaras nekande, ska det anses vara förenligt med artikel 20 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna jämförd med artiklarna 28.1 [FEUF] och 31 [FEUF] att det enligt artikel 66 i [tullkodexen] jämförd med artikel 251 i [tillämpningsförordningen] och övriga förfaranderegler om efterhandsändringar i tulldeklarationen inte är möjligt vare sig att på begäran ogiltigförklara en tulldeklaration efter det att varan har frigjorts eller att rätta uppgiften om mottagaren i fall där tullbefrielsen enligt artikel 3.1 i rådets förordning nr 661/2008 … skulle ha tillämpats om uppgiften om mottagaren hade varit korrekt?”

22.      Den estniska regeringen, Europeiska unionens råd och kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden. Domstolen anser sig ha tillräckligt underlag för att avgöra målet och har därför med stöd av artikel 76.2 i sina rättegångsregler beslutat att inte hålla någon muntlig förhandling.

IV – Den första och den andra frågan

A –    Inledande synpunkter

23.      Tartu Ringkonnakohus har ställt sina båda första frågor till domstolen, vilka det är lämpligt att pröva tillsammans, för att vinna klarhet i tillämpningsområdet med avseende på person för den befrielse från antidumpningstull på import av ammoniumnitrat med ursprung i Ryssland som följer av artikel 3 i förordning nr 661/2008 jämförd med artikel 1 i beslut 2008/577.

24.      Enligt artikel 3 i förordning nr 661/2008 ska import av ammoniumnitrat med ursprung i Ryssland som faktureras av företag från vilka kommissionen har godtagit åtaganden och som namnges i beslut 2008/577 befrias från den antidumpningstull som genom den förordningen införs på sådan import. I artikel 1 i det beslutet anges, såvitt är relevant för det aktuella målet, ”JSC Acron, Veliky Novgorod, Ryssland, och JSC Dorogobuzh, Dorogobuzh, Ryssland, som ingår i Acron Holding Company”.

25.      För att sådan befrielse ska kunna ges måste emellertid vissa villkor vara uppfyllda. Bland annat anges det i artikel 3.1 första strecksatsen i förordning nr 661/2008 att de importerade varorna måste ha tillverkats, skickats och fakturerats direkt av de nämnda företagen till den första oberoende kunden i gemenskapen. I punkt 8 i bilagan till förordning nr 661/2008 föreskrivs vidare att den faktura som i samband med import till gemenskapen ska åtfölja varor som omfattas av ett åtagande måste innehålla en uppgift om ”[n]amnet på det företag som agerar som importör”.

26.      I det nationella målet är det ostridigt att den import av ammoniumnitratgödselmedel som genomfördes av Baltic Agro skedde med det estniska bolaget Magnet Group som mellanhand, att åtagandefakturorna var utställda på Magnet Group och att Baltic Agro tulldeklarerade de importerade varorna. Vidare är det ostridigt att det var just den omständigheten att Baltic Agro inte köpte det importerade ammoniumnitratgödselmedlet direkt av JSC Acron som föranledde MTA:s beslut att inte befria Baltic Agro från antidumpningstullen.

27.      Därför har Tartu Ringkonnakohus närmare bestämt uppmanat domstolen att fastställa dels huruvida importören och den första oberoende kunden nödvändigtvis måste vara samma person, dels huruvida befrielse kan medges för den första oberoende kunden endast om denne inte har sålt varan vidare innan deklarationen lämnas in.

B –    Parternas yttranden

28.      Den estniska regeringen och kommissionen – som är ensamma om att ha tagit upp de två första frågorna(11) – anser båda, men på grundval av olika resonemang, att den befrielse från antidumpningstull som avses i artikel 3 i förordning nr 661/2008 är tillämplig endast på den person som samtidigt dels är importören, dels är den första oberoende kunden i gemenskapen och inte har sålt varan vidare innan deklarationen lämnas in.

29.      I det nationella målet kan enligt deras uppfattning varken Baltic Agro eller Magnet Group komma i åtnjutande av sådan befrielse. Baltic Agro är förvisso importören men däremot inte den första oberoende kunden i gemenskapen, eftersom bolaget köpte varorna av Magnet Group. Magnet Group är den första oberoende kunden i gemenskapen men sålde varorna vidare till Baltic Agro innan dessa fördes in i gemenskapens tullområde, varvid Baltic Agro ombesörjde tulldeklarationsformaliteterna.

30.      Enligt Baltic Agros uppfattning däremot anges det inte på något sätt i förordning nr 661/2008 att importören och den första oberoende kunden måste vara en och samma person eller att den första oberoende kunden nödvändigtvis måste lämna in deklarationen i eget namn för att kunna komma i åtnjutande av befrielsen. Därutöver har Baltic Agro framhållit att det helt saknas skäl att inte medge sådan befrielse med tanke på att det inte råder något som helst tvivel om varornas ursprung, innehåll, mängd eller värde, köparens identitet eller den exporterande tillverkarens fullgörande av sina åtaganden.

C –    Bedömning

31.      Det framgår av skäl 159 i förordning nr 661/2008 att motiveringen till de tre villkor som anges i artikel 3 i den förordningen – bland annat att de importerade varorna måste ha tillverkats, skickats och fakturerats direkt av de exporterande företagen till den första oberoende kunden i gemenskapen – är att ”kommissionen och tullmyndigheterna effektivt ska kunna övervaka att företagen fullgör sina åtaganden … vid ansökan om övergång till fri omsättning hos den berörda tullmyndigheten”. Skäl 21 i beslut 2008/577 återger väsentligen samma motivering.

32.      Dessutom har kommissionen i sitt skriftliga yttrande påpekat att det huvudsakliga syftet med bestämmelserna om krav på direktförsäljning är att kommissionen lätt ska kunna kontrollera de minimiimportpriser som de exporterande tillverkarna har åtagit sig att ta ut, med tanke på att varje vidareförsäljning kan ge upphov till merkostnader som kan komma att inverka på priset.

33.      Motiveringen till de specifika kraven i artikel 3.1 första strecksatsen i förordning nr 661/2008 är således främst överväganden som har att göra med att såväl kommissionen som medlemsstaternas behöriga myndigheter ska kunna kontrollera att de exporterande tillverkarna fullgör sina åtaganden, vilka utgör grunden för att dessa tillverkare befrias från antidumpningstullen på ammoniumnitrat.

34.      Några sådana krav fanns inte i de tidigare bestämmelserna, vilka infördes i lagstiftningen om antidumpningstull på import av ammoniumnitrat med ursprung i Ryssland genom rådets förordning (EG) nr 993/2004.(12) Den förordningen, som antogs med syftet att anpassa nämnda lagstiftning med anledning av att tio nya medlemsstater hade anslutit sig till Europeiska unionen den 1 maj 2004, innebar att det infördes en ny artikel 1a i rådets förordning (EG) nr 658/2002(13) där det ställdes krav som låg nära men som inte var identiska med kraven i artikel 3.1 första strecksatsen i förordning nr 661/2008.(14) Något sådant krav fanns inte heller i de förordningar genom vilka kommissionen godkände sådana åtaganden som utgör en förutsättning för befrielse enligt förordning nr 993/2004.(15)

35.      Varken förordning nr 661/2008 eller beslut 2008/577 innehåller emellertid några mer utförliga upplysningar om de närmare skälen till att detta nya krav infördes.

36.      Det ska därför konstateras att varken förordning nr 661/2008 eller beslut 2008/577 gör det möjligt att avgöra huruvida importören och den första oberoende kunden obligatoriskt måste vara samma person eller att förstå skälen till att så eventuellt nödvändigtvis måste vara fallet.

37.      Icke desto mindre innebär kraven enligt artikel 3.1 första strecksatsen i förordning nr 661/2008 – som är logiska mot bakgrund av åtagandena och det därav följande behovet av kontroller – klart och tydligt att ett villkor för att importerade varor ska kunna befrias från antidumpningstull är att dessa varor bland annat har fakturerats och skickats direkt av de exporterande tillverkarna till den första oberoende kunden i gemenskapen.

38.      Av begäran om förhandsavgörande framgår tydligt att Baltic Agro inte kan anses uppfylla detta dubbla villkor.

39.      Vidare har det inte visats, eller ens hävdats, att de aktuella kraven skulle vara uppenbart olämpliga för att uppnå det kontrollsyfte som eftersträvas genom dem eller att de skulle vara alltför långtgående.

40.      Därför föreslår jag att domstolen ska besvara de båda första frågorna enligt följande. Artikel 3 i förordning nr 661/2008 ska tolkas så, att den i den artikeln avsedda befrielsen från antidumpningstull för de exporterande tillverkare som nämns i beslut 2008/577 är tillämplig endast på varor som har fakturerats och skickats direkt av dessa tillverkare till den första oberoende kunden i gemenskapen och som denna kund inte har sålt vidare innan tulldeklarationen avseende dem har lämnats in.

V –    Den tredje och den fjärde frågan

A –    Inledande synpunkter

41.      Tartu Ringkonnakohus har ställt sin tredje fråga till domstolen, som består av två led, för att vinna klarhet kring tolkningen av ett flertal bestämmelser i tullkodexen och tillämpningsförordningen. Till att börja med vill Tartu Ringkonnakohus veta huruvida det med stöd av artikel 66 i tullkodexen och artikel 251 i tillämpningsförordningen är möjligt för de nationella tullmyndigheterna att på begäran ogiltigförklara en tulldeklaration efter det att varorna har frigjorts, när uppgiften om mottagaren är felaktig och varorna skulle ha varit befriade från antidumpningstull om den uppgiften inte hade varit felaktig. Om detta inte är möjligt, vill Tartu Ringkonnakohus även veta huruvida artikel 220.2 b i tullkodexen ska tolkas så, att den under sådana omständigheter som är i fråga i det nationella målet utgör hinder för att tullmyndigheterna bokför den aktuella antidumpningstullen i efterhand.

42.      Tartu Ringkonnakohus har ställt sin fjärde fråga till domstolen, som endast ska besvaras om domstolen besvarar den tredje frågans båda led nekande, för att få till stånd en bedömning av giltigheten av bestämmelserna i artikel 66 i tullkodexen jämförd med artikel 251 i tillämpningsförordningen. Närmare bestämt vill Tartu Ringkonnakohus veta huruvida det är förenligt med artikel 20 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), och artiklarna 28.1 FEUF och 31 FEUF att det på grund av nämnda bestämmelser inte är möjligt att på begäran ogiltigförklara en felaktig tulldeklaration och således inte heller är möjligt att komma i åtnjutande av den befrielse från antidumpningstull som avses i artikel 3 i förordning nr 661/2008.

B –    Parternas yttranden

43.      Den estniska regeringen anser att den tredje och den fjärde frågan inte kan tas upp till sakprövning eftersom de bygger på den felaktiga premissen att tulldeklarationerna var behäftade med ett fel i fråga om mottagaren av varorna. Eftersom det var Baltic Agro som utförde tullformaliteterna i samband med övergång till fri omsättning för varorna, kunde Magnet Group inte anges som mottagare av varorna i tulldeklarationerna. Situationen i det nationella målet motsvarar därför, enligt den estniska regeringen, inget av de fall som avses i artikel 66 i tullkodexen och artikel 251 i tillämpningsförordningen eller i artikel 220.2 i tullkodexen. Under alla omständigheter är den estniska regeringens uppfattning att tullkodexen och tillämpningsförordningen inte är oförenliga med artikel 20 i stadgan och artiklarna 28.1 FEUF och 31 FEUF.

44.      Rådet, som har begränsat sig till att besvara den fjärde frågan, anser att den likhetsprincip som stadfästs i artikel 20 i stadgan inte kan vara tillämplig på en situation där en tulldeklaration har fyllts i på ett felaktigt sätt.

45.      Kommissionen menar att villkoren för att artikel 66 i tullkodexen och artikel 251 i tillämpningsförordningen eller artikel 220.2 i tullkodexen ska äga tillämplighet inte är uppfyllda. Dessutom anser kommissionen att likhetsprincipen inte är tillämplig på en sådan situation som den som är i fråga i det nationella målet.

C –    Bedömning

46.      För det första följer det av artikel 66.1 i tullkodexen att en deklarant kan få sin tulldeklaration ogiltigförklarad av de behöriga tullmyndigheter som har tagit emot den – vilket utgör ett undantag från den princip som innebär att en tulldeklaration är oåterkallelig – om deklaranten kan styrka att de aktuella varorna av misstag har deklarerats till det tullförfarande som motsvarar denna deklaration.(16) I artikel 66.2 i tullkodexen föreskrivs dock att en deklaration inte får ogiltigförklaras efter det att varorna har frigjorts, utom i de fall som anges i artikel 251 i tillämpningsförordningen.

47.      Som kommissionen har påpekat, är artikel 66 i tullkodexen emellertid inte tillämplig på omständigheterna i det nationella målet, eftersom det inte har hävdats att varorna av misstag hänfördes till det importförfarande som anges i tulldeklarationerna, det vill säga övergång till fri omsättning, utan endast att deklarationerna innehåller en felaktig uppgift om mottagaren av varorna, det vill säga Baltic Agro i stället för Magnet Group.

48.      Som den estniska regeringen har noterat, är villkoren för att artikel 78 i tullkodexen ska vara tillämplig inte heller uppfyllda. Den artikeln ger de nationella tullmyndigheterna rätt att ändra en felaktig tulldeklaration, men i det nationella målet är uppgiften om mottagaren av varorna inte felaktig.

49.      För det andra anges det i artikel 220.2 i tullkodexen under vilka omständigheter en gäldenär kan undgå uppbörd i efterhand av importtull till följd av misstag från tullmyndigheternas sida.(17)

50.      Som kommissionen har påpekat, har det inte vid någon tidpunkt gjorts gällande i det nationella målet att de nationella tullmyndigheterna skulle ha begått något misstag. Frågan från Tartu Ringkonnakohus bygger i stället uteslutande på den omständigheten att det angavs fel mottagare i tulldeklarationerna, och det åligger deklaranten att lämna korrekta uppgifter.(18)

51.      Av resonemanget ovan följer att den tredje frågan från Tartu Ringkonnakohus avser unionsrättsliga bestämmelser som, mot bakgrund av de förtydliganden i sakfrågor som Tartu Ringkonnakohus själv har lämnat, uppenbart inte är tillämpliga på omständigheterna i det nationella målet. Därför anser jag att denna tredje fråga saknar föremål och att det därför inte finns skäl att besvara den.

52.      För det tredje är det inte möjligt att anse att den garanti om likhet inför lagen som stadfästs i artikel 20 i stadgan skulle kunna ligga till grund för ett konstaterande med innebörden att unionslagstiftningen på tullområdet är ogiltig på grund av att den inte tillät Baltic Agro att få tulldeklarationer ogiltigförklarade och därigenom komma i åtnjutande av den befrielse från antidumpningstull som avses i artikel 3 i förordning nr 661/2008.

53.      Härvid har Tartu Ringkonnakohus hävdat att det är lämpligt att jämföra situationen för ett importföretag i vars tulldeklaration den första oberoende kunden i unionen anges som mottagare med situationen för ett importföretag i vars tulldeklaration en importör som har anlitat en mellanhand anges som mottagare. Enligt Tartu Ringkonnakohus föreligger det en skillnad i behandling i så måtto att det första men inte det andra importföretaget åtnjuter befrielse från antidumpningstull.

54.      Principen om likabehandling – en allmän unionsrättslig princip som numera har stadfästs i artiklarna 20 och 21 i stadgan(19) – utgör enligt fast rättspraxis hinder för att lika situationer behandlas olika och att olika situationer behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling.

55.      Den jämförelse som Tartu Ringkonnakohus har föreslagit kan emellertid inte godtas. Det är nämligen inte möjligt att anse att en importör som inte har uppfyllt de formella kraven enligt artikel 3 i förordning nr 661/2008 befinner sig i samma situation som en importör som har uppfyllt dessa krav. Det är förvisso tänkbart att artikel 20 i stadgan skulle kunna utgöra hinder för dessa krav, om de skulle befinnas vara oskäliga, godtyckliga eller uppenbart alltför långtgående i förhållande till det syfte som eftersträvas med den lagstiftning varigenom de har införts. Det framgår emellertid inte på något sätt av akten att något påstående med den innebörden skulle ha gjorts i det nationella målet, och prövningen av den aktuella bestämmelsen ger inte heller vid handen att så skulle kunna vara fallet.

56.      Vidare är det inte heller möjligt att anse att beslutet att ålägga Baltic Agro att betala antidumpningstull på importen av ammoniumnitrat skulle innebära en underlåtenhet att tillämpa den tullsats som anges i den gemensamma tulltaxan och därmed en överträdelse av artiklarna 28.1 FEUF och 31 FEUF. Det främsta skälet till att den tullen togs ut är, som framgår av resonemanget ovan, definitivt att kraven enligt artikel 3 i förordning nr 661/2008 inte var uppfyllda; det rörde sig inte om något åsidosättande av unionens tullregler. Även om Baltic Agro hade kunnat få sina tulldeklarationer ogiltigförklarade och få uppgiften om mottagare i deklarationerna rättad till Magnet Group, skulle Baltic Agro när allt kommer omkring ändå inte ha kunnat uppfylla de kraven under de omständigheter som förelåg i det nationella målet.

57.      Jag föreslår därmed att domstolen ska besvara den fjärde frågan med att det vid prövningen av densamma inte har befunnits föreligga någon omständighet som kan påverka giltigheten av bestämmelserna i artikel 66 i tulltaxan jämförd med artikel 251 i tillämpningsförordningen mot bakgrund av artikel 20 i stadgan och artiklarna 28.1 FEUF och 31 FEUF.

VI – Förslag till avgörande

58.      Sammanfattningsvis föreslår jag att domstolen ska besvara de tolkningsfrågor som Tartu Ringkonnakohus ställt enligt följande:

1)      Artikel 3 i rådets förordning (EG) nr 661/2008 av den 8 juli 2008 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av ammoniumnitrat med ursprung i Ryssland till följd av en översyn vid giltighetstidens utgång enligt artikel 11.2 och en partiell interimsöversyn enligt artikel 11.3 i förordning (EG) nr 384/96 ska tolkas så, att den i den artikeln avsedda befrielsen från antidumpningstull för de exporterande tillverkare som nämns i kommissionens beslut 2008/577/EG av den 4 juli 2008 om godtagande av de åtaganden som erbjudits inom ramen för antidumpningsförfarandet beträffande ammoniumnitrat med ursprung i Ryssland och Ukraina är tillämplig endast på varor som har fakturerats och skickats direkt av dessa tillverkare till den första oberoende kunden i Europeiska unionen och som denna kund inte har sålt vidare innan tulldeklarationen avseende dem har lämnats in.

2)      Vid prövningen av den fjärde frågan från Tartu Ringkonnakohus har det inte befunnits föreligga någon omständighet som kan påverka giltigheten av bestämmelserna i artikel 66 i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen, i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 1791/2006 av den 20 november 2006, och av artikel 251 i kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning nr 2913/92 i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 312/2009 av den 16 april 2009, mot bakgrund av artikel 20 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och artiklarna 28.1 FEUF och 31 FEUF.


1 – Originalspråk: franska.


2 – Rådets förordning (EG) nr 2022/95 av den 16 augusti 1995 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av ammoniumnitrat med ursprung i Ryssland (EGT L 198, s. 1).


3 – Rådets förordning (EG) nr 661/2008 av den 8 juli 2008 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av ammoniumnitrat med ursprung i Ryssland till följd av en översyn vid giltighetstidens utgång enligt artikel 11.2 och en partiell interimsöversyn enligt artikel 11.3 i förordning (EG) nr 384/96 (EUT L 185, s. 1, och rättelse i EUT L 339, 2009, s. 59).


4 – Kommissionens beslut 2008/577/EG av den 4 juli 2008 om godtagande av de åtaganden som erbjudits inom ramen för antidumpningsförfarandet beträffande ammoniumnitrat med ursprung i Ryssland och Ukraina (EUT L 185, s. 43, och rättelse i EUT L 339, 2009, s. 59).


5 –      EGT L 56, 1996, s. 1.


6 – Rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 302, s. 1, svensk specialutgåva, område 2, volym 16, s. 4), i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 1791/2006 av den 20 november 2006 (EUT L 363, s. 1) (nedan kallad tullkodexen).


7 –      Kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 253, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 10, s. 1) (nedan kallad tillämpningsförordningen).


8 –      EGT L 98, s. 3


9 – Nedan kallade MTA.


10 – Nedan kallat Magnet Group.


11 – Rådet har i sina skrivelser begränsat sig till att besvara den tredje och den fjärde frågan.


12 –      Rådets förordning av den 17 maj 2004 om ändring av förordningarna (EG) nr 658/2002 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av ammoniumnitrat med ursprung i Ryssland och (EG) nr 132/2001 om införande av en slutgiltig antidumpningstull och slutgiltigt uttag av den preliminära antidumpningstull som införts på import av ammoniumnitrat med ursprung i Polen och Ukraina och om avslutande av antidumpningsförfarandet rörande import med ursprung i Litauen (EUT L 182, s. 28).


13 – Rådets förordning av den 15 april 2002 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av ammoniumnitrat med ursprung i Ryssland (EGT L 102, s. 1).


14 – Som framgår av de förklaringar som ges bland annat i skälen 9, 10 och 17 i förordning nr 993/2004, var avsikten med den förordningen att särbehandla importen av ammoniumnitrat till de tio nya medlemsstaterna genom att införa ett undantag uteslutande för dem i syfte att undvika att tillämpningen av den antidumpningstull på ammoniumnitrat med ursprung i Ryssland som vid den tidpunkten föreskrevs i förordning nr 658/2002 skulle medföra en plötslig och kraftig prisökning i de länderna, göra ammoniumnitrat så dyrt att slutanvändarna inte skulle ha råd att köpa det och störa de traditionella handelsflödena.


15 –      Kommissionens förordning (EG) nr 1001/2004 av den 18 maj 2004 om godtagande av åtaganden som gjorts i samband med antidumpningsförfarandet rörande import av ammoniumnitrat med ursprung i Ryska federationen och Ukraina och om registrering av sådan import (EUT L 183, s. 13) och kommissionens förordning (EG) nr 1996/2004 av den 19 november 2004 om godtagande av åtaganden som erbjudits i samband med antidumpningsförfarandet beträffande import av ammoniumnitrat med ursprung i Ryska federationen och Ukraina och om fortsatt registrering av den importen (EUT L 344, s. 24).


16 –      Se dom DP grup (C‑138/10, EU:C:2011:587, punkterna 41 och 42).


17 –      Se, bland annat, dom Beemsterboer Coldstore Services (C‑293/04, EU:C:2006:162).


18       Se dom DP grup (EU:C:2011:587, punkterna 39 och 40).


19 –      Se, bland annat, dom Akzo Nobel Chemicals och Akcros Chemicals/kommissionen (C‑550/07 P, EU:C:2010:512, punkt 54) och dom Schaible (C‑101/12, EU:C:2013:661, punkt 76).