Language of document : ECLI:EU:F:2012:171

DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL
(tredje avdelningen)

den 5 december 2012

Förenade målen F‑88/09 och F‑48/10

Z

mot

Europeiska unionens domstol

”Personalmål – Tjänstemän – Ändrad tjänsteplacering – Tjänstens intresse – Överensstämmelse mellan lönegrad och tjänst – Rätt till försvar – Mobbning – Artikel 12 i tjänsteföreskrifterna – Omsorgsplikt – Principen om god förvaltningssed – Disciplinärt förfarande – Disciplinåtgärd – Skriftlig varning – Rätten till försvar och principen om ett kontradiktoriskt förfarande”

Saken: Talan väckt med stöd av dels artikel 236 EG och artikel 152 EA, dels artikel 270 FEUF, som är tillämplig på Euratomfördraget enligt artikel 106a i det fördraget, där Z i första hand yrkat ogiltigförklaring av beslutet av den 18 december 2008 att omplacera Z och beslutet av den 10 juli 2009 att ge Z en skriftlig varning.

Avgörande: Talan i de förenade målen F-88/09 och F-48/10 ogillas. I mål F‑88/09 ska Z bära tre fjärdedelar av sina rättegångskostnader. I mål F-48/10 ska Z bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska unionens domstols rättegångskostnader. I mål F-88/09 ska Europeiska unionens domstol bära sina rättegångskostnader och ersätta en fjärdedel av Z:s rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Organisation av tjänstegrenarna – Tjänsteplacering – Administrationens utrymme för skönsmässig bedömning – Räckvidd – Domstolsprövning – Gränser – Rätt för tjänstemannen att utöva vissa specifika arbetsuppgifter – Föreligger inte

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 7)

2.      Tjänstemän – Organisation av tjänstegrenarna – Tjänsteplacering – Omplacering av en tjänsteman i tjänstens intresse till följd av svårigheter i personliga relationer – Maktmissbruk – Föreligger inte

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 7.1)

3.      Tjänstemän – Organisation av tjänstegrenarna – Tjänsteplacering – Ändrad tjänsteplacering – Iakttagande av tjänsters likvärdighet – Räckvidd – Beaktande av de arbetsuppgifter som avsågs i det uttagningsprov som den berörda personen blivit godkänd i – Gränser

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 7; bilaga I)

4.      Tjänstemän – Principer – Rätten till försvar – Skyldighet att höra den berörda personen innan en rättsakt antas som går denne emot – Räckvidd – Tillämplighet på omplaceringsåtgärder

Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 41.2)

5.      Talan väckt av tjänstemän – Föregående administrativt klagomål – Överensstämmelse mellan klagomålet och talan – Objektiv identitet

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

6.      Tjänstemän – Rättigheter och skyldigheter – Yttrandefrihet – Lämnande av uppgifter om förhållanden som kan ge anledning att misstänka olaglig verksamhet eller ett allvarligt åsidosättande – Skydd mot disciplinåtgärder – Villkor

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 22a och 22b)

7.      Tjänstemän – Rättigheter och skyldigheter – Krav på oberoende och integritet – Risk för intressekonflikt när det föreligger en yrkesrelation mellan en tjänsteman som anmodats att yttra sig om ett ärende och en tredje man inblandad i detta – Föreligger inte

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 11a)

8.      Tjänstemän – Ändrad tjänsteplacering – Administrationens omsorgsplikt – Principen om god förvaltningssed – Förenlighet med tjänstens intresse

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 24)

9.      Tjänstemän – Rättigheter och skyldigheter – Yttrandefrihet – Utövande – Gränser – Tjänstens värdighet – Handlingar som kan skada tjänstens värdighet – Begrepp – Angivelse av faktiska omständigheter av påstått olaglig natur – Tjänstemännens skyldigheter

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 12)

10.    Tjänstemän – Rättigheter och skyldigheter – Respekt för tjänstens anseende – Räckvidd – Angivelse av de faktiska omständigheterna rörande påstådd mobbning – Offentlig spridning som kan skada den påstådda upphovsmannens anseende – Otillåtlighet

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 12 och 22a)

11.    Tjänstemän – Disciplinordning – Utredning innan det disciplinära förfarandet inleds – Administrationens utrymme för skönsmässig bedömning – Räckvidd

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 86; bilaga IX, artiklarna 1, 2.1 och 3)

12.    Tjänstemän – Disciplinordning – Disciplinärt förfarande – Tillsättningsmyndighetens hörande av den berörda personen – Skyldighet att upprätta ett protokoll – Räckvidd

1.      Med hänsyn till det stora utrymme för skönsmässig bedömning som institutionerna har i frågan hur de väljer att organisera sin verksamhet mot bakgrund av de uppgifter som de har anförtrotts och i frågan hur de väljer att använda den personal som står till deras förfogande för att utföra dessa uppgifter, förutsatt att detta sker i tjänstens intresse och med iakttagande av regeln om överensstämmelse mellan lönegrad och tjänst, ska unionsdomstolens kontroll av huruvida villkoret avseende tjänstens intresse har iakttagits begränsas till frågan huruvida tillsättningsmyndigheten har hållit sig inom skäliga gränser och inte har använt sitt utrymme för skönsmässig bedömning på ett uppenbart felaktigt sätt.

När en omplacering är i tjänstens intresse och iakttar regeln om överensstämmelse mellan lönegrad och tjänst, ankommer det följaktligen inte på unionsdomstolen att ta ställning till om andra åtgärder hade varit lämpligare. Även om administrationen förvisso har allt intresse av att tjänsteplacera tjänstemännen i överensstämmelse med deras särskilda duglighet och personliga preferenser, har emellertid tjänstemännen inte rätt att bevara vissa specifika arbetsuppgifter.

(se punkterna 121, 122 och 202)

Hänvisning till

Domstolen: 21 juni 1984, Lux mot revisionsrätten, 69/83, punkt 17; 7 mars 1990, Hecq mot kommissionen, C-116/88 och C-149/88, punkt 11

Förstainstansrätten: 18 juni 1992, Turner mot kommissionen, T-49/91, punkt 34; 16 december 1993, Turner mot kommissionen, T-80/92, punkt 53; 28 maj 1998, W mot kommissionen, T-78/96 och T-170/96, punkt 105; 12 december 2000, Dejaiffe mot harmoniseringsbyrån, T-223/99, punkt 53; 21 september 2004, Soubies mot kommissionen, T-325/02, punkt 50

2.      Relationsproblem som orsakar spänningar som inverkar menligt på tjänstens goda funktion kan motivera att en tjänsteman förflyttas i tjänstens intresse. En sådan ändrad tjänsteplacering kräver inte att det fastställs vem som bär ansvaret för de aktuella händelserna eller ens att det utröns huruvida den kritik som framförts är befogad.

Den omständigheten att en tjänsteman besitter starka kvaliteter eller att en tjänstegren har en hög personalomsättning innebär därvid inte att denne inte kan bli föremål för förflyttning. Även om institutionen visserligen har intresse av att placera en tjänsteman på en tjänst som motsvarar dennes kompetens och ambitionsnivå kan andra hänsyn, bland annat kravet på att säkerställa en fredlig arbetsmiljö, med förbehåll för regeln om överensstämmelse mellan lönegrad och tjänst, leda till att tjänstemannen placeras på en annan tjänst. Detta gäller i desto högre grad om den berörda personen har gjort väl ifrån sig på en tjänst, eftersom administrationen då kan förvänta sig att denne gör detsamma på en annan tjänst som denne anförtros.

När en omplacering inte har ansetts strida mot tjänstens intresse, kan det inte heller vara fråga om maktmissbruk. Begreppet maktmissbruk har en mycket specifik innebörd och avser det förhållandet att en administrativ myndighet har använt sin behörighet för ett annat syfte än det för vilket myndigheten erhållit behörigheten. Ett beslut innebär maktmissbruk endast om det på grundval av objektiva, relevanta och samstämmiga uppgifter kan antas att det har antagits uteslutande, eller åtminstone huvudsakligen, för att uppnå andra mål än de som har åberopats eller för att kringgå ett förfarande som särskilt föreskrivs i fördraget för att bemöta svårigheter i det enskilda fallet.

(se punkterna 123, 127, 155, 156, 201, 311 och 312)

Hänvisning till

Domstolen: 14 juli 1983, Nebe mot kommissionen, 176/82, punkt 25; 5 juni 2003, O’Hannrachain mot parlamentet, C-121/01 P, punkt 46

Förstainstansrätten: 10 juli 1992, Eppe mot kommissionen, T-59/91 och T-79/91, punkt 57; 11 juni 1996, Anacoreta Correia mot kommissionen, T-118/95, punkt 25; ovannämnda målet W mot kommissionen, punkt 91; 17 november 1998, Gómez de Enterría y Sanchez mot parlamentet, T-131/97, punkt 62; 6 juli 1999, Séché mot kommissionen, T-112/96 och T-115/96, punkt 139; 6 mars 2001, Campoli mot kommissionen, T-100/00, punkterna 62 och 63; 14 oktober 2004, Sandini mot domstolen, T-389/02, punkt 123; 7 februari 2007, Clotuche mot kommissionen, T-339/03, punkt 71; 7 februari 2007, Caló mot kommissionen, T-118/04 och T-134/08, punkterna 99, 115 och 116

Personaldomstolen: 25 januari 2007, de Albuquerque mot kommissionen, F‑55/06, punkterna 60 och 61 och där angiven rättspraxis

3.      Regeln om överensstämmelse mellan lönegrad och tjänst innebär enbart, vid ändring av en tjänstemans arbetsuppgifter, en jämförelse mellan dennes nuvarande arbetsuppgifter och lönegrad. Att en tjänstemans befogenheter faktiskt har minskat strider således mot regeln om överensstämmelse mellan lönegraden och tjänsten endast om hans nya befogenheter, som helhet betraktade, klart understiger de befogenheter som motsvarar hans lönegrad och tjänst, med beaktande av deras art, betydelse och omfattning. Detta gäller oberoende av hur den berörda personen uppfattar sina nya arbetsuppgifter.

Den slutsatsen påverkas inte av att sökandens nya arbetsuppgifter saknar samband med dennes tidigare arbetsuppgifter, av meddelandet om det uttagningsprov som denne blev godkänd i eller av bilaga I till tjänsteföreskrifterna, eller för den delen av att tjänstemän med liknande arbetsuppgifter har lägre lönegrad. För det fall de arbetsuppgifter som en tjänsteman har tilldelats ändras medför regeln om överensstämmelse mellan lönegrad och tjänst inte en jämförelse mellan tjänstemannens nuvarande och hans tidigare arbetsuppgifter, utan mellan hans nuvarande arbetsuppgifter och hans lönegrad. Sett till det stora utrymme för skönsmässig bedömning som institutionerna har att tjänsteplacera de tjänstemän som står till deras förfogande kan det konstateras att de arbetsuppgifter som avses i ett meddelande om uttagningsprov med nödvändighet nämns i informerande syfte, förutsatt att regeln om överensstämmelse mellan lönegrad och tjänst iakttas.

Personer i olika lönegrader kan också ha likadana eller liknande arbetsuppgifter, som framgår av bilaga I till tjänsteföreskrifterna, vilken för de flesta arbetsuppgifter som räknas upp där föreskriver att de kan utövas av tjänstemän i olika lönegrader. Regeln om överensstämmelse mellan lönegrad och tjänst åsidosätts således endast om de faktiskt utövade befogenheterna som helhet betraktade klart understiger de befogenheter som motsvarar den berörda tjänstemannens lönegrad och tjänst.

(se punkterna 131, 135, 136 och 138)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: ovannämnda målet Eppe mot kommissionen, punkt 49; 16 april 2002, Fronia mot kommissionen, T-51/01, punkt 53; ovannämnda målet Clotuche mot kommissionen, punkt 91 och där angiven rättspraxis

4.      Eftersom en omplaceringsåtgärd, beträffande vilken det inte visats att den inte vidtagits i tjänstens intresse, inte utgör ett öppet förfarande riktat mot tjänstemannen i fråga, kan det inte – utifrån den omständigheten att en rättsakt påverkar tjänstemannens ställning enligt tjänsteföreskrifterna – automatiskt konstateras föreligga en rätt till försvar, utan att det beaktas vilken karaktär det öppna förfarandet mot tjänstemannen har.

Rätten till försvar omfattar dock åtminstone, även om den är mer vidsträckt än så, vars och ens rätt att bli hörd innan en enskild åtgärd som skulle beröra honom eller henne negativt vidtas mot honom eller henne, såsom stadgas i artikel 41.2 a i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

Om rätten att bli hörd, eller rätten till försvar mer allmänt, har åsidosatts, krävs det för att det angripna beslutet ska ogiltigförklaras på denna grund att förfarandet hade kunna leda till ett annat resultat om det inte varit för detta fel. När den berörda tjänstemannen själv medger att han eller hon befinner sig i öppen konflikt med sin överordnade, har administrationen fog för att anse att denne inte behöver höras beträffande själva existensen av konflikten innan den vidtar en sådan omplaceringsåtgärd som den har rätt att vidta i tjänstens intresse till följd av denna konflikt. Eventuella förklaringar som tjänstemannen kunnat lämna innan omplaceringsbeslutet fattades beträffande omständigheterna i det aktuella fallet har då inte kunnat ändra administrationens beslut.

(se punkterna 144, 146, 149 och 299)

Hänvisning till

Domstolen: 24 oktober 1996, kommissionen mot Lisrestal m.fl., C-32/95 P, punkt 21; 9 november 2006, kommissionen mot De Bry, C-344/05 P, punkt 37

Förstainstansrätten: 27 november 1997, Kaysersberg mot kommissionen, T‑290/94, punkt 108; 3 juli 2001, E mot kommissionen, T-24/98 och T-241/99, punkt 93; 16 mars 2004, Afari mot ECB, T-11/03, punkt 90; 17 oktober 2006, Bonnet mot domstolen, T-406/04, punkt 76

Personaldomstolen: 11 september 2008, Bui Van mot kommissionen, F-51/07, punkt 81; 30 november 2009, Wenig mot kommissionen, F-80/08, punkt 48

Tribunalen: 12 maj 2010, Bui Van mot kommissionen, T-491/08 P, punkt 24

5.      Regeln om överensstämmelse mellan klagomålet och talan blir bara aktuell om de yrkanden som anförs i domstolsprocessen inte rör samma sak eller stöder sig på samma grunder som klagomålet, särskilt om en anmärkning som framförs i domstol grundar sig på påståenden och överväganden rörande de faktiska omständigheterna som inte framgår av handlingarna i det administrativa förfarandet.

(se punkt 170)

Hänvisning till

Personaldomstolen: 1 juli 2010, Mandt mot parlamentet, F-45/07, punkt 119

6.      Artikel 22a i tjänsteföreskrifterna erbjuder skydd för tjänstemän och andra anställda som underrättar sin institution om en annan anställds uppträdande som kan utgöra ett allvarligt åsidosättande av dennes förpliktelser. Det skyddet förutsätter dock att den anställde som agerar ”whistleblower” själv iakttar förfarandet i artiklarna 22a och 22b i tjänsteföreskrifterna, vilket syftar till att bevara den yrkesmässiga aktningen för anställde som avses med den information som lämnats till institutionen så länge som disciplinmyndigheten inte uttalat sig. Dessa bestämmelser ger inte tjänstemän som stöder sig på dem skydd mot varje beslut som kan gå dem emot, utan endast mot sådana menliga handlingar och beslut som vidtas eller fattas till följd av det avslöjande som omfattas av förfarandet i nämnda bestämmelser.

En tjänsteman som snarare än att använda sig av förfarandet enligt artikel 22b i tjänsteföreskrifterna sprider sina påståenden till alla anställda i sin enhet omfattas följaktligen inte av skyddet enligt artikel 22a i tjänsteföreskrifterna.

(se punkterna 184 och 253)

Hänvisning till

Personaldomstolen: 24 februari 2010, Menghi mot ENISA, F-2/09, punkt 139; 13 januari 2011, Nijs mot revisionsrätten, F-77/09, punkt 62

7.      När det inte föreligger något underlag för att konstatera att det föreligger en intressekonflikt, räcker inte förekomsten av en yrkesrelation mellan domstolens justitiesekreterare och en tredje mans make, eller för den delen med den tredje mannen själv, för att dra slutsatsen att hans oberoende har äventyrats redan av den omständigheten att han anmodats att uttala sig om ett ärende som indirekt rör denna tredje man. Att justitiesekreteraren i egenskap av tillsättningsmyndighet beslutat att bevilja och förlänga den tredje mannens anställningskontrakt samt beslutat om en disciplinåtgärd mot en tjänsteman som sänt ett e-postmeddelande till personalen vid institutionen rörande denna påstådda intressekonflikt visar inte att yrkesrelationen mellan den tredje mannen och honom gått utöver vad som är normalt eller att han fattat beslutet om omplacering av tjänstemannen i avsikt att straffa denne för att ha avslöjat att den tredje mannen, enligt vad som påståtts, gynnats särskilt.

(se punkterna 190 och 281)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 11 september 2002, Willeme mot kommissionen, T-89/01, punkt 58; 12 mars 2008, Giannini mot kommissionen, T-100/04, punkt 224

8.      Även om administrationens omsorgsplikt gentemot sina anställda avspeglar den avvägning mellan ömsesidiga rättigheter och skyldigheter som i tjänsteföreskrifterna skapats mellan offentliga myndigheter och offentliganställda tjänstemän, kan de krav som följer av denna omsorgsplikt inte hindra tillsynsmyndigheten från att vidta de åtgärder som den finner nödvändiga i tjänstens intresse. En tjänsteman kan följaktligen inte klandra administrationen, utifrån kravet på god förvaltningssed eller omsorgsplikten, för att beslutat om omplacering för att undvika att en situation som rör de personliga relationerna mellan anställda inom den berörda personens enhet förvärras ytterligare.


(se punkt 200)

Hänvisning till

Domstolen: 25 november 1976, Küster mot parlamentet, 123/75, punkt 10

Förstainstansrätten: 13 december 1990, Moritz mot kommissionen, T-20/89, punkt 39; ovannämnda målet W mot kommissionen, punkt 95; 26 november 2002, Cwik mot kommissionen, T-103/01, punkt 52

9.      En tjänsteman som offentligt framför allvarliga beskyllningar som är till skada för de avsedda personerna anseende, inte bara om de kan skada deras personliga värdighet utan också anklagelser vilkas avsikt är att diskreditera deras anseende som yrkesmän, har brutit mot förbudet i artikel 12 i tjänsteföreskrifterna mot att agera eller uppträda på ett sätt som kan skada tjänstens anseende. Det spelar ingen roll på vilket sätt de nämnda anklagelserna har framförts, utan de ska anses vara ärekränkande oavsett om de framför i form av tvivel, är indirekta, förtäckta eller insinuanta anklagelser, eller avser en person som inte uttryckligen nämns vid namn, men som är möjlig att identifiera.

Även om yttrandefriheten är en grundläggande rättighet som unionsdomstolarna ska säkerställa iakttagandet av och som innefattar en rätt för Europeiska unionens tjänstemän och andra anställda att muntligt eller skriftligt framföra konstruktiv kritik, är utövandet av den rättigheten begränsad, bland annat av artikel 12 i tjänsteföreskrifterna.

För att avgöra huruvida anklagelser som en tjänsteman formulerat håller sig inom gränserna för yttrandefriheten, måste en avvägning göras mellan å ena sidan de omständigheter som kan utgöra en kränkning av värdigheten, såsom anklagelserna allvar, hur de framförs och hur de sprids, och å andra sidan i vilket sammanhang anklagelserna framförts, huruvida det varit omöjligt att uttrycka sig på ett sätt som är mindre kränkande för den person som avses och i vilken mån kritiken är konstruktiv, vilket förutsätter att den rimligen kan framstå som grundad, att den har formulerats i tjänstens intresse och att den inte går utöver vad som krävs för att kunna förstås.

Vad gäller en tjänstemans avslöjande av en påstått olaglig verksamhet, är tjänstemannen skyldig att uppträda förbehållsamt och måttfullt, i enlighet med sin objektivitets- och opartiskhetsplikt och med iakttagande tjänstens värdighet, personens heder och oskuldspresumtionen. Så har inte skett när tjänstemannen snarare än att använda sig av de rättsmedel som finns tillgängliga enligt artiklarna 22a och 22b i tjänsteföreskrifterna sänder e-postmeddelanden till alla anställda vid dennes enhet med allvarliga anklagelser, till men för flera tjänstemäns heder och yrkesmässiga aktning.

(se punkterna 242, 246, 247, 251 och 252)

Hänvisning till

Domstolen: 13 december 1989, Oyowe och Traore mot kommissionen, C-100/88, punkt 16; 6 mars 2001, Connolly mot kommissionen, C-274/99 P, punkterna 43–49

Förstainstansrätten: 7 mars 1996, Williams mot revisionsrätten, T-146/94, punkterna 66 och 67; 12 september 2000, Teixeira Neves mot domstolen, T‑259/97, punkterna 29, 30 och 47; 28 oktober 2004, Meister mot harmoniseringsbyrån, T-76/03, punkterna 157 och 159

Personaldomstolen: 8 november 2007, Andreasen mot kommissionen, F-40/05, punkt 234; ovannämnda målet Nijs mot revisionsrätten, punkterna 67, 70 och 73

10.    Det kan hända att en tjänsteman, särskilt om dennes överordnade inte reagerar på dennes klagomål, drivs att offentligt avslöja mobbning som tjänstemannen påstår sig ha utsatts för, utan att detta ändå är klandervärt enligt artikel 12 i tjänsteföreskrifterna och även om de offentliga påståendena i sig är ägnade att diskreditera den påstådda mobbaren, eller administrationen.

Så är dock inte fallet om den berörda tjänstemannen i sina beskrivningar eller sin kritik, genom tonläget eller innehållet i påståendena, går utöver ramarna för den påstådda mobbningssituationen, kretsen av inblandade personer och det sammanhang som gjort den möjlig.

Detta gäller i än högre grad som förfarandet enligt artikel 22a i tjänsteföreskrifterna inte är särskilt väl lämpat för rena mobbningsfall. Det är då motiverat med särskilda åtgärder från administrationens sida.

(se punkterna 257 och 258)

11.    Enligt artikel 86 i tjänsteföreskrifterna har tillsättningsmyndigheten ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att besluta huruvida den med hänsyn till de omständigheter den fått kännedom om ska inleda en administrativ utredning för att ta reda på om en tjänsteman har åsidosatt sina skyldigheter enligt tjänsteföreskrifterna. En annan tjänsteman som framfört påståenden om åsidosättande av sådana skyldigheter kan således inte utan att ifrågasätta nämnda utrymme för skönsmässig bedömning hävda, enbart på den grunden att tillsättningsmyndigheten inte funnit det lämpligt att inleda en administrativ utredning angående dessa påståenden, att den brustit i objektivitet genom att vidta en disciplinåtgärd mot tjänstemannen.

Däremot, om det inleds en administrativ utredning, finns det – även om det framgår av artikel 3 i bilaga [IX] till tjänsteföreskrifterna att tillsättningsmyndighet ska grunda sig på en utredningsrapport för att inleda ett disciplinärt förfarande, vilket förutsätter att den utför en opartisk, kontradiktorisk utredning för att utreda huruvida de påstådda faktiska omständigheterna och förhållandena kring dessa är sanna – ingen tillämplig bestämmelse som stadgar att utredningen måste ta upp alla omständigheter som talar för respektive emot tjänstemannen.

Principen om god förvaltningssed innebär förvisso att tillsättningsmyndigheten omsorgsfullt och opartiskt prövar alla relevanta omständigheter i det aktuella fallet. Administrationen är dock inte skyldig att sätta sig själv i tjänstemannens ställe och för dennes räkning försöka finna varje omständighet som kan urskulda denne eller förmildra den sanktion som kommer att åläggas.

Det framgår emellertid av artikel 1 jämförd med artikel 2.1 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna att den berörda tjänstemannen ska ges tillfälle att yttra sig över de faktiska omständigheter som rör honom eller henne, efter utredningen men innan tillsättningsmyndigheten tagit ställning till tjänstemannens ärende.

(se punkterna 266, 267, 270 och 285)

Hänvisning till

Domstolen: 11 juli 1968, Van Eick mot kommissionen, 35/67; 14 februari 1989, Star Fruit mot kommissionen, 247/87, punkt 11

Förstainstansrätten: 18 december 1997, Daffix mot kommissionen, T-12/94, punkt 104; 20 mars 2002, ABB Asea Brown Boveri mot kommissionen, T-31/99, punkt 99

12.    Om administrationen är skyldig att upprätta ett protokoll från ett sammanträde för att höra en berörd person, det vill säga när det finns en bestämmelse som ålägger denna skyldighet, och administrationen avser att grunda sig på vad som sagts vid sammanträdet eller den berörda personen senast vid sammanträdets början begär att ett protokoll ska upprättas, är administrationen inte skyldig att anteckna allt som sägs vid sammanträdet utan bara det väsentligaste.

(se punkt 305)