Language of document : ECLI:EU:F:2013:138

DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL

(andra avdelningen)

den 30 september 2013

Mål F‑38/12

BP

mot

Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter (FRA)

”Personalmål – Anställda vid Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter – Kontraktsanställd – Beslut att inte förnya ett tidsbestämt anställningskontrakt så att det gäller tills vidare – Omplacering till en annan tjänst under den tid som återstår av anställningskontraktet – Talan om ogiltigförklaring – Skadeståndstalan”

Saken:      Talan, väckt med stöd av artikel 270 FEUF, genom vilken BP yrkat att personaldomstolen ska ogiltigförklara de beslut som antogs den 27 februari 2012 av direktören för Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter (nedan kallad FRA eller byrån) att inte förnya BP:s tidsbestämda anställningskontrakt så att det gäller tills vidare och att flytta BP till en annan avdelning under de sex sista månaderna som avtalet gällde, samt att FRA ska förpliktas att ersätta BP:s ekonomiska och ideella skada,

Avgörande:      Talan ogillas. BP ska bära sina egna kostnader och ersätta de rättegångskostnader som Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter har haft.

Sammanfattning

1.      Talan väckt av tjänstemän – Kontraktsanställda – Grunder – Grund som avser maktmissbruk vilken åberopas till stöd för en talan mot ett beslut att inte förnya ett anställningsavtal efter lämnande av information

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 91.1)

2.      Talan väckt av tjänstemän – Rättsakt som går någon emot – Beslut att inte förnya ett tidsbestämt anställningskontrakt – Den berörda personens rätt att yttra sig

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90.2 och 91.1; Beslut från Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter 2009/13)

3.      Tjänstemän – Beslut som går någon emot – Motiveringsskyldighet – Omfattning

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 25)

4.      Tjänstemän – Organisation av tjänstegrenarna – Placering av personal – Administrationens utrymme för skönsmässig bedömning – Gränser – Tjänstens intresse – Hänsyn till tjänsternas likvärdighet

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 7.1)

5.      Tjänstemän – Organisation av tjänstegrenarna – Placering av personal – Omplacering av en tjänsteman i tjänstens intresse på grund av samarbetssvårigheter – Underlåtenhet att tillvarata tjänstens intresse – Föreligger inte

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 7.1)

6.      Domstolsförfarande – Ansökan genom vilken talan väckts – Formkrav – Klar och precis framställning av grunden för talan– Grund som har åberopats i samband med ett yrkande– Beaktande vad gäller ett annat yrkande – Otillåtlighet

(Personaldomstolens rättegångsregler, artikel 35.1)

1.      I artikel 22a.3 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs att en tjänsteman som, i enlighet med punkt 1 i nämnda artikel, har lämnat information om förhållanden som ger anledning att misstänka en olaglig verksamhet eller om ett beteende som kan innebära ett allvarligt åsidosättande av de förpliktelser som åligger unionens tjänstemän inte av denna anledning av institutionen får behandlas på ett sätt som är till hans nackdel om han har agerat på ett rimligt och ärligt sätt. Den omständigheten att ett beslut som går en tjänsteman emot följer kronologiskt efter det att information av denne tjänsteman lämnat i enlighet med artikel 22a i tjänsteföreskrifterna medför att unionsdomstolen, när talan väckts för vilken det har åberopats en grund som avser maktmissbruk, är tvungen att pröva denna grund med särskild vaksamhet. Dessa bestämmelser innebär likväl inte att en tjänsteman som i enlighet med artikel 22a.1 i tjänsteföreskrifterna har lämnat information om förhållanden som ger anledning att misstänka en olaglig verksamhet, ska ges skydd mot varje beslut som kan gå honom emot, utan endast mot beslut som meddelas på grund av att sådan information har lämnats.

(se punkterna 87–89)

Hänvisning till

Personaldomstolen: 24 februari 2010, Menghi mot ENISA, F‑2/09, punkt 138

2.      När en anställds anställningsavtal kan förnyas utgör ett beslut att inte förnya avtalet om anställning som tillfälligt anställd eller kontraktsanställd inte ett beslut som går den berörda personen emot.

I beslut 2009/13 från Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter, angående förfarandet för att förnya tillfälligt anställdas anställningsavtal anges att den berörde personen ske ges rätt att yttra sig vid två tillfällen. För det första vid ett samtal med avdelningschefen, och därefter genom ett brev med motivering, som denne ska sända till direktören för byrån sju månader innan vederbörandes anställningsavtal löper ut. I brevet med motivering kan den berörda person yttra sig och framföra alla skäl som talar för ett beslut som är till fördel för vederbörande.

Ett yttrande från avdelningschefen, som den berörda personen får en kopia av och i som den berörda personen önskar yttra sig över, utgör en förberedande rättsakt för beslutet att inte förnya anställningsavtalet. Eftersom det inte är en rättsakt som går den berörda personen emot i den mening som avses i artiklarna 90.2 och 91.1 i tjänsteföreskrifterna, kan det inte med framgång göras gällande att det finns en rätt att yttra sig över innehållet i yttrandet från avdelningschefen.

(se punkterna 103 och 106–108)

Hänvisning till

Europeiska unionens tribunal: 14 september 2011, Marcuccio mot kommissionen, T‑236/02, punkt 133, vilken har överklagats till Europeiska unionens tribunal, där överklagandet nu är anhängigt som mål C‑617/11 P

3.      Syftet med den motiveringsskyldighet som föreskrivs i artikel 25 andra stycket i tjänsteföreskrifterna är dels att förse den berörda personen med tillräckliga upplysningar för att han skall kunna bedöma om rättsakten som går honom emot är välgrundad och om det är lämpligt att väcka talan vid personaldomstolen, dels att göra det möjligt för rätten att pröva rättsaktens lagenlighet. Motiveringsskyldighetens omfattning ska i varje enskilt fall bedömas med beaktande av såväl det omtvistade beslutet som de faktiska omständigheter som omger beslutet.

Ett beslut är tillräckligt motiverat om det har tillkommit i ett sammanhang som är känt för den berörde, så att han har möjlighet att förstå räckvidden av den åtgärd som vidtas gentemot honom. Så är bland annat fallet när beslutet har föregåtts av samtal med en överordnad avseende den aktuella situationen. Ett beslut är även tillräckligt motiverat när det hänvisas till en handling som den berörde redan innehar och som innehåller de omständigheter på vilka institutionen har grundat sitt beslut.

(se punkterna 124 och 125)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 17 maj 2006, Kallianos mot kommissionen, T‑93/04, punkterna 100 och 101

Personaldomstolen: 2 juli 2009, Giannini mot kommissionen, F‑49/08, punkt 117; 30 november 2010, Taillard mot parlamentet, F‑97/09, punkt 33

4.      Institutionerna förfogar över ett vidsträckt utrymme för skönsmässig bedömning när de organiserar sin verksamhet för att kunna fullgöra de uppgifter som anförtrotts dem, och med hänsyn till dessa placerar sina anställda, dock under förutsättning att det sker i tjänstens intresse och att det tas hänsyn till tjänsternas likvärdighet.

En omplacering av en tjänsteman kräver ej dennes samtycke. Ett sådant villkor skulle få till följd att institutionernas frihet att bestämma hur de organiserar sin verksamhet och hur de anpassar denna verksamhet till förändringar av deras behov begränsades på ett oacceptabelt sätt.

(se punkterna 132 och 133)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 22 januari 1998, Costacurta mot kommissionen, T‑98/96, punkterna 36 och 40, och där angiven rättspraxis

5.      Begreppet tjänstens intresse rör förutsättningarna för att institutionen allmänt ska fungera väl, och i synnerhet de specifika kraven för den tjänst som ska tillsättas. Om en tjänsteman förflyttas för att undanröja en administrativ situation som blivit ohållbar ska detta anses ske i tjänstens intresse. Interna relationsproblem som orsakar spänningar som inverkar menligt på tjänstens goda funktion kan motivera att en tjänsteman förflyttas i tjänstens intresse. Det är härvidlag oväsentligt att fastställa vem som bär ansvaret för de aktuella händelserna eller att ens utröna huruvida den kritik som framförts från olika håll är befogad.

(se punkterna 140–142)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 18 april 1996, Kyrpitsis mot ESK, T‑13/95, punkt 51; ovannämnda målet Costacurta mot kommissionen, punkt 39, och där angiven rättspraxis

Personaldomstolen: 5 december 2012, Z mot domstolen, F‑88/09 och F‑48/10, punkt 123, vilken har överklagats till Europeiska unionens tribunal, där överklagandet nu är anhängigt som mål T‑88/13 P

6.      Om en grund som på åberopas i samband med ett oskäligt yrkande kan talan inte prövas såvitt avser den grunden. För det första ankommer det inte på unionsdomstolen att efter eget huvud hänföra argument och grunder till det ena eller andra yrkandet och för det andra kan det sätt som denna grund framställs påverka svarandens rätt till försvar.

(se punkterna 148 och 149)