DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL

(första avdelningen)

den 12 december 2013

Mål F‑142/11

Erik Simpson

mot

Europeiska unionens råd

”Personalmål – Befordran – Beslut att inte befordra sökanden till lönegrad AD9 efter det att han klarat av uttagningsprovet avseende lönegrad AD 9 – Likabehandling”

Saken:      Talan enligt artikel 270 FEUF, som är tillämplig på Euratomfördraget enligt dess artikel 106a, enligt vilken Erik Simpson yrkar dels ogiltigförklaring av beslutet av den 9 december 2010 genom vilket Europeiska unionens råd avslagit hans ansökan om befordran till lönegrad AD9 efter det att han klarat av uttagningsprovet EPSO/AD/113/07, som anordnats för rekrytering av enhetschefer i lönegrad AD9 inom översättningsområdet, och av beslutet av den 7 oktober 2011 genom vilket hans klagomål avslagits, dels att rådet ska förpliktas att ersätta den skada som lidits.

Avgörande:      Beslutet av Europeiska unionens råd av den 9 december 2010 ogiltigförklaras. Talan ogillas i övrigt. Europeiska unionens råd ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Erik Simpsons rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Beslut som går någon emot – Motiveringsskyldighet – Räckvidd – Konkret bedömning

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 25)

2.      Tjänstemän – Beslut som går någon emot – Skyldighet att avge motivering senast vid tidpunkten för avslag på klagomålet – Räckvidd – Otillräcklig motivering – Rättelse under domstolsförfarandet – Gränser

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 25 och 90.2)

1.      Det ska erinras om att motiveringsskyldigheten, som slås fast i artikel 25 i tjänsteföreskrifterna, har till syfte dels att ge den som berörs av beslutet tillräckliga upplysningar för att kunna bedöma om administrationens beslut är välgrundat och en möjlighet att väcka talan vid tribunalen, dels att göra det möjligt för tribunalen att utföra sin prövning. Frågan huruvida kravet på motivering är uppfyllt ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det konkreta fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälen och det intresse av att få förklaringar som den som rättsakten är riktad till kan ha. Tribunalen kan nämligen inte utföra sin prövning om det i motiveringen till ett beslut om avslag på en ansökan om befordran endast hänvisas till tjänstens intresse utan någon annan förklaring.

(se punkterna 21 och 26)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 6 oktober 2004, Vicente-Nuñez mot kommissionen, T‑294/02, punkt 94

2.      En avsaknad av motivering av ett beslut som går någon emot kan inte uppvägas av förklaringar som tillsättningsmyndigheten lämnat efter det att talan väckts. Det kan inte heller godtas att en institution i efterhand ändrar skälen till ett beslut som den har meddelat, exempelvis genom att grunda beslutet på andra bestämmelser än de som det först hänvisats till. Genom ett sådant tillvägagångssätt skulle en institution nämligen åsidosätta den skyldighet som den har att motivera sina beslut, såsom denna skyldighet följer av artiklarna 25.2 och 90.2 i tjänsteföreskrifterna. Denna skyldighet har således till syfte dels att ge den som berörs av beslutet tillräckliga upplysningar för att kunna bedöma om avslaget på vederbörandes ansökan är välgrundat och en möjlighet att väcka talan vid tribunalen, dels att göra det möjligt för tribunalen att utföra sin prövning.

En brist i motiveringen i samband med det administrativa förfarandet kan däremot inte motivera att det meddelade beslutet ogiltigförklaras när kompletterande uppgifter lämnats av tillsättningsmyndigheten under rättegången, varvid en förutsättning är att institutionen inte får ersätta sin felaktiga ursprungliga motivering med en helt ny motivering.

(se punkterna 27–29)

Hänvisning till

Domstolen: 26 november 1981, Michel mot parlamentet, 195/80, punkt 22; 30 maj 1984, Picciolo mot parlamentet, 111/83, punkt 22, 7 februari 1990, Culin mot kommissionen, C‑343/87, punkt 15

Förstainstansrätten: 12 februari 1992, Volger mot parlamentet, T‑52/90, punkt 40; 3 mars 1993, Vela Palacios mot ESK, T‑25/92, punkterna 26 och 27, 9 januari 1996, Bitha mot kommissionen, T‑23/95, punkt 30; 17 februari 1998, Maccaferri mot kommissionen, T‑56/96, punkt 38; 12 december 2002, Morello mot kommissionen, T‑338/00 och T‑376/00, punkt 55; 29 september 2005, Napoli Buzzanca mot kommissionen, T‑218/02, punkt 63