Language of document : ECLI:EU:F:2014:42

BESLUT AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL

(första avdelningen)

den 20 mars 2014

Mål F‑83/10 DEP

Konstantinos Giannakouris

mot

Europeiska kommissionen

”Personalmål – Förfarande – Fastställande av rättegångskostnader”

Saken:      Ansökan varigenom Europeiska kommissionen har yrkat att tribunalen ska fastställa rättegångskostnaderna i enlighet med artikel 92.1 i rättegångsreglerna, efter tribunalens dom av den 5 juni 2012 i mål F-83/10, Giannakouris mot kommissionen (nedan kallad domen av den 5 juni 2012).

Avgörande:      Det totala beloppet för Europeiska kommissionens ersättningsgilla rättegångskostnader i anledning av målet F-83/10, som ska betalas av Konstantinos Giannakouris, fastställs till 2 555,50 euro jämte dröjsmålsränta som löper från och med att detta beslut delges till dess full betalning erlagts. beräknad enligt Europeiska centralbankens för den aktuella tiden fastställda referensränta för huvudsakliga refinansieringstransaktioner plus 2 procentenheter.

Sammanfattning

1.      Domstolsförfarande – Rättegångskostnader – Fastställande – Ersättningsgilla kostnader – Begrepp – Nödvändiga kostnader för parterna – Kostnader för externa översättningar av de rättegångshandlingar som ingetts av unionsinstitutionerna – Omfattas inte

(Rådets förordning nr 1, artikel 1; personaldomstolens rättegångsregler, artikel 91 b)

2.      Domstolsförfarande – Rättegångskostnader – Fastställande – Ersättningsgilla kostnader – Nödvändiga kostnader för parterna – Arvoden som en institution betalar till sin advokat – Omfattas – Omständigheter som ska beaktas vid fastställandet

(Domstolens stadga, artikel 19.1, och bilaga I, artikel 7.1; domstolens rättegångsregler, artiklarna 144 b och 145.1)

1.      Av artikel 91 b i personaldomstolens rättegångsregler följer att de ersättningsgilla kostnaderna endast omfattar utgifter för förfarandet vid personaldomstolen och att dessa måste ha varit nödvändiga i detta avseende.

Kostnader för externa översättningar av de rättegångshandlingar som unionsinstitutionerna ingett till personaldomstolen kan härvidlag inte anses ha varit nödvändiga, och därmed ersättningsgilla, kostnader för förfarandet. Institutionerna är skyldiga att tillhandahålla översättningar av alla rättegångshandlingar som upprättats av dem. Denna skyldighet som unionsinstitutionerna åläggs enligt rättegångsreglerna har sitt ursprung i omständigheten att dessa institutioner arbetar i en flerspråkig miljö och förfogar över nödvändiga personalresurser för att kunna ta fram översättningar av rättegångshandlingar på alla de språk som anges i artikel 1 i förordning nr 1 om vilka språk som skall användas i Europeiska ekonomiska gemenskapen. Dessa kostnader kan inte tjänstemannen hållas ansvarig för. Tjänstemannen har rätt att välja rättegångsspråk och det skulle därmed utgöra diskriminering om tjänstemannen tvingades betala dessa kostnader. Vidare förväntas inte en advokat översätta handlingar, utan advokatens arvode ska avspegla vederbörandes arbete som jurist för att biträda och företräda sin klient.

(se punkterna 20 och 32)

Hänvisning till

Domstolen: 26 november 2004, EIB mot De Nicola, C‑198/02 P (R)-DEP, punkt 21

Personaldomstolen: 26 april 2010, Schönberger mot parlamentet, F‑7/08 DEP, punkt 23

2.      Såsom följer av artikel 19 första stycket i domstolens stadga, vilken ska tillämpas på förfarandet vid personaldomstolen enligt artikel 7.1 i bilaga I till nämnda stadga, får unionens institutioner biträdas av en advokat. Ersättning till advokat kan således utgöra en nödvändig kostnad med anledning av förfarandet och institutionen är inte skyldig att visa att biträde av advokat var objektivt motiverat.

Vad gäller fastställandet av det belopp avseende advokatarvoden som kan utkrävas är unionsdomstolen inte behörig att fastställa de arvoden som parterna är skyldiga sina egna advokater utan endast behörig att bestämma det belopp avseende arvoden som kan utkrävas av den part som har förpliktats att ersätta rättegångskostnaderna. När unionsdomstolen fastställer rättegångskostnaderna ska den varken beakta en nationell taxa för advokatarvoden eller en eventuell överenskommelse som den berörda parten och dennes ombud eller rådgivare har ingått i detta avseende.

Då det inte finns några unionsrättsliga taxebestämmelser ska unionsdomstolen fritt bedöma de ifrågavarande uppgifterna, med hänsyn till tvistens föremål och art, dess betydelse ur unionsrättslig synvinkel samt målets svårigheter, den mängd arbete som rättegången har kunnat förorsaka ombud eller rådgivare och de ekonomiska intressen som tvisten representerat för parterna.

Vidare kan det arbete som hade utförts av institutionen internt redan innan talan väcktes vid personaldomstolen inte lämnas utan avseende vid fastställandet av det belopp som de ersättningsgilla advokatarvodeskostnaderna uppgår till. Eftersom talan inte kan tas upp till sakprövning om den inte har föregåtts av ett klagomål till tillsättningsmyndigheten, och ett avslag på detta klagomål, har institutionen i princip redan arbetat med tvisterna internt innan de hamnar i personaldomstolen.

Vad gäller bedömningen av omfattningen av arbetet som krävts för förfarandet i personaldomstolen ankommer det på unionsdomstolen att ta hänsyn till det totala antal arbetstimmar som skulle kunna anses som objektivt nödvändiga för detta förfarande.

(se punkterna 21–24 och 29)

Hänvisning till

Tribunalen: 23 mars 2012, Kerstens mot kommissionen, T‑498/09 P-DEP, punkt 20; 28 maj 2013, Marcuccio mot kommissionen, T‑278/07 P-DEP, punkt 14

Personaldomstolen: 10 november 2009, X mot parlamentet, F‑14/08 DEP, punkt 22; ovannämnda målet Schönberger mot parlamentet, punkterna 24 och 29; 27 september 2011, De Nicola mot EIB, F‑55/08 DEP, punkterna 41 och 42