Language of document : ECLI:EU:F:2014:50

DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL

(andra avdelningen)

den 10 april 2014

Mål F‑81/12

Risto Nieminen

mot

Europeiska unionens råd

”Personalmål – Befordran – Befordringsförfarandet 2010 – Befordringsförfarandet 2011 – Beslut att inte befordra sökanden – Motiveringsskyldighet – Jämförelse av kvalifikationerna – Tjänstemän som innehar lingvisttjänster och tjänstemän som innehar andra tjänster – Kvoter för befordran – Kvalifikationernas stabilitet över tid”

Saken:      Talan enligt artikel 270 FEUF, som är tillämplig på Euratomfördraget enligt dess artikel 106a. Risto Nieminen har yrkat ogiltigförklaring av Europeiska unionens råds beslut att inte befordra honom till lönegrad AD12 i befordringsförfarandena 2010 och 2011.

Avgörande:      Talan ogillas. Risto Nieminen ska bära sina egna rättegångskostnader och ersätta Europeiska unionens råds rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Befordran – Jämförelse av kvalifikationer – Omständigheter som kan beaktas – Tjänstemän som innehar lingvisttjänster och tjänstemän som innehar andra tjänster – Kvoter för befordran – Åsidosättande av artikel 45.1 i tjänsteföreskrifterna

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 45.1)

2.      Tjänstemän – Befordran – Kriterier – Kvalifikationer – Beaktande av tjänstetiden i lönegraden – Underordnad karaktär – Beaktande av kvalifikationernas konstanta nivå över tid – Räckvidd

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 45.1)

3.      Tjänstemän – Befordran – Jämförelse av kvalifikationer – Procedur – Administrationens utrymme för skönsmässig bedömning – Gränser – Iakttagande av principen om likabehandling – Domstolsprövning – Gränser

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 45)

4.      Tjänstemän – Befordran – Jämförelse av kvalifikationer – Administrationens utrymme för skönsmässig bedömning – Räckvidd – Uppenbart oriktig bedömning av en ej befordrad tjänstemans meriter

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 45)

1.      Omständigheten att ett visst antal tjänster reserveras för befordran av tjänstemän som innehar lingvisttjänster kan utgöra hinder för att en eller flera tjänstemän som innehar andra tjänster än lingvisttjänster blir befordrade trots att de var mer kvalificerade än kolleger som innehar lingvisttjänster vilka blivit befordrade. Att på detta sätt reservera tjänster skulle innebära ett åsidosättande av bestämmelserna i artikel 45.1 i tjänsteföreskrifterna, som förutsätter att en sådan jämförande bedömning av kvalifikationer ska göras på lika grund.

(se punkt 40)

Hänvisning till

Personaldomstolen: 15 december 2010, Almeida Campos m.fl. mot rådet, F‑14/09, punkterna 37 och 38

2.      Tjänstetid i lönegraden och sammanlagd tjänstetid kan endast i andra hand beaktas som kriterier för befordran, om de kvalifikationer som konstaterats på grundval av artikel 45.1 i tjänsteföreskrifterna visar sig vara likvärdiga. Tillsättningsmyndigheten kan dock lagligen göra en jämförelse av de befordringsbara tjänstemännens kvalifikationer på grundval av stabiliteten över tid hos deras respektive kvalifikationer.

Kvalifikationernas konstanta nivå över tid utgör inte ett separat kriterium i förhållande till de tre kriterier som avses i artikel 45.1 i tjänsteföreskrifterna utan hänför sig direkt till det första av dessa kriterier, vilket grundar sig på tjänstemännens rapporter. Närmare bestämt medför kriteriet kvalifikationernas konstanta nivå över tid att de befordringsbara tjänstemännens samtliga kvalifikationer bättre kan beaktas, under iakttagande av principen om likabehandling. Om tillsättningsmyndigheten endast beaktade den senaste eller de senaste rapporterna avseende de befordringsbara tjänstemännen skulle den jämförande bedömningen av deras kvalifikationer bli felaktig, eller åtminstone ofullständig, eftersom tillsättningsmyndigheten inte undersökte samtliga kvalifikationer för de befordringsbara tjänstemännen som har mer än två års tjänstetid i lönegraden. Användningen av plural i formuleringen ”tjänstemannens rapport[er]” i artikel 45.1 tjänsteföreskrifterna pekar på att tillsättningsmyndigheten i princip är skyldig att beakta samtliga rapporter rörande tjänstemannen som upprättats sedan denne uppnådde lönegraden, vilket innebär att ett kriterium som kvalifikationernas konstanta nivå över tid måste beaktas. Kriteriet kvalifikationernas konstanta nivå över tid får dock inte endast innebära att kriteriet som grundar sig på antal tjänsterår återinförs i den jämförande bedömningen enligt artikel 45.1 i tjänsteföreskrifterna, eftersom det är mycket möjligt att stort antal tjänsteår inte alls motsvarar höga kvalifikationer som är konstanta över tid. Detta innebär att dessa båda kriterier inte alls sammanfaller, även om det kan finnas ett visst samband mellan dem.

(se punkterna 43 och 44)

Hänvisning till

Tribunalen: 15 januari 2014, Stols mot rådet, T‑95/12 P, punkterna 41–44

Personaldomstolen: 13 december 2011, Stols mot rådet, F‑51/08 RENV, punkt 47

3.      Tillsättningsmyndigheten förfogar, vid bedömningen av de kvalifikationer som ska beaktas när den fattar ett beslut om befordran enligt artikel 45 i tjänsteföreskrifterna, över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning och unionsdomstolens kontroll i detta avseende ska endast avse frågan huruvida nämnda myndighet, med hänsyn till de tillvägagångssätt och medel som har kunnat bibringa den dess bedömning, har hållit sig inom sådana gränser att den inte kan klandras för detta, och att den inte har använt sina befogenheter på ett uppenbart oriktigt sätt. Domstolen kan således inte ersätta tillsättningsmyndighetens bedömning av de befordringsbara tjänstemännens kvalifikationer och meriter med sin egen. Domstolen ska endast kontrollera huruvida den jämförande bedömningen av kvalifikationer som föreskrivs i artikel 45.1 i tjänsteföreskrifterna varit objektiv och korrekt utifrån de uppgifter som tillsättningsmyndigheten lämnat angående bedömningsförfarandet före nämnda jämförande bedömning. Det ankommer således inte på unionsdomstolen att pröva om administrationens bedömning av en tjänstemans eller en kontraktsanställds yrkeskompetens är välgrundad när den innefattar invecklade värdeomdömen som på grund av sin beskaffenhet inte kan granskas objektivt.

Administrationens utrymme för skönsmässig bedömning är emellertid begränsat med hänsyn till kravet på att jämförelsen av de berörda ska företas opartiskt och med omsorg, i tjänstens intresse och i enlighet med likabehandlingsprincipen. Även om tillsättningsmyndigheten har befogenhet att genomföra en sådan jämförelse enligt det förfarande och de metoder som den anser vara lämpligast, ska denna jämförelse i praktiken göras på lika grund och utifrån jämförbara informationskällor.

En bedömningsmetod för att jämföra tjänstemännens kvalifikationer som består i att genomsnittet av de analytiska bedömningarna av befordringsbara tjänstemän jämförs med genomsnittet av de analytiska bedömningarna av tjänstemännen i deras respektive generaldirektorat är ändamålsenlig i den mån den bidrar till att eliminera den subjektivitet som följer av olika betygsättares bedömningar.

Tillsättningsmyndigheten har i detta syfte befogenhet enligt artikel 45 i tjänsteföreskrifterna att jämföra kvalifikationerna enligt det förfarande och de metoder som den anser vara lämpligast. Denna befogenhet begränsas emellertid av skyldigheten att genomföra jämförelsen av kandidaterna med omsorg och opartiskhet, i tjänstens intresse och i enlighet med principen om likabehandling. I praktiken ska granskningen göras på lika grund och utifrån jämförbara informationskällor.

(se punkterna 57, 58, 90 och 91)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 13 juli 1995, Rasmussen mot kommissionen, T‑557/93, punkt 20, och där angiven rättspraxis; 3 oktober 2000, Cubero Vermurie mot kommissionen, T‑187/98, punkt 85

Tribunalen: 16 maj 2013, Canga Fano mot rådet, T‑281/11 P, punkterna 41 och 42, och där angiven rättspraxis; ovannämnda målet Stols mot rådet, punkterna 29–31

Personaldomstolen: 14 juli 2011, Praskevicius mot parlamentet, F‑81/10, punkt 53

4.      När det gäller unionsdomstolens kontroll av de val administrationen gjort vad gäller befordran föreligger ett uppenbart fel när felet lätt kan urskiljas och går att upptäcka utan svårighet mot bakgrund av de kriterier som lagstiftaren fastställt för beslut i frågor om befordran. För att administrationen ska kunna anses ha gjort sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning som gör att ett beslut om befordran eller en karriärutvecklingsrapport ska ogiltigförklaras måste följaktligen den bevisning som det ankommer på sökanden att inge vara sådan att administrationens bedömningar förlorar sin trovärdighet. Med andra ord kan talan inte bifallas med stöd av grunden om uppenbart fel om den ifrågasatta bedömningen, trots sökandens upplysningar, ändå kan anses korrekt eller giltig.

(se punkt 59)

Hänvisning till

Tribunalen: ovannämnda målet Canga Fano mot rådet, punkt 127

Personaldomstolen: 24 mars 2011, Canga Fano mot rådet, F‑104/09, punkt 35; 12 december 2012, Cerafogli mot ECB, F‑43/10, punkt 131, vilken har överklagats till tribunalen, där överklagandet nu är anhängigt som mål T‑114/13 P