Language of document : ECLI:EU:F:2014:160

BESLUT MEDDELAT AV ORDFÖRANDEN FÖR EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL

den 12 juni 2014

Mål F‑28/14 R

Stéphane De Loecker

mot

Europeiska utrikestjänsten

”Personalmål – Tillfälligt anställd – Uppsägning av avtal – Interimistiskt förfarande – Ansökan om uppskov med verkställighet – Huruvida talan i huvudsaken kan tas upp till sakprövning”

Saken:      Talan, väckt med stöd av artikel 278 FEUF och 157 EA, som är tillämpliga på Euratom-fördraget enligt artikel 106a, genom vilken Stéphane De Loecker har ansökt om uppskov med verkställigheten, i väntan på avgörandet i sak, av: – beslutet av den 20 december 2013 från Europeiska unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik (nedan kallad utrikesrepresentanten) att säga upp sökandens kontrakt som tillfälligt anställd i den mening som avses i artikel 2 e i anställningsvillkoren för övriga anställda med verkan från den 31 mars 2014, – beslutet av utrikesrepresentanten att vägra låta sökanden yttra sig avseende det klagomål om förekommen mobbning som denne ingett med avseende på den administrativa chefen för Europeiska utrikestjänsten, – beslutet att avslå sökandens ansökan om att en extern utredare med mycket hög kompetens skulle anlitas i syfte att granska klagomålet om förekommen mobbning, – beslutet att låta registrera sökandens klagomål ”såsom en ansökan som ska behandlas av Europeiska kommissionens generaldirektorat för personal och säkerhet”.

Avgörande:      Stéphane De Loeckers ansökan om interimistiska åtgärder avslås. Frågan om rättegångskostnader anstår.

Sammanfattning

1.      Interimistiskt förfarande – Uppskov med verkställigheten – Sakprövningsförutsättningar – Sökandens intresse av att uppskov med verkställigheten sker – Ansökan om uppskov med verkställigheten av ett beslut av utrikesrepresentanten att inte ta emot en tjänsteman för att tillhandahålla närmare uppgifter angående ett beslut – Uppskov med verkställigheten påverkar inte sökandens situation – Avvisning – Ansökan om uppskov med verkställigheten av beslutet att inte anlita en utredare i syfte att granska ett klagomål om förekommen mobbning – Upptagande till sakprövning

(Artikel 278 FEUF; personaldomstolens rättegångsregler, artikel 102.2)

2.      Talan väckt av tjänstemän – Rättsakt som går någon emot – Begrepp – Skyddsåtgärd – Omfattas inte

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

3.      Talan väckt av tjänstemän – Rättsakt som går någon emot – Begrepp – Beslut från utrikesrepresentanten att låta ett klagomål om förekommen mobbning behandlas av kommissionen – Omfattas inte

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

4.      Interimistiskt förfarande – Uppskov med verkställigheten – Interimistiska åtgärder – Villkor för beviljande – Situation som ställer krav på skyndsamhet – Allvarlig och irreparabel skada – Bevisbörda – Ideell skada som inte kan gottgöras bättre i det interimistiska förfarandet än i förfarandet rörande huvudsaken – Situation som ställer krav på skyndsamhet föreligger inte

(Artikel 278 FEUF och 279 FEUF; personaldomstolens rättegångsregler, artikel 102.2)

5.      Interimistiskt förfarande – Uppskov med verkställigheten – Villkor för beviljande – Allvarlig och irreparabel skada – Orsakssamband mellan påstådd skada och den omtvistade rättsakten

(Artikel 278 FEUF)

1.      I princip kan en ansökan om uppskov med verkställigheten inte framställas mot ett negativt förvaltningsbeslut, eftersom beviljandet av ett uppskov inte kan leda till att sökandens ställning ändras. Precis så är emellertid fallet när det är fråga om ett beslut om uppskov med verkställigheten av utrikesrepresentantens beslut att inte ta emot en tjänsteman för att tillhandahålla närmare uppgifter angående ett beslut. Uppskov med verkställigheten skulle nämligen inte ha någon praktisk betydelse för sökanden, eftersom det inte kan anses vara ett positivt förvaltningsbeslut som ger sökanden rätt att tas emot av utrikesrepresentanten. Ett beslut om uppskov med verkställigheten kan således inte påverka sökandens situation.

Utrikesrepresentantens beslut att inte anlita någon extern utredare med hög kompetens för att granska sökandens klagomål om förekommen mobbning är oskiljaktigt förbundet med beslutet att låta kommissionen behandla klagomålet. Nämnda beslut att inte anlita någon utredare kan följaktligen inte anses utgöra ett negativt förvaltningsbeslut.

(se punkterna 27 och 28)

Hänvisning till

Tribunalen: beslut Ellinikos Niognomon/kommissionen, T‑312/08 R, EU:T:2008:407, punkt 26; ochHenkel och Henkel France/kommissionen, T‑607/11 R, EU:T:2012:22, punkt 21

Personaldomstolen: beslut Bermejo Gardee/EESK, F‑41/10 R, EU:F:2010:89, punkt 38

2.      En enkel skyddsåtgärd som är avsedd att säkerställa ett beslut från administrationen som redan är föremål för talan, utgör inte en rättsakt som går någon emot.

(se punkt 31)

3.      Rättsakter som förbereder ett beslut anses inte utgöra en rättsakt som går någon emot. Det är först då talan väcks mot det beslut som förfarandet utmynnade i som tjänstemannen kan göra gällande fel i tidigare rättsakter som hänger nära samman med beslutet. Även om vissa rent förberedande åtgärder kan gå en tjänsteman emot då de kan påverka innehållet i en senare rättsakt mot vilken talan kan väckas, kan de dock inte vara föremål för en självständig talan och måste bestridas i samband med en talan mot rättsakten.

Förberedande åtgärder, såsom ett beslut från utrikesrepresentanten – i dess egenskap av myndighet med behörighet att ingå avtal för Europeiska utrikestjänstens räkning – om att låta kommissionen behandla ett klagomål om förekommen mobbning och att inte anlita någon extern utredare med hög kompetens för att granska klagomålet, ger uttryck för hur klagomålet ska handläggas och kan inte vara föremål för en särskild talan, det vill säga en annan talan än talan mot administrationens slutliga beslut. Vare sig förekomsten, om den antas ha styrkts, av ett åsidosättande av rätten till försvar och principen om opartiskhet, eller den omständigheten att institutionen ska ha inlett en utredning mot bakgrund av en ansökan om bistånd, innebär i sig att det får anses ha visats att det föreligger rättsakter som går någon emot, det vill säga rättsakter mot vilka talan kan väckas.

(se punkterna 34, 35 och 37)

Hänvisning till

Domstolen: beslut Santarelli/kommissionen, 78/87 och 220/87, EU:C:1988:255, punkt 13 ochGómez-Reino/kommissionen, C‑471/02 P(R), EU:C:2003:210, punkt 65

Förstainstansrätten: dom Latino/kommissionen, T‑145/01, EU:T:2003:42, punkt 101

Personaldomstolen: beslut Nijs/revisionsrätten, F‑64/08, EU:F:2008:179, punkt 17; dom Marcuccio/kommissionen, F‑65/09, EU:F:2010:149, punkt 42, och där angiven rättspraxis och Marcuccio/kommissionen, F‑1/10, EU:F:2010:166, punkt 47, och där angiven rättspraxis

4.      Syftet med förfaranden om interimistiska åtgärder är inte att säkerställa skadeersättning utan att garantera att avgörandet i sak får full verkan. Om detta mål ska uppnås måste de sökta åtgärderna vara brådskande på ett sådant sätt att det är nödvändigt, för att inte allvarligt och irreparabelt skada sökandens intressen, att de beslutas och får verkningar innan målet i avgörs sak. Dessutom är det den part som har ansökt om interimistiska åtgärder som har bevisbördan för att vederbörande inte kan vänta till målet har prövats i sak utan att åsamkas en sådan skada.

I förevarande fall föreligger det inte någon situation som ställer krav på skyndsamhet. Beviljande av uppskov med verkställigheten innebär inte att en påstådd ideell skada gottgörs bättre i det interimistiska förfarandet än om det omtvistade beslutet ogiltigförklaras i förfarandet rörande huvudsaken.

(se punkterna 38 och 55)

Hänvisning till

Personaldomstolen: 12 september 2013, De Loecker mot Europeiska utrikestjänsten, F‑78/13 R, EU:F:2013:134, punkterna 20 och 25, och där angiven rättspraxis

5.      Beviljande av uppskov med verkställigheten av en rättsakt är endast motiverad om det föreligger ett orsakssamband mellan den ifrågavarande rättsakten och den påstådda allvarliga och irreparabla skadan, och närmare bestämt endast om nämnda rättsakt har haft avgörande betydelse för den uppkomna skadan.

(se punkt 56)

Hänvisning till

Domstolen: beslut Marcuccio/kommissionen, C‑399/02 P(R), EU:C:2003:90, punkt 26

Tribunalen: beslut Al-Chihabi/rådet, T‑593/11 R, EU:T:2011:770, punkt 16, och där angiven rättspraxis