Language of document : ECLI:EU:C:2014:101

Mål C‑470/12

Pohotovosť s. r. o.

mot

Miroslav Vašuta

(begäran om förhandsavgörande från Okresný súd Svidník)

”Begäran om förhandsavgörande – Konsumentkreditavtal – Oskäliga avtalsvillkor – Direktiv 93/13/EEG – Verkställighet av en skiljedom – Interventionsansökan i ett mål om verkställighet – Konsumentskyddsförening – Nationell lagstiftning som inte medger en sådan intervention – Medlemsstaternas processuella autonomi”

Sammanfattning – Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 27 februari 2014

1.        Domstolsförfarande – Muntligt förfarande – Börjar löpa på nytt – Skyldighet att återuppta det muntliga förfarandet för att möjliggöra för parterna att yttra sig om rättsfrågor som tas upp i generaladvokatens förslag till avgörande – Föreligger inte – Begäran att höra en person som inte är part i tvisten vid den nationella domstolen – Otillåtet

(Artiklarna 252 andra stycket FEUF och 267 FEUF; domstolens rättegångsregler, artiklarna 83 och 97.1)

2.        Begäran om förhandsavgörande – Anhängiggörande vid domstolen – De nationella domstolarnas behörighet – Omfattning – Överklagande av ett beslut att begära förhandsavgörande – Vidhållande, ändring eller återkallelse av begäran om förhandsavgörande – Den hänskjutande domstolens bedömning

(Artikel 267 FEUF; domstolens rättegångsregler, artikel 100)

3.        Konsumentskydd – Oskäliga villkor i konsumentavtal – Direktiv 93/13 – Talan om verkställighet av en lagakraftvunnen skiljedom – Skyldighet för den domstol som ska pröva ansökan om verkställighet att ex officio pröva huruvida skiljeklausulen är oskälig – Räckvidd

(Rådets direktiv 93/13, artiklarna 6 och 7)

4.        Konsumentskydd – Oskäliga villkor i konsumentavtal – Direktiv 93/13 – Medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor – Nationell lagstiftning enligt vilken en konsumentskyddsförening inte får intervenera till stöd för en konsument i ett mål om verkställighet av en lagakraftvunnen skiljedom – Tillåtet – Gränser – Iakttagande av likvärdighets- och effektivitetsprinciperna – Räckvidd

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 38 och 47; rådets direktiv 93/13, artiklarna 6.1, 7.1, 7.2 och 8)

5.        Begäran om förhandsavgörande – Domstolens behörighet – Tolkningen av nationell rätt – Omfattas inte

(Artikel 267 FEUF)

1.        Se domen.

(se punkterna 21–23)

2.        Det framgår av artikel 267 FEUF att förfarandet med förhandsavgörande förutsätter att ett mål faktiskt är anhängigt vid den nationella domstolen och att den nationella domstolen inom ramen för detta mål kommer att fatta ett beslut med beaktande av förhandsavgörandet. Om den hänskjutande domstolen anger vid domstolen att det mål som anhängiggjorts vid den fortfarande pågår är en sådan uppgift från en nationell domstol bindande för EU-domstolen och kan i princip inte ifrågasättas av parterna i målet vid den nationella domstolen.

När ett beslut om hänskjutande har överklagats, är det enligt artikel 267 FEUF endast den domstol som har beslutat att begära förhandsavgörande som är ansvarig för bedömningen av huruvida begäran om förhandsavgörande är relevant och nödvändig. Detta gäller med förbehåll för den begränsade prövning som domstolen företar. Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att beakta följderna av ett avgörande som meddelas efter ett överklagande av beslutet att begära förhandsavgörande och, i synnerhet, att avgöra om dess begäran om förhandsavgörande ska vidhållas, om den ska ändras eller om den ska återkallas. I klarhetens och rättssäkerhetens intresse ska domstolen hålla sig till beslutet att begära förhandsavgörande, vilket måste ges verkan så länge det inte har upphävts eller ändrats av den domstol som har fattat det, eftersom det endast är denna sistnämnda domstol som kan besluta om ett upphävande eller en ändring. Det är endast om appellationsdomstolen – i enlighet med tillämpliga nationella processrättsliga bestämmelser – beslutar att upphäva den hänskjutande domstolens beslut att inte beakta att sökanden i målet vid den domstolen har återkallat sin ansökan och förordnar att den hänskjutande domstolens begäran om förhandsavgörande ska återkallas, som EU-domstolen i konsekvens med ett sådant beslut kan avskriva målet efter att i förekommande fall ha inhämtat den hänskjutande domstolens yttrande.

(se punkterna 28 och 30–33)

3.        Se domen.

(se punkterna 39–42)

4.        Rådets direktiv 93/13 om oskäliga villkor i konsumentavtal, särskilt artiklarna 6.1, 7.1 och 8, jämförda med artiklarna 38 och 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, ska tolkas så, att det inte utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken det inte är tillåtet för en konsumentskyddsförening att intervenera till stöd för en konsument i ett mål om verkställighet som inletts mot denne med avseende på en lagakraftvunnen skiljedom.

Direktiv 93/13 och de direktiv som har ersatt detta och som omfattar kompletterande konsumentskyddsbestämmelser, innehåller nämligen inte några bestämmelser som reglerar den funktion som konsumentskyddsföreningar kan eller ska fylla i enskilda mål som avser en konsument. I direktiv 93/13 regleras därför inte frågan huruvida sådana föreningar ska ha rätt att intervenera till stöd för konsumenter i enskilda mål. Eftersom unionslagstiftningen inte innehåller några bestämmelser om konsumentskyddsföreningarnas möjligheter att intervenera i enskilda mål som omfattar konsumenter, ska – enligt principen om medlemsstaternas processuella autonomi – sådana bestämmelser föreskrivas i den inhemska rättsordningen i varje medlemsstat. Dessa bestämmelser får emellertid varken vara mindre förmånliga än dem som reglerar liknande nationella situationer (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen).

Eftersom direktiv 93/13 inte innehåller några bestämmelser om att konsumentskyddsföreningar har rätt att intervenera i enskilda mål som omfattar konsumenter, kan artikel 38 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – enligt vilken en hög nivå i fråga om konsumentskydd ska tryggas i unionens politik – inte ensam läggas till grund för att tolka direktivet så, att en sådan rätt ska anses föreligga.

Eftersom det, i tvister mellan en näringsidkare och en konsument, enligt direktiv 93/13 fordras ett faktiskt ingripande från någon annan än de avtalsslutande parterna, nämligen av den domstol som ska pröva sådana tvister, kan det inte göras gällande att ett beslut att inte tillåta en förening att intervenera till stöd för en konsument utgör ett åsidosättande av konsumentens eller föreningens rätt till ett effektivt rättsmedel som garanteras i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

(se punkterna 45, 46, 52–54 och 57 samt domslutet)

5.        Se domen.

(se punkterna 59 och 60)