Language of document : ECLI:EU:C:2015:391

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

YVES BOT

föredraget den 11 juni 2015(1)

Mål C‑266/14

Federación de Servicios Privados del sindicato Comisiones Obreras (CC.OO.)

mot

Tyco Integrated Security SL,

Tyco Integrated Fire & Security Corporation Servicios SA

(begäran om förhandsavgörande från Audiencia Nacional (Spanien))

”Skydd för arbetstagares säkerhet och hälsa – Direktiv 2003/88/EG – Arbetstidens förläggning – Begreppet arbetstid – Rörliga arbetstagare – Avsaknad av en fast arbetsplats eller en arbetsplats där arbetet vanligtvis utförs – Tid det tar att förflytta sig från arbetstagarens hem till den första kunden och från den sista kunden till hemmet”





1.        Förevarande begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 2.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden.(2)

2.        Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan Federación de Servicios Privados del sindicato Comisiones Obreras (CC.OO.) och å andra sidan Tyco Integrated Security SL och Tyco Integrated Fire & Security Corporation Servicios SA (nedan kallade de aktuella företagen). Målet gäller företagens vägran att räkna den tid som det varje dag tar för deras anställda att förflytta sig från hemmet till den första kunden och från den sista kunden till hemmet, som arbetstid i den mening som avses i artikel 2.1 i direktiv 2003/88.

3.        I detta förslag till avgörande kommer jag att redogöra för skälen till varför jag anser att artikel 2.1 i direktiv 2003/88 ska tolkas så, att den tid som det tar för rörliga arbetstagare, det vill säga arbetstagare som inte har någon fast arbetsplats eller någon arbetsplats där arbetet vanligtvis utförs, att förflytta sig från hemmet till den första kund som arbetsgivaren har anvisat och från den sista kund som arbetsgivaren har anvisat till hemmet, under sådana omständigheter såsom dem i det nationella målet, utgör arbetstid i den mening som avses i bestämmelsen.

I –    Tillämpliga bestämmelser

A –    Unionsrätt

4.        Artikel 1 i direktiv 2003/88 har följande lydelse:

”1.      I detta direktiv föreskrivs minimikrav på säkerhet och hälsa vid förläggningen av arbetstiden.

2.      Detta direktiv är tillämpligt på

a)      minimitider för dygnsvila, veckovila och årlig semester, vidare på raster och begränsning av veckoarbetstiden, samt

b)      vissa former av nattarbete, skiftarbete och arbetsrytm.

3.      Detta direktiv skall tillämpas på all verksamhet, såväl offentlig som privat, i den betydelse som avses i artikel 2 i direktiv 89/391/EEG[(3)], utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 14, 17, 18 och 19 i detta direktiv.

Detta direktiv skall inte tillämpas på sjömän, enligt definitionen i direktiv 1999/63/EG, dock utan att detta påverkar tillämpningen av artikel 2.8 i det här direktivet[(4)].

4.      Bestämmelserna i direktiv [89/391] är fullt tillämpliga på de fall som avses i punkt 2 utan att det påverkar tillämpningen av strängare eller mer detaljerade bestämmelser i det här direktivet.”

5.        I artikel 2.1, 2.2 och 2.7 i direktiv 2003/88, som har rubriken ”Definitioner”, föreskrivs följande:

”I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

1.      arbetstid: all tid i enlighet med nationell lagstiftning eller praxis då arbetstagaren står till arbetsgivarens förfogande samt därvid utför verksamheter eller uppgifter.

2.      viloperiod: varje period som inte är arbetstid.

7.      mobila arbetstagare: arbetstagare som är anställda som resande personal av företag som bedriver person- eller godstransport på väg, i luften eller via inre vattenvägar.”

6.        I artikel 3 i direktivet, som har rubriken ”Dygnsvila”, föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att se till att varje arbetstagare får minst elva timmars sammanhängande ledighet per 24-timmarsperiod.”

B –    Spansk rätt

7.        I artikel 34 i den konsoliderade lagen om arbetstagare, som antogs genom kungligt lagstiftningsdekret 1/1995 (Real Decreto Legislativo 1/1995 por el que se aprueba el texto refundido de la Ley del Estatuto de los Trabajadores), av den 24 mars 1995,(5) i den version som var tillämplig vid tiden för omständigheterna i det nationella målet, föreskrivs följande:

”1.      Bestämmelser om arbetstidens längd ska fastställas i kollektivavtal eller i anställningsavtal.

Den ordinarie arbetstiden får i genomsnitt inte överstiga 40 timmar per vecka med faktiskt arbete beräknat per år.

3.      Minst 12 timmar ska förflyta mellan slutet av en arbetsdag och början av följande arbetsdag.

Antalet ordinarie arbetstimmar av faktiskt arbete får inte överstiga 9 timmar per dag, såvida inte en annan fördelning av den dagliga arbetstiden har fastställts i kollektivavtal eller annars i avtal mellan företaget och representanter för arbetstagarna, varvid vilan mellan arbetsdagar under alla omständigheter ska iakttas.

5.      Arbetstiden ska beräknas så, att arbetstagaren befinner sig på sin arbetsplats såväl när den dagliga arbetstiden påbörjas som när den avslutas.

… ”

II – Bakgrund till det nationella målet och tolkningsfrågan

8.        De företag som är aktuella i det nationella målet är två företag som installerar och underhåller säkerhetssystem. Företagens huvudsakliga verksamhet är att installera och underhålla system för inbrottslarm och för stöldlarm i butiker.

9.        Teknikerna hos de två företagen, som uppgår till cirka 75 personer för var och ett av företagen, tillhandahåller tjänster i de flesta av Spaniens provinser, och varje tekniker tillhör en provins eller ett bestämt geografiskt område.

10.      År 2011 stängde de aktuella företagen sina kontor i olika provinser, och de anställda kom att tillhöra huvudkontoret i Madrid (Spanien).

11.      Teknikerna hos de två företagen installerar och underhåller säkerhetsanordningar i privata hus samt i industriella och kommersiella anläggningar som är belägna i det geografiska område som dessa tekniker tillhör, och det omfattar hela eller en del av den provins som de arbetar i, eller till och med flera provinser.

12.      Dessa arbetstagare förfogar över företagsfordon med vilka de dagligen förflyttar sig från hemmet till de platser där de ska utföra installations- eller underhållsarbeten på säkerhetssystem. De använder samma fordon för att återvända hem efter att ha avslutat sin arbetsdag.

13.      Enligt Audiencia Nacional (Spanien), kan avståndet mellan en arbetstagares hem och den plats där denne ska utföra ett arbete variera i stor utsträckning och ibland överstiga 100 kilometer.

14.      Teknikerna ska även en eller flera gånger i veckan åka till ett transportlogistikkontor i närheten av deras hem för att hämta material, anordningar och lösa delar som de behöver i sitt arbete.

15.      För att utföra sina uppgifter förfogar arbetstagarna över en mobiltelefon av märket Blackberry för att de på distans ska kunna kommunicera med huvudkontoret i Madrid. Med en installerad applikation i telefonen kan arbetstagarna varje dag innan arbetsdagen påbörjas ta emot en färdplan över de olika platser som de under dagen ska besöka inom det geografiska område där arbetstagaren är verksam, och över tidpunkterna för kundmötena. Med hjälp av en annan applikation antecknar arbetstagarna uppgifterna om de arbeten som utförts och skickar dem till sina företag, i syfte att registrera de problem som uppstod och de åtgärder som vidtogs.

16.      De aktuella företagen räknar varken den tid som varje dag avsätts för dagens första förflyttning, nämligen från arbetstagarens hem till den första kunden, eller för dagens sista förflyttning, nämligen från den sista kunden till arbetstagarens hem, som arbetstid. Företagen anser nämligen att det är fråga om vilotid.

17.      De aktuella företagen beräknar således arbetsdagen som den tid som förflyter från det att arbetstagaren anländer hos dagens första kund och den tidpunkt då arbetstagaren åker från den sista kunden, i och med att det endast är de förflyttningar som görs mellan kunderna som beaktas.

18.      Innan kontoren i provinserna stängde, beräknade de aktuella företagen arbetstiden så, att den började löpa när arbetstagaren anlände till företagets lokaler för att hämta det fordon som arbetstagaren förfogade över och för att få förteckningen över de kunder som skulle besökas samt färdplanen. Arbetstiden löpte till ända när arbetstagaren återvände till företagets lokaler för att lämna fordonet.

19.      Den hänskjutande domstolen anser att begreppen arbetstid och vilotid i direktiv 2003/88 är motsatta begrepp, och därmed är det enligt direktivet inte möjligt att beakta en situation däremellan. Den hänskjutande domstolen påpekade även att den tid som det tar att förflytta sig från arbetstagarens hem till arbetsplatsen och från arbetsplatsen till hemmet inte betraktas som arbetstid i artikel 34.5 i den konsoliderade lagen om arbetstagare. Den nationella lagstiftaren har, enligt den hänskjutande domstolen, valt förevarande lösning, eftersom lagstiftaren ansåg att arbetstagaren är fri att välja var han eller hon vill bo, vilket innebär att det är arbetstagaren själv som bestämmer om han eller hon väljer att bo nära eller långt ifrån sin arbetsplats utifrån sina möjligheter.

20.      Den hänskjutande domstolen påpekade att i fallet med mobila arbetstagare inom sektorn för vägtransport ska denna uppfattning nyanseras. Den nationella lagstiftaren förefaller nämligen ha ansett att för denna kategori av arbetstagare utgörs deras arbetsplats av själva fordonet och därför betraktas den tid som dessa arbetstagare förflyttar sig som arbetstid. Den hänskjutande domstolen undrar således om situationen för de arbetstagare som är aktuella i det nationella målet kan anses liknas vid situationen för de mobila arbetstagarna inom vägtransportsektorn.

21.      Enligt den hänskjutande domstolen innebär den omständigheten att förevarande arbetstagare några timmar före besöket informeras på sina mobiltelefoner om den sträcka de ska köra och om de specifika tjänster som de ska tillhandahålla kunderna, att de inte längre kan anpassa sitt privatliv och sin bosättningsort med hänsyn till närheten till arbetsplatsen, eftersom denna varierar från dag till dag. Av detta följer att den tid det tar att förflytta sig inte kan betraktas som vilotid med beaktande av bland annat syftet att skydda arbetstagares säkerhet och hälsa vilket eftersträvas i direktiv 2003/88. Vidare är det enligt den hänskjutande domstolen inte heller fråga om tid under vilken arbetstagaren i egentlig mening står till arbetsgivarens förfogande för att anförtros någon annan uppgift än att förflytta sig. Det är dock oklart om det enligt direktivet är fråga om arbetstid eller vilotid.

22.      Under dessa omständigheter beslutade Audiencia National att vilandeförklara målet och att hänskjuta följande fråga till domstolen:

”Ska artikel 2 i direktiv [2003/88] tolkas så, att den tid det tar att förflytta sig i början och i slutet av en arbetsdag för en arbetstagare som inte har en fast arbetsplats, utan som varje dag förflyttar sig från sitt hem till platsen för en av företagets kunder, vilken skiljer sig åt varje dag, och som återvänder hem från platsen för en annan kund vilken också varierar (enligt en resväg eller lista som fastställts av företaget föregående dag) inom gränserna för ett mer eller mindre omfattande geografiskt område, under de omständigheter i det nationella målet som det redogjorts för i motiveringen till denna fråga, ska anses utgöra ’arbetstid’ enligt definition av detta begrepp i nämnda artikel i direktivet, eller ska denna tid tvärtom anses utgöra en ’viloperiod’?”

III – Min bedömning

23.      Den hänskjutande domstolen har i huvudsak ställt sin tolkningsfråga för att domstolen ska uttala sig om artikel 2.1 i direktiv 2003/88 ska tolkas så, att den tid som det tar för rörliga arbetstagare, det vill säga arbetstagare som inte har någon fast arbetsplats eller någon arbetsplats där arbetet vanligtvis utförs, att förflytta sig från hemmet till den första kund som arbetsgivaren har anvisat och från den sista kund som arbetsgivaren har anvisat till hemmet, under sådana omständigheter såsom de i det nationella målet, utgör arbetstid i den mening som avses i bestämmelsen.

24.      Direktiv 2003/88 syftar till att föreskriva minimikrav för att förbättra arbetstagarnas livs- och arbetsvillkor genom en harmonisering av nationella bestämmelser om i synnerhet arbetstidens längd. Denna harmonisering på unionsnivå av arbetstidens förläggning syftar till att säkerställa ett bättre skydd för arbetstagarnas säkerhet och hälsa genom att låta dem åtnjuta viloperioder av en viss minsta längd – särskilt per dag och vecka – och adekvata raster, samt genom att föreskriva en längsta genomsnittliga veckoarbetstid på 48 timmar, vilket utgör den maximala arbetstiden, varvid det uttryckligen anges att den inbegriper övertid.(6)

25.      Med hänsyn till detta grundläggande syfte ska varje arbetstagare ha rätt till lämpliga viloperioder. Viloperioderna ska inte bara vara effektiva i den meningen att de berörda personerna ges möjlighet att vila sig och återfå krafterna till följd av den trötthet som deras arbete har gett upphov till. De ska även vara förebyggande genom att i möjligaste mån minska risken för den försämring av arbetstagarnas säkerhet och hälsa som ackumulerad arbetstid utan nödvändig vila kan leda till.(7)

26.      De olika bestämmelserna i direktiv 2003/88 vad gäller maximal arbetstid och minimiperioder för vila, utgör regler av särskild betydelse i unionens socialrättsliga lagstiftning som ska tillerkännas varje arbetstagare, eftersom den utgör ett minimikrav som är nödvändigt för att säkerställa skyddet av arbetstagarnas säkerhet och hälsa.(8)

27.      Domstolen har vid upprepade tillfällen uttalat att begreppet arbetstid i den mening som avses i artikel 2.1 i direktivet definieras som varje period då arbetstagaren står till arbetsgivarens förfogande samt därvid utför verksamheter eller uppgifter i enlighet med nationell lagstiftning eller praxis och att detta begrepp ska förstås så, att det står i motsättning till begreppet viloperiod, eftersom dessa två begrepp utesluter varandra.(9)

28.      Domstolen har i detta sammanhang konstaterat dels att direktiv 2003/88 inte föreskriver något mellanting mellan arbete och vila, dels att arbetets intensitet eller arbetstagarens produktivitet inte ingår bland kriterierna för begreppet ”arbetstid”, i den mening som avses i detta direktiv.(10)

29.      Direktivet föreskriver således inte några ”gråperioder” som är ett mellanting mellan arbetstid och vilotid. I enlighet med den ordning som inrättades av unionslagstiftaren har domstolen intagit den ståndpunkten att det som inte omfattas av begreppet arbetstid omfattas av begreppet vilotid och tvärtom.

30.      Domstolen har även fastställt att begreppen arbetstid och viloperiod, i den mening som avses i direktiv 2003/88, utgör unionsrättsliga begrepp som ska definieras objektivt, med hänvisning till direktivets system och ändamål, nämligen att fastställa minimiregler för att förbättra arbetstagares livs- och arbetsvillkor. Det är nämligen endast genom en sådan självständig tolkning som det kan säkerställas att direktivet blir fullt verksamt och att nämnda begrepp kommer att tillämpas enhetligt i alla medlemsstater.(11)

31.      Definitionen av begreppet arbetstid i den mening som avses i artikel 2.1 i direktiv 2003/88 grundas på tre kriterier som med beaktande av domstolens praxis verkar ha betraktats som kumulativa. Det rör sig om det rumsliga kriteriet (att vara på arbetsplatsen), maktkriteriet (att stå till arbetsgivarens förfogande) och yrkeskriteriet (att utföra verksamheter eller uppgifter).(12)

32.      Jag anser att det strider mot direktivet att inte betrakta den tid som det tar för rörliga arbetstagare att förflytta sig från hemmet till den första kund som arbetsgivaren har anvisat och från den sista av arbetsgivaren anvisade kunden till hemmet, som arbetstid i den mening som avses i artikel 2.1 i direktiv 2003/88, eftersom de tre kriterierna i definitionen i nämnda bestämmelse är uppfyllda med avseende på denna kategori av arbetstagare.

33.      Jag kommer att visa detta genom att först pröva det sista av de tre kriterierna enligt vilket arbetstagaren ska utföra verksamheter eller uppgifter.

34.      De aktuella företagen anser att den verksamhet som teknikerna utövar endast ska förstås så, att den omfattar utförande av tekniska installationer och underhåll av säkerhetssystem. Enligt företagen borde emellertid inte den sträcka som arbetstagarna kör mellan hemmet och den första kunden och mellan den sista kunden och hemmet utgöra en del av deras verksamhet.

35.      Jag delar inte denna uppfattning.

36.      Rörliga arbetstagare kan definieras som arbetstagare som inte har någon fast arbetsplats eller någon arbetsplats där arbetet vanligtvis utförs. Dessa arbetstagare ska således varje dag utföra arbeten på olika platser.

37.      Det följer av denna definition att arbetstagarnas förflyttning är en del av den rörliga arbetstagarens tjänst och förflyttningen ingår således i utövandet av deras verksamhet.

38.      De aktuella arbetstagarna måste nödvändigtvis förflytta sig för att installera och underhålla säkerhetssystemen hos de olika kunder hos det företag som anställt dem. Med andra ord är arbetstagarnas förflyttning ett nödvändigt medel för att de ska kunna utföra tekniska arbeten hos de kunder som arbetsgivaren anvisar. Förflyttningarna ska således anses utgöra en del av dessa arbetstagares verksamhet.

39.      Såsom framgår av beslutet om hänskjutande tycks den hänskjutande domstolen framför allt hysa tvivel om huruvida det andra kriteriet i definitionen av arbetstid är uppfyllt, nämligen kriteriet att arbetstagaren ska stå till arbetsgivarens förfogande.

40.      Här rör det sig framför allt om ett maktkriterium, vilket innebär att arbetstagaren varaktigt har en underordnad ställning gentemot arbetsgivaren.(13)

41.      Att stå till arbetsgivarens förfogande är att befinna sig i en rättslig situation som kännetecknas av att arbetstagaren lyder under arbetsgivarens anvisningar och organisationsbefogenheter oavsett var arbetstagaren befinner sig. Med andra ord rör det sig om tid då arbetstagaren juridiskt sett är tvungen att följa arbetsgivarens instruktioner och utöva sin verksamhet för arbetsgivaren.

42.      När rörliga arbetstagare förflyttar sig från hemmet till den första kunden och från den sista kunden till hemmet, undandras de inte ledningsbefogenheter som deras arbetsgivare har. Det är fråga om förflyttningar som utförs inom ramen för det hierarkiska förhållande som binder dem till deras arbetsgivare.

43.      Arbetstagarna åker nämligen till de kunder som arbetsgivaren har anvisat för att utföra arbeten till arbetsgivarens fördel. Såsom Federación de Servicios Privados del sindicato Comisiones Obreras och Europeiska kommission har hävdat, står dessa arbetstagare till arbetsgivarens förfogande, eftersom de sträckor som de ska köra enbart är beroende av arbetsgivarens vilja. När arbetstagarna kör dessa sträckor är de dessutom underställda arbetsgivarens auktoritet, eftersom, om arbetsgivaren beslutar att ändra ordningen för kundbesöken eller att ställa in ett besök, är arbetstagarna tvungna att följa en sådan instruktion och åka till nästa kund i arbetsgivarens nya färdplan. När arbetstagaren i slutet av dagen åker hem kan arbetsgivaren på samma sätt kräva att arbetstagaren åker till ytterligare en kund om det behövs.

44.      I motsats till vad de aktuella företagen har gjort gällande, är det således inte enbart när de rörliga arbetstagarna befinner sig på plats för att utföra ett arbete som de är underställda arbetsgivarens instruktioner.

45.      Under diskussionerna vid domstolen uttrycktes en rädsla för att arbetstagarna utnyttjar den sträcka som körs i början och i slutet av dagen för att göra personliga ärenden. Jag anser inte att en sådan rädsla räcker för att påverka restidens rättsliga natur. Det ankommer på arbetsgivaren att införa nödvändiga kontrollinstrument för att förhindra eventuella missbruk. Oavsett vilken administrativ börda det innebär för arbetsgivaren att införa en sådan kontroll, utgör detta en motprestation för dennes val att stänga de fasta arbetsplatserna.

46.      Arbetsgivaren kan konkret begära att arbetstagarna tar den kortaste möjliga vägen. Då dessa arbetstagare redan är skyldiga att på den mobiltelefon som arbetsgivaren har tillhandahållit dem, konsultera tiderna för kundbesöken och vilka arbeten de ska utföra hos kunderna, är det dessutom enkelt att begära att de registrerar vilken tid de åker från hemmet och vilken tid de kommer hem. Arbetsgivaren har därmed möjlighet att kontrollera om restiden mellan arbetstagarens hem och den första kunden och mellan den sista kunden och hemmet är oskälig.

47.      Av dessa omständigheter följer att när rörliga arbetstagare förflyttar sig från hemmet till den första kund som arbetsgivaren har anvisat och från den sista kunden som arbetsgivaren har anvisat till hemmet, ska de anses stå till arbetsgivarens förfogande i den mening som avses i artikel 2.1 i direktiv 2003/88.

48.      Slutligen anser jag att det rumsliga kriteriet att arbetstagaren ska befinna sig på arbetsplatsen är uppfyllt. Med hänsyn till att det är en del av den rörliga arbetstagarens tjänst att förflytta sig, är arbetsplatsen, såsom jag tidigare angett, inte begränsad till teknikernas fysiska närvaro hos kunden. Av detta följer att när rörliga arbetstagare använder ett transportmedel för att åka till de kunder som arbetsgivaren har anvisat, oavsett tidpunkt på arbetsdagen, ska de anses befinna sig på arbetsplatsen i den mening som avses i artikel 2.1 i direktiv 2003/88.

49.      Jag vill härvid tillägga att jag inte anser att det vid prövningen av om kriterierna för arbetstid i den mening som avses i bestämmelsen är uppfyllda i det sammanhang som är specifikt för rörliga arbetstagare, ska göras någon skillnad mellan de aktuella sträckor som körs dels mellan arbetstagarens hem och en kund, dels mellan två kunder. Det har inte bestritts att arbetstagarnas förflyttning mellan två kunder ska betraktas som en del av deras arbetstid.

50.      Såsom framgår ovan utgör vidare dessa arbetstagares hem utgångs- och ankomstpunkt för de dagliga förflyttningarna, eftersom det saknas en fast arbetsplats eller en arbetsplats där arbetet vanligtvis utförs.

51.      Det framgår att inom de aktuella företagens tidigare organisation fick arbetstagarna sina färdplaner och arbetsblad när de kom till den fasta arbetsplatsen. Den sträcka de sedan körde mellan arbetsplatsen och den första kunden och mellan den sista kunden och arbetsplatsen betraktades som arbetstid.

52.      Jag förstår inte varför förflyttningarna i början och i slutet av dagen, som tidigare betraktades som arbetstid, inom de aktuella företagens nya organisation, nu inte ska anses omfattas av förevarande begrepp.

53.      Den omständigheten att utgångs- och ankomstpunkten är arbetstagarens hem är inte ett relevant skäl. Denna omständighet är nämligen endast en konsekvens av de aktuella företagens val att stänga de fasta arbetsplatserna.

54.      Inom de aktuella företagens nya organisation är det i hemmet som arbetstagarna tar emot den färdplan som han eller hon ska ansvara för. När de med fordonet åker till den första kunden, befinner de sig i samma situation som de arbetstagare som inom företagens föregående organisation åkte från en av företagens fasta arbetsplatser för att besöka den första kunden. Samma sak gäller för färden tillbaka.

55.      I likhet med vad som gällde inom de aktuella företagens tidigare organisation ska således arbetstagarnas förflyttning från hemmet till den första kunden och från den sista kunden till hemmet, betraktas som arbetstid i den mening som avses i artikel 2.1 i direktiv 2003/88.

56.      Sedan de fasta arbetsplatserna stängdes, kan de aktuella företagens arbetstagare inte längre fritt bestämma på vilket avstånd från sina arbetsplatser de vill bo. Dessa arbetstagare ska varje dag utföra arbeten på flera olika platser som de inte får vetskap om förrän dagen innan arbetsdagen påbörjas och i enlighet med en ordning som arbetsgivaren bestämmer. Jag anser i likhet med kommissionen att om de förflyttningar som arbetstagarna måste göra varje dag för att ta sig till kunderna, vilka de varken kontrollerar eller har någon kännedom om förrän föregående dag, kvalificerades som vilotid, skulle det innebära att de ålades en oproportionerlig börda, och det skulle strida mot det syfte som eftersträvas med direktivet 2003/88 att skydda arbetstagarnas säkerhet och hälsa. Däremot anser jag inte att det är oproportionerligt att de aktuella företagen ska stå för denna börda, som, tack vare användningen av ny teknologi, har valt att införa denna nya arbetsorganisation, som gynnar företagen i fråga om minskade kostnader för fasta arbetsplatser och som har möjlighet att besluta om längden på arbetstagarnas restid.

57.      Det ska erinras om att syftet med direktiv 2003/88 är att skydda arbetstagares hälsa och säkerhet. Arbetstagarnas garanti till minimiperioder för vila omfattas av detta mål. Dessa minimiperioder för vila påverkas om de förflyttningar som är aktuella i det nationella målet undantas från arbetstiden, och ett sådant förfarande strider således mot nämnda målsättning.(14) Med andra ord utgör direktiv 2003/88 hinder mot att rörliga arbetstagares vilotid förkortas till följd av att förflyttningarna i början och i slutet av dagen undantas från begreppet arbetstid i den mening som avses i artikel 2.1 i nämnda direktiv.

58.      Med hänsyn till domstolens definition av begreppet vilotid kan uppfattningen att den tid det tar för rörliga arbetstagare att förflytta sig från hemmet till den första kunden och från den sista kunden till hemmet inte ska betraktas som arbetstid i den mening som avses i artikel 2.1 i direktiv 2003/88 enkelt avfärdas.

59.      Domstolen slog med avseende på ”motsvarande kompensationsledighet” i den mening som avses i artikel 17.2 och 17.3 i direktiv 93/104/EG(15) fast att sådan ledighet karakteriseras av att ”arbetstagaren under dessa perioder inte har någon skyldighet gentemot arbetsgivaren som kan hindra honom från att fritt och oavbrutet ägna sig åt sina egna intressen, för att motverka de verkningar som arbetet har på den berördes säkerhet och hälsa. Sådana viloperioder skall följa omedelbart efter den arbetstid som de är avsedda att kompensera, i syfte att förebygga att arbetstagaren drabbas av ett trötthetstillstånd eller överansträngning till följd av en ackumulering av oavbruten arbetstid”.(16) Domstolen anförde även att ”[f]ör att arbetstagaren skall kunna vila sig på ett effektivt sätt måste han … ha möjlighet att dra sig undan från sin arbetsmiljö under ett visst antal timmar, som utöver att vara sammanhängande också skall följa direkt efter arbetstiden för att kunna göra det möjligt för den berörde att koppla av och bli kvitt den trötthet som hänger samman med utförandet av hans arbetsuppgifter”.(17)

60.      Viloperioderna syftar således till att avhjälpa den trötthet som arbetsperioderna har förorsakat. Det väsentliga syftet med viloperioderna skulle således åsidosättas om de skulle omfatta den tid som det tar för rörliga arbetstagare att förflytta sig från hemmet till den första kunden och från den sista kunden till hemmet.

61.      Av det ovan anförda följer enligt min mening att de tre kriterierna för begreppet arbetstid i den mening som avses i artikel 2.1 i direktiv 2003/88 är uppfyllda. Den tid som det tar för rörliga arbetstagare att förflytta sig från hemmet till den första kunden och från den sista kunden till hemmet, ska följaktligen betraktas som arbetstid i den mening som avses i denna bestämmelse.

62.      Jag anser att vissa delar av resonemanget i domstolens praxis som avser arbetstid för förare inom vägtransportsektorn – även om denna praxis är nära förbunden med de specifika drag som kännetecknar nämnda sektor – ger stöd för den lösning som jag föreslår till domstolen.

63.      I domen Skills Motor Coaches m.fl.(18) fann domstolen i huvudsak att en förare som själv kan välja hur han eller hon ska ta sig från bostaden till den plats där denna ska överta ett fordon, inte kan anses fritt förfoga över sin tid, varför denna tid inte ska anses utgöra vila i den mening som avses i artikel 1.5 i förordning (EEG) nr 3820/85(19). En sådan förare som för att överta och köra ett fordon tar sig till en bestämd plats, som hans eller hennes arbetsgivare har angett och som inte är belägen i den ort där företaget har sitt driftställe, uppfyller nämligen en förpliktelse gentemot sin arbetsgivare. Under denna resa förfogar föraren således inte fritt över sin tid.(20)

64.      I samma dom underströk domstolen att med hänsyn till att förordning nr 3820/85 syftar till att förbättra trafiksäkerheten, ska denna tid anses som annan arbetstid i den mening som avses i artikel 15 i förordning (EEG) nr 3821/85(21). Enligt domstolen överensstämmer en sådan tolkning med syftet att förbättra förarnas arbetsvillkor, eftersom det härigenom kan undvikas att tidsperioder under vilka förarna utför en verksamhet som är till deras arbetsgivares fördel anses utgöra viloperioder. Enligt domstolen var det härvid inte avgörande huruvida föraren hade fått detaljerade instruktioner för hur han eller hon skulle åka. När föraren tar sig till en bestämd plats som ligger på längre eller kortare avstånd från arbetsgivarens driftställe, fullgör han eller hon en uppgift som följer av det avtalsförhållande som personen ingått med sin arbetsgivare och förfogar under denna tidsperiod således inte fritt över sin tid.(22) Domstolen följde samma linje i domen Smit Reizen(23).

IV – Förslag till avgörande

65.      Mot bakgrund av det ovanstående föreslår jag att domstolen ska besvara den hänskjutande domstolens tolkningsfråga på följande sätt:

Artikel 2.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden ska tolkas så, att den tid som det tar för rörliga arbetstagare, det vill säga arbetstagare som inte har någon fast arbetsplats eller någon arbetsplats där arbetet vanligtvis utförs, att förflytta sig från hemmet till den första kund som arbetsgivaren har anvisat och från den sista kund som arbetsgivaren har anvisat till hemmet, under sådana omständigheter såsom de i det nationella målet, utgör arbetstid i den mening som avses i bestämmelsen.


1 –      Originalspråk: franska.


2 –  EUT L 299, s. 9.


3 –      Rådets direktiv av den 12 juni 1989 om åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet (EGT L 183, s. 1;svenskspecialutgåva, område 5, volym 4 s. 146).


4 –      Rådets direktiv av den 21 juni 1999 om det avtal om arbetstidens organisation för sjömän som ingåtts av European Community Shipowners’ Association (ESCA) och Federation of Transport Workers' Unions in the European Union (FST) (EGT L 167, s. 33).


5–      BOE nr 75, av den 29 mars 1995, s. 9654.


6 –      Beslut Grigore (C‑258/10, EU:C:2011:122, punkt 40 och där angiven rättspraxis).


7 –      Dom Jäger (C-151/02, EU:C:2003:437, punkt 92).


8 –      Beslut Grigore (C‑258/10, EU:C:2011:122, punkt 41 och där angiven rättspraxis).


9 –      Ibid. (punkt 42 och där angiven rättspraxis).


10 –      Ibid. (punkt 43 och där angiven rättspraxis).


11 –      Ibidem (punkt 44 och där angiven rättspraxis).


12 –      Se, med avseende på domen Jaeger (C‑151/02, EU:C:2003:437), kommentaren av Vigneau, C., EuropeanReviewofPrivateLaw, nr 13, band 2, Kluwer Law International, Nederländerna, 2005, s. 219, särskilt s. 220.


13 –      Se Vigneau, C. ovan., vars definition på s. 220 återges här.


14 –      Se, för ett liknande resonemang, avseende jourtjänstgöring, dom Simap (C‑303/98, EU:C:2000:528, punkt 49).


15 –      Rådets direktiv av den 23 november 1993 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (EGT L 307, s. 18).


16 –      Dom Jäger (C-151/02, EU:C:2003:437, punkt 94).


17 –      Ibid. (punkt 95).


18 –      C‑297/99, EU:C:2001:37.


19 –      Rådets förordning av den 20 december 1985 om harmonisering av viss social lagstiftning om vägtransporter (EGT L 370, s. 1; svensk specialutgåva, område 7, volym 3, s. 113).


20 –      Punkterna 22 och 23.


21 –      Rådets förordning av den 20 december 1985 om färdskrivare vid vägtransporter (EGT L 370, s. 8; svensk specialutgåva, område 7, volym 3, s. 120).


22 –      Punkterna 26–28.


23 –      C‑124/09, EU:C:2010:238.