Language of document : ECLI:EU:F:2015:22

DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL

(första avdelningen)

26 mars 2015

Mål F‑26/14

Panagiotis Stamoulis

mot

Europaparlamentet

”Personalmål – Ackrediterade parlamentsassistenter – Begäran om bistånd – Mobbning”

Saken:      Talan enligt artikel 270 FEUF, som är tillämplig på Euratomfördraget enligt dess artikel 106a, genom vilken Panagiotis Stamoulis har yrkat ogiltigförklaring av dels Europaparlamentets tysta beslut om avslag på hans begäran om bistånd av den 13 februari 2013, dels beslutet av den 18 december 2013 om avslag på det klagomål han gett in den 26 augusti 2013 samt att parlamentet ska förpliktas att till honom betala skadestånd med 7 500 euro för ekonomisk skada och 50 000 för ideell skada.

Avgörande:      Europaparlamentets beslut om tyst avslag på Panagiotis Stamoulis begäran om bistånd av den 13 februari 2013 ogiltigförklaras. Europaparlamentets beslut av den 18 december 2013 om avslag på Panagiotis Stamoulis klagomål av den 26 augusti 2013 ogiltigförklaras. Europaparlamentet ska till Panagiotis Stamoulis betala 45 785,29 euro. Europaparlamentet ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Panagiotis Stamoulis rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Mobbning – Källan till mobbningen – Den förmodade mobbaren – Ledamot av Europaparlamentet – Omfattas

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 12a.1 och 12a.2)

2.      Tjänstemän – Administrationens biståndsskyldighet – Uppfyllande av biståndsskyldigheten vid mobbning – Fastställande av mobbarens identitet – Räckvidden av biståndsskyldigheten

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 12a, 24 och 90.2; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 31.1)

3.      Tjänstemän – Administrationens omsorgsplikt – Principen om god förvaltningssed – Räckvidd – Begäran om bistånd på grund av påstådd mobbning – Omständigheter som ska beaktas vid beslutsfattandet

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 12a och 24)

1.      De rättigheter som följer av artikel 12a i tjänsteföreskrifterna kan åberopas när mobbaren är ledamot av Europaparlamentet. Artikel 12a.1 i tjänsteföreskrifterna är visserligen endast tillämplig på tjänstemän, men i artikel 12a.2 hänvisas till den tjänsteman som är utsatt för mobbning, utan att källan till mobbningen preciseras. Härav följer att artikel 12a.1 inte i sig utgör något förbud för parlamentet att agera när mobbaren förmodas vara en parlamentsledamot.

(se punkt 36)

Hänvisning till

Personaldomstolen: dom CH/parlamentet, F‑129/12, EU:F:2013:203, punkt 51

2.      Enligt Europaparlamentets interna regler för den rådgivande kommittén för handläggning av klagomål om trakasserier och förebyggande av trakasserier på arbetsplatsen har denna kommitté, när ett ärende anhängiggjorts vid den av en tjänsteman eller en annan anställd vid institutionen, en specifik behörighet vad gäller genomförande i varje enskilt fall av bestämmelserna i artikel 12a i tjänsteföreskrifterna. Kommitténs uppgifter är, enligt artikel 5 i de interna reglerna, framför allt att just förebygga och/eller stoppa trakasserier. Enligt artikel 7 i de interna reglerna ska kommittén härvid arbeta ”helt självständigt, oberoende och konfidentiellt”.

Det framgår särskilt av artiklarna 10 och 11 i de interna reglerna att en tjänsteman eller en annan anställd i institutionen kan vända sig till den rådgivande kommittén för trakasserier utan prima-facie bevis för att det varit fråga om mobbning och att kommittén, när ett ärende har anhängiggjorts vid den, är skyldig att utföra sina uppgifter utan föregående beslut från tillsättningsmyndigheten, såvida kommittén inte själv kontaktar tillsättningsmyndigheten i detta avseende med stöd av exempelvis artikel 14 i de interna reglerna.

Det var således fråga om ett uppenbart åsidosättande av de interna reglerna när kommittén ansågs sig inte vara behörig av det skälet att den person som förmodades ha mobbat en ackrediterad parlamentsassistent var den ledamot för vilken assistenten arbetade, trots att ett sådant undantag från behörigheten inte framgår av de interna reglerna. Detsamma gäller parlamentets avslag på sökandens klagomål, varigenom parlamentet angav att de beskyllningar om mobbning som lagts fram inför kommittén med stöd av artikel 9 i de interna reglerna inte vann stöd av något prima-facie bevis, trots att de interna reglerna inte innehåller något sådant villkor för att den rådgivande kommittén för trakasserier ska pröva ett ärende i sak.

Härav följer även, med tillämpning av artikel 90.1 tredje meningen i tjänsteföreskrifterna, att om den rådgivande kommittén för trakasserier underlåter att svara på en anställds begäran så likställs detta med ett tyst beslut om avslag från den myndighet som är behörig att sluta anställningsavtal.

Varken syftet med eller innehållet i de interna reglerna rättfärdigar en tolkning enligt vilken den rådgivande kommittén för trakasserier inte är behörig att lyssna till en ackrediterad parlamentsassistent som anser sig ha utsatts för mobbning och att pröva en begäran om bistånd i detta avseende från denna assistent.

Dessutom skulle en annan tolkning frånta artikel 12a i tjänsteföreskrifterna dess ändamålsenliga verkan och tillintetgöra det skydd mot eventuell mobbning från en parlamentsledamot som denna bestämmelse ger ackrediterade parlamentsassistenter. Ett sådant resultat skulle stå i uppenbar strid med syftet med och räckvidden av denna bestämmelse i tjänsteföreskrifterna liksom med artikel 31.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, vilken uttryckligen föreskriver att alla arbetstagare har rätt till arbetsvillkor som respekterar deras hälsa, säkerhet och värdighet.

(se punkterna 40–43, 46 och 47)

Hänvisning till

Personaldomstolen: dom CH/parlamentet, EU:F:2013:203, punkt 59

3.      Den omsorgsplikt som administrationen har gentemot sina anställda innebär, liksom principen om god förvaltningssed, bland annat att den behöriga myndigheten – när den fattar beslut i anledning av en begäran om bistånd enligt artikel 24 i tjänsteföreskrifterna – ska beakta alla de omständigheter som kan inverka på beslutet och att den förutom tjänstens intresse även ska beakta den anställdes intressen.

Härav följer att administrationen inte kan avslå en begäran om bistånd avseende en påstådd mobbning på den grunden att den anställde inte har lagt fram prima-facie bevis för sina beskyllningar när det kan fastställas att den har tillgång till andra fakta som kan utgöra indikationer på den påstådda mobbningen. Administrationen är, när den fattar beslut enligt artikel 24 i tjänsteföreskrifterna, skyldig att beakta alla de omständigheter som kan inverka på dess beslut med avseende på en sådan begäran.

Parlamentet hade tillgång till sådana upplysningar att det starkt kunde ifrågasättas huruvida villkoren i artikel 12a i tjänsteföreskrifterna var uppfyllda. Härmed åsidosatte parlamentet sin omsorgsplikt gentemot sökanden när det avslog hans klagomål mot det tysta avslaget på hans begäran om bistånd på den enda grunden att han inte hade lagt fram prima-facie bevis för den påstådda mobbningen och utan att ens ha prövat huruvida det, under sådana omständigheter, skulle vidtas lämpliga åtgärder – såsom att inleda en utredning – för att, i förekommande fall, fastställa huruvida det fanns grund för påståendena i klagomålet och för att undersöka huruvida nämnda bestämmelser i tjänsteföreskrifterna hade följts.

(se punkterna 51, 52, 56 och 57)

Hänvisning till

Personaldomstolen: dom Klug/EMEA, F‑35/07, EU:F:2008:150, punkt 67; Donati/ECB, F‑63/09, EU:F:2012:193, punkt 94, och Radelet/kommissionen, F‑7/13, EU:F:2014:217, punkt 97