Language of document : ECLI:EU:C:2015:586

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

NILS WAHL

föredraget den 10 september 2015(1)

Mål C‑350/14

Florin Lazar

mot

Allianz SpA

(begäran om förhandsavgörande från Tribunale di Trieste (Italien))

”Begäran om förhandsavgörande – Civilrättsligt samarbete – Tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser – Förordning (EG) nr 864/2007 (Rom II) – Artikel 4.1 – Begreppen ’land där skadan uppkommer’, ’skada’ och ’indirekta följder av den skadeståndsgrundande händelsen’ – Familjemedlemmar till en person som avlidit till följd av en trafikolycka – Personer med rätt till ersättning för ekonomisk och ideell skada som är bosatta i olika länder”





1.        Förordning (EG) nr 864/2007,(2) som började tillämpas den 11 januari 2009, syftar till att harmonisera lagvalsreglerna för utomobligatoriska förpliktelser i avsikt att förbättra rättssäkerheten och garantera att de berättigade intressen som i allmänhet föreligger beaktas. Den syftar däremot inte till att harmonisera materiella bestämmelser på området i Europeiska unionens medlemsstater, vilket föranleder vissa tolkningssvårigheter. När en domstol, bland annat för att fastställa vilken lag som är tillämplig på en talan om utomobligatoriskt ansvar, använder begrepp som visserligen är kända i samtliga medlemsstater, men vilkas betydelse och innebörd kan variera avsevärt från en rättsordning till en annan, kan den ställas inför en vansklig uppgift när yrkanden inom ramen för en och samma tvist framställs av personer som inte har sin vanliga vistelseort i samma land.

2.        Detta är särskilt fallet när det gäller tolkningen av artikel 4 i den nämnda förordningen, enligt vilken den ”ort där skadan uppkommer” är ett avgörande kriterium för vilken lag som ska tillämpas på en talan om utomobligatoriskt ansvar, när parterna inte har gjort något lagval. Vad omfattar denna skada, med hänsyn till att den enligt ordalydelsen i denna bestämmelse ska skiljas från den ”skadevållande händelsen”? Kan skada som anhöriga till en person som avlidit i en trafikolycka har lidit, och som de enligt nationell rätt anses ha lidit personligen, likställas med ”skada” i den mening som avses i artikel 4.1 i Rom II-förordningen eller ska den snarare betraktas som en ”indirekt följd” av denna skada?

3.        Detta är kortfattat de frågor som den hänskjutande domstolen vill få klarhet i genom sin begäran om förhandsavgörande, genom vilken domstolen har anmodats att göra ett antal preciseringar av begreppen i nämnda bestämmelse, vilka tidigare inte prövats av domstolen.(3) Begäran om förhandsavgörande har lämnats in inom ramen för en tvist mellan Florin Lazar, som är bosatt i Rumänien, och det italienska försäkringsbolaget Allianz SpA, avseende ersättning för ekonomisk och ideell skada som Florin Lazar påstår sig ha lidit personligen till följd av att hans dotter, som var rumänsk medborgare och bosatt i Italien, avled i den medlemsstaten till följd av en trafikolycka orsakad av ett icke identifierat fordon.

I –    Tillämpliga bestämmelser

A –    Unionsrätt

1.      Rom II-förordningen

4.        Skäl 7 i Rom II-förordningen har följande lydelse:

”Denna förordnings materiella tillämpningsområde och bestämmelser bör överensstämma med [förordning (EG) nr 44/2001(4)] och de instrument som rör tillämplig lag på avtalsförpliktelser.”

5.        I skäl 17 i Rom II-förordningen anges följande:

”Tillämplig lag bör bestämmas på grundval av var skadan uppkommer, oavsett i vilket eller vilka länder indirekta följder kan inträffa. I enlighet med detta bör, i händelse av personskada eller skada på egendom, det land där skadan uppkommer vara det land där personskadan uppstår eller egendomen skadas.”

6.        Artikel 4 i Rom II-förordningen, med rubriken ”Huvudregel”, har följande lydelse:

”1.      Om inte annat föreskrivs i denna förordning, skall i fråga om en utomobligatorisk förpliktelse som har sin grund i en skadeståndsgrundande händelse lagen i det land där skadan uppkommer tillämpas oavsett i vilket land den skadevållande händelsen inträffade och oavsett i vilket eller vilka länder indirekta följder av händelsen uppkommer.

2.      Om både den person vars ansvar görs gällande och den skadelidande har sin vanliga vistelseort i samma land vid den tidpunkt då skadan uppkommer, skall dock lagen i det landet tillämpas.

3.      Om det framgår av alla omständigheter i fallet att den skadeståndsgrundande händelsen har en uppenbart närmare anknytning till ett annat land än det som anges i punkt 1 eller 2, skall lagen i det landet tillämpas. En uppenbart närmare anknytning till ett annat land kan särskilt grundas på att det redan finns ett rättsförhållande mellan parterna, såsom ett avtal som har nära anknytning till den skadeståndsgrundande händelsen i fråga.”

7.        Den lag som enligt Rom II-förordningen är tillämplig för en utomobligatorisk förpliktelse ska enligt artikel 15 c i samma förordning reglera bland annat ”förekomsten, arten och bedömningen av skadorna eller den gottgörelse som begärs” och enligt artikel 15 f ”vilka personer som har rätt till ersättning för skada som de personligen lidit”.

2.      Bryssel I-förordningen

8.        Artikel 5.3 i Bryssel I-förordningen, vilken artikel ingår i avsnitt 2 (”Särskilda behörighetsregler”) i kapitel II, har följande lydelse:

”Talan mot den som har hemvist i en medlemsstat kan väckas i en annan medlemsstat

3)      om talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden, vid domstolen i den ort där skadan inträffade eller kan inträffa.”

B –    Italiensk rätt

9.        Såsom den hänskjutande domstolen har angett har Italiens högsta domstol (Corte suprema di cassazione) tolkat artiklarna 2043 och 2059 i den italienska civillagen så, att den avlidnes familjemedlemmar personligen har rätt till ersättning för den ekonomiska och ideella skada som de lidit. När det gäller ideell skada, kan följande skador erkännas: kroppsskada (medicinskt konstaterad skada), själslig skada (inre lidande) och skada på det sociala livet (betydande försämring av det dagliga livet).

10.      Enligt den hänskjutande domstolen föreskrivs i artikel 283.1 a och c i lagen om privat försäkring att när det fordon som har orsakat skadan inte har identifierats ska garantifonden för trafikolycksoffer (Fondo di garanzia per le vittime della strada) utge ersättning för de skador som orsakats av trafikolyckan, via därför utsedda försäkringsföretag som täcker hela det nationella territoriet.

II – Bakgrund till det nationella målet, tolkningsfrågorna och förfarandet vid domstolen

11.      Det nationella målet avser en talan om ersättning för ekonomisk och ideell skada, som den i Rumänien bosatta fadern till en rumänsk medborgare, som var bosatt i Italien och avled där till följd av en trafikolycka som inträffade den 18 maj 2012 och orsakades av ett icke identifierat fordon, påstår sig ha lidit personligen.

12.      Talan har väckts mot försäkringsbolaget Allianz SpA, i egenskap av det bolag som utsetts av garantifonden för trafikolycksoffer, som är det organ som ansvarar för skadeersättningen vid trafikolyckor orsakade av icke identifierade fordon.

13.      Modern och mormodern till trafikolycksoffret, vilka båda är rumänska medborgare bosatta i Italien, har intervenerat i tvisten och krävt ersättning för ekonomisk och ideell skada som de lidit personligen.

14.      Det är mot denna bekgrund som den hänskjutande domstolen vill få klarhet i vilken lag som är tillämplig på omständigheterna i förevarande fall och särskilt hur artikel 4.1 i Rom II-förordningen ska tolkas.

15.      Tribunale di Trieste beslutade den 10 juli 2014 att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

”Hur ska artikel 4.1 i förordning nr 864/2007, i vilken det föreskrivs att ’i fråga om en utomobligatorisk förpliktelse som har sin grund i en skadeståndsgrundande händelse [ska] lagen i det land där skadan uppkommer tillämpas’, tolkas? I synnerhet önskas svar på följande:

1)      Hur ska begreppet ’det land där skadan uppkommer’ i artikel 4.1 i förordning nr 864/2007 tolkas med avseende på en talan om skadestånd för ekonomisk och ideell skada som förs av anhöriga till en person som avlidit till följd av en trafikolycka i det land i vilket domstolen är belägen, när dessa anhöriga har hemvist i ett annat land i Europeiska unionen och där har lidit skada?

2)      Utgör den ekonomiska och ideella skada som anhöriga till en person, som avlidit i en trafikolycka i domstolslandet, har lidit i sitt bosättningsland en sådan ’skada’ som avses i den första delen av artikel 4.1 i förordning nr 864/2007 eller utgör den sådana ’indirekta följder’ som avses i den andra delen av denna bestämmelse?”

16.      Skriftliga yttranden har ingetts av intervenienterna i det nationella målet, den österrikiska och den portugisiska regeringen samt Europeiska kommissionen. Florin Lazar har inte inkommit med något yttrande.

III – Rättslig bedömning

17.      Förevarande begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av det centrala kriterium för fastställande av tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser som föreskrivs i Rom II-förordningen, vilket utgörs av den ort där skadan uppkommer.

18.      Innan jag går in på den egentliga behandlingen av tolkningsfrågorna behöver några inledande preciseringar göras om systematiken i den mekanism för fastställande av tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser som inrättats genom Rom II-förordningen.

A –    Inledande överväganden om systematiken i den mekanism som inrättats genom Rom II-förordningen

19.      Mångfalden av lagvalsregler som är tillämpliga på utomobligatoriska förpliktelser väckte redan för länge sedan(5) ett behov av att göra reglerna mer enhetliga inom detta område, i syfte att garantera en viss förutsebarhet beträffande tillämplig lag och samtidigt minska problemen till följd av forum shopping.

20.      Rom II-förordningen är resultatet av en kompromiss mellan nödvändigheten av att garantera en viss nivå av rättssäkerhet genom att utarbeta fasta anknytningskriterier, så att parternas berättigade förväntningar skyddas, och en önskan om att upprätthålla en viss flexibilitet när tillämpningen av dessa kriterier leder till resultat som bedöms som olämpliga. Förordningen bygger på tidigare lösningar som tillämpats inom samtida internationell privaträtt.

21.      Mekanismen för fastställande av tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser kan förenklat beskrivas på följande sätt.

22.      I Rom II-förordningen fastställs ett antal fasta anknytningskriterier. I förordningen föreskrivs, för det fall att parterna inte har gjort något val avseende tillämplig lag för de utomobligatoriska förpliktelserna (se artikel 14), dels en huvudregel (artikel 4), dels fem särskilda lagvalsregler (artiklarna 5–9(6)).

23.      När det gäller huvudregeln, som ensam är relevant i förevarande mål, framgår det av förslaget till förordning om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser, som lades fram den 22 juli 2003,(7) att det främsta syftet med Rom II-förordningen var att göra det lättare att förutse vilken lag som ska tillämpas i syfte att öka rättssäkerheten.

24.      Det ska påpekas att till skillnad från vad som föreskrevs i konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, öppnad för undertecknande i Rom den 19 juni 1980,(8) i vilken det i princip angavs att den lag som skulle tillämpas var lagen i det land till vilket de aktuella omständigheterna hade närmast anknytning, fastställs tydligt i artikel 4.1 i förordningen ett fast anknytningskriterium som utgörs av den ort där skadan uppkommer (locus damni).

25.      Det ska även betonas att till skillnad från de anknytningskriterier avseende domstols behörighet som föreskrivs i Brysselkonventionen och Bryssel I-förordningen, enligt vilka den skadelidande har möjlighet att som behörig domstol välja mellan domstolen på den ort där den skadevållande händelsen inträffade och den ort där skadan inträffade, föreskrivs i Rom II-förordningen ett enda anknytningskriterium.

26.      Av förarbetena till Rom II-förordningen framgår att de ändringsförslag som Europaparlamentet lade fram och som syftade till att skapa större flexibilitet(9) förkastades av Europeiska unionens råd och kommissionen, vilka ansåg att artikel 4 uppfyller både ”kravet på rättssäkerhet och behovet av att skipa rättvisa i enskilda fall”.

27.      Genom att i Rom II-förordningen välja locus damni som anknytningskriterium har man valt att tillämpa en klassisk lagvalsregel i internationell privaträtt vilken onekligen har flera fördelar.

28.      För det första anses denna anknytningsregel, i överensstämmelse med de mål som anges i skäl 16 i Rom II-förordningen,(10) skapa en korrekt avvägning mellan parternas intressen. Lagen i det land där skadan uppkommer är nämligen en neutral lag som inte gynnar vare sig den som orsakat skadan eller den skadelidande.

29.      Även om det är riktigt att, såsom det upprepade gånger har framhållits,(11) den omständigheten att den tillämpliga lagen fastställs på grundval av på vilken ort skadan uppkommer kan ge ett fullständigt oväntat och oförutsebart resultat i vissa situationer – vilket i själva verket äventyrar förordningens mål att göra det lättare att förutse vilken lag som ska tillämpas – är denna olägenhet långt ifrån oöverstiglig. Det ska nämligen betonas att undantag alltid kan göras från tillämpning av den lag som är tillämplig på den ort där skadan uppkommer, antingen till förmån för lagen på bosättningsorten, när den skadelidande och den person vars ansvar görs gällande har sin vanliga vistelseort i samma land (artikel 4.2 i Rom II-förordningen), eller till förmån för lagen i ett annat land när det av samtliga omständigheter i fallet framgår att den skadeståndsgrundande händelsen har en närmare anknytning till det landet (undantagsklausul i artikel 4.3 i förordningen). Jag återkommer till detta nedan.

30.      För det andra överensstämmer valet av locus damni med ett modernt synsätt inom skadeståndsrätten, där tyngdpunkten ligger på tillämpning av ett strikt skadeståndsansvar som i huvudsak är inriktat på kompensation. I enlighet med detta synsätt syftar skadeståndsansvaret mer till att ersätta skadorna än till att bestraffa felaktiga beteenden. Av detta följer att större betoning läggs på den ort där skadan uppkommer än på den där den skadevållande händelsen inträffar. Det har även betonats att huvudregeln i artikel 4.1 i Rom II-förordningen, som hindrar tillämpning av lagen i det land där den skadevållande händelsen inträffade (lex loci delicti commissi), bland annat gör det möjligt att lösa den mycket omdiskuterade frågan om tillämplig lag vid komplexa överträdelser, det vill säga som kännetecknas av att den ort där den skadevållande händelsen inträffar och den ort där skadan uppkommer inte ligger i samma land.

31.      Vad avses med ”den ort där skadan uppkommer”? Det är precis den fråga som har ställts i begäran om förhandsavgörande.

B –    Prövning av tolkningsfrågorna

32.      Som den hänskjutande domstolen har angett kan fastställandet av den lag som är tillämplig på omständigheterna i förevarande fall få omfattande följder. Vid en talan om skadestånd kan det nämligen finnas ett visst intresse av att lagstiftningen i ett land tillämpas i stället för den i ett annat. Huruvida det föreligger en rätt till ersättning för den skada som har åberopats av familjemedlemmarna till den avlidna personen i den trafikolycka som avses i det nationella målet, hur denna skada ska kvalificeras och huruvida den kan ersättas är i hög grad beroende av valet av tillämplig materiell rätt.

33.      Även om det i samtliga nationella rättsordningar tycks medges en rätt till skadestånd för familjemedlemmarna till en person som har avlidit till följd av en olycka, ska det påpekas att det finns avsevärda skillnader mellan medlemsstaternas rättsordningar vad gäller kvalificeringen, arten och omfattningen av den skada för vilken en avliden persons rättighetshavare kan få ersättning.

34.      Det finns naturligtvis strukturella skillnader mellan de nationella ordningarna för utomobligatoriskt ansvar, varav vissa medger skadestånd vid indirekt skada och andra kräver att det föreligger ett direkt ingrepp i ett rättsligt skyddat intresse. I de olika nationella rättsordningarna betraktas dessutom den rätt till ersättning som tillerkänns familjemedlemmarna till en avliden person, vid ekonomisk såväl som ideell skada, ibland som en självständig (personlig) rättighet och ibland som en underordnad rättighet till den avlidnes rättigheter.

35.      Som redan generaladvokaten Darmon påpekade i sitt förslag till avgörande i målet Dumez France och Tracoba(12) är indirekt skada utan tvekan en av de vanskligaste och mest omdiskuterade frågorna inom skadeståndsrätten och betraktas av vissa som att en skada som en ursprunglig skadelidande har lidit projiceras på en indirekt skadelidande, medan andra tvärtom anser att det rör sig om en självständig skada.(13) Denna fråga uppstår inte i de medlemsstater som inte erkänner en rätt till ersättning för indirekt skada och således inte tillämpar begreppet indirekt skada.(14)

36.      När det gäller trafikolyckor ska det betonas att även om Rom II-förordningen har trätt i kraft fortsätter många medlemsstater(15) att, i enlighet med artikel 28.1 i förordningen,(16) tillämpa konventionen om tillämplig lag rörande trafikolyckor, som ingicks i Haag den 4 maj 1971,(17) enligt vilken regeln om lex loci delicti commissi ska tillämpas för fastställande av tillämplig lag, vilken föreskriver andra anknytningskriterier än de som anges i artikel 4 i Rom II-förordningen och inte ger parterna i fråga möjlighet att välja en annan lag.(18) Detta visar hur komplex problematiken kan vara när det gäller att fastställa vilken lag som är tillämplig vid skadeståndstalan till följd av en trafikolycka.(19)

37.      För att hålla mig till det nationella målet framgår det av de uppgifter som lämnats av den hänskjutande domstolen att enligt relevant italiensk rätt, det vill säga artiklarna 2043 och 2059 i den italienska civillagen, såsom dessa tolkats av Corte suprema di cassazione, medges en särskilt omfattande ersättning för skada som familjemedlemmar till en person som avlidit till följd av en olycka har lidit, särskilt när personen i fråga har avlidit till följd av en trafikolycka. Enligt italiensk lag är en skada som följer av en familjemedlems död en direkt och personlig skada för familjemedlemmen. Av detta tycks det följa att rättsförhållandet mellan familjemedlemmar till den avlidna personen och den person som hålls ansvarig för skadan (eller om denne inte identifierats, den enhet som ansvarar för att ersätta skadan) är oberoende av förhållandet mellan den avlidna personen och nämnda enhet.

38.      I förevarande fall måste det konstateras att trots att kriteriet ort där skadan uppkommer, vilket tillämpas enligt huvudregeln för fastställande av tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser enligt artikel 4.1 i Rom II-förordningen, kan tyckas enkelt, har det orsakat tolkningssvårigheter.

39.      I det nationella målet står två uppfattningar mot varandra.

40.      Enligt den första uppfattningen, vilken görs gällande av den österrikiska regeringen, utgör ekonomisk och ideell skada som familjemedlemmar till en person, som avlidit i en annan medlemsstat, har lidit inte nödvändigtvis indirekta följder av den skadeståndsgrundande händelsen i den mening som avses i artikel 4.1 i Rom II-förordningen. Av detta följer bland annat att ett krav på ersättning för ekonomisk skada som framställs av anhöriga till en person som avlidit till följd av en trafikolycka som inträffat i domstolsstaten ska bedömas enligt lagen på den ort där den skada som de anhöriga lidit har uppkommit, det vill säga deras vanliga vistelseort, eftersom kravet grundar sig på ett annat rättsförhållande än det mellan motparten och den person som avlidit i olyckan, utom om det visas att det i överensstämmelse med artikel 4.3 i Rom II-förordningen följer av samtliga omständigheter att det föreligger en uppenbart närmare anknytning till ett annat land.

41.      Enligt den andra uppfattningen, till vilken framför allt intervenienterna i det nationella målet och kommissionen har anslutit sig, ska den skada som anhöriga till en person, som avlidit i en trafikolycka i domstolsstaten, har lidit i sitt bosättningsland betraktas som indirekta följder av den skada som uppkommit för själva olycksoffret. Begreppet ”land där skadan uppkommer” ska tolkas så att det avser den ort där skadan har orsakats, det vill säga i det nationella målet den ort där trafikolyckan inträffade.

42.      Såsom kommissionen har föreslagit är det lämpligt att pröva de frågor som har ställts av den hänskjutande domstolen i omvänd ordning.

43.      I den andra delen av artikel 4.1 i Rom II-förordningen föreskrivs att den ort där de indirekta följderna av den skadeståndsgrundande händelsen uppkommer inte är relevant för fastställandet av den lag som är tillämplig på en utomobligatorisk förpliktelse. Den fråga som först bör besvaras är följaktligen huruvida artikel 4.1 i Rom II-förordningen ska tolkas så, att den skada som anhöriga till en person, som avlidit i en trafikolycka i domstolsstaten, har lidit i sitt bosättningsland ska kvalificeras som ”skada” i den mening som avses i första delen av denna bestämmelse eller som ”indirekta följder” av den skadeståndsgrundande händelsen i den mening som avses i den andra delen av denna bestämmelse.

44.      Det är mot bakgrund av svaret på denna första fråga som det därefter ska definieras vad som avses med begreppet ”land där skadan uppkommer” när det gäller ett krav på ersättning för ekonomisk och ideell skada som anhöriga till en person som avlidit till följd av en olycka har lidit.

1.      Den första aspekten (den andra tolkningsfrågan): Kvalificeringen av den ekonomiska och ideella skada som anhöriga till en person, som avlidit i en trafikolycka i domstolsstaten, har lidit i sitt bosättningsland

45.      I artikel 4.1 i Rom II-förordningen föreskrivs att i fråga om en utomobligatorisk förpliktelse som har sin grund i en skadeståndsgrundande händelse ska lagen i det land där skadan uppkommer tillämpas. Som det framgår av de uttryckliga preciseringarna i samma bestämmelse ska den ort där skadan uppkommer skiljas från, för det första, den ort där den skadevållande händelsen inträffade och, för det andra, den ort där de indirekta följderna av den skadeståndsgrundande händelsen uppkommer.

46.      Det synes mig följa tydligt av de förberedande arbetena, bland annat av den rapport som åtföljde förslaget till Rom II-förordningen, att det i denna bestämmelse som grundregel fastställs att lagen på den ort där den direkta skadan uppkommer eller riskerar att uppkomma är den lag som ska tillämpas.(20)

47.      I rapporten anges även, just med en trafikolycka som exempel, att ”den direkta skadan [ska] anses ha uppkommit på olycksplatsen, oavsett om eventuella ekonomiska eller ideella skador uppkommer i ett annat land”.(21)

48.      Av samma rapport framgår att kommissionen uttryckligen hänvisade till domstolens praxis avseende tolkningen av artikel 5.3 i Brysselkonventionen,(22) i vilken det liksom i artikel 5.3 i Bryssel I-förordningen görs en åtskillnad mellan direkta skador och indirekta skador.

49.      Denna uttryckliga hänvisning till Bryssel I-förordningen återfinns i motiveringen till Rom II-förordningen, där det i skäl 7 anges att dessa båda förordningars materiella tillämpningsområde och bestämmelser bör överensstämma med varandra.

50.      Det ska emellertid erinras om att den särskilda behörighetsregeln i artikel 5.3 i Brysselkonventionen, såsom domstolen upprepade gånger har slagit fast,(23) bygger på att det finns en särskilt nära anknytning mellan tvisten och behörigheten för andra domstolar än de på orten där svaranden har sitt hemvist och att den i sista hand syftar till att garantera en god rättskipning och ett ändamålsenligt förfarande. Det har även betonats att en centralisering av frågorna till en enda domstol måste vara motiverad av sakliga skäl ur bevis- och processföringssynpunkt.(24)

51.      Detta krav, som är av ett visst intresse vid fastställandet av behörig domstol, föreligger inte nödvändigtvis på samma sätt vid fastställandet av tillämplig lag. Domstolen har således alltid insisterat på att det är nödvändigt att begränsa antalet domstolar som är behöriga att pröva ett visst rättsförhållande och har konstaterat att domstolen på den ort där skadan inträffat vanligtvis är den mest lämpade att avgöra en tvist om denna skada, särskilt med hänsyn till dess närhet till tvisten och till att bevisupptagningen underlättas.(25)

52.      Jag anser emellertid att man, även om syftena med dessa rättsakter skiljer sig något från varandra, vid tolkningen av begreppen i Rom II-förordningen i den utsträckning det är möjligt ska beakta de tolkningar som gjorts inom ramen för Brysselkonventionen och Bryssel I-förordningen. Tolkningarna av begreppen bör nämligen i viss grad överensstämma med varandra, eftersom alla dessa rättsliga instrument syftar till att förbättra förutsebarheten om vilka lösningar som kommer att väljas.

53.      Vilka slutsatser kan dras av den rättspraxis som avser tolkningen av artikel 5.3 i Brysselkonventionen och Bryssel I-förordningen?

54.      Det finns flera domar som förtjänar att uppmärksammas.

55.      När det gäller domen i målet Dumez France och Tracoba(26) ska det erinras om att domstolen hade anmodats att uttala sig om tolkningen av begreppet ”den ort där skadan inträffade” inom ramen för en talan som väckts i Frankrike av två franska bolag mot banker i Tyskland, i syfte att erhålla ersättning för den ekonomiska skada som de påstod sig ha lidit till följd av att vissa av deras dotterbolag i Tyskland gått i konkurs. Konkurserna berodde på att nämnda banker hade sagt upp lån som beviljats dotterbolagen för genomförandet av ett byggprogram.

56.      Domstolen, som hade anmodats att uttala sig om den påstådda skadans art, ansåg att den skada som moderbolagen hade gjort gällande endast var en indirekt följd av de förluster som ursprungligen uppkom för dotterbolagen till följd av att deras lån hade sagts upp och arbetena därefter hade lagts ned. Domstolen slog fast att ”under omständigheterna i det nationella målet är den påstådda skadan endast en indirekt följd av den skada som ursprungligen vållats andra juridiska personer, vilka var direkt skadelidande till följd av den skada som uppkommit på en annan ort än den där de indirekt skadelidande därefter led skada”.(27)

57.      Domstolen har senare, vid en prövning av huruvida begreppet ”den ort där skadan inträffade” i den mening som avses i domen i målet Bier, kallat Mines de potasse d’Alsace (21/76, EU:C:1976:166), avsåg den ort där de indirekt skadelidande vållades ekonomisk skada, slagit fast att även om detta begrepp enligt den domen kan avse den ort där skadan uppkom, kan sistnämnda begrepp endast förstås så att det avser den ort där den handling som medför skadeståndsansvar utanför ett avtalsförhållande har lett till en skadebringande verkan vad beträffar den direkt skadelidande.(28) Domstolen har i detta sammanhang preciserat att den ort där den ursprungliga skadan visar sig i allmänhet har ett nära samband med de övriga rekvisiten för ansvar, medan detta oftast inte är fallet i fråga om den indirekt skadelidandes hemvist.(29)

58.      Detta synsätt har därefter bekräftats i domen i målet Marinari,(30) till vilken kommissionen uttryckligen hänvisade i sitt förslag till förordning av den 22 juli 2003(31) och vilken avsåg frågan huruvida begreppet ”den ort där skadan inträffade” endast avser den ort där fysisk skada uppkommit för personer eller saker, eller om det även avser den ort där ekonomisk skada uppkommit, eventuellt i andra länder.

59.      I samma dom ansåg domstolen att även om det medges att begreppet ”den ort där skadan inträffade” i den mening som avses i artikel 5.3 i Brysselkonventionen kan avse både den ort där skadan uppkom och den ort där den skadevållande händelsen inträffade, kan detta begrepp likväl inte tolkas extensivt i sådan utsträckning att det omfattar varje ort där man kan märka de skadliga följderna av en händelse som redan har förorsakat en skada som faktiskt uppkom på en annan ort. Följaktligen kan detta begrepp inte tolkas så att det omfattar den ort där den skadelidande påstår sig ha lidit ekonomisk skada som en följd av en ursprunglig skada vilken uppkom och drabbade denne i en annan konventionsstat.(32)

60.      I domen i målet Shevill m.fl. (C‑68/93, EU:C:1995:61), i vilket domstolen hade anmodats att tolka begreppet ”den ort där skadan inträffade” i syfte att fastställa vilken domstol som var behörig att avgöra en talan om skadestånd till följd av spridning av en ärekränkande tidningsartikel i flera medlemsstater, erinrade domstolen om att dess konstateranden i målet Bier, kallat Mines de potasse d’Alsace (EU:C:1976:166), och i dom Dumez France och Tracoba (C‑220/88, EU:C:1990:8) beträffande ekonomisk skada även är giltiga med avseende på ideell skada.

61.      Det är intressant att notera att domstolen beträffande en skada som inträffade på de orter där tidskriften spreds slog fast att artikel 5.3 i Brysselkonventionen ska tolkas så, att den drabbade kan väcka talan om skadestånd mot utgivaren antingen vid en domstol i den konventionsstat där utgivaren av den ärekränkande publikationen är etablerad, varvid den domstolen är behörig att utdöma ersättning för samtliga skador som följer av ärekränkningen, eller vid domstolarna i varje konventionsstat där publikationen spridits och där den drabbade påstår sig ha utsatts för ett angrepp på sitt rykte, varvid de är behöriga att pröva enbart de skador som orsakats i respektive domstols stat. I ett sådant sammanhang kan det nämligen anses föreligga inte en, utan flera ursprungliga skador.

62.      När det gäller domen i målet Kronhofer (C‑168/02, EU:C:2004:364), hade domstolen anmodats att avgöra huruvida begreppet ”den ort där skadan inträffade” kunde avse den ort där den skadelidande hade sitt hemvist och ”huvuddelen av sin förmögenhet”, så att denne kunde ha rätt att väcka skadeståndstalan vid domstolen på den orten. Denna fråga hade ställts under de särskilda omständigheterna att en enskild person hade väckt talan om ersättning för ekonomisk skada som han hade lidit till följd av att delar av hans förmögenhet, som han hade placerat i en annan konventionsstat än den där han hade sitt hemvist, hade använts för aktieaffärer på börsen.

63.      Domstolen ansåg att frågan skulle besvaras nekande.

64.      Domstolen erinrade om slutsatserna i domen i målet Marinari (C‑364/93, EU:C:1995:289) och slog fast att begreppet ”den ort där skadan inträffade” inte ska tolkas extensivt i sådan utsträckning att det omfattar varje ort där man kan märka de skadliga följderna av en omständighet som inträffat på en annan ort.(33) Till stöd för denna slutsats konstaterade domstolen att en sådan tolkning skulle innebära att fastställelsen av behörig domstol blir beroende av osäkra faktorer såsom den plats där den skadelidande har ”huvuddelen av sin förmögenhet”, och följaktligen inte skulle vara förenlig med konventionens syfte att stärka det rättsliga skyddet för personer som är etablerade i unionen.(34)

65.      Slutligen har domstolen, mer nyligen, denna gång avseende tolkningen av artikel 5.3 i Bryssel I-förordningen, i domen i målet Zuid-Chemie (C‑189/08, EU:C:2009:475), vilket avsåg en tvist mellan ett företag som tillverkade konstgödsel och ett företag som levererade nödvändiga råvaror för tillverkningen av konstgödsel angående leverans av en förorenad produkt, slagit fast att begreppet ”den ort där skadan inträffade” avsåg den ort där den ursprungliga skadan inträffade på grund av normal användning av produkten för de ändamål för vilka den var avsedd.

66.      Enligt min mening är den praxis som domstolen har utarbetat avseende tolkningen av artikel 5.3 i Brysselkonventionen och Bryssel I-förordningen således fullständigt relevant. Detta gäller desto mer eftersom, såsom kommissionen och den portugisiska regeringen med rätta har betonat, begreppet ”den ort där skadan inträffade” (i artikel 5.3 i Brysselkonventionen och Bryssel I-förordningen), vilket avser inte endast den ort där den händelse ägde rum som förorsakat skadan, utan också den ort där skadan uppkom, är ett vidare begrepp än ”det land där skadan uppkommer” (i artikel 4.1 i Rom II-förordningen).

67.      Av denna rättspraxis följer att skada, som anhöriga till en person som avlidit i en trafikolycka i domstolsstaten har lidit i bosättningslandet, ska kvalificeras som ”indirekta följder” av den skada som ursprungligen vållades själva olycksoffret.

68.      Som jag har angett ovan beror dessutom den åtskillnad som gjorts mellan den skadevållande händelsen och själva skadan mer på en önskan att främja ett objektivt synsätt på skadeståndsansvar än på en vilja att utöka arten av de skador som omfattas av denna bestämmelse.

69.      Det ska slutligen påpekas att det i skäl 17 i Rom II-förordningen anges att ”i händelse av personskada eller skada på egendom [bör] det land där skadan uppkommer vara det land där personskadan uppstår eller egendomen skadas”.

70.      Det förefaller således som om endast den ort där den direkta skadan uppkommer är relevant när det gäller att fastställa vilken lag som är tillämplig på en talan om skadestånd, och detta oberoende av kvalificeringen i nationell rätt av skadans art och ersättningsgilla karaktär.

71.      Sammanfattningsvis är jag således av flera skäl helt klart benägen att instämma i det synsätt som kommissionen föreslagit.

72.      För det första ska, i syfte att beakta att Rom II-förordningen är avsedd att skapa enhetlighet, begreppet ”land där skadan uppkommer” ges en självständig och objektiv tolkning.

73.      Som jag angett ovan kännetecknas medlemsstaternas rättsordningar av avsevärda skillnader vad gäller arten och omfattningen av de skador för vilka ersättning kan beviljas familjemedlemmar. För det fallet att det skulle anses att en skada enligt artikel 4.1 i Rom II-förordningen, förutom den direkta skadan för den avlidna personen, omfattar samtliga skador som familjemedlemmarna till nämnda person anses ha lidit personligen, finns det risk för att den omständighet som ska fastställas i domstol delas upp på flera rättsförhållanden som, beroende på var den berörda personen har sin vanliga vistelseort, omfattas av olika lagar. Det kan anses att lagstiftaren, genom att begränsa de anknytningskriterier som ska beaktas enligt huvudregeln i artikel 4.1 i Rom II-förordningen (se ovan punkterna 25 och 26), även försökte begränsa antalet lagar som kan tillämpas i den enskilda situationen.

74.      I detta sammanhang har tolkningen, enligt huvudregeln i artikel 4.1 i Rom II-förordningen, att begreppet ”land där skadan uppkommer” avser den ort där den direkta skadan uppkommer – i förevarande fall platsen för den dödliga trafikolyckan – fördelen att vara enkel och objektiv, eftersom samtliga påstådda skador har samma upphov. Som den hänskjutande domstolen själv har påpekat hindrar tillämpning av lagen på den ort där olyckan inträffade bland annat att den omständighet som är föremål för den rättsliga bedömningen kan delas upp i flera delar som omfattas av olika lagar beroende på var de skadelidande är bosatta.

75.      För det andra anser jag att denna bedömning är fullständigt förenlig med den förutsebarhet som man ville uppnå genom utarbetandet av Rom II-förordningen. I de flesta fall kan den person vars ansvar görs gällande förutse följderna i andra länder av sitt beteende eller av de personers beteende för vilka han ansvarar. På samma sätt är den skadelidande i princip medveten om det rättsliga sammanhang i vilket han eller hon har placerat sig själv eller sin egendom. Med andra ord är både den person vars ansvar görs gällande och den skadelidande informerade och har vidtagit de åtgärder, bland annat vad gäller försäkringar, som krävs enligt den tillämpliga lagen i det eller de länder där skador eventuellt kan uppkomma.(35)

76.      För det tredje kännetecknas huvudregeln för fastställande av tillämplig lag i Rom II-förordningen, till skillnad från andra regler,(36) av att den är neutral. För att ta som exempel en ekonomisk skada som vållats anhöriga till en person som avlidit till följd av en trafikolycka kan det anses att lagens neutralitet skulle äventyras om denna skada alltid var lokaliserad till olycksoffrets bosättningsort.

77.      För det fjärde tycks denna tolkning vara förenlig även med den andra av de principer som ligger till grund för anknytningskriterierna i internationell privaträtt, det vill säga närhetsprincipen, vilken syftar till att en situation så långt det är möjligt ska omfattas av lagen i det land till vilket den har närmast anknytning. Den ort där olyckan inträffade har utan tvekan anknytning till de övriga rekvisiten för ansvar, men detta är inte nödvändigtvis fallet vad gäller den indirekt skadelidandes hemvist.(37)

78.      För att ta det nationella målet som exempel ska det påpekas att det var enligt italiensk rätt som det fanns möjlighet att väcka talan mot försäkringsbolaget Allianz, i egenskap av det bolag som utsetts av garantifonden för trafikolycksoffer, eftersom det fordon som orsakat den dödliga trafikolyckan inte hade identifierats.(38)

79.      Det ska avslutningsvis betonas att Rom II-förordningen innehåller korrigeringsmekanismer som gör det möjligt att på flera sätt kringgå den uppenbara rigiditeten hos regeln om tillämpning av lagen på den ort där skadan uppkommer.

80.      För det första kan, från tillämpningen av lagen i det land där skadan uppkommer (lex locus damni), undantag göras i det fall där både den person vars ansvar görs gällande och den skadelidande har sin vanliga vistelseort i samma land. I detta fall är det lagen i det landet som ska tillämpas. Detta undantag, som ger företräde för lagen i det land till vilket den aktuella situationen har närmast anknytning, gör det möjligt att undvika situationer med en rent slumpmässig anknytning och är mycket användbart i fall av till exempel trafikolyckor. Som ett illustrerande exempel kan nämnas två fordon som är registrerade i Tyskland och vars chaufförer båda är bosatta i Tyskland och som krockar med varandra i Danmark när de gör sina dagliga varutransporter. I detta fall kan man låta bli att tillämpa lex locus damni för att i stället tillämpa tysk lag.

81.      Vidare kan undantag göras från regeln i artikel 4.1 i Rom II-förordningen, i enlighet med artikel 4.3 i förordningen, när den regeln skulle ge ett orimligt resultat, och i stället kan lagen i det land till vilket den aktuella situationen har en uppenbart närmare anknytning tillämpas. Denna undantagsklausul gör det möjligt att, till exempel i det fall när den person vars ansvar görs gällande och den skadelidande personen inte har sin vanliga vistelseort i samma land, tillämpa lagen i det land till vilket situationen anses ha den starkaste anknytningen.(39) Denna klausul är således särskilt användbar om det, till skillnad från vad som gäller i situationen i det nationella målet, till exempel har konstaterats att olycksoffrets eller den ansvariges bosättningsort eller någon annan omständighet kring olyckan inte har någon anknytning till det land där olyckan inträffade utan har långt närmare anknytning till ett annat land.

82.      Slutligen ska det påpekas att även om det kan anses att lex locus damni under vissa omständigheter kan ge ett mindre gynnsamt resultat när de mer eller mindre direkt skadelidande har sin vanliga vistelseort i ett annat land än det där olyckan inträffade, anges i skäl 33 i Rom II-förordningen att den berörda domstolen när den fastställer skadeståndets storlek för personskador ska ta hänsyn till ”alla faktiska omständigheter som rör den enskilde skadelidande, inklusive i synnerhet de faktiska förlusterna och kostnaderna för eftervård och sjukvård”. Särskilt vid bedömningen av de skador som vållats personer som inte är bosatta i det land där den dödliga olyckan ägt rum ska den berörda domstolen således, så långt det är möjligt, ta hänsyn till skillnaderna i levnadsstandard och de faktiska kostnaderna för de skadelidande i deras bosättningsland.

2.      Den andra aspekten: begreppet ”land där skadan uppkommer”

83.      Eftersom de skador som de anhöriga till olycksoffret har lidit är indirekta följder av olyckan, är det vid fastställandet av tillämplig lag fullkomligt irrelevant på vilken ort skadan har uppkommit, såsom det framgår av svaret på den andra frågan. Begreppet den ort där skadan uppkommer ska nämligen, i enlighet med vad som följer av rättspraxis avseende Brysselkonventionen och Bryssel I-förordningen, förstås som den ort där den händelse inträffade, i förevarande fall trafikolyckan, som gav upphov till de direkta skadevållande verkningarna för själva olycksoffret.

84.      Jag anser att under de särskilda omständigheterna i förevarande fall ska begreppet ”land där skadan uppkommer” förstås som den ort där trafikolyckan inträffade. Detta begrepp kan inte förstås så att det avser de övriga orter där skador vållats på grund av olyckan, oavsett om de vållats själva olycksoffret eller tredje part som är anhöriga till denne. Det har i detta sammanhang föga betydelse huruvida de påstådda skadorna är ekonomiska eller inte.

IV – Förslag till avgörande

85.      Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen besvarar de frågor som har ställts av Tribunale di Trieste enligt följande:

Artikel 4.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II), ska tolkas så, att den skada som anhöriga till en person, som avlidit i en trafikolycka i domstolsstaten, har lidit i sitt bosättningsland ska kvalificeras som ”indirekta följder” i den mening som avses i den bestämmelsen. Begreppet ”land där skadan uppkommer” i samma bestämmelse ska när det gäller en trafikolycka tolkas så, att det avser den ort där den händelse som orsakade skadan, det vill säga trafikolyckan, gav upphov till direkta skadevållande verkningar för själva olycksoffret.


1 – Originalspråk: franska.


2 –      Europaparlamentets och rådets förordning av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) (EUT L 199, s. 40) (nedan kallad Rom II-förordningen).


3 –      Det ska betonas att domstolen förutom att den ännu inte har haft tillfälle att uttala sig om denna bestämmelses räckvidd inte heller har haft tillfälle att tolka Rom II-förordningen i sak. Bortsett från domen i målet Homawoo (C‑412/10, EU:C:2011:747), som avsåg förordningens tillämplighet i tiden (ratione temporis), har domstolen tidigare endast hänvisat till den (se dom Football Dataco m.fl., C‑173/11, EU:C:2012:642, och dom Kainz, C‑45/13, EU:C:2014:7). Det ska emellertid betonas att domstolen i flera mål som för närvarande är anhängiga vid den har anmodats att tolka artikel 4 i Rom II-förordningen (se, särskilt, generaladvokaten Szpunars förslag till avgörande i målet Prüller-Frey, C‑240/14, EU:C:2015:325, de förenade målen C‑359/14 och C‑475/14, ERGO Insurance m.fl., EU:C:2015:630, och målet C‑191/15, Verein für Konsumenteninformation).


4 –      Rådets förordning av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1) (nedan kallad Bryssel I-förordningen).


5 –      Se de första försöken till unifiering av lagvalsreglerna avseende utomobligatoriska förpliktelser som gjordes 1972 genom det preliminära förslaget till gemensam överenskommelse om tillämplig lag för avtalsförpliktelser och utomobligatoriska förpliktelser (Revue critique de droit international privé, 1973, s. 209).


6 –      De särskilda regler som anges i dessa bestämmelser avser ”produktansvar”, ”otillbörlig konkurrens och handlingar som begränsar den fria konkurrensen”, ”miljöskador”, ”immaterialrättsintrång” respektive ”stridsåtgärder”.


7 –      KOM(2003) 427 slutlig, punkt 2.1 i förslaget.


8 –      EGT L 266, 1980, s. 1. Se den allmänna regeln för fastställande av lag tillämplig på avtal i avsaknad av parternas lagval, vilken fastställs i artikel 4 i konventionen.


9 –      Se, bland annat, betänkandet från parlamentets utskott för rättsliga frågor av den 27 juni 2005 om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) (KOM(2003) 0427 – C5‑0338/2003 – 2003/0168(COD)), i vilket det föreslogs att följande bestämmelse skulle infogas: ”I de fall som rör personskador till följd av trafikolyckor skall emellertid domstolen och den ansvarige förarens försäkringsbolag, med beaktande av direktivet om motorfordonsförsäkringar, tillämpa de bestämmelser som gäller där varje enskild skadelidande har sin vanliga vistelseort för att fastställa skadeståndets art och storlek, under förutsättning att detta inte är ofördelaktigt för den skadelidande”.


10 –      I detta skäl anges att ”[e]nhetliga regler bör öka möjligheten att förutse hur domstolarna kommer att döma och garantera rimlig avvägning mellan de intressen som den vars ansvar görs gällande och den skadelidande har.”


11 –      Se till exempel Boskovic, O., ”Loi applicable aux obligations non contractuelles (matières civile et commerciale)”, Répertoire de droit européen, uppdaterad i september 2010, punkt 26.


12 –      C‑220/88, EU:C:1989:595.


13 –      Ibidem, punkt 32.


14 –      För en översikt över nationell lagstiftning som var i kraft i medlemsstaterna vid tidpunkten för omständigheterna i förevarande mål, se punkterna 34–38 i ovannämnda förslag till avgörande.


15 –      Konungariket Belgien, Republiken Tjeckien, Konungariket Spanien, Republiken Frankrike, Republiken Lettland, Republiken Litauen, Storhertigdömet Luxemburg, Konungariket Nederländerna, Republiken Österrike, Republiken Polen, Republiken Slovenien och Republiken Slovakien.


16 –      Denna bestämmelse har följande lydelse: ”Denna förordning skall inte inverka på tillämpningen av internationella konventioner som en eller flera medlemsstater har tillträtt när denna förordning antas och som fastställer lagvalsregler för utomobligatoriska förpliktelser.”


17 –      För ett exempel på tillämpning av denna konvention trots att Rom II-förordningen trätt i kraft, se dom Haasová (C‑22/12, EU:C:2013:692, punkt 36).


18 –      I ett mål som hade vissa likheter med förevarande mål slog första avdelningen vid Cour de cassation (Frankrike) nyligen fast att nämnda konvention hade företräde framför Rom II-förordningen (dom av Cour de cassation, första tvistemålsavdelningen, av den 30 april 2014, nr 13-11.932, ECLI:FR:CCASS:2014:C100428).


19 –      För en översikt över frågeställningar som uppkommit, se bland annat Malatesta, A., ”The Law Applicable to Traffic Accidents”, The Unification of Choice of Law Rules on Torts and Other Non-Contractual Obligations in Europe, 2006, s. 85–106, Kadner Graziano, T., ”The Rome II Regulation and the Hague Conventions on Traffic Accidents and Product Liability – Interaction, Conflicts and Future Perspectives”, Nederlands Internationaal Privaatrecht. 26e jaarg. 2008, afl. 4, s. 425–429, von Hein, J., ”Article 4 and Traffic Accidents”, The Rome II Regulation on the law applicable to non-contractual obligations, 2009, s. 153–173, Nagy, C. I., ”The Rome II Regulation and Traffic Accidents: Uniform Conflict Rules with Some Room for Forum Shopping – How So?”, Journal of Private International Law, vol. 6, 2010, nr 1, s. 93–108, och Papettas, J., ”Direct Actions Against Insurers of Intra-Community Cross Border Traffic Accidents: Rome II and the Motor Insurance Directives”, Journal of private international law, vol. 8, 2012, nr 2, s. 297–321.


20 –      Se KOM(2003) 427 slutlig av den 22 juli 2003, s. 12.


21 –      Ibidem.


22 –      Konvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, undertecknad i Bryssel den 27 september 1968 (EGT L 299, 1972, s. 32; svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 30), i dess lydelse enligt senare konventioner angående nya medlemsstaters anslutning till konventionen (nedan kallad Brysselkonventionen).


23 –      Se dom Bier, kallad ”Mines de potasse d’Alsace” (C‑21/76, EU:C:1976:166, punkt 11), dom Marinari (C‑364/93, EU:C:1995:289, punkt 10 och följande punkter) och dom Shevill m.fl. (C‑68/93, EU:C:1995:61, punkt 19 och följande punkter)


24 –      Se, för ett liknande resonemang, dom Kronhofer (C‑168/02, EU:C:2004:364, punkt 18).


25 –      Se, bland annat, dom DFDS Torline (C‑18/02, EU:C:2004:74, punkt 27 och där angiven rättspraxis).


26 –      C‑220/88, EU:C:1990:8.


27 –      Dom Dumez France och Tracoba, C‑220/88, EU:C:1990:8, punkterna 13 och 14.


28 –      Dom Dumez France och Tracoba, C‑220/88, EU:C:1990:8, punkt 20.


29 –      Dom Dumez France och Tracoba, C‑220/88, EU:C:1990:8, punkt 21.


30 –      Dom Marinari, C‑364/93, EU:C:1995:289.


31 –      Se sidan 12 i förslaget.


32 –      Dom Marinari (C‑364/93, EU:C:1995:289, punkterna 14 och 15).


33 –      Dom Kronhofer (C‑168/02, EU:C:2004:36, punkt 19).


34 –      Dom Kronhofer (C‑168/02, EU:C:2004:36, punkt 20).


35 –      Se Calliess, G.-P., Rome Regulations: Commentary on the European Rules of the Conflict of Laws, andra utgåvan, Wolters Kluwer, 2015 s. 498.


36 –      Se särskilt artiklarna 6 (konkurrens) och 7 (miljöskador) i Rom II-förordningen.


37 –      Se, analogt, dom Dumez France och Tracoba (C‑220/88, EU:C:1990:8, punkt 21).


38 –      Av begäran om förhandsavgörande famgår att det i artikel 283 a och c i den italienska lagen om privat försäkring föreskrivs att när det fordon som har orsakat skadan inte har identifierats ska garantifonden för trafikolycksoffer utge ersättning för de skador som orsakats av trafikolyckan, via därför utsedda försäkringsföretag som täcker hela det nationella territoriet.


39 –      Se den ovan nämnda rapport som åtföljde förslaget till Rom II-förordningen, punkt 13.