Language of document : ECLI:EU:F:2015:112

BESLUT AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL (första avdelningen)

den 30 september 2015

Mål F‑14/12 RENV

Peter Schönberger

mot

Europeiska unionens revisionsrätt

”Personalmål – Tjänstemän – Återförvisning till personaldomstolen efter upphävande av personaldomstolens dom – Befordran – Befordringsförfarandet år 2011 – Beslut att inte befordra – Uppenbart att talan delvis ska avvisas och delvis ogillas”

Saken:      Talan enligt artikel 270 FEUF, som är tillämplig på Euratomfördraget enligt dess artikel 106a, genom vilken Peter Schönberger har yrkat ogiltigförklaring av Europeiska unionens revisionsrätts beslut att inte befordra honom till lönegrad AD 13 i befordringsförfarandet år 2011.

Avgörande:      Det är uppenbart att talan i vissa delar inte kan tas upp till sakprövning och i övriga delar är helt ogrundad. Peter Schönberger ska bära sina egna rättegångskostnader i målen F-14/12 och F‑14/12 RENV och ersätta Europeiska unionens revisionsrätts rättegångskostnader i samma mål. Europeiska unionens revisionsrätt ska bära sina egna rättegångskostnader i mål T‑26/14 P och ersätta Peter Schönbergers rättegångskostnader i samma mål.

Sammanfattning

1.      Talan väckt av tjänstemän – Talan mot ett beslut att inte befordra – Grund varigenom det görs gällande att det förekommit fel i befordringsförfarandet – Bevisbörda

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 6.2 och 91,bilaga I, avsnitt B)

2.      Tjänstemän – Likabehandling – Begrepp – Gränser

1.      Vad gäller en talan riktad mot en institutions beslut att inte befordra en tjänsteman ankommer det på tjänstemannen att bevisa att det, med hänsyn till hans individuella situation, en ogiltigförklaring av beslutet kan leda till att han befordras.

Varje befordringsförfarande är med nödvändighet självständigt i förhållande till föregående och efterföljande befordringsförfaranden, eftersom de tjänstemän vars meriter ska jämföras och de kriterier som bestämts för denna jämförelse skiljer sig från befordringsförfarande till befordringsförfarande.

(se punkterna 46, 54 och 55)

2.      Likabehandlingsprincipen innebär ett förbud mot att lika situationer behandlas olika eller att olika situationer behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling. Eventuella skillnader mellan de åtgärder som olika institutioner antagit gällande förhållandet till sina respektive tjänstemän kan således inte åberopas till stöd för en grund som går ut på att likabehandlingsprincipen åsidosätts med hänsyn till hur tjänstemän vid en annan institution behandlas.

(se punkterna 60 och 62)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: dom av den 14 februari 2007, Simões Dos Santos/harmoniseringsbyrån, T‑435/04, EU:T:2007:50, punkt 162 och där angiven rättspraxis

Personaldomstolen: dom av den 29 april 2009, Balieu-Steinmetz och Noworyta/parlamentet, F‑115/07, EU:F:2009:41, punkt 26 och där angiven rättspraxis