Language of document : ECLI:EU:C:2016:842

Mål C‑42/15

Home Credit Slovakia a.s.

mot

Klára Bíróová

(begäran om förhandsavgörande från Okresný súd Dunajská Streda)

”Begäran om förhandsavgörande – Direktiv 2008/48/EG – Konsumentskydd – Konsumentkrediter – Artiklarna 1, 3 m, 10.1, 10.2, 22.1 och 23 – Tolkning av begreppen 'i pappersform’ och 'på något annat varaktigt medium’ – Avtal som hänvisar till en annan handling – Krav på 'skriftlig form’ i den mening som avses i nationell rätt – Angivande av erfordrad information genom hänvisning till objektiva parametrar – Uppgifter som ska anges i ett kreditavtal med fast löptid – Följder av att obligatoriska uppgifter saknas – Proportionalitet”

Sammanfattning – Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 9 november 2016

1.        Konsumentskydd – Konsumentkreditavtal – Direktiv 2008/48 – Formkrav avseende ett kreditavtal – Krav på att samtliga uppgifter i ett kreditavtal ska anges i en enda handling – Föreligger inte – Nationell lagstiftning enligt vilken det för kreditavtalets giltighet ställs krav på att parterna ska underteckna samtliga uppgifter i avtalet – Tillåtet

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48, artiklarna 3 m, 10.1 och 10.2)

2.        Konsumentskydd – Konsumentkreditavtal – Direktiv 2008/48 – Krav avseende vilka uppgifter som ska anges i avtalet – Skyldighet att ange varje betalning som konsumenten ska göra med avseende på ett visst datum – Föreligger inte

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48, artikel 10.2 h)

3.        Konsumentskydd – Konsumentkreditavtal – Direktiv 2008/48 – Krav avseende vilka uppgifter som ska anges i avtalet – Skyldighet att i kreditavtal med fast löptid ange en sammanställning av avbetalningarna i form av en amorteringsplan – Föreligger inte – Nationell lagstiftning vari det föreskrivs en sådan skyldighet för kreditgivaren – Otillåtet

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48, artikel 10.2 h och i och 10.3)

4.        Konsumentskydd – Konsumentkreditavtal – Direktiv 2008/48 – Nationellt sanktionssystem – Krav avseende vilka uppgifter som ska anges i ett kreditavtal – Nationell lagstiftning enligt vilken ett kreditavtal som ingåtts i strid med dessa krav anses ränte- och kostnadsfritt – Tillåtet – Villkor

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48, artiklarna 10.2 och 23)

Artikel 10.1 och 10.2 i direktiv 2008/48 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102, jämförd med artikel 3 m i nämnda direktiv, ska tolkas på följande sätt:

–        Kreditavtal måste inte nödvändigtvis upprättas i en enda handling, men samtliga uppgifter som avses i artikel 10.2 i nämnda direktiv ska anges i pappersform eller på något annat varaktigt medium.

–        Nämnda artikel utgör inte hinder för att en medlemsstat i sin nationella lagstiftning föreskriver dels att kreditavtal som omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2008/48 och som upprättats i pappersform måste undertecknas av parterna, dels att detta krav på undertecknande är tillämpligt på samtliga de uppgifter i avtalet som avses i artikel 10.2 i samma direktiv.

Även om samtliga uppgifter som avses i artikel 10.2 i direktiv 2008/48 inte nödvändigtvis måste inkluderas i en och samma handling för att ovannämnda mål ska anses uppfyllt, är det dock viktigt att påpeka att med hänsyn till vad som stadgas i artikel 10.1 ska samtliga uppgifter som räknas upp i artikel 10.2 upprättas i pappersform eller på något annat varaktigt medium och utgöra en integrerad del av kreditavtalet. Då de uppgifter som avses i artikel 10.2 i direktiv 2008/48 ska anges på ett klart och kortfattat sätt är det nödvändigt att kreditavtalet innehåller en klar och tydlig hänvisning till de övriga handlingar upprättade i pappersform eller på något annat varaktigt medium som innehåller dessa uppgifter och som verkligen överlämnats till konsumenten innan avtalet ingicks, så att vederbörande ges möjlighet att känna till samtliga sina rättigheter och skyldigheter.

Enligt ordalydelsen i artikel 10.1 andra stycket i direktiv 2008/48 ska denna artikel inte påverka eventuella nationella bestämmelser som överensstämmer med unionslagstiftningen och som avser giltigheten av ingåendet av kreditavtal. Ett krav i nationell rätt på att parterna ska underteckna avtalet utgör en nationell bestämmelse som avser giltigheten av ingåendet av kreditavtal i den mening som avses i nämnda bestämmelse i direktiv 2008/48.

När en medlemsstat i nationell lagstiftning föreskriver att kravet på undertecknande är tillämpligt på alla uppgifter i avtalet, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera, utgör varken direktiv 2008/48 eller unionsrätten i allmänhet något hinder mot detta krav.

(se punkterna 33, 34, 39–40, 44 och 45 samt punkt 1 i domslutet)

Artikel 10.2 h i direktiv 2008/48 om konsumentkreditavtal och om upphävande av direktiv 87/102 ska tolkas så, att det inte är nödvändigt att i kreditavtalet ange förfallodatum för varje betalning som konsumenten ska göra med hänvisning till ett visst datum, under förutsättning att avtalsvillkoren ger konsumenten möjlighet att utan svårighet och med säkerhet identifiera tidpunkten då dessa betalningar ska erläggas.

(se punkt 50 samt punkt 2 i domslutet)

Artikel 10.2 h och i) i direktiv 2008/48 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102 ska tolkas så, att ett kreditavtal med fast löptid som föreskriver att kapitalbeloppet ska avbetalas genom delbetalningar inte måste ange – i en amorteringsplan – vilken andel av varje delbetalning som utgör återbetalning av det utlånade kapitalbeloppet. Nämnda bestämmelser, jämförda med artikel 22.1 i direktivet, utgör hinder för att en medlemsstat föreskriver en sådan skyldighet i sin nationella lagstiftning.

Med hänsyn till den tydliga ordalydelsen i artikel 10.2 h, vari det föreskrivs att kreditavtalet endast måste ange storlek, antal och periodicitet för de delbetalningar som konsumenten ska göra och, i förekommande fall, den ordning enligt vilken betalningarna ska fördelas, respektive i artikel 10.2 i och 10.3, vari det föreskrivs att det endast är på konsumentens begäran som kreditgivaren när som helst under hela kreditavtalets löptid och utan avgift är skyldig att tillställa konsumenten en sammanställning i form av en amorteringsplan, finner domstolen att direktiv 2008/48 inte föreskriver någon skyldighet att i kreditavtalet inkludera en sådan sammanställning i form av en amorteringsplan.

Medlemsstaterna kan inte, såvitt gäller avtal som omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2008/48, föreskriva några skyldigheter för avtalsparterna som inte stadgas i direktivet när detta innehåller harmoniserade bestämmelser på det område som skyldigheterna avser. Så är fallet med artikel 10.2 i detta direktiv som genomför en sådan harmonisering av de uppgifter som är obligatoriska att ha med i kreditavtal.

(se punkterna 52–56 och 59 samt punkt 3 i domslutet)

Artikel 23 i direktiv 2008/48 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102 ska tolkas så, att den inte utgör hinder mot att en medlemsstat i sin nationella lagstiftning föreskriver att ett kreditavtal som inte innehåller samtliga uppgifter som erfordras enligt artikel 10.2 i samma direktiv ska anses vara ränte- och avgiftsfritt; detta gäller under förutsättning att det rör sig om en uppgift som, för det fall den utelämnas, kan påverka konsumentens möjlighet att bedöma vidden av sitt åtagande.

Av sådan väsentlig betydelse är skyldigheten att i kreditavtalet ange bland annat uppgift om till exempel den effektiva ränta som avses i artikel 10.2 g i direktiv 2008/48, storlek, antal och periodicitet för delbetalningarna i enlighet med artikel 10.2 h i direktivet samt i förekommande fall uppgift om att en notariatsavgift tillkommer och begärda säkerheter och försäkringar såsom föreskrivs i artikel 10.2 n och o i samma direktiv. I den mån avsaknaden av sådana uppgifter i kreditavtalet kan inverka på konsumentens möjlighet att bedöma vidden av sitt åtagande, måste en sanktion enligt nationell rätt bestående i att kreditgivaren förlorar sin rätt att ta ut ränta och avgifter anses proportionerlig i den mening som avses i artikel 23 i direktiv 2008/48.

(se punkterna 70, 71 och 73 samt punkt 4 i domslutet)