Language of document : ECLI:EU:C:2016:759

Mål C‑601/14

Europeiska kommissionen

mot

Republiken Italien

”Fördragsbrott – Direktiv 2004/80/EG – Artikel 12.2 – Nationella ordningar för ersättning till offer för uppsåtliga våldsbrott vilka garanterar rättvis och lämplig ersättning – Nationell ordning som inte täcker samtliga typer av uppsåtliga våldsbrott begångna på nationellt territorium”

Sammanfattning – Domstolens dom (stora avdelningen) av den 11 oktober 2016

1.        Talan om fördragsbrott – Underlåtenhet att uppfylla skyldigheter enligt ett direktiv – Grunder för försvar – Ifrågasättande av direktivets lagenlighet – Avvisning – Gränser – Rättsakt som är en nullitet

(Artiklarna 258, 259, 263 och 265 FEUF)

2.        Polissamarbete och straffrättsligt samarbete – Direktiv 2004/80 – Ersättning till offer för uppsåtliga våldsbrott – Skyldighet för medlemsstaterna att införa ordningar för ersättning till offer – Nationell ordning som inte täcker alla typer av brott som utgör sådan brottslighet – Underlåtenhet

(Rådets direktiv 2004/80, artikel 12.2)

(se punkterna 33 och 34)

1.      En medlemsstat underlåter att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 12.2 i direktiv 2004/80/EG om ersättning till brottsoffer genom att inte vidta samtliga åtgärder som krävs för att säkerställa att det, med avseende på gränsöverskridande fall, föreskrivs en ordning för ersättning till offer för samtliga typer av uppsåtliga våldsbrott begångna på dess territorium.

2.      Denna bestämmelse syftar nämligen till att garantera unionsmedborgaren en rätt till rättvis och lämplig ersättning för skada som personen har lidit på en medlemsstats territorium där vederbörande befinner sig med utövande av sin rätt till fri rörlighet, genom att ålägga varje medlemsstat att införa en ordning för ersättning till offer för alla typer av uppsåtliga våldsbrott begångna på dess territorium.

Vad avser fastställandet av om ett brott är uppsåtligt och att betrakta som ett våldsbrott har medlemsstaterna i princip befogenhet att precisera räckvidden av detta begrepp i nationell rätt. Denna befogenhet innebär emellertid inte att det är tillåtet för dem att begränsa tillämpningsområdet för ordningen för ersättning till brottsoffer till enbart vissa typer av uppsåtliga våldsbrott. En sådan begränsning riskerar nämligen att frånta artikel 12.2 i direktiv 2004/80 dess ändamålsenliga verkan.

Även om det samarbetssystem som införts genom direktiv 2004/80 uteslutande rör möjligheten att få ersättning i gränsöverskridande fall, utesluter det inte att artikel 12.2 i nämnda direktiv, i syfte att säkerställa det mål som eftersträvas med direktivet i sådana fall, ålägger samtliga medlemsstater att anta en nationell ordning som garanterar ersättning till offer för samtliga typer av uppsåtliga våldsbrott på deras respektive territorium.

(se punkterna 45, 46, 49 och 52 samt punkt 1 i domslutet)