Language of document : ECLI:EU:C:2017:551

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

HENRIK SAUGMANDSGAARD ØE

föredraget den 13 juli 2017(1)

Mål C‑341/16

Hanssen Beleggingen BV

mot

Tanja Prast-Knipping

(begäran om förhandsavgörande från Düsseldorf Oberlandesgericht (Düsseldorfs regionala överdomstol, Tyskland))

”Begäran om förhandsavgörande – Civilrättsligt samarbete – Domstols behörighet och verkställighet av beslut – Förordning (EG) nr 44/2001– Artikel 2.1 – Behörighet där svaranden har hemvist – Artikel 22.4 – Exklusiv behörighet i fråga om registrering eller giltighet av varumärken – Tvist om fastställelse av innehavaren av ett Benelux-varumärke – Talan mot den formella innehavaren av ett Beneluxvarumärke om innehavarens avstående av rättigheterna till varumärket”






I.      Inledning

1.        Genom beslut av den 14 juni 2016, som inkom till domstolen den 16 juni 2016, har Oberlandesgericht Düsseldorf (Düsseldorfs regionala överdomstol, Tyskland) begärt ett förhandsavgörande av domstolen om tolkningen av artikel 22.4 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (nedan kallad Bryssel I‑förordningen).(2)

2.        Begäran har ingetts inom ramen för en tvist mellan Hanssen Beleggingen B.V. och Tanja Prast-Knipping avseende ett Benelux-varumärke som den sistnämnda formellt är innehavare till.

3.        Den hänskjutande domstolen vill veta om den talan som väckts vid den domstolen omfattas av den exklusiva behörighet som fastställs genom artikel 22.4 i Bryssel I‑förordningen om ”talan avser registrering eller giltighet”, vilket skulle innebära att en tysk domstol – däribland den hänskjutande domstolen – inte är behörig att pröva målet. Om denna talan däremot inte omfattas av nämnda bestämmelse om exklusiv behörig är en tysk domstol behörig i enlighet med den allmänna behörighetsregeln i artikel 2.1 i förordningen.

4.        Jag anger nedan varför jag anser att regeln om exklusiv behörighet i artikel 22.4 i Bryssel I‑förordningen inte omfattar en sådan talan som väckts vid den hänskjutande domstolen, vilken syftar till att en person som formellt registrerats som innehavare av ett varumärke vid den behöriga myndigheten ska förklara att vederbörande inte har någon rätt till detta varumärke och avstå från registreringen som innehavare av nämnda varumärke.

II.    Tillämpliga bestämmelser

5.        Artikel 2.1 i Bryssel I‑förordningen innehåller följande allmänna behörighetsregel: ”Om inte annat föreskrivs i denna förordning, skall talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den medlemsstaten, oberoende av i vilken stat han har medborgarskap.”

6.        I artikel 22.4 första stycket i nämnda förordning, som ingår i avsnitt 6 i kapitel II i förordningen och har rubriken ”Exklusiv behörighet”, föreskrivs, för det fallet att ”talan avser registrering eller giltighet av patent, varumärken, mönster och liknande rättigheter för vilka krävs deposition eller registrering, ”att domstolarna i den medlemsstat där deposition eller registrering har begärts eller har ägt rum eller på grund av bestämmelserna i en gemenskapsrättsakt eller en internationell konvention anses ha ägt rum, har exklusiv behörighet, oberoende av var parterna har hemvist.

III. Målet vid den nationella domstolen, begäran om förhandsavgörande och förfarandet vid domstolen

7.        Det nationella målet avser rättigheter knutna till ett Benelux-varumärke. Tanja Prast-Knipping, svarande i det nationella målet, har hemvist i Hamminkeln (Tyskland). Hon är registrerad innehavare av nedan återgivna bildvarumärke nr 361604 vid Office Benelux de la Propriété intellectuelle (OBPI) (Beneluxländernas immaterialrättsmyndighet, nedan kallad OBPI).

Image not found

8.        Registreringsansökan för detta varumärke ingavs den 7 september 1979 av företaget Helmut Knipping. OBPI antecknade att registrering av det omtvistade varumärket hade beviljats och övergått på Tanja Prast-Knipping den 14 november 2003, sedan hon hade lagt fram ett arvsintyg som styrkte att hon var den enda arvtagaren till Helmut Knipping.

9.        Hanssen Beleggingen (nedan kallad Hanssen Beleggingen), kärande i det nationella målet, är ett bolag med säte i Nederländerna.

10.      Hanssen Beleggingens talan syftar till att Tanja Prast-Knipping ska meddela OBPI att hon saknar rätt till det omtvistade varumärket och avstå från registreringen som varumärkesinnehavare. Hanssen Beleggingen har till stöd för talan gjort gällande att bolaget till följd av en rad överlåtelser av det omtvistade varumärket är den faktiska innehavaren av det omtvistade varumärket. Hanssen Beleggingen anser sig ha laglig rätt att kräva att Tanja Prast-Knipping meddelar detta till OBPI.

11.      Landgericht Düsseldorf (Düsseldorfs regionala domstol, Tyskland) ogillade yrkandet genom ett avgörande av den 24 juni 2015 av det skälet att Hanssen Beleggingen inte med framgång kunde göra gällande anspråk gentemot Tanja Prast-Knipping på grund av oberättigat berikande, eftersom registreringen av Tanja Prast-Knipping som formell innehavaren av det omtvistade varumärket i Beneluxländernas varumärkesregister inte var oriktig. Denna domstol fann att det omtvistade varumärket var en del av Helmut Knippings egendom vid hans död och därför genom generell övergång överfördes till Tanja Prast-Knipping som var den enda arvtagaren. Nämnda domstol uttalade sig inte om huruvida en tysk domstol hade internationell behörighet, då Tanja Prast-Knipping inte hade bestritt sådan behörighet.

12.      Hanssen Beleggingen överklagade detta avgörande till Oberlandesgericht Düsseldorf (Düsseldorfs regionala överdomstol, Tyskland). Denna domstol tvivlar på att en tysk domstol har internationell behörighet. Den har understrukit att denna behörighet skulle kunna vila på artikel 2.1 i Bryssel I‑förordningen, eftersom Tanja Prast-Knipping har hemvist i Tyskland. Om en nederländsk domstol har exklusiv behörighet enligt artikel 22.4 i Bryssel I‑förordningen är det emellertid uteslutet att en tysk domstol har internationell behörighet.

13.      Nämnda domstol har för övrigt angett att Bryssel I‑förordningen, i enlighet med artikel 66.1 i förordning nr 1215/2012 är tillämplig i tiden på det nationella målet, eftersom talan väcktes före den 10 januari 2015.

14.      Mot den bakgrunden beslutade Oberlandesgericht Düsseldorf (Düsseldorfs regionala överdomstol) att vilandeförklara målet och ställande följande tolkningsfråga till domstolen:

”Omfattar uttrycket talan som 'avser registrering eller giltighet av … varumärken’, i artikel 22.4 i [Bryssel I‑]förordningen, också en talan mot en person som har registrerats som formell varumärkesinnehavare av ett Beneluxvarumärke i Beneluxländernas varumärkesregister vilken syftar till att denna person ska meddela [OBPI] att vederbörande saknar rätt till det berörda varumärket och avstår från registreringen såsom varumärkesinnehavare?”

15.      Skriftliga yttranden har inkommit från Tanja Prast-Knipping och Europeiska kommissionen. Någon förhandling har inte hållits.

IV.    Bedömning

16.      Den hänskjutande domstolen har ställt tolkningsfrågan för att få klarhet i huruvida regeln om exklusiv behörighet i artikel 22.4 i Bryssel I‑förordningen omfattar en sådan talan som den som väckts i det nationella målet, vilken syftar till att den person som formellt registrerats som innehavare av ett Benelux-varumärke ska meddela OBPI att vederbörande inte har några rättigheter till detta varumärke och avstå från registreringen som innehavare av nämnda varumärke.

17.      Både Tanja Prast-Knipping och kommissionen anser att frågan ska besvaras nekande. Jag delar den ståndpunkten av följande skäl.

18.      I domen Duijnstee(3) uttalade sig domstolen om räckvidden av regeln om exklusiv behörighet i artikel 22.4 i Bryssel I‑förordningen. En av de frågor som domstolen tog upp i den domen var tolkningen av begreppet ”om talan avser registrering eller giltighet av patent” i den mening som avses i artikel 16.4 i konvention av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område.(4) Denna dom avsåg en liknande tvist som det nationella mål som nu är aktuellt och har enligt min mening en avgörande betydelse i det nu aktuella målet. Domstolen bekräftade lärdomarna från nämnda dom i domen GAT.(5)

19.      Målet Duijnstee avsåg en talan som väckts av Duijnstee, konkursförvaltare för Schroefboutenfabriek BV i konkurs, mot Goderbauer, tidigare direktör för detta företag, för att han skulle föreläggas att till konkursboet överlämna patentansökningar som ingetts och patent som utfärdats i 22 länder för en uppfinning som Goderbauer gjorde när han var anställd i detta bolag.(6)

20.      Domstolen fann att detta begrepp var ett autonomt begrepp som skulle tillämpas på ett enhetligt sätt i samtliga konventionsstater.(7)

21.      För att tolka detta begrepp underströk domstolen att den exklusiva behörigheten för domstolarna i den konventionsstat där deposition eller registrering har begärts eller har ägt rum i tvister avseende registrering eller giltighet av patent kan motiveras av att dessa domstolar har bättre förutsättningar att pröva mål där själva tvisten rör patentets giltighet eller förekomsten av en ansökan eller registrering.(8)

22.      Domstolen slog följaktligen fast att en strikt tolkning av denna regel om exklusiv behörighet, mot bakgrund av det ovan angivna närhetssyftet, ger vid handen att den endast omfattar tvister som rör giltigheten, förekomsten eller upphörandet av ett patent eller hävdandet av en prioritetsrätt med stöd av en tidigare ansökan.(9)

23.      Domstolen avslutade sitt resonemang med att konstatera att tvisten i målet vid den hänskjutande domstolen inte omfattades av den således avgränsade räckvidden av artikel 16.4 i Brysselkonventionen, i och med att den inte avsåg giltigheten eller registreringen av de omtvistade patenten utan enbart frågan om rättighetshavaren till patentet var Goderbauer eller konkursboet efter Schroefboutenfabriek, vilket skulle fastställas på grundval av de rättsförhållanden som förelegat mellan de berörda parterna.(10)

24.      Detta resonemang tycks kunna överföras helt och hållet på det nu aktuella målet av följande skäl.

25.      Domstolen har redan haft tillfälle att slå fast att det är väsentligt, med hänsyn till likvärdighet mellan de båda bestämmelserna, att i enlighet med skäl 19 i Bryssel I‑förordningen säkerställa kontinuiteten i tolkningen av artikel 22.4 i denna förordning och artikel 16.4 i Brysselkonventionen.(11) Artikel 22.4 i nämnda förordning har nämligen samma systematik som artikel 16.4 i Brysselkonventionen och har dessutom avfattats i nästintill identiska ordalag.(12) Enligt fast rättspraxis gäller domstolens tolkning av bestämmelserna i Brysselkonventionen även för bestämmelserna i Bryssel I‑förordningen, när bestämmelserna i dessa båda rättsakter kan anses likvärdiga.(13)

26.      Vidare ser jag inga skäl till att inte utvidga det kriterium som domstolen fastställde i fråga om patent i domen Duijnstee(14) till tvister i fråga om varumärken. I lydelsen av artikel 22.4 i Bryssel I‑förordningen görs nämligen ingen skillnad mellan talan i fråga om patent och talan i fråga om varumärken. Begreppen giltighet, förekomst, upphörande eller hävdande av en prioritetsrätt för en äldre deposition är även relevanta i fråga om varumärken.

27.      I enlighet med det kriterium som fastställdes av domstolen i domen Duijnstee,(15) avser dessutom det nationella målet i detta fall inte varumärkets giltighet, förekomst eller upphörande eller hävdande av en prioritetsrätt för en äldre deposition. Målet avser nämligen enbart frågan om innehavaren av det omtvistade varumärket är Tanja Prast-Knipping eller Hanssen Beleggingen, vilket måste fastställas på grundval av det tidigare rättsförhållandet mellan de berörda parterna, på samma sätt som i det nationella målet i domen Duijnstee. Med andra ord, och som kommissionen mycket riktigt har understrukit, avser talan inte varumärket som sådant, utan fastställandet av varumärkesinnehavaren, en fråga som inte hänför sig till det nämnda varumärkets registrering eller giltighet i den mening som avses i artikel 22.4 i Bryssel I‑förordningen.

28.      Den omständigheten att Hanssen Beleggingens talan i synnerhet syftar till att få Tanja Prast-Knipping att avstå från sin registrering som innehavare av det omtvistade varumärket innebär inte att talan i det nationella målet hänför sig till begreppet talan som ”avser registrering och giltighet av … varumärken” i den mening som avses i ovan angiven bestämmelse. Detta yrkande är nämligen endast accessoriskt till huvudyrkandet, vilket syftar till ett erkännande av att det omtvistade varumärket inte innehas av Tanja Prast-Knipping på grund av enskilda överenskommelser som innebär att detta varumärke överlåtits till Hanssen Beleggingen.(16) Som jag förklarat ovan i föregående punkt avser en sådan talan inte varumärkets giltighet, förekomst eller upphörande eller hävdandet av en prioritetsrätt för en äldre deposition.

29.      Som Tanja Prast-Knipping och kommissionen har gjort gällande hindrar syftet att genom denna bestämmelse eftersträva närhet inte att talan i det nationella målet inte omfattas av regeln om exklusiv behörighet i nämnda bestämmelse.(17) Den typ av argument som prövas i det nationella målet, vilka främst avser förekomsten av ett oberättigat berikande och räckvidden av överenskommelser mellan enskilda,(18) har nämligen ingen anknytning till frågan om det omtvistade varumärkets giltighet och registrering. Följaktligen är inte domstolarna i den stat där varumärket registrerades bäst lämpade att pröva sådana argument.

30.      Min slutsats av vad som anförs ovan är att talan i det nationella målet inte omfattas av regeln om exklusiv behörighet i artikel 22.4 i Bryssel I‑förordningen. Följaktligen har en tysk domstol – däribland den hänskjutande domstolen – i egenskap av domstol i den medlemsstat där Tanja Prast-Knipping, svarande i det nationella målet, har hemvist internationell behörighet att pröva denna talan i enlighet med den allmänna behörighetsregeln i artikel 2.1 i denna förordning.

31.      Den omständigheten att nämnda talan eventuellt kan omfattas av artikel 5.3 i nämnda förordning, av det skälet att Hanssen Beleggingens talan bland annat är grundad på förekomsten av oberättigat berikande, påverkar inte de tyska domstolarnas behörighet enligt artikel 2.1 i samma förordning. Den förstnämnda bestämmelsen innebär nämligen att en ytterligare behörighet – inte en exklusiv behörighet – fastställs i förhållande till den behörighet som föreskrivs i den andra bestämmelsen.

32.      I andra hand, om domstolen finner att talan i det nationella målet omfattas av artikel 22.4 i Bryssel I‑förordningen, är det endast domstolarna i den medlemsstat där varumärket registrerades som är behöriga att pröva talan. I denna bestämmelse fastställs nämligen en exklusiv behörighet som innebär att den allmänna behörighetsregeln i artikel 2.1 i förordningen inte kan vara tillämplig.

33.      Enligt de uppgifter som tillhandahållits av den hänskjutande domstolen kan en tysk domstol inte vara behörig att pröva talan i det nationella målet om artikel 22.4 i Bryssel I‑förordningen är tillämplig.(19)

34.      I ett sådant sammanhang vill jag även framhäva räckvidden av domen Brite Strike Technologies.(20) I den domen fann domstolen visserligen att artikel 71 i Bryssel I‑förordningen, mot bakgrund av artikel 350 FEUF, inte utgör hinder mot att den regel om domstols behörighet i mål om Beneluxvarumärken eller Beneluxmönster som uppställs i artikel 4.6 i Beneluxkonventionen om immateriella rättigheter (varumärken och mönster)(21) (nedan kallad Beneluxkonventionen) tillämpas i sådana mål.

35.      Denna rättspraxis är emellertid inte relevant när det gäller att bestämma om en tysk domstol har internationell behörighet, vilket är den fråga som är föremålet för det nationella målet, i och med att Förbundsrepubliken Tyskland inte är part i Beneluxkonventionen. Jag har nämligen svårt att se hur en konvention som Förbundsrepubliken Tyskland inte är part i kan få bindande verkan med avseende på tyska domstolar. Till skillnad från det nu aktuella målet avsåg dom Brite Strike Technologies(22) en talan vid en nederländsk domstol.

36.      Denna tolkning kan vid behov styrkas av lydelsen i artikel 71.2 a i Bryssel I‑förordningen, vilken enligt dess lydelse gäller ”en domstol i en medlemsstat som har tillträtt en konvention som reglerar ett särskilt område”.(23)

37.      Följaktligen ankommer det på den hänskjutande domstolen att självmant förklara sig obehörig i enlighet med artikel 25 i denna förordning, om domstolen finner att talan i det nationella målet omfattas av artikel 22.4 i Bryssel I‑förordningen. Det är endast för det fallet att det nationella målet överförs till en domstol i något av Beneluxländerna som artikel 4.6 i Beneluxländerna, i enlighet med dom Brite Strike Technologies,(24) skulle kunna beaktas av den domstolen när den prövar sin behörighet.

V.      Förslag till avgörande

38.      Mot bakgrund av vad som anförts ovan föreslår jag att domstolen ska besvara den tolkningsfråga som ställts av Oberlandesgericht Düsseldorf (Düsseldorfs regionala överdomstol, Tyskland) på följande sätt:

En sådan talan som den som väckts i det nationella målet, vilken syftar till att den person som formellt registrerats som innehavare av ett Benelux-varumärke ska meddela Office Benelux de la propriété intellectuelle (OBPI) att vederbörande inte har några rättigheter till detta varumärke och avstå från registreringen som innehavare av nämnda varumärke, omfattas inte av regeln om exklusiv behörighet i artikel 22.4 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område.


1      Originalspråk: franska.


2      EGT L 12, 2001, s. 1. Den hänskjutande domstolen har anfört skäl till att denna förordning, numera upphävd genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1), är tillämplig i tiden på omständigheterna i det nationella målet. Se nedan punkt 13.


3      Dom av den 15 november 1983 (288/82, EU:C:1983:326).


4      EGT L 299, 1972, s. 32 (nedan kallad Brysselkonventionen). Se ovan punkt 25, beträffande skyldigheten att ta hänsyn till rättspraxis avseende artikel 164 i Brysselkonventionen vid tolkning av artikel 22.4 i Bryssel I-förordningen.


5      Dom av den 13 juli 2006, GAT (C‑4/03, EU:C:2006:457, punkterna 14–23).


6      Dom av den 15 november 1983, Duijnstee (288/82, EU:C:1983:326, punkt 3).


7      Dom av den 15 november 1983, Duijnstee (288/82, EU:C:1983:326, punkt 19), och dom av den 13 juli 2006, GAT (C‑4/03, EU:C:2006:457, punkt 14).


8      Dom av den 15 november 1983, Duijnstee (288/82, EU:C:1983:326, punkt 22), och dom av den 13 juli 2006, GAT (C‑4/03, EU:C:2006:457, punkterna 21–23).


9      Dom av den 15 november 1983, Duijnstee (288/82, EU:C:1983:326, punkterna 23–25), och dom av den 13 juli 2006, GAT (C‑4/03, EU:C:2006:457, punkt 15).


10      Dom av den 15 november 1983, Duijnstee (288/82, EU:C:1983:326, punkt 26).


11      Dom av den 12 juli 2012, Solvay (C‑616/10, EU:C:2012:445, punkt 43 och där angiven rättspraxis).


12      Den enda skillnaden i lydelse ligger i hänvisningen ”på grund av bestämmelserna i en internationell konvention” i artikel 16.4 i Brysselkonventionen, som blev ”på grund av bestämmelserna i en gemenskapsrättsakt eller en internationell konvention” i artikel 22.4 första stycket i Bryssel I-förordningen.


13      Se, bland annat, dom av den 16 juli 2009, Zuid-Chemie (C‑189/08, EU:C:2009:475, punkt 18), dom av den 12 juli 2012, Solvay (C‑616/10, EU:C:2012:445, punkt 42 och där angiven rättspraxis), dom av den 10 september 2015, Holterman Ferho Exploitatie m.fl. (C‑47/14, EU:C:2015:574, punkt 38), och dom av den 16 juni 2016, Universal Music International Holding (C‑12/15, EU:C:2016:449, punkt 22).


14      Dom av den 15 november 1983, Duijnstee (288/82, EU:C:1983:326, punkterna 24 och 25).


15      Dom av den 15 november 1983, Duijnstee (288/82, EU:C:1983:326, punkterna 24 och 25).


16      Se ovan punkterna 10 och 11.


17      Se ovan punkt 21.


18      Se ovan punkterna 10 och 11.


19      Se ovan punkt 12.


20      Dom av den 14 juli 2016 (C‑230/15, EU:C:2016:560, punkt 66).


21      Beneluxkonventionen av den 25 februari 2005, som undertecknades i Haag av Konungariket Belgien, Storhertigdömet Luxemburg och Konungariket Nederländerna. Denna konvention trädde i kraft den 1 september 2006.


22      Dom av den 14 juli 2016 (C‑230/15, EU:C:2016:560).


23      Min kursivering. I artikel 71 i Bryssel I-förordningen föreskrivs följande:


      ”1. Denna förordning skall inte inverka på konventioner som medlemsstaterna har tillträtt och som på särskilda områden reglerar domstolars behörighet eller erkännande eller verkställighet av domar.


      2.      För en enhetlig tolkning skall punkt 1 tillämpas enligt följande:


      a)      Denna förordning skall inte utgöra hinder för en domstol i en medlemsstat som har tillträtt en konvention som reglerar ett särskilt område att förklara sig behörig i enlighet med den konventionen, även om svaranden har hemvist i en medlemsstat som inte har tillträtt konventionen i fråga. Den domstol som handlägger målet skall dock alltid tillämpa artikel 26 i denna förordning.


       …”


24      Dom av den 14 juli 2016 (C‑230/15, EU:C:2016:560).