DOMSTOLENS DOM (stora avdelningen)
den 12 september 2017 (*)
”Överklagande – Institutionell rätt – Europeiskt medborgarinitiativ, i vilket Europeiska kommissionen uppmanas att lägga fram ett lagförslag om avskrivande av statsskulden för de medlemsstater som befinner sig i nöd – Registreringsansökan – Avslag av kommissionen– Uppenbart att kommissionen inte tilldelats någon befogenhet – Förordning (EU) nr 211/2011 – Artikel 4.2 b – Motiveringsskyldighet – Artikel 122 FEUF – Artikel 136 FEUF – Åsidosättande”
I mål C‑589/15 P,
angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 13 november 2015,
Alexios Anagnostakis, Aten (Grekland), företrädd av A. Anagnostakis, dikigoros, och F. Moyse, avocat,
klagande,
i vilket den andra parten är:
Europeiska kommissionen, företrädd av M. Konstantinidis och H. Krämer, båda i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,
svarande i första instans,
meddelar
DOMSTOLEN (stora avdelningen)
sammansatt av ordföranden K. Lenaerts, vice-ordföranden A. Tizzano avdelningsordförandena R. Silva de Lapuerta, M. Ilešič, L. Bay Larsen, E. Juhász, M. Berger, A. Prechal, samt domarna A. Rosas, J. Malenovský, D. Šváby, S. Rodin (referent) och C. Lycourgos,
generaladvokat: P. Mengozzi,
justitiesekreterare: förste handläggaren L. Hewlett,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 13 december 2016,
och efter att den 7 mars 2017 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Alexios Anagnostakis har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som Europeiska unionens tribunal meddelade den 30 september 2015, Anagnostakis/kommissionen (T‑450/12, nedan kallad den överklagade domen, EU:T:2015:739). Genom denna dom ogillade tribunalen Alexios Anagnostakis talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut C (2012) 6289 final av den 6 september 2012 om avslag på ansökan om registrering av det europeiska medborgarinitiativet ”En miljon underskrifter för ett solidariskt Europa”, vilken lämnades in till kommissionen den 13 juli 2012 (nedan kallat det omtvistade beslutet).
Tillämpliga bestämmelser
2 I skälen 1, 2, 4 och 10 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 211/2011 av den 16 februari 2011 om medborgarinitiativet (EUT L 65, 2011, s. 1), har följande lydelse:
”(1) Fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) stärker unionsmedborgarskapet och förstärker ytterligare unionens demokratiska funktion, bland annat genom att föreskriva att varje medborgare ska ha rätt att delta i unionens demokratiska liv genom ett europeiskt medborgarinitiativ. Detta förfarande ger medborgarna rätt att direkt vända sig till kommissionen med en begäran om att den ska lägga fram ett förslag till unionsrättsakt för att tillämpa fördragen; denna rätt liknar den som tilldelas Europaparlamentet enligt artikel 225 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) och rådet enligt artikel 241 i EUF-fördraget.
(2) De förfaranden och villkor som krävs för medborgarinitiativet bör vara tydliga, enkla och användarvänliga och stå i proportion till medborgarinitiativets karaktär, så att medborgarna uppmuntras att delta och så att unionen blir mer lättillgänglig. Det bör finnas en omdömesgill balans mellan rättigheter och skyldigheter.
…
(4) Kommissionen bör på begäran ge medborgarna information och informella råd om medborgarinitiativ, särskilt vad gäller kriterierna för att de ska kunna registreras.
…
(10) För att säkerställa att de medborgarinitiativ som föreslås kännetecknas av samstämmighet och transparens, och för att undvika en situation där underskrifter samlas in till stöd för ett förslag till medborgarinitiativ som inte uppfyller villkoren i denna förordning, bör det vara obligatoriskt att registrera sådana initiativ på en webbplats som kommissionen gör tillgänglig innan de nödvändiga stödförklaringarna från medborgarna samlas in. Alla föreslagna medborgarinitiativ som uppfyller villkoren i denna förordning bör registreras av kommissionen. Kommissionen bör sköta registreringen i enlighet med de allmänna principerna för god förvaltningssed.”
3 I artikel 1 i förordning nr 211/2011 föreskrivs följande:
”I denna förordning fastställs de förfaranden och villkor som krävs för framläggande av ett medborgarinitiativ i enlighet med artikel 11 i EU-fördraget och artikel 24 i EUF-fördraget.”
4 I artikel 2 i förordningen föreskrivs följande:
”I denna förordning gäller följande definitioner:
1. medborgarinitiativ: ett initiativ som lämnas in till kommissionen i enlighet med denna förordning och i vilket kommissionen uppmanas att, inom ramen för sina befogenheter, lägga fram ett lämpligt förslag i frågor där medborgare anser att en unionsrättsakt krävs för att tillämpa fördragen, och som stöds av minst en miljon behöriga undertecknare som kommer från minst en fjärdedel av alla medlemsstater.
…
3. organisatörer: fysiska personer som bildar en medborgarkommitté som ansvarar för att utarbeta ett medborgarinitiativ och lämna in det till kommissionen.”
5 I artikel 4.1–4.3 i nämnda förordning föreskrivs följande:
”1. Innan organisatörerna inleder insamlingen av stödförklaringar från undertecknare av ett föreslaget medborgarinitiativ ska de registrera initiativet hos kommissionen och lämna den information som anges i bilaga II, särskilt om dess ämne och mål.
Denna information ska tillhandahållas på ett av unionens officiella språk, i ett onlineregister som kommissionen gör tillgängligt i detta syfte (nedan kallat registret).
Organisatörerna ska, för registret och vid behov på sin webbplats, tillhandahålla regelbundet uppdaterad information om källorna till stöd och finansiering för det föreslagna medborgarinitiativet.
Efter att registreringen har bekräftats i enlighet med punkt 2 får organisatörerna tillhandahålla det föreslagna medborgarinitiativet på andra av unionens officiella språk och föra in dessa versioner i registret. Organisatörerna ska ansvara för översättning av det föreslagna medborgarinitiativet till andra av unionens officiella språk.
Kommissionen ska inrätta en kontaktpunkt som tillhandahåller information och stöd.
2. Kommissionen ska inom två månader räknat från och med den dag då informationen i bilaga II mottogs registrera det föreslagna medborgarinitiativet med ett specifikt registreringsnummer och skicka en bekräftelse till organisatörerna, förutsatt att samtliga följande villkor är uppfyllda:
…
b) Det föreslagna medborgarinitiativet faller inte uppenbart utanför kommissionens befogenhet att lägga fram ett förslag till unionsrättsakt för att genomföra fördragen.
…
3. Kommissionen ska vägra registrering om villkoren i punkt 2 inte är uppfyllda.
Om kommissionen vägrar registrera ett föreslaget medborgarinitiativ ska den informera organisatörerna om skälen till denna vägran och om all rättslig och utomrättslig prövning som står till deras förfogande.”
Bakgrund till tvisten och det omtvistade beslutet
6 Bakgrunden till tvisten kan såvitt framgår av den överklagade domen sammanfattas enligt följande.
7 Den 13 juli 2012 lämnade Alexios Anagnostakis in ett föreslag till europeiskt medborgarinitiativ (nedan kallat det europeiska medborgarinitiativet) ”En miljon underskrifter för ett solidariskt Europa” till kommissionen.
8 Syftet med förslaget var att i unionslagstiftningen stadfästa ”principen om nöd”. Enligt den principen är det nödvändigt och motiverat att vägra återbetala en förkastlig skuld när en stats ekonomiska och politiska överlevnad är hotad till följd av återbetalningen av skulden.
9 Det aktuella föreslagna europeiska medborgarinitiativet hänvisar till ”ekonomisk och monetär politik (artiklarna 119–144 FEUF)”, såsom rättslig grund för dess antagande.
10 Genom det omtvistade beslutet vägrade kommissionen, efter att ha hänvisat till artikel 4.2 i förordning nr 211/2011 och angett att den hade prövat de bestämmelser i EUF-fördraget som åberopats i det aktuella föreslagna europeiska medborgarinitiativet, i synnerhet artikel 136.1 FEUF, och alla ”andra möjliga rättsliga grunder”, att registrera nämnda förslag eftersom det uppenbart föll utanför de områden där kommissionen får lägga fram ett förslag om att en unionsrättsakt ska antas för att tillämpa fördragen.
Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen
11 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 11 oktober 2012 väckte Alexios Anagnostakis talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet.
12 Alexios Anagnostakis åberopade till stöd för den enda grunden, som bestod av fyra delar, att kommissionen hade gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den vägrade att registrera det aktuella föreslagna europeiska medborgarinitiativet med stöd av artikel 4.2 b i förordning nr 211/2011. Han gjorde därvid gällande att kommissionen hade kunnat efterkomma nämnda förslag genom att anta en rättsakt med stöd av artiklarna 122.1, 122.2 och 136.1 b FEUF, samt bestämmelser i internationell rätt.
13 Tribunalen prövade ex officio grunden om avsaknad av motivering eller brister i motiveringen och fastställde i den överklagade domen att kommissionen hade iakttagit motiveringsskyldigheten när den antog det omtvistade beslutet. Tribunalen ansåg vidare att kommissionen inte hade gjort sig skyldig till någon felaktig rättstillämpning genom att finna att det aktuella föreslagna europeiska medborgarinitiativet uppenbart föll utanför kommissionens befogenhet att lägga fram ett förslag till rättsakt i detta hänseende. Tribunalen ogillade således talan.
Parternas yrkanden
14 Alexios Anagnostakis har genom sitt överklagande yrkat att domstolen ska
– upphäva den överklagade domen,
– ogiltigförklara det omtvistade beslutet,
– förelägga kommissionen att registrera det aktuella föreslagna europeiska medborgarinitiativet och vidta alla andra åtgärder som är rättsligt nödvändiga, och
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
15 Kommissionen har yrkat att domstolen ska ogilla överklagandet och förplikta Alexios Anagnostakis att ersätta rättegångskostnaderna.
Prövning av överklagandet
16 Klaganden har åberopat fyra grunder till stöd för sitt överklagande. Klaganden har genom den första grunden gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den fann att kommissionen genom att anta det omtvistade beslutet hade uppfyllt motiveringsskyldigheten. Den andra till fjärde grunden avser tribunalens kontroll av huruvida det fanns stöd för nämnda beslut. Dessa grunder avser en felaktig tolkning av artikel 122 FEUF respektive artikel 136.1 FEUF och bestämmelser i internationell rätt.
Den första grunden: Tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den fann att det omtvistade beslutet var tillräckligt motiverat
Parternas argument
17 Klaganden har genom den första grunden hävdat att tribunalen, då den i punkterna 28–32 och 34 i den överklagade domen fann att det omtvistade beslutet uppfyllde de krav som följer av artikel 296 FEUF, gjorde en felaktig rättstillämpning.
18 Det var inledningsvis fel av tribunalen att i punkt 28 i den överklagade domen finna att den omständighet att kommissionen i det omtvistade beslutet hade hänvisat till artikel 4.2 b i förordning nr 211/2011 i sig utgjorde tillräcklig motivering med hänsyn till den rättspraxis som avser motiveringsskyldigheten. En sådan hänvisning utgör nämligen inte en detaljerad och tydlig motivering av varför det var ”uppenbart” att kommissionen inte hade befogenhet i den mening som avses i nämnda bestämmelse.
19 Tribunalens konstaterande i punkt 27 i den överklagade domen att kommissionen hade vidtagit ”en noggrann prövning av de bestämmelser i fördraget som anges i [det] föreslagna medborgarinitiativet (artiklarna 119]–144 [FEUF] och andra möjliga rättsliga grunder” är vidare, enligt klaganden, inte heller tillräckligt i detta avseende.
20 Detta gäller även hänvisningen till artikel 136.1 FEUF i det omtvistade beslutet.
21 Det var slutligen fel av tribunalen att i punkterna 30 och 31 i den överklagade domen finna att motiveringen i det omtvistade beslutet var tillräcklig med hänsyn till nämnda besluts beskaffenhet och det sammanhang i vilket det antagits. Tribunalens resonemang är nämligen inte relevant för konstaterandet att det aktuella föreslagna europeiska medborgainitiativet uppenbart faller utanför kommissionens befogenhet. Resonemanget bygger vidare felaktigt på att det finns ett orsakssamband mellan slutsatsen i punkt 30 i den överklagade domen att nämnda förslag ”inte [är] tillräckligt klart och precist avseende den rättsliga grund som påstås ge kommissionen befogenhet att lägga fram ett förslag till … rättsakt” och skyldigheten att ange de skäl som det omtvistade beslutet grundas på.
22 Kommissionen stödjer tribunalens resonemang i de delar som den första grunden avser, och anser att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser denna grund då det inte finns något stöd för den.
Domstolens bedömning
23 Domstolen påpekar inledningsvis att enligt artikel 11.4 i EUF, vilken införts genom Lissabonfördraget, ges unionsmedborgarna en rätt att på vissa villkor ta initiativ till att uppmana kommissionen att, inom ramen för sina befogenheter, lägga fram ett lämpligt förslag i frågor där dessa medborgare anser att det krävs en unionsrättsakt för att tillämpa fördragen.
24 Rätten att ta initiativ till ett europeiskt medborgarinitiativ är, i likhet med bland annat rätten att göra framställningar till parlamentet, ett redskap som syftar till att medborgarna ska kunna utnyttja sin rätt att delta i unionens demokratiska liv, vilket föreskrivs i artikel 10.3 EUF. Medborgarna får nämligen därigenom möjlighet att direkt vända sig till kommissionen med en ansökan, i vilken den uppmanas att lägga fram ett förslag till unionsrättsakt för att genomföra fördragen.
25 De förfaranden och de villkor som krävs för framläggande av ett europeiskt medborgarinitiativ har i enlighet med artikel 24 första stycket FEUF preciserats i förordning nr 211/2011. I artikel 4 i den förordningen fastställs villkoren för att kommissionen ska registrera ett föreslaget europeiskt medborgarinitiativ.
26 Vad gäller dessa villkor föreskrivs det i artikel 4.2 b i den förordningen att ett föreslaget europeiskt medborgarinitiativ ska registreras av kommissionen förutsatt att det ”… inte uppenbart [faller] utanför kommissionens befogenhet att lägga fram ett förslag till unionsrättsakt för att genomföra fördragen”.
27 Det var med tillämpning av den bestämmelsen som kommissionen genom det omtvistade beslutet vägrade att registrera det föreslagna europeiska medborgarinitiativ som lämnats in av klaganden.
28 Det ska i detta hänseende – i den mån klaganden genom sin första grund har gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den fann att nämnda beslut var tillräckligt motiverat – betonas att skyldigheten att informera organisatörerna om skälen till vägran att registrera deras föreslagna europeiska medborgarinitiativ, såsom föreskrivs i artikel 4.3 andra stycket i förordning nr 211/2011, avseende europeiska medborgarinitiativ utgör ett särskilt uttryck för skyldigheten att motivera rättsakter som stadgas i artikel 296 FEUF. Det följer av fast rättspraxis avseende den artikeln att motiveringen ska vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet. Av motiveringen ska klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att den behöriga domstolen ges möjlighet att utföra sin prövning (se, bland annat, dom av den 6 mars 2003, Interporc/kommissionen, C‑41/00 P, EU:C:2003:125, punkt 55).
29 Det framgår även av fast rättspraxis att frågan huruvida kravet på motivering är uppfyllt ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Det krävs inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av en rättsakt uppfyller kraven i artikel 296 FEUF inte ska ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse, utan även utifrån det sammanhang i vilket den ingår och samtliga rättsregler på det aktuella området (dom av den 29 september 2011, Elf Aquitaine/kommissionen, C‑521/09 P, EU:C:2011:620, punkt 150, dom av den 21 december 2016, Club Hotel Loutraki m.fl./kommissionen, C‑131/15 P, EU:C:2016:989, punkt 47).
30 Det är mot bakgrund av dessa principer, vilka tribunalen korrekt erinrade om i punkterna 22–24 i den överklagade domen, som det ska prövas huruvida tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den fann att kommissionen hade uppfyllt motiveringsskyldigheten när den antog det omtvistade beslutet.
31 Såsom tribunalen har påpekat i punkt 28 i den överklagade domen, framgår det i förevarande fall av nämnda beslut att vägran att registrera det aktuella föreslagna europeiska medborgarinitiativet motiverades med att det inte uppfyllde villkoret i artikel 4.2 b i förordning nr 211/2011. Det anges i detta hänseende i det beslutet att kommissionen ansåg att varken bestämmelserna om unionens ekonomiska och monetära politik, vilka åberopats i förslaget, det vill säga artiklarna 119–144 FEUF, eller någon annan rättslig grund gav den befogenhet att lägga fram ett förslag till unionsrättsakt för att genomföra fördragen på det sätt som åsyftas i det aktuella föreslagna europeiska medborgarinitiativet. Kommissionen uttalade sig i detta sammanhang närmare bestämt om artikel 136.1 FEUF och angav skälen till att den ansåg att den bestämmelsen inte kunde utgöra en lämplig rättslig grund i det hänseendet.
32 I motsats till det som klaganden tycks antyda fann tribunalen inte att var och en av dessa omständigheter i det omtvistade beslutet, beaktade var för sig, utgjorde en motivering som var tillräcklig för att uppfylla kraven i rättspraxis avseende motiveringsskyldigheten. Tribunalen fann vidare inte heller i punkterna 30 och 31 i den överklagade domen att en sådan motivering i sig framgick av den aktuella rättsaktens beskaffenhet och det sammanhang i vilken den hade antagits.
33 Tribunalen prövade däremot, i enlighet med den rättspraxis som är relevant och som domstolen har erinrat om i punkterna 28 och 29 ovan, huruvida motiveringen i det omtvistade beslutet uppfyllde kraven i artikel 296 FEUF, med hänsyn till samtliga angivna omständigheter i nämnda beslut och med beaktande av omständigheterna i det aktuella fallet, vilket i synnerhet omfattar beslutets beskaffenhet och det sammanhang i vilket det har antagits.
34 Tribunalen betonade i detta hänseende i punkterna 25 och 26 i den överklagade domen att med hänsyn till själva beskaffenheten av rätten att lägga fram ett europeiskt medborgarinitiativ och den inverkan som ett beslut om avslag på ansökan om registrering av ett föreslaget europeiskt medborgarinitiativ kan få på unionens demokratiska liv, ankommer det på kommissionen att motivera sitt beslut om att vägra registrering av ett sådant förslag så att det tydligt framgår av vilka skäl registreringen har vägrats. I de fall då registreringen, som i förevarande fall, har vägrats med stöd av artikel 4.2 b i förordning nr 211/2011 måste skälen till att kommissionen anser att nämnda förslag uppenbart faller utanför dess befogenhet att lägga fram ett förslag till unionsrättsakt för att genomföra fördragen framgå av motiveringen.
35 När organisatörerna av ett europeiskt medborgarinitiativ i detta sammanhang, i enlighet med bilaga II till förordning nr 211/2011, till förslaget bifogar mer detaljerad information om ämnet, målen och det sammanhang i vilket det ingår, är kommissionen skyldig att pröva den informationen noggrant och opartiskt.
36 Tribunalen framhöll emellertid även, i punkterna 30 och 31 i den överklagade domen, att det aktuella föreslagna europeiska medborgarinitiativet var mycket kortfattat och inte tillräckligt klart, eftersom det i huvudsak avseende frågan med stöd av vilken rättslig grund den unionsrättsakt som avses i förslaget ska antas, endast hänvisas till artiklarna 119–144 FEUF om unionens ekonomiska och monetära politik som helhet utan att sambandet mellan innehållet i nämnda förslag och de 26 artiklarna i EUF-fördraget som medborgarinitiativet hänvisar till förklaras eller preciseras.
37 Även om det på kommissionens webbplats endast var möjligt att välja rubriken ”Ekonomisk och monetär politik 119–144 FEUF” i sin helhet ska det i detta hänseende betonas att organisatörerna, i enlighet med bilaga II till förordning nr 211/2011, emellertid skulle ha kunnat bifoga mer detaljerad information avseende anledningen till att artiklarna var relevanta med hänsyn till innehållet i det aktuella föreslagna europeiska medborgarinitiativet, vilket de inte har gjort.
38 Tribunalen kan under sådana omständigheter således inte klandras för att den inte har beaktat den rättspraxis som nämns ovan i punkterna 28 och 29, när den i punkt 31 i den överklagade domen fann att kommissionen hade rätt att endast uttala sig om den av de bestämmelser som det i nämnda förslag har hänvisats till som helhet, som den ansåg var minst irrelevant – det vill säga artikel 136.1 FEUF – utan att för den delen varken särskilt behöva ange skälen till att var och en av dessa bestämmelser saknade relevans eller än mindre motivera varför alla andra bestämmelser i EUF-fördraget inte var relevanta.
39 Under dessa omständigheter gjorde tribunalen en riktig bedömning när den i punkt 32 i den överklagade domen fann att det omtvistade beslutet, med beaktande av det sammanhang i vilket det hade antagits, innehöll tillräckligt med upplysningar för att klaganden skulle kunna få kännedom om skälen till att det aktuella föreslagna europeiska medborgarinitiativet hade vägrats registrering och för att unionsdomstolen skulle kunna utföra sin prövning.
40 Härvid framgår det tydligt av den överklagade domen att tribunalen faktiskt kunde utföra sin prövning av nämnda beslut, vilken även omfattade frågan huruvida artikel 122 FEUF kunde utgöra rättslig grund för den åtgärd som det aktuella föreslagna europeiska medborgarinitiativet syftar till, även om den artikeln inte särskilt hade angetts i förslaget.
41 Härav följer att tribunalen inte gjorde någon felaktig rättstillämpning när den i punkt 34 i den överklagade domen fastställde att kommissionen under omständigheterna i det aktuella fallet hade iakttagit sin motiveringsskyldighet när den antog det omtvistade beslutet.
42 Klaganden har dessutom bestritt motiveringen i beslutet genom att hävda att det aktuella föreslagna europeiska medborgarinitiativet inte uppenbart faller utanför kommissionens befogenhet enligt de bestämmelser som anges i det beslutet. Det kan emellertid konstateras att det argumentet inte rör motiveringsskyldigheten, som utgör en väsentlig formföreskrift, utan den särskilda frågan huruvida motiveringen är hållbar, vilken ska hänföras till frågan huruvida det omtvistade beslutet är lagenligt i materiellt hänseende (dom av den 29 september 2011, Elf Aquitaine/kommissionen, C‑521/09 P, EU:C:2011:620, punkt 146 och där angiven rättspraxis). Det argumentet ska därför prövas i samband med prövningen av den andra till fjärde grunden.
43 Av det ovan anförda följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den första grunden.
Den andra–fjärde grunden: Felaktig rättstillämpning vid prövningen av huruvida det omtvistade beslutet var välgrundat
Inledande synpunkter
44 Klaganden har genom den andra till fjärde grunden klandrat tribunalen för att den genom att tolka artikel 122 FEUF och artikel 136.1 FEUF, samt bestämmelser i internationell rätt felaktigt, fann att villkoret i artikel 4.2 b i förordning nr 211/2011 inte var uppfyllt i förevarande fall.
45 Domstolen påpekar inledningsvis avseende förfarandet för registrering av ett föreslaget europeiskt medborgarinitiativ att det enligt artikel 4 i förordning nr 211/2011 ankommer på kommissionen att pröva huruvida ett sådant förslag uppfyller de villkor för registrering som bland annat föreskrivs i artikel 4.2 b i nämnda förordning. Den information om det föreslagna europeiska medborgarinitiativets ämne och mål, som har lämnats in av organisatörerna av det europeiska medborgarinitiativet antingen för att det är antingen obligatoriskt eller frivilligt i enlighet med bilaga II till nämnda förordning, ska således enligt artikel 4.1 och 4.2 i förordningen beaktas.
46 Det ska i detta hänseende noteras att kommissionen i samband med registreringsförfarandet, såsom även framgår av skäl 4 och artikel 4.1 sista stycket i förordning nr 211/2011, är skyldig att ge organisatörerna av ett europeiskt medborgarinitiativ information och råd, och detta gäller särskilt kriterierna för att det ska kunna registreras.
47 Det ska vidare betonas att ett beslut avseende registrering av ett föreslaget europeiskt medborgarinitiativ i den mening som avses i artikel 4 i nämnda förordning, och såsom även framgår av skäl 10 däri, ska fattas i enlighet med principen om god förvaltningssed. Detta medför i synnerhet att den behöriga institutionen är skyldig att vidta en omsorgsfull och opartisk prövning, i vilken bland annat samtliga relevanta omständigheter i det aktuella fallet beaktas.
48 Dessa krav, som ingår i principen om god förvaltningssed, är allmänt tillämpliga på unionsadministrationens agerande i dess kontakter med allmänheten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 april 2017, ombudsmannen/Staelen, C‑337/15 P, EU:C:2017:256, punkt 34) och således även i samband med rätten att lägga fram ett europeiskt medborgarinitiativ, vilket är ett instrument för att medborgarna ska kunna delta i unionens demokratiska liv.
49 Det villkor för registrering som föreskrivs i artikel 4.2 b i förordning nr 211/2011 ska dessutom i enlighet med de mål som eftersträvas med detta instrument – såsom de anges i skälen 1 och 2 i nämnda förordning och som bland annat innebär att medborgarna ska uppmuntras att delta och att unionen ska göras lättillgängligare – tolkas och tillämpas av kommissionen, när den har att pröva ett föreslaget europeiskt medborgarinitiativ, på ett sätt som säkerställer att det europeiska medborgarinitiativet förblir lättillgängligt.
50 Härav följer att det endast är när ett föreslaget europeiskt medborgarinitiativ – med hänsyn till dess ämne och mål, såsom dessa framgår av den obligatoriska informationen och i förekommande fall den ytterligare information som har lämnats in av organisatörerna i enlighet med bilaga II till förordning nr 211/2011 – uppenbart faller utanför kommissionens befogenhet att lägga fram ett förslag till unionsrättsakt för att genomföra fördragen som den har befogenhet att vägra registrera det föreslagna europeiska medborgarinitiativet med stöd av artikel 4.2 b i nämnda förordning.
51 Den prövning som domstolen har behörighet att göra inom ramen för det aktuella överklagandet ska således avgränsas.
52 Klaganden har nämligen under det aktuella förfarandet vid domstolen, såsom även generaladvokaten har påpekat i punkterna 7, 31 och 40 i sitt förslag till avgörande, i väsentlig grad vidareutvecklat sina argument avseende syftet med det aktuella föreslagna europeiska medborgarinitiativet och den rättsliga grund som är lämplig i detta avseende, samt hävdat att tribunalen flera gånger i den överklagade domen antingen gjorde oriktiga eller ofullständiga konstateranden i detta hänseende.
53 Det ska emellertid för det första, såsom även generaladvokaten har påpekat i bland annat punkt 30 i sitt förslag till avgörande, betonas att bedömningen av hållbarheten av det resonemang som tribunalen har anfört i den överklagade domen i samband med sin prövning av huruvida det omtvistade beslutet var välgrundat endast kan göras utifrån de upplysningar som organisatörerna av det aktuella föreslagna europeiska medborgarinitiativet har inkommit med i samband med den ansökan om registrering av förslaget som de lämnat in till kommissionen och inte mot bakgrund av de preciseringar som klaganden har gjort först i samband med det aktuella överklagandet.
54 Dessa upplysningar rörde endast, såsom även tribunalen har konstaterat i punkt 3 i den överklagade domen och även särskilt fastställt i olika delar av nämnda dom, två förhållanden. Nämligen för det första att förslagets syfte var att i unionslagstiftningen stadfästa ”principen om nöd [enligt vilken det är] nödvändigt och motiverat att vägra återbetala en förkastlig skuld när en stats ekonomiska och politiska överlevnad är hotad till följd av återbetalningen av skulden”. För det andra hänvisades det till artiklarna 119–144 FEUF som en helhet, såsom rättslig grund för antagande av förslaget.
55 Det följer för det andra även av fast rättspraxis att domstolen i ett mål om överklagande i princip endast är behörig att pröva den rättsliga bedömningen av de grunder som har åberopats i den lägre instansen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 april 2014, FLSmidth/kommissionen, C‑238/12 P, EU:C:2014:284, punkt 42, och dom av den 22 maj 2014, ASPLA/kommissionen, C‑35/12 P, EU:C:2014:348, punkt 39).
56 Klaganden har i förevarande fall, såsom har påpekats i punkt 12 ovan, åberopat artikel 122.1, 122.2 och artikel 136.1 FEUF, samt bestämmelser i internationell rätt, som stöd för den enda grund som åberopats i samband med talan vid tribunalen.
57 Härav följer att domstolens prövning av de argument som avser att styrka att det var fel av tribunalen att finna att det inte fanns någon lämplig rättslig grund i unionsrätten för att anta den princip som avses i det aktuella föreslagna europeiska medborgarinitiativet endast ska omfatta de argument som är avsedda att visa att tribunalen gjorde en felaktig tolkning av artiklarna 122 och 136.1 FEUF och bestämmelserna i internationell rätt.
Den andra grunden: Felaktig rättstillämpning vid tolkningen av artikel 122 FEUF
– Parternas argument
58 Klaganden har genom sin andra grund som består av fyra delar, klandrat tribunalen för att den i punkterna 41–43 och 47–50 i den överklagade domen tolkade artikel 122.1 och 122.2 FEUF felaktigt när den – med åsidosättande av artikel 4.2 b i förordning nr 211/2011 – fastställde att dessa bestämmelser uppenbart inte utgjorde en rättslig grund för att i unionslagstiftningen anta den princip som är syftet med det aktuella föreslagna europeiska medborgarinitiativet.
59 Tribunalen tog för det första – när den tolkade artikel 122 FEUF isolerat utan att se den i sitt sammanhang tillsammans med artiklarna 119–126 FEUF – inte hänsyn till andan i kapitel 1, som har rubriken ”Ekonomisk politik”, i avdelning VIII i tredje delen av EUF–fördraget, i vilken grundprincipen är att medlemsstaternas ekonomiska politik faller inom de nationella regeringarnas befogenhet och att den ska samordnas.
60 Klaganden har bland annat hävdat att det framgår av artikel 122.1 och 122.2 FEUF att de åtgärder som kommissionen har befogenhet att föreslå att rådet vidtar i enlighet med nämnda artikel kan vara korrigerande eller förebyggande och har till syfte att komma till rätta med stora svårigheter eller ett allvarligt hot om sådana svårigheter som riskerar att äventyra unionens mål. Tribunalen gjorde således en felaktig rättstillämpning när den tog artikeln ur sitt sammanhang.
61 Klaganden har för det andra betonat att artikel 122.1 FEUF, i vilken dessutom principen om solidaritet mellan medlemsstaterna stadfästs, ger kommissionen ett stort utrymme för skönsmässig bedömning för att föreslå antagande av lämpliga åtgärder för att komma till rätta med stora svårigheter i en av medlemsstaterna. Antagandet av principen om nöd i en unionstext utgör en sådan lämplig åtgärd. Tribunalen gjorde en felaktig tolkning av artikel 122 FEUF när den ändå fann att det aktuella föreslagna europeiska medborgarinitiativet uppenbart föll utanför kommissionens befogenhet.
62 Klaganden har för det tredje bestritt tribunalens argumentation, i punkt 41 i den överklagade domen, avseende domen av den 27 november 2012, Pringle (C‑370/12, EU:C:2012:756). Tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den jämförde den åtgärd som föreslås i det aktuella europeiska medborgarinitiativet med den Europeiska stabilitetsmekanismen (nedan kallad ESM) som särskilt avsågs i den domen och som fundamentalt skiljer sig från den föreslagna åtgärden. Syftet med det aktuella föreslagna europeiska medborgarinitiativet är helt enkelt att stadfästa principen om nöd i unionslagstiftningen mot bakgrund av Republiken Greklands stora svårigheter på grund av sin skuld och inte att skapa en finansieringsmekanism som ESM.
63 Klaganden har vidare gjort gällande att tribunalens bedömning i punkt 42 i den överklagade domen, att artikel 122.1 FEUF medför att de åtgärder som anges i den artikeln ”grundas på att medlemsstaterna bistår varandra”, är juridiskt felaktig. Det framgår vid en läsning av artikeln att den anda av solidaritet mellan medlemsstaterna som anges i nämnda artikel inte, till skillnad från vad tribunalen har kommit fram till, motsvarar bistånd i form av ett ekonomiskt bistånd mellan medlemsstaterna.
64 Tribunalen gjorde för det fjärde en felaktig rättstillämpning när den i punkterna 47–49 i den överklagade domen än en gång hänvisade till domen av den 27 november 2012, Pringle (C‑370/12, EU:C:2012:756), för att fastställa att syftet med det aktuella föreslagna europeiska medborgarinitiativet uppenbart inte omfattades av artikel 122.2 FEUF.
65 Klaganden har i detta hänseende åberopat följande: För det första, den omständigheten att principen om nöd införs i unionslagstiftningen kan inte, i flera olika hänseenden, jämföras med ESM. Det var för det andra fel av tribunalen att anse att förfarandet för att förklara att det är fråga om nöd ska initieras av medlemsstaterna och inte av unionen. Det anges nämligen i det aktuella föreslagna europeiska medborgarinitiativet att det är unionen som i en anda av solidaritet godkänner en sådan förklaring. Det var för det tredje fel av tribunalen att i punkt 49 i den överklagade domen finna att antagandet av principen om nöd inte endast skulle avse en medlemsstats skuld till unionen utan även statens skulder till andra juridiska, fysiska, offentliga eller privata personer. Antagandet av den principen skulle nämligen faktiskt endast omfatta en medlemsstats skuld till unionen. Kommissionen hade under alla omständigheter kunnat besvara det aktuella föreslagna europeiska medborgarinitiativet delvis genom att begränsa syftet med det till att endast avse den skulden, vilken uppenbart faller inom tillämpningsområdet för artikel 122.2 FEUF.
66 Kommissionen anser att överklagandet ska avvisas såvitt avser den andra grunden i den mån det inkluderar nya argument. Kommissionen har vidare gjort gällande att överklagandet under alla omständigheter inte kan vinna bifall såvitt avser nämnda grund då det inte finns något som stödjer den.
– Domstolens bedömning
67 Domstolen påpekar inledningsvis att det följer av fast rättspraxis att valet av rättslig grund för en unionsrättsakt ska grundas på objektiva omständigheter som kan bli föremål för domstolsprövning, däribland rättsaktens syfte och innehåll (dom av den 29 april 2004, kommissionen/rådet, C‑338/01, EU:C:2004:253, punkt 54, dom av den 19 juli 2012, parlamentet/rådet, C‑130/10, EU:C:2012:472, punkt 42, och dom av den 18 december 2014, Förenade kungariket/rådet, C‑81/13, EU:C:2014:2449, punkt 35).
68 I den mån som klaganden genom sin andra grund – vars delgrunder ska prövas tillsammans – har klandrat tribunalen för att i punkterna 40–43 i den överklagade domen, ha gjort en felaktig rättstillämpning när den fann att artikel 122.1 FEUF inte är en lämplig rättslig grund för att anta en åtgärd såsom den som avses i det aktuella föreslagna europeiska medborgarinitiativet, påpekar domstolen för det första följande: Rådet får i enlighet med nämnda bestämmelse, på förslag av kommissionen i en anda av solidaritet mellan medlemsstaterna besluta om lämpliga åtgärder med hänsyn till den ekonomiska situationen, särskilt om det uppstår allvarliga försörjningsproblem i fråga om vissa varor, särskilt på energiområdet.
69 Det ska härvid i första hand påpekas, såsom tribunalen har gjort i punkt 41 i den överklagade domen, att domstolen i punkt 116 i domen av den 27 november 2012, Pringle (C‑370/12, EU:C:2012:756), slog fast att artikel 122.1 FEUF inte utgör en lämplig rättslig grund för ett eventuell finansiellt stöd från unionen till de medlemsstater som drabbats eller hotas av allvarliga finansieringsproblem.
70 Även om klaganden har gjort gällande att ESM, som var saken i det mål som avgjordes genom nämnda dom, på flera sätt skiljer sig från den åtgärd som avses i det aktuella föreslagna europeiska medborgarinitiativet, framgår det emellertid av den domen att artikel 122.1 FEUF inte avser åtgärder som huvudsakligen syftar till att minska omfattningen av en medlemsstats finansieringssvårigheter.
71 Det kan i andra hand konstateras att tribunalen inte gjorde någon felaktig rättstillämpning när den i punkterna 42 och 43 i den överklagade domen – bland annat med hänsyn till den anda av solidaritet mellan medlemsstaterna som i enlighet med ordalydelsen i artikel 122.1 FEUF ska råda vid antagandet av lämpliga åtgärder med hänsyn till den ekonomiska situationen i den mening som avses i den bestämmelsen – fann att nämnda bestämmelse inte kunde användas som grund för antagandet av en åtgärd eller en princip, som huvudsakligen ger en medlemsstat befogenhet att ensidigt besluta om att inte återbetala hela eller en del av sin statsskuld.
72 Klaganden har närmare bestämt bestritt tribunalens konstaterande i punkt 43 i den överklagade domen att det aktuella föreslagna europeiska medborgarinitiativet ger en medlemsstat som står inför allvarliga finansieringssvårigheter befogenhet att ”ensidigt besluta” om att inte återbetala hela eller en del av sin statsskuld. Det ska härvid påpekas att det endast är i samband med förevarande överklagande som klaganden har påpekat att en medlemsstats möjlighet att åberopa nöd skulle kunna underställas villkor som fastställs av kommissionen. En sådan upplysning kan emellertid inte, vilket även har påpekats i punkt 53 ovan, beaktas vid bedömningen av huruvida det fanns stöd för det konstaterande som tribunalen gjort i punkt 43 i den överklagade domen.
73 Härav följer att tribunalen inte gjorde någon felaktig rättstillämpning när den i punkterna 40–43 i den överklagade domen fann att artikel 122.1 FEUF inte är en lämplig rättslig grund för antagandet av en åtgärd såsom den som avses i det aktuella föreslagna europeiska medborgarinitiativet.
74 I den mån som klaganden genom sin andra grund har klandrat tribunalen för att, i punkterna 47–50 i den överklagade domen, ha gjort en felaktig rättstillämpning när den fann att artikel 122.2 FEUF inte är en lämplig rättslig grund för antagandet av en sådan åtgärd påpekar domstolen för det andra följande: Rådet kan i enlighet med nämnda bestämmelse, på förslag av kommissionen besluta att på vissa villkor bevilja ekonomiskt bistånd från unionen till en medlemsstat som har svårigheter eller allvarligt hotas av stora svårigheter till följd av naturkatastrofer eller osedvanliga händelser utanför dess kontroll.
75 Det kan i detta hänseende inledningsvis konstateras att det var riktigt av tribunalen att i punkt 48 i den överklagade domen påpeka att domstolen redan har slagit fast i punkterna 65, 104 och 131 i domen av den 27 november 2012, Pringle (C‑370/12, EU:C:2012:756) att artikel 122.2 FEUF ger unionen befogenhet att bevilja finansiellt stöd ad hoc till en medlemsstat som befinner sig i den situation som nämnts ovan, men att införandet av en lagstadgad mekanism om att statsskulden inte ska återbetalas, som grundas på principen om nöd, inte kan motiveras med stöd av den bestämmelsen bland annat med hänsyn till den generella och bestående karaktären av en sådan mekanism.
76 Vad vidare avser den felaktiga rättstillämpning som klaganden anser att tribunalen gjorde i punkt 49 i den överklagade domen avseende arten av det ekonomiska bistånd som avses i artikel 122.2 FEUF ska det påpekas, såsom även tribunalen har gjort i den punkten i den överklagade domen, att det framgår av punkt 118 i domen av den 27 november 2012, Pringle (C‑370/12, EU:C:2012:756) att den bestämmelsen endast avser ett finansiellt stöd som beviljas av unionen och inte av medlemsstaterna.
77 Domstolen delar således tribunalens bedömning i punkt i 49 i den överklagade domen att antagandet av principen om nöd, vilket är syftet med det aktuella föreslagna europeiska medborgarinitiativet, inte omfattas av begreppet bistånd som beviljas av unionen i den mening som avses i nämnda bestämmelse, eftersom en sådan princip inte endast skulle avse en medlemsstats skuld till unionen utan även skulder till andra offentliga eller privata personer, samt i synnerhet andra medlemsstater.
78 I den mån klaganden avser att i detta sammanhang bestrida tribunalens slutsats om att antagandet av principen om nöd – såsom detta anges i det aktuella föreslagna europeiska medborgarinitiativet – inte endast skulle avse en medlemsstats skuld till unionen, ska det påpekas att klaganden före det aktuella överklagandeförfarandet inte någon gång har påstått att förslaget endast avser den berörda medlemsstatens skuld till unionen. Klagandens argument motsägs dessutom av andra uttalanden som gjorts i samband med överklagandet om att nämnda förslag syftar till att göra det möjligt för medlemsstater som befinner sig i en nödsituation att inte endast gentemot unionen utan även i förhållande till andra medlemsstater ställa in betalningarna av eller avskriva en del av sin skuld. Härav följer att det argumentet inte kan vinna framgång.
79 Vad slutligen gäller argumentet om att kommissionen hade kunnat efterkomma det aktuella föreslagna europeiska medborgarinitiativet delvis finner domstolen, eftersom det argumentet har åberopats för första gången i samband med överklagandet att det ska avvisas i enlighet med den fasta rättspraxis som nämns i punkt 55 ovan.
80 Härav följer att tribunalen inte gjorde någon felaktig rättstillämpning när den i punkt 50 i den överklagade domen fann att en sådan åtgärd som den som avses i det aktuella föreslagna europeiska medborgarinitiativet uppenbart inte omfattas av de åtgärder för ekonomiskt bistånd som rådet på förslag av kommissionen har befogenhet att vidta i enlighet med artikel 122.2 FEUF.
81 Av vad som anförts ovan följer att överklagandet inte kan bifallas såvitt avser den andra grunden.
Den tredje grunden: Felaktig rättstillämpning vid tolkningen av artikel 136.1 FEUF
– Parternas argument
82 Klaganden har genom sin tredje grund klandrat tribunalen för att den i punkterna 57–60 i den överklagade domen gjorde en felaktig tolkning av artikel 136.1 FEUF. I motsats till vad tribunalen fann skulle stadfästandet i unionslagstiftningen av principen om nöd kunna grundas på artikel 136 FEUF som i synnerhet syftar till att ”den ekonomiska och monetära unionen ska fungera smidigt”.
83 Klaganden har i detta hänseende hävdat att slutsatsen i punkt 58 i den överklagade domen – om att antagandet av principen om nöd får till följd att de avtalsslutande parternas fria vilja ersätts med en lagstadgad mekanism om ensidigt avsägande av statsskulden, vilket uppenbart inte är tillåtet enligt bestämmelsen – är juridiskt felaktig. Antagandet av den principen gör det nämligen möjligt för en medlemsstat som försöker komma till rätta med stora svårigheter att tillfälligt ställa in betalningarna av alla sina skulder för att skapa tillväxt i sin ekonomi genom att således uppmuntra ekonomiska investeringar som är av sådan art att detta gynnas, vilket ovillkorligen bidrar till syftet att den ekonomiska och monetära unionen ska fungera smidigt, såsom anges i artikel 136.1 FEUF. Klaganden har i detta sammanhang som ett exempel hänvisat till Europeiska rådets beslut av den 21 juli 2011 av vilket det framgår att ett beslut om att avskriva en medlemsstats statsskuld kan grundas på unionsrätten.
84 I artikel 136.1 FEUF ges rådet vidare uttryckligen befogenhet att vidta åtgärder för att utarbeta riktlinjer för den ekonomiska politiken. Även kommissionen har således befogenhet att föreslå att rådet godkänner sådana åtgärder.
85 Härav följer att det aktuella föreslagna europeiska medborgarinitiativet inte uppenbart faller utanför kommissionens befogenhet i den mening som avses i artikel 4.2 b i förordning nr 211/2011 och att det var fel av tribunalen att i punkt 59 i den överklagade domen finna att antagandet av principen om nöd uppenbart inte omfattas av bestämmelserna i artikel 136.1 FEUF.
86 Klaganden anser dessutom att en mekanism för stabilitet och ekonomiskt bistånd som kan godkännas med stöd av artikel 136.3 FEUF kan, efter överenskommelse mellan medlemsstaterna och när en av dem befinner sig i nöd, innefatta en inställning av betalningarna av dess skulder. I artikel 352 FEUF ges kommissionen under alla omständigheter befogenhet att föreslå en åtgärd, såsom den som avses i det föreslagna europeiska medborgarinitiativet, som är nödvändig för att förverkliga ett av de mål – såsom stabiliteten i euroområdet – som avses i fördragen.
87 Kommissionen anser att en del av den tredje grunden ska avvisas och att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den tredje grunden i övrigt.
– Domstolens bedömning
88 Domstolen påpekar att rådet i enlighet med artikel 136.1 FEUF, för att den ekonomiska och monetära unionen ska fungera smidigt, och i enlighet med tillämpliga bestämmelser i fördragen, får besluta om åtgärder för de medlemsstater som har euron som valuta för att dels enligt ordalydelsen i led a i nämnda bestämmelse, stärka samordningen och övervakningen av dessa staters budgetdisciplin, dels enligt ordalydelsen i led b i den bestämmelsen, för dessa medlemsstater utarbeta riktlinjer för den ekonomiska politiken och se till att de överensstämmer med de riktlinjer som har antagits för hela unionen, samt se till att de övervakas.
89 Tribunalen gjorde inte någon felaktig rättstillämpning när den i punkterna 57 och 58 i den överklagade domen fann att antagandet av principen om nöd, såsom detta beskrivs i det aktuella föreslagna europeiska medborgarinitiativet, uppenbart inte omfattas av de åtgärder som beskrivits i punkten ovan.
90 Domstolen delar nämligen tribunalens bedömning i punkt 57 i den överklagade domen att det inte fanns någon omständighet som gjorde det möjligt att dra slutsatsen, vilket sökanden inte hade styrkt, att ett antagande av den åtgärd som avses i det aktuella föreslagna europeiska medborgarinitiativet syftar till att stärka samordningen av budgetdisciplinen eller omfattas av riktlinjerna för den ekonomiska politiken som rådet har befogenhet att utarbeta för att den ekonomiska och monetära unionen ska fungera smidigt.
91 Domstolen delar även tribunalens bedömning i punkt 58 i den överklagade domen att det av punkterna 51 och 64 i domen av den 27 november 2012, Pringle (C‑370/12, EU:C:2012:756) framgår att unionens roll på den ekonomiska politikens område är begränsad till att besluta om samordningsåtgärder. Det var vidare riktigt av tribunalen att slå fast att antagandet av en sådan åtgärd som den som avses i det aktuella föreslagna europeiska medborgarinitiativet inte omfattas av begreppet ”riktlinje för den ekonomiska politiken” i den mening som avses i artikel 136.1 b FEUF utan i praktiken får till följd att de avtalsslutande parternas fria vilja ersätts med en lagstadgad mekanism om ensidigt avsägande av statsskulden, vilket uppenbart inte är tillåtet enligt bestämmelsen.
92 Härav följer att tribunalen hade fog för att i punkt 59 i den överklagade domen bekräfta kommissionens bedömning, enligt vilken förslaget om att stadfästa principen om nöd, såsom den förstås av klaganden, uppenbart inte omfattas av bestämmelserna i artikel 136.1 FEUF.
93 I den mån klaganden i övrigt inom ramen för den tredje grunden har gjort gällande att den princip om nöd som avses i det aktuella föreslagna europeiska medborgarinitiativet kan antas i unionsrätten med stöd av artikel 136.3 FEUF, i förekommande fall jämförd med artikel 352 FEUF, räcker det att konstatera att detta argument endast har anförts i samband med detta överklagande och kan således i enlighet med fast rättspraxis (se punkt 55 ovan) inte bli föremål för domstolens prövning i förevarande fall.
94 Mot bakgrund av det ovan anförda kan överklagandet inte bifallas, såvitt avser den tredje grunden.
Den fjärde grunden: Felaktig rättstillämpning vid tolkningen av bestämmelser i internationell rätt
– Parternas argument
95 Klaganden har genom den fjärde grunden klandrat tribunalen för att den tolkade bestämmelserna i internationell rätt felaktigt när den i punkt 65 i den överklagade domen fann att den omständigheten att det finns en princip i internationell rätt, såsom principen om nöd i förevarande fall, under alla omständigheter inte räcker för att grunda ett lagstiftningsinitiativ från kommissionen. Tribunalen har vidare inte prövat om argumenten avseende huruvida nämnda princip finns i internationell rätt var välgrundade.
96 Eftersom överklagandet inte innehåller något argument som kan påverka tribunalens bedömning om att kommissionen ska tilldelas den nödvändiga befogenheten genom fördragen och inte genom en bestämmelse i internationell rätt anser kommissionen att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser denna grund då det inte finns något stöd för den.
– Domstolens bedömning
97 Domstolen påpekar att enligt principen om tilldelade befogenheter som stadgas i artikel 5.1 och 5.2 EUF ska unionen endast handla inom ramen för de befogenheter som medlemsstaterna har tilldelat den i fördragen för att nå de mål som fastställs där.
98 Vad närmare bestämt gäller unionsinstitutionerna preciseras det i artikel 13.2 EUF att varje institution ska handla inom ramen för de befogenheter som den har tilldelats genom fördragen, i enlighet med de förfaranden, villkor och mål som anges där.
99 Härav följer att kommissionen endast kan föreslå antagandet av en unionsrättsakt om den genom fördragen har tilldelats en befogenhet för detta ändamål.
100 Tribunalen gjorde således inte någon felaktig rättstillämpning när den i punkt 65 i den överklagade domen fann att även om det antas att det har fastställts att det finns en princip i internationell rätt, såsom den princip om nöd som åberopats av klaganden, räcker under alla omständigheter inte enbart den omständigheten för att grunda ett lagstiftningsinitiativ från kommissionen.
101 Under dessa omständigheter kan tribunalen inte klandras för att den inte prövade om argumenten avseende huruvida nämnda princip finns i internationell rätt var välgrundade.
102 Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden.
103 Eftersom ingen av de grunder som klaganden har anfört till stöd för sitt överklagande har godtagits ska överklagandet ogillas i sin helhet.
Rättegångskostnader
104 Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet ogillas.
105 Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att klaganden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom klaganden har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:
1) Överklagandet ogillas.
2) Alexios Anagnostakis ska ersätta rättegångskostnaderna.
Underskrifter